Den uppblåsta generationen – och alla unga kvinnor som Sveriges vänster inte ser

Viss svensk vänster tycks aldrig vakna upp ur sina proggdrömmar. Förra veckan kände sig Aftonbladets kulturskribent Ann Charlott Altstadt som bekant manad att idiotförklara en hel generation 80- och 90-talister – Elin Kling och Isabella Löwengrips succéartade mediekarriärer presenterades som främsta bevismaterial.

Lisa Ehlin har redan skrivit utmärkt här på Rodeo om bristerna i Ann Charlott Altstadts ursprungliga resonemang. Efter att ha läst Altstadts svarstext i dagens Aftonbladet kan jag bara konstatera att hon upprepar sitt misstag:

Hon förväxlar internetburen individualism med nyliberal ideologi. Det är ett felslut som präglar en alltför stor del av vårt lilla lands vänsterintelligentia.

Om vi backar bandet någon vecka förklarade alltså Ann Charlott Altstadt under rubriken Den blåsta generationen att hon vuxit upp med ”proggvärderingar” och ”blir skräckslagen av den unga mediegenerationens trevligt positiva och mjukryggade följsamhet”. Hon tolkade Elin Klings modebloggande och Blondinbellas entrepenörsanda som följden av SAF-orkestrerad hjärntvätt, och sammanfattade:

”80–90-talisterna är troligtvis den minst samhällskritiska generationen någonsin.”

I själva verket – vilket forskare på Göteborgs universitet kunnat upplysa Ann Charlott Altstadt om, bara hon orkat göra som dagens ungdom och googla – förhåller det sig precis tvärtom.

SOM-institutets rapport om unga väljare som publicerades i höstas, visar att dagens unga till och med är mer politiskt intresserade än Ann Charlott Altstadts hjältar i 68-generationen. Bland väljare under 26 år uppger 62 procent att de är ”ganska eller mycket politiskt intresserade”, sa statsvetaren Mikael Persson i DN. Den generation 60-talister som Altstadt själv tillhör ska vi inte ens tala om – kidsen slår dem med 10 procentenheter, allt enligt studien från Göteborgs universitet.

Åtminstone i teorin går det förstås att tänka sig att 80- och 90-talisternas överlägsna politiska intresse även det är en del av någon nyliberal komplott, och bara handlar om att bevara en sorts samhälleligt status quo där överheten kan fortsätta att räkna hem sina bonusmiljoner. Men det förefaller inte särskilt sannolikt. Som kollektiv på arbetsmarknaden är ju dagens unga, vilket Lisa Ehlin med flera skrivit, den mest utsatta ungdomskullen i modern tid.

De har en hel del att vara förbannade på. Kanske uttrycker de sig bara på ett nytt sätt?

I Ann Charlott Altstadts värld – liksom i generationskamraten Ann Heberleins – är det bara ungdomar som tar till gator och torg med röda banderoller i hand som förstått hur man faktiskt förändrar samhället. De som plåtar bilder på sig själva och lägger upp på internet? Tjena, egoboostare, ni har just bloggat bort er från det politiska samtalet.

Det är en märklig inställning. Precis som Hanna Johansson påpekade i förrgår finns ingen motsättning mellan modebloggeri och politiskt engagemang. Det är tydligt på flera plan.

Till att börja med: Att gilla shopping utesluter inte att man också stödjer fackföreningsrörelser i tredje världen. Samtidigt som Ann Charlott Altstadt sitter och drömmer om studentrevolter och strider på barrikaderna pågår en grundläggande förändring av hela modeindustrin. Allt fler av västvärldens lyxvarumärken har idag en utarbetad uppförandekod som reglerar arbetstider och löner i samtliga tillverkningsled. Konsumenterna kräver samhällsansvar, fina kläder ska kunna bäras med gott samvete. Det är en utveckling som snabbas på av krävande modebloggare.

Sådant har förstås inte särskilt mycket med samhällsomstörtande vänsterideologi att göra, och kommer därför knappast övertyga skribenter på Aftonbladets kultursida. Låt oss istället titta på hur dagens unga svenska väljare resonerar – låt oss återgå till ovannämnda SOM-studie.

Jämfört med tidigare generationer identifierar sig färre unga väljare med ett parti. Få kallar sig också starka partianhängare. ”Det är en trend för hela västvärlden”, förklarade Mikael Persson, statsvetaren, ”de starkt övertygade anhängarna födda efter 1977 ligger under 10 procent”.

Men att man inte är med i SSU eller Ung vänster betyder inte att man inte tycker om att göra saker tillsammans. Ett exempel är det rödgröna karriärskvinnonätverket Sq2540Sthlm, de numera riksbekanta ”Sex and the City-sossarna” som ”gör politik av tjejmiddagar”.

Förra vintern skrev de på DN Debatt: ”Vår generation är inte livslångt trogen det parti som vi eller våra föräldrar en gång började rösta på. I stället är vi lojala mot enskilda frågor och vill återta begrepp som individualism och entreprenörskap. Vi behöver en ny politik som möter unga kvinnors behov. Dagens rörliga och flexibla arbetsmarknad kräver anpassade trygghetssystem. Bostäder, barnomsorg och miljö är också områden som är avgörande för oss i valet.”

Om vänsterfalangen inom socialdemokraterna lyssnat på de orden istället för att bråka om Mona Sahlins Louis Vuitton-väska hade de rödgröna antagligen vunnit valet.

”Det som kännetecknar vår blåsta tidsanda är att de alternativa berättelser om hur vi som kollektiv kan eller bör förändra världen, som syntes i mainstreammedierna när jag var ung, är borta”, skriver Ann Charlott Altstadt i i dagens Aftonbladet. Jag blir lite mörkrädd när jag läser den meningen. Det krävs ett väldigt skyddat liv för att missa att de alternativa berättelserna skrivs hela tiden – och de skrivs av Sveriges unga, individualistiska kvinnor.

Ingen kan anklaga Elin Kling eller Blondinbella för att vara socialister. Men som grundläggande symboler för ungt och frigörande kvinnligt oberoende är de några av de starkaste vi har i det här landet. Deras genombloggade liv bygger, på samma sätt som mer vänstersympatiserande Rebecca & Fiona eller varför inte Johanna Koljonen, en kollektiv berättelse om kvinnligt mod, kvinnlig karriärism och, i slutänden, kvinnlig makt. Jag skrev om detta för något år sedan, hur Sveriges unga bloggtjejer skapat informella nätverk helt utanför de traditionella mediekotterierna – och därmed blivit en hot mot branschens mansdominans.

Ja, jag vet att den ”alternativa berättelse” Ann Charlott Altstadt efterlyser i mainstreammedierna är just en sådan som inte innehåller ordet ”karriärism”. Och ja, den artikel som Isabella Löwengrip skrev på SVT Debatt nyligen var pinsamt renons på både klassmedvetenhet och socioekonomiska perspektiv. Men i slutänden går det inte att invända mot följande, blondinbellska sentens: ”Om det är något som vi unga tjejer är bra på så är det att samarbeta. Om man behöver bygga en hemsida ringer man en kompis och byter tjänster med varandra.”

Inser man inte styrkan i de två meningarna har man ingen rätt att uttala sig om vad kollektiv kan eller inte kan göra.

Min slutsats blir därför följande: Problemet för vänstern i dagens Sverige är inte blåsta 80- och 90-talister – problemet är en äldre generation som inte kan acceptera dagens unga kvinnliga individualism, oavsett vilken ideologisk färg den råkar klä sig i.

Problemet är de uppblåsta 60-talisterna.

Johan Wirfält
Promotion

Om svart, vitt och Tyler, the Creator

Jag har sett hiphopens framtid, och han hotar att ringa polisen. För ett par veckor sedan stormade publiken en festivalscen i norra London. Tyler, the Creator och hans kohorter i Odd Future hade just avslutat sin spelning på Camden Crawl med att hetsa fansen att ta över scenen.

Kidsen lydde, och om jag varit femton-tjugo år yngre hade jag säkert varit en av dem. Den föregående halvtimmen hade varit rätt makalös.

En konsert med Tyler och Odd Future är punkenergi snarare än hip hop-nickande. Ständigt stagedivande, publiksurfande rappare och jo, faktiskt, Hodgy Beats som gör femmetersskutt ner från ett av högtalartornen. Bilden nedan säger allt, jag trodde han slagit ihjäl sig men han studsade upp igen – till synes oberörd i shorts, knästrumpor och färgglada Vans – någon halvminut senare.

Ni vet hur det är, Odd Future gillar makabra saker, och live får deras texter en om möjligt ännu råare inramning. Redan rätt dystopisk musik förvandlas till ett skrämmande muller, det låter som Mobb Deep körda genom en köttkvarn, inte en Up North Trip utan en tripp ner i någon namnlös perverterad region där seriemördare och våldtäktsmän vandrar fria att skryta om sina synder på gator och torg.

Tyler rör sig på scenen som en agitator, han viglar upp sin publik i ett ständigt växelspel av förolämpningar – ”fuck you, you fake ass niggas” – och omfamnande utspel mot överheten – ”fuck the security, fuck the police”.

Och, som sagt: ungdomarna älskar honom för det.

Till slut gjorde de alltså som han sa och stormade scenen. Det var då som Tyler visade en typ av opportunism som skvallrar om att hans talanger är mer än konstnärliga. Han har ett utpräglat affärssinne också, och vet bättre än att stöta sig med en festival som just betalat för hans största europeiska show hittills.

”Ner från scenen för helvete, annars ringer vi polisen!”, ropade han genom sin mikrofon från backstageområdet i Camden. ”Stick, det kommer fler band efter oss! Dra, annars ringer vi polisen!”

Jag tyckte det var fint när han gjorde det, jag gillar artister som tar ansvar. Och, om vi ska prata om Tyler ur ett större perspektiv, så gillar jag honom väldigt mycket för något annat också.

De flesta artiklar som publicerats om honom och Odd Future handlar om ovannämnda smak för det makabra, om deras perverterade våldtäktsskildringar och eventuella homofobi – om tröttsamma provokationer och arga, unga män.

Alex Macpherson skrev bra om detta i Guardian för någon vecka sedan, under rubriken ”Is hip-hop homophobia at a tipping point?”:

Tylers kombination av dubiösa fantasier, antigaysladder och emognäll om sin uppväxt påminner om Eminem, vilket inte lämnar mycket utrymme för chock. 2011 känns det meningslöst och tråkigt. Odd Futures försvarare i medierna framhäver Tylers tekniska förmåga – och det stämmer att han har imponerande färdigheter när det gäller allitterationer och introverta rim. Men hans talang är bara halva historien: De gimmicks som den används för känns daterade. Och det underminerar resten av hans estetik: han kräver hela tiden vår empati för sitt eget svåra liv, men är för begränsad som artist för att visa empati för människor som, med all respekt, lider mycket mer på daglig basis än vad det innebär att växa upp med en ensam förälder. Tyler version av manlig ilska känns i slutänden mer som ett manligt privilegium – och det är precis så konservativt och bakåtsträvande som det låter.

Macpherson har rätt. Men han missar samtidigt en av de viktigaste poängerna med Tyler och Odd Future – etnicitetsdiskussionen.

Odd Future är inte först och främst en del av hiphopen. De är skejtare. De är ett kollektiv svarta rappare som, om man vill hårddra det, har sina rötter i en vit subkultur.

Hip hop och skejtare i Amerika har haft ett pågående utbyte i över två decennier. Länge gick lånen – stölderna, skulle mer postkolonialt orienterade kulturantropologer säkert säga – förstås bara i ena riktningen, från svart hip hop till vita skejtare: mode, musik, slang. Svarta skejtare sågs som en sorts anomali, särskilt i de amerikanska storstadsområden som domineras av svart befolkning – se till exempel det här klippet där en svart kille från Bedford-Stuyvesant i Brooklyn berättar om hur det är att få flaskor kastade efter sig när han rullar hemifrån på sin bräda.

Men sedan mitten av 00-talet har utbytet också skett åt andra hållet. Pharrell Williams är förstås det mest uppenbara popkulturella exemplet, det löjliga begreppet ”blipster” ett mer kultursideteoretiskt resultat av samma sak. Samtidigt är det där i någon mening parenteser. Pharrell må skejta, men i fråga om att leva en kultur har han varit hip hop sedan Teddy Riley fiskade upp honom på en talangjakt i början av 90-talet.

Med Tyler och Odd Future är det annorlunda. Deras uttryck har som vi sett väldigt lite att göra med vad det mesta av dagens hip hop reducerats till. De skyr, åtminstone på pappret, sexskrävel och gangsterismer. Deras utanförskap manifesteras inte i blingromantik och berättelser från ghettot.

De punkdrömmer, och när Tyler provocerar är det på punkares vis genom att göra sig själv till medium för all världens äckel. Det är en sorts ryggradsmässig störighet där förebilderna heter Sid Vicious och Steve-O snarare än Jay-Z eller Lil Wayne.

Sådant kan man älta i evigheter, och det spelar egentligen ganska lite roll. Jag är nämligen helt ointresserad av Odd Futures provokationer. Jag skiter i om Tyler, the Creator fetischerar seriemördare eller tycker det är häftigt att spotta på Terry Richardsons kamera.

Jag gillar honom för att han är vad han heter: en kreatör.

Jag skrev om hur det gått inflation i det där ordet för ett tag sedan. Jag skrev också att verklig kreativitet i slutänden bara handlar om en sak: att våga utmana sina egna trygghetszoner, att ta risker – och därmed skapa något som får människor att se världen på ett nytt sätt.

Det är precis vad Tyler gör. Men inte genom skriva texter om att våldta gravida kvinnor eller producera i och för sig briljanta beats. Han gör det genom att ha skejtrörelsens individualism och DIY-anda så djupt rotad i sig att det för honom känns självklart att han inte bara ska rappa och producera, utan också visualisera varenda steg i Odd Futures värld – från flyers och skivomslag, till att regissera deras videor. Han gör det genom att vända ryggen mot Amerikas förutfattade meningar om vem som ska rappa och vem som ska åka rullbräda.

Han gör det, avsiktligt eller ej, genom att överbrygga klyftan mellan svart och vit kultur.

Det är ett dubbelt utanförskap, nu omsatt till ett totalt uttryck så starkt att han håller på att erövra världen.

När det här skrivs närmar sig Yonkers tio miljoner visningar på Youtube. Det är inte bara den bästa musikvideo som gjorts i år. Det är en av de bästa musikvideor jag sett, någonsin. Tyler befinner sig i en vit studio, det är krispigt Paul Hunter-ljus som i Drop it like it’s hot och jag förstår att det måste vara så. Nicken åt en av 00-talets mest inflytelserika hip hop-videor är nödvändig, för ju längre Yonkers går, desto tydligare hamrar den i sammanhanget klassiska inramningen in Tylers budskap: Det finns ingen annan som jag.

När han äter en kackerlacka, när han kräks och när han till slut hänger sig själv är det inte Tyler, the Creator som dör en symbolisk död i spasmodiska skakningar.

Det är själva idén om vad hip hop måste vara.

YouTube Preview Image
Johan Wirfält

Downton Abbeys dolda budskap – och vad de säger om AV-omröstningen och Storbritannien 2011

Idag folkomröstar britterna om att reformera sitt valsystem. Ersätta den urgamla ”first past the post”-principen med en ny metod, känd som AV – Alternative Vote? Svaret verkar, utifrån veckans opinionsmätningar, bli ett rungande nej.

Det får mig att tänka på Downton Abbey.

Serien, som utspelar sig i och omkring ett brittiskt herresäte under 1910-talet, är som bekant ett av de senaste årens mest hyllade brittiska tv-dramer. Herrskap- och tjänstefolksformeln är mer eller mindre tidlös, klassystemet i sin renaste form kommer antagligen alltid fascinera. Men en annan och viktigare nyckel till Downton Abbeys framgångar, tror jag, är hur serien så skickligt lyckas dra paralleller mellan en omvälvande era och en annan. Människorna i det edwardianska Storbritannien – där samhällsstrukturer rämnar runt lantegendomarna medan en ny, mycket större värld växer fram med kvinnorörelser, klasskamp, Atlantångare och världskrig – framstår aldrig som särskilt avlägsna oss själva.

Att hitta dagens konflikter i en annan tid – precis som hos Mad Men är det där Downton Abbeys verkliga storhet ligger.

Ett bra exempel finns i första säsongens sjätte avsnitt. Lady Mary och advokaten/arvingen som är betuttad i henne, den modernt medelklassige Matthew Crawley, pratar politik. ”Med ett hängande parlament”, säger Mary, ”är det svårt att bli upphetsad av ett utfyllnadsval. Ingenting kommer ju förändras, oavsett vem som väljs in.”

Det är en replik som säger mycket – och på flera plan. Dels är den utmärkt ett exempel på just den typ av subtila bryggor mellan nu och då som seriens skapare Julian Fellowes älskar att skriva in i Downton Abbeys manus. Men, och just idag är det förstås mycket intressantare, den är också ett eko av den debatt som förts inför AV-omröstningen.

Förutom att vara manusförfattare och skapare av Downton Abbey är Julian Fellowes nämligen politiker. Han sitter i överhuset för de konservativa, och har där varit en framträdande röst i debatten om det brittiska valsystemet.

I en debattartikel i The Times (bakom betalvägg) för två veckor sedan utvecklade Julian Fellowes Lady Marys resonemang. Det alternativa röstsystemet är förutbestämt att leda till ”obeslutsamma regeringar”, menade han, eftersom AV antagligen kommer ge fler liberaldemokrater i underhuset och därmed också större sannolikhet för ett hängande parlamanent utan regeringsparti med egen majoritet.

Under våren har regeringen tvingats till flera pinsamma politiska lappkast på grund av protester från liberaldemokrater på vänsterflygeln. Ett sätt att se på AV-omröstningen är därför som en popularitetstävling mellan David Cameron och Nick Clegg.

”Jag tror på starka regeringar och visioner, oavsett om det är mina visioner eller inte”, skrev Julian Fellowes.

Det är en klassisk konservativ ståndpunkt, och det var en klassiskt konservativ debattartikel. Större delen av texten ägnade Fellowes åt att beklaga samtidens bristande respekt för lärare, advokater, poliser, sjuksköterskor, politiker, ”till och med soldater”.

Nu är det förstås ingen som röstar emot AV-reformen på grund av ett replikskifte i Downtown Abbey. Däremot är det intressant att fundera på vad seriens popularitet och Julian Fellowes förkärlek för ”starka regeringar” säger om den allmänna stämningen i Storbritannien, maj 2011. Downton Abbey är ett tv-drama om djupt konservativa människor som oroar sig inför framtiden, skapat av en djupt konservativ människa som oroar sig inför framtiden. Givet seriens framgångar känns det inte särskilt vågat att anta att en hel del britter känner som Julian Fellowes.

”Landet håller på att falla sönder”, som en ung reklamare från Liverpool sa när vi käkade middag för ett par kvällar sedan. Jag tror inte att han röstade på tories i senaste valet. Men liksom de flesta andra britter längtar han nu efter lite ordning och reda.

Då är det David Cameron, inte Nick Clegg, man lutar sig emot.

Johan Wirfält