Inför bröllopet: David Camerons fracktrauma avslöjar hans politik

När det här skrivs har David Cameron nyss bänkat sig i bland kungligheter, dignitärer och paret Beckham i Westminster Abbey. William och Kate Middleton gifter sig om ungefär en halvtimme. David Cameron är klädd i frack.

Att Storbritanniens premiärminister bär högtidsdräkt med skört på bröllopsceremonin för rikets framtida kung och drottning kan tyckas självklart. Men för en vecka sedan var det allt annat än det.

Via källor på Downing Street meddelades förra måndagen att David Cameron bestämt sig för att avstå från formell morning suit på bröllopet – och istället bevista det monarkiska spektaklet i vanlig affärskostym.

David Cameron skulle därmed bli den första brittiska premiärministern i historien som inte bar frack på ett kungabröllop.

Förklaringen? Bullingdongate.

2007 dök en bild på David Cameron från studietiden i 80-talets Oxford upp i brittisk press – se ovan, Cameron är tvåa från vänster i den bakre raden. Tillsammans med bland andra Londons nuvarande borgmästare Boris Johnson (första raden i rågblond kalufs) poserar en då 20-årig David Cameron i frack som en av medlemmarna i den ökända Oxfordklubben Bullingdon. Syftet med Bullingdon, förklarade The Independent som först publicerade bilden, har ”i över 150 år varit att ge frackklädda aristokrater en trygg möjlighet att bete sig riktigt riktigt illa.”

Det var, kort sagt, ett superisällskap.

Bullingdon har förföljt David Cameron sedan dess. Som ledare för ett toryparti som skulle genomgå sin största ansiktslyftning i modern tid var han livrädd för att framstå som en ”toff”, en bortskämd, mjäkig privatskolesnobb. Så han slutade med jaktpartier på helgerna. Han sa upp sitt medlemskap på White’s, en av världens äldsta och mest exklusiva herrklubbar. Han bestämde sig för att, annat än i absoluta nödfall, inte längre bära frack.

Toryledaren gjorde sig själv mer folklig än han faktiskt var, och anledningen var uppenbar: Han ville vinna val. När de konservativa med David Cameron i spetsen väl gjorde det förra året, var en av de främsta anledningarna just att de – likt våra egna nymoderater – lyckats tvätta bort stämpeln som ett parti främst för samhällets besuttna.

I frack på William och Kates bröllop skulle David Cameron återigen framstå som den Bullingdon-pojke han en gång var, tycks resonemanget ha gått.

Därför – vanlig kostym.

Det gick inte riktigt som han tänkt sig. När premiärministerns beslut nådde pressen i mitten av förra veckan var kritiken lika omedelbar som skoningslös. ”Vi hade hoppats att den här typen av klädmässig ångest försvunnit från Downing Street med Gordon Brown”, klagade Daily Telegraphs konservativa ledarsida. ”Hans ansträngningar att proletarisera sig själv har fått honom att se ut som något av en bluff”, skrev Guardiankolumninsten Alexander Chancellor.

Två dagar senare kom beskedet: David Cameron kommer ha frack på bröllopet trots allt.

Om detta kan man säga ett par saker. Till att börja med det självklara, vilket följer vad vi skulle kunna kalla Ribbing-principen. Hur man klär sig ”handlar om hänsyn till andra människor. Vi ingår i ett sammanhang, vi är inte ensamma”, sa DN:s etikettsexpert Magdalena Ribbing när jag intervjuade henne (om shorts) i Fokus förra sommaren. Premiärministern på Wills och Kates stora dag i vanlig kostym? Fokus hade hamnat på honom i stället för brudparet. Han hade framstått som en respektlös egocentriker.

Men det mest intressanta med David Camerons bröllopsbryderier är förstås vad de säger om honom som politiker – och i slutänden om Torypartiets identitet.

En god gammal modesociologisk regel dikterar ju att vi klär oss som dem vi vill vara, inte dem vi är. Det är därför David Camerons försök att klä bort sin elitbakgrund framstår som så förljuget. Oavsett om han bär frack eller affärskostym är det, utifrån den politik han för, ganska tydligt att toryledaren inte är proletariatets främste vän. Att då försöka framstå som mindre överklassig genom att skippa frack i ett sammanhang där alla andra, särskilt ”vanligt folk”, skulle älska att bära frack, gör bara avståndet mellan honom och väljarna större.

En uppenbar jämförelse är de nya moderaternas ”klädkod” från förra året. Precis som Barbro Hedvall då skrev i Aftonbladet vinner man inga röster på att se utklädd ut:

”Kommunalråd blir inte mer trovärdiga därför att de slänger slipsen.”

Samma sak gäller för David Cameron. En konservativ premiärminister är en konservativ premiärminister, oavsett om han bär frack på ett kungabröllop eller inte. Det bästa han kan göra för att vinna folkets välvilja är att respektera brudparet.

Johan Wirfält

Nigellas burkini är en symbol för kvinnlig frigörelse

Ni vet vad de brukar säga: Vill du förändra världen, ring en tv-kock.

För lite mer än ett dygn sedan klev Nigella Lawson, tillsammans med Jamie Oliver och Gordon Ramsay sannolikt Storbritanniens mest kända matlagare, ut i dyningarna på Bondi Beach i sydöstra Australien. Hon var klädd för bad, men inte i bikini eller baddräkt.

Hon bar en burkini.

Bilderna på Nigella i den heltäckande, genomblöta tygdräkten kablades ut över hela världen under gårdagen. De låg på förstasidan till samtliga stora brittiska nyhetssiter, jag antar att samma sak skedde på andra håll också.

Reaktionerna lät inte direkt vänta på sig.

”Är det en säl? En fotokänslig semesterfirare? Nej, det är Nigella Lawson”, hånlog Daily Telegraphs modeskribent Olivia Bergin. ”Hushållets gudinna” såg ut som ”en korsning mellan en gigantisk pingvin och vinnaren i någon smaklös ‘våt burka’-tävling”, fnös Daily Mails Claudia Connell.

Joan Smith, deckarförfattare, debattör och Independentkolumninst, hade en intressantare tanke. Nigella Lawsons presstalesman förklarade för undrande journalister att tv-kocken tagit på sig burkinin för att skydda sig mot den australiensiska solen. Men så här års bränner det tydligen inte hårdare på Bondi Beach än i Londons östra delar. Joan Smith tillät sig alltså tvivla:

”Det finns länder där det är en defensiv handling att täcka sitt ansikte, något ofrivilligt för att undvika att bli misshandlad eller till och med dödad. Lustigt nog slog mig Lawsons Bondi Beach-täckning som defensiv på ett annat sätt, även om den förklaring som gavs å hennes vägnar var att hon ville undvika att bränna sig i solen (…) Jag kan inte låta bli att misstänka att Lawsons beslut att täcka sin kropp har något att göra med den oönskade uppmärksamheten från paparazzifotograferna.”

Skvallertidningarna är som bekant breddfyllda med bilder på celebra ”strandkroppar”. Det är symptomatiskt för vår kulturs kluvna förhållande till kändisar. Vi upphöjer dem till halvgudar i photoshoppade låtsasvärldar, men för att kunna identifiera oss med dem måste vi också med jämna mellanrum riva ner dem till vår egen nivå och påminna oss om att de är vanliga människor, precis som vi med fettvalkar och celluliter.

Men det är också symptomatiskt för något annat. En syn på kroppen, och då framför allt kvinnokroppen – en överväldigande majoritet strandpaparazzi plåtar som bekant kvinnliga kändisar – som allmän egendom. I det västerländska samhället är detta, kvinnans kropp som offentlig spelplan, fortfarande mer eller mindre en självklarhet.

Det spelar ingen roll att vi just levt igenom ett halvsekel av långsamt feministiskt uppvaknande. En kvinna som väljer att dölja sin kropp för andras blickar anses fortfarande suspekt. Att aktivt dra sig in i ett skal strider mot något fundamentalt i den västerländska självbilden.

Det är som om åratal av individualistiskt identitetsbygge hotas varenda gång en kvinna väljer att gömma sig under lager av tyg.

Det här är viktigt av två skäl. Dels förklarar det varför mediekommentatorerna är så kvicka att förlöjliga Nigellas val av baddräkt. Och dels förklarar det varför den större politiska diskussionen som är kopplad till detta – ja, jag talar om burkadebatten – aldrig kan föras på ett konstruktivt sätt.

Sedan nio dagar är det i Frankrike olagligt att bära burka och niqab på allmän plats. Lagen har röstats igenom med stöd av liberala parlamentsledamöter, argumentationslinjen är den bekanta: Heltäckande slöjor är en symbol för patriarkalt förtryck, muslimska kvinnor som bär dem gör det eftersom deras män tvingar dem.

Inte ens franska nationalförsamlingen, en hyfsat välutbildad och intelligent samling människor, kan alltså föreställa sig att det finns kvinnor som av egen vilja skulle skyla sina kroppar. I själva verket finns det förstås ungefär lika många skäl att bära burka och niqab – eller varför inte ett flödande tygsjok från Nakkna – som det finns människor som gör det. För vissa är plaggen ett fängelse, för andra en symbol för frigörelse.

Att förbjuda kläder i frihetens namn är ungefär lika logiskt som att med hänvisning till livets okränkbarhet mordhota en läkare som utför aborter. Det är sådant fundamentalister ägnar sig åt.

Låt den burkiniklädda hushållsgudinnan på Bondi Beach tjäna som en påminnelse.

(Bild från Daily Telegraph.)

Johan Wirfält

Ikväll på Tranan: Mind on the Run!

Kort meddelande: Mina vänner Anders och Per – och jag – står för musiken på Tranan ikväll. Det blir en hel del sådant som ni annars hittar på vår blogg Mind on the Run. Någon gång fram på småtimmarna lovar jag att spela en av de finaste sånger om kärlek som skrivits under 00-talet – Built to Spills The Weather:

Do you want in to the outside, in the cool night, where the stars gravitate toward you.
Do you want in to the outside, in the cool night, where the fog wraps itself around you.
Do you want in to the outside, in the sunshine, where the clouds take their places for you.

And the wind and snow, and the rain that blows; none of those would matter much without you.
As long as it’s talking with you, talk of the weather will do.

Det är musik att gifta sig till.

Nedan ett inte särskilt bra mobilkameraklipp där Built to Spills Doug Martsch sjunger The Weather på en gata i Boulder, Colorado. Varje gång jag hör den här sången blir jag som killen till höger i blå t-shirt och keps.

YouTube Preview Image
Johan Wirfält

Arkitektur som popkultur: Magnus Larsson om att stoppa Sahara med bakteriebyggnader

Jag vet inte om brittiska kändisprofessorn Brian Cox, mannen som fått en hel nation att gå i spinn kring universums under och ännu en utväxt Beatleskalufs, någonsin funderat på att göra ett tv-program om arkitektur. Men om han gjorde det borde Magnus Larsson vara en av hans första gäster.

När jag redaktörade Rodeo i mitten av 00-talet var Magnus Larsson den jag ringde om jag behövde en tvärkulturell essä som spårade sambanden mellan göteborgska popduor och den hinduiska Guptadynastin. Sedan dess har Magnus sadlat om, han flyttade till England, utbildade sig till arkitekt och la journalistiken lite längre in på hyllan.

Men han har fortsatt att tänka stort.

Hans projekt Dune, som de senaste åren uppmärksammats av så skilda publikationer som Wired och Boston Globe, kombinerar just de monumentala dimensioner och minimala byggstenar som Brian Cox älskar att förundras över i sina BBC-program.

Magnus Larsson vill konstruera en 6 000 kilometer lång byggnad tvärs över Afrika. Med hjälp av bakterier.

Sanden från Sahara sprider sig, odlingsmark ödeläggs, fler svältkatastrofer väntar runt ett inte alltför avlägset hörn. Tanken med Dune är att med hjälp av en bakterie som på naturlig väg förvandlar lös sand till en sorts cement, limma ihop sandkorn till sandsten och göra byggnader av sanddyner. I skuggan av dem kan träd planteras som fångar upp sand, och därmed stoppas ökenspridningen samtidigt som befolkningen i området får bättre bostäder.

Överväldigande, minst sagt.

I helgen gästar Magnus Larsson endagsfestivalen Dazed Live i London, där popkulturprofeterna på Dazed & Confused schemalagt honom för att presentera Dune bredvid häftiga amerikanska artrockband, disco-dj:s och filmlegender som Alejandro Jodorowsky. Jag rekommenderar alla som befinner sig i London att titta förbi – och, om du av någon anledning får förhinder, finns Magnus Larssons lysande TED-presentation under intervjun nedan.

Magnus, i helgen ska du berätta om bakteriebyggnader på Dazed Live. Du får ursäkta uttrycket nu, men har avancerad arkitekturteori blivit hipp?
– Jag tror egentligen aldrig att arkitekturen försvunnit ur populärkulturen. Men det finns ett större sug nu än någonsin att lyssna på människor som har den avundsvärda positionen att sammanföra exceptionellt intelligenta vetenskapliga och konstnärliga och kulturella insikter till nya kreativa projekt – vilket är vad jag försöker göra. Jag har svårt att tänka mig en mer fantastisk daglig verksamhet…bortsett då från att vara med i ett häftigt amerikanskt artockband, dj:a på coola discon eller vara en filmlegend som Alejandro Jodorowsky.

Dune har fått mycket uppmärksamhet och vunnit priser även utanför arkitekturkretsar. Varför tror du att intresset är så stort?
– Jag tror att det är en tacksam historia ur ett medialt perspektiv. LA Times kallade mig ”an award-winning mad scientist architect”, och eftersom arkitekter traditionellt gjort sitt bästa för att hålla bakterier ute ur sina byggnader är det kanske spännande att någon försöker bygga arkitektur av bakterier.
– Men jag tror också att det finns åtminstone två andra anledningar. Dels är det ett projekt som bjuder in ”vanliga” människor att fantisera kring vad arkitektur kan innebära, vem som helst kan fundera på hur det vore att kliva upp på morgonen i sin funkiga, neotroglodytiska sanddynslägenhet, till skillnad från vissa av samtidens andra, mer formalistiskt underbyggda arkitekturförslag som kanske är mer upphetsande för arkitekter än lekmän. Dels uppfattas det som en relevant förlängning av ämnen som är högakutella i världen i dag: frågor om hur vi ställer oss till vår nyvunna möjlighet att använda naturens verkligt små beståndsdelar på nya sätt. Kanske ligger projektet rätt i tiden?

Vad kommer du tala om på Dazed Live?
– Dune förstås, men även om det radikala skifte som arkitekturen står inför. De senaste årens, faktiskt de senaste månadernas, framsteg inom områden som syntetisk biologi är på väg att leda till nya möjligheter som kommer att skaka vår inställning till arkitektoniska material i grunden.
– Vetenskapsmän över hela världen arbetar med programmerbara mikroorganismer, en forskning som snart kommer att tillåta en produktion av material som aldrig förut existerat. Ett exempel är syntetisk spindelväv, vilket är tio gånger starkare än kevlar. Jag skrev nyligen om hur vi skulle kunna bygga en bro av det materialet. Det mest spännande som händer inom arkitekturen just nu är biologi. Ämnet har aldrig varit så intressant.

London, där du bor numera, har en lång tradition av framstående arkitekter. Några särskilda du inspireras av?
– Jag tycker Thomas Heatherwick är väldigt imponerande. Det är svårt att värja sig mot en framgångsrik, ödmjuk, lekfull, lågmäld, seriös, försynt, stilfull, oerhört ambitiös och brutalt intelligent ung arkitekt som inte bara ritar en katedral för 60 000 frön till en kostnad av 25 miljoner pund – utan dessutom lyckas sälja den till den brittiska staten. Och få den byggd. I Kina.
– Bland de större namnen och historiskt: Archigram, Zaha Hadid, Foreign Office, Ernö Goldfinger, Future Systems. Och Christopher Wren och Sir John Soane förstås. Jag hyser en hatkärlek till Norman Foster, Richard Rogers, et al. Jag hatar Will Alsops arkitektur.

När jag såg dig presentera Dune på TED tänkte jag på Brian Cox. Inga jämförelser i övrigt, men det finns en sorts existentiell pojkrumslockelse i ditt projekt, eller hur? Det oändligt mystiska Sahara, där den gigantiska tomheten plötsligt får liv…
– Det var väldigt snällt sagt, Brian Cox har ju verkligen blivit en vetenskapens affischpojke världen över. Jag känner inte Cox, men tror att vi skulle kunna ha en del att diskutera om vi träffades på ett cocktailparty. Mitt projekt håller ungefär samma skala som den Kinesiska muren. Sahara är ett fantastiskt landskap, och självfallet finns en lockelse i att försöka få öknen att blomma, att övervinna krafterna som gör delar av de här områdena obeboeliga i dag. Sand är ett fantastiskt material, öknen är en fantastisk plats. Jag skulle gärna tillbringa mer tid där.

Magnus på TED:
YouTube Preview Image

Johan Wirfält