Om svart, vitt och Tyler, the Creator

Jag har sett hiphopens framtid, och han hotar att ringa polisen. För ett par veckor sedan stormade publiken en festivalscen i norra London. Tyler, the Creator och hans kohorter i Odd Future hade just avslutat sin spelning på Camden Crawl med att hetsa fansen att ta över scenen.

Kidsen lydde, och om jag varit femton-tjugo år yngre hade jag säkert varit en av dem. Den föregående halvtimmen hade varit rätt makalös.

En konsert med Tyler och Odd Future är punkenergi snarare än hip hop-nickande. Ständigt stagedivande, publiksurfande rappare och jo, faktiskt, Hodgy Beats som gör femmetersskutt ner från ett av högtalartornen. Bilden nedan säger allt, jag trodde han slagit ihjäl sig men han studsade upp igen – till synes oberörd i shorts, knästrumpor och färgglada Vans – någon halvminut senare.

Ni vet hur det är, Odd Future gillar makabra saker, och live får deras texter en om möjligt ännu råare inramning. Redan rätt dystopisk musik förvandlas till ett skrämmande muller, det låter som Mobb Deep körda genom en köttkvarn, inte en Up North Trip utan en tripp ner i någon namnlös perverterad region där seriemördare och våldtäktsmän vandrar fria att skryta om sina synder på gator och torg.

Tyler rör sig på scenen som en agitator, han viglar upp sin publik i ett ständigt växelspel av förolämpningar – ”fuck you, you fake ass niggas” – och omfamnande utspel mot överheten – ”fuck the security, fuck the police”.

Och, som sagt: ungdomarna älskar honom för det.

Till slut gjorde de alltså som han sa och stormade scenen. Det var då som Tyler visade en typ av opportunism som skvallrar om att hans talanger är mer än konstnärliga. Han har ett utpräglat affärssinne också, och vet bättre än att stöta sig med en festival som just betalat för hans största europeiska show hittills.

”Ner från scenen för helvete, annars ringer vi polisen!”, ropade han genom sin mikrofon från backstageområdet i Camden. ”Stick, det kommer fler band efter oss! Dra, annars ringer vi polisen!”

Jag tyckte det var fint när han gjorde det, jag gillar artister som tar ansvar. Och, om vi ska prata om Tyler ur ett större perspektiv, så gillar jag honom väldigt mycket för något annat också.

De flesta artiklar som publicerats om honom och Odd Future handlar om ovannämnda smak för det makabra, om deras perverterade våldtäktsskildringar och eventuella homofobi – om tröttsamma provokationer och arga, unga män.

Alex Macpherson skrev bra om detta i Guardian för någon vecka sedan, under rubriken ”Is hip-hop homophobia at a tipping point?”:

Tylers kombination av dubiösa fantasier, antigaysladder och emognäll om sin uppväxt påminner om Eminem, vilket inte lämnar mycket utrymme för chock. 2011 känns det meningslöst och tråkigt. Odd Futures försvarare i medierna framhäver Tylers tekniska förmåga – och det stämmer att han har imponerande färdigheter när det gäller allitterationer och introverta rim. Men hans talang är bara halva historien: De gimmicks som den används för känns daterade. Och det underminerar resten av hans estetik: han kräver hela tiden vår empati för sitt eget svåra liv, men är för begränsad som artist för att visa empati för människor som, med all respekt, lider mycket mer på daglig basis än vad det innebär att växa upp med en ensam förälder. Tyler version av manlig ilska känns i slutänden mer som ett manligt privilegium – och det är precis så konservativt och bakåtsträvande som det låter.

Macpherson har rätt. Men han missar samtidigt en av de viktigaste poängerna med Tyler och Odd Future – etnicitetsdiskussionen.

Odd Future är inte först och främst en del av hiphopen. De är skejtare. De är ett kollektiv svarta rappare som, om man vill hårddra det, har sina rötter i en vit subkultur.

Hip hop och skejtare i Amerika har haft ett pågående utbyte i över två decennier. Länge gick lånen – stölderna, skulle mer postkolonialt orienterade kulturantropologer säkert säga – förstås bara i ena riktningen, från svart hip hop till vita skejtare: mode, musik, slang. Svarta skejtare sågs som en sorts anomali, särskilt i de amerikanska storstadsområden som domineras av svart befolkning – se till exempel det här klippet där en svart kille från Bedford-Stuyvesant i Brooklyn berättar om hur det är att få flaskor kastade efter sig när han rullar hemifrån på sin bräda.

Men sedan mitten av 00-talet har utbytet också skett åt andra hållet. Pharrell Williams är förstås det mest uppenbara popkulturella exemplet, det löjliga begreppet ”blipster” ett mer kultursideteoretiskt resultat av samma sak. Samtidigt är det där i någon mening parenteser. Pharrell må skejta, men i fråga om att leva en kultur har han varit hip hop sedan Teddy Riley fiskade upp honom på en talangjakt i början av 90-talet.

Med Tyler och Odd Future är det annorlunda. Deras uttryck har som vi sett väldigt lite att göra med vad det mesta av dagens hip hop reducerats till. De skyr, åtminstone på pappret, sexskrävel och gangsterismer. Deras utanförskap manifesteras inte i blingromantik och berättelser från ghettot.

De punkdrömmer, och när Tyler provocerar är det på punkares vis genom att göra sig själv till medium för all världens äckel. Det är en sorts ryggradsmässig störighet där förebilderna heter Sid Vicious och Steve-O snarare än Jay-Z eller Lil Wayne.

Sådant kan man älta i evigheter, och det spelar egentligen ganska lite roll. Jag är nämligen helt ointresserad av Odd Futures provokationer. Jag skiter i om Tyler, the Creator fetischerar seriemördare eller tycker det är häftigt att spotta på Terry Richardsons kamera.

Jag gillar honom för att han är vad han heter: en kreatör.

Jag skrev om hur det gått inflation i det där ordet för ett tag sedan. Jag skrev också att verklig kreativitet i slutänden bara handlar om en sak: att våga utmana sina egna trygghetszoner, att ta risker – och därmed skapa något som får människor att se världen på ett nytt sätt.

Det är precis vad Tyler gör. Men inte genom skriva texter om att våldta gravida kvinnor eller producera i och för sig briljanta beats. Han gör det genom att ha skejtrörelsens individualism och DIY-anda så djupt rotad i sig att det för honom känns självklart att han inte bara ska rappa och producera, utan också visualisera varenda steg i Odd Futures värld – från flyers och skivomslag, till att regissera deras videor. Han gör det genom att vända ryggen mot Amerikas förutfattade meningar om vem som ska rappa och vem som ska åka rullbräda.

Han gör det, avsiktligt eller ej, genom att överbrygga klyftan mellan svart och vit kultur.

Det är ett dubbelt utanförskap, nu omsatt till ett totalt uttryck så starkt att han håller på att erövra världen.

När det här skrivs närmar sig Yonkers tio miljoner visningar på Youtube. Det är inte bara den bästa musikvideo som gjorts i år. Det är en av de bästa musikvideor jag sett, någonsin. Tyler befinner sig i en vit studio, det är krispigt Paul Hunter-ljus som i Drop it like it’s hot och jag förstår att det måste vara så. Nicken åt en av 00-talets mest inflytelserika hip hop-videor är nödvändig, för ju längre Yonkers går, desto tydligare hamrar den i sammanhanget klassiska inramningen in Tylers budskap: Det finns ingen annan som jag.

När han äter en kackerlacka, när han kräks och när han till slut hänger sig själv är det inte Tyler, the Creator som dör en symbolisk död i spasmodiska skakningar.

Det är själva idén om vad hip hop måste vara.

YouTube Preview Image
Johan Wirfält
  1. Bernhard skriver

    Jag håller med om att Tylers våldsamma kreativitet känns fräsch och positivt anmärkningsvärd. Och ”Yonkers” är givetvis svinbra. Jag tycker dock att din sammanfattning av Tyler, the Creator känns aningen ofullständig så länge inte hela Sara Quin-beefen (som finns sammanfattad ungefär överallt, exempelvis här: http://stereogum.com/706042/tyler-the-creator-responds-to-tegan-sara/franchises/wheres-the-beef/ ) berörs. Det utan tvekan mest problematiska med Tyler, tycker jag, är hans notoriska bruk av ordet ”faggot”, vilket exempelvis inte heller går att jämföra med hur svarta rappare reclaimar ”n-ordet”, sedan Tyler själv inte är homosexuel. (Och att Odd Future-medlemmen Syd tha Kyd är lesbisk anser jag vara en otillräckligt försvar.) Hur förhåller man detta till exempelvis punkrörelsen? Sid Vicious stoltserade visserligen med hakkors-tishor, men överlag känns det som att punken handlade främst om att sparka uppåt. Odd Future sparkar väll också uppåt, men inte bara–Odd Future sparkar fanimig överalt. Jag kan därför förstå ifall deras provokationer uppfattas som vilsna och tomma och, i förlängning, oförsvarbart anstötande.

  2. Johan Wirfält skriver

    Hej, bara för att förtydliga tycker jag alltså inte att homofobidiskussionen är oproblematisk, det var ju därför jag citerade Alex Macphersons artikel. Men något förenklat kanske det är så att man med Tyler får ta det goda med det onda?

    Skejtkulturen är på många sätt en testosteronstinn grabbfest, och Odd Future ett utmärkt exempel på det – ett gäng väldigt unga män som gör saker tillsammans, liksom. Samtidigt är skejt också en av de mest inkluderande subkulturer som finns, och åtminstone för mig känns det uppenbart att den typ av homofobi som Odd Future uttrycker handlar mer om maskulin tonårsångest än om någon militant antigay-agenda. Det ursäktar förstås inte saken, det är ju ur maskulin tonårsångest som det mesta av världens jävelskap föds. Men det gör att i alla fall jag tolkar ”faggot”-utropen främst som poser – poser som Tyler förstås nu förstärker eftersom han märker att det ger rubriker och cementerar hans position som provokatör.

    Tegan & Sara är antagligen den mest organiskt hälsokostmedelklassiga musik som indie-Amerika producerat under 00-talet. Att lyckas göra dem så upprörda att de skriver ett öppet brev där de kräver att medierna tar avstånd från ens ”hatfyllda budskap” måste, ur ett Tylerperspektiv, vara det bästa som kan hända – näst efter att bli officiellt fördömd av Oprah Winfrey.

    Återigen, jag försvarar det inte. Men jag hoppas och tror att den långsiktiga effekten av Tyler och Odd Future, snarare än mer böghat i Amerika, blir en popkultur med lite friare syn på det här med svart och vitt.

  3. Bryan skriver

    I slutet av 90-talet skejtade jag, och då hörde det till att jag läste olika skateboardmagasin. Jag vill minnas att Thrasher, redan då, fick insändare som tog illa vid sig av redaktionens frekventa brukande av ordet ”faggot”.

    Det kanske är en kombination av tonårsångest, hiphop och idrott, som framkallar deras homofobi. För både hiphop- och idrottsvärlden är ju, på var sitt håll, (ö)kända för deras nedvärderande bögsyn. Det kanske även är mer en fråga om grupptryck och en vilja att provocera, än ett renodlat böghat.

  4. Ida skriver

    Bra rutet Johan!

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Promotion