Jeansbomb: Örjan Andersson startar nya märket Örjan Andersson – ”röven kommer att sitta högre upp på 10-talet”

Någon dag för midsommar såg jag en mystisk animation på internet. En skisserad version av Cheap Monday-grundaren, skägglegenden och ”jeansprofessorn” Örjan Andersson sitter och väntar på något. Men vad?

Hemsidan har en logotyp som stavar ut hans namn: Örjan Andersson. I bakgrunden surrar en symaskin, Örjan trummar otåligt med fingrarna mot fåtöljkanten.

Han har inga byxor på sig.

Snart, förstår jag, kommer det att ändras. En av Sveriges mest framgångsrika denimentrepenörer genom tiderna har bestämt sig för att starta eget – igen. Jag får tag på Örjan Andersson mitt i midsommarförberedelserna. Jeanskungen bekräftar: Våren 2012 lanserar Örjan Andersson nytt jeansmärke under eget namn.

– Jag har jobbat med jeans i 20 år, så det känns naturligt och väldigt roligt och inspirerande att släppa en jeanskollektion i eget namn. Jag kommer att börja om från grunden med det jag kan bäst, jeans och t-shirts, och sedan bygga vidare med fler typer av plagg och andra roliga saker. Från Ö till A skulle man kunna säga. Jag har varumärket själv, men har tagit mycket hjälp av illustratören/designern Emeli Mårtensson som har klädmärket 5preview och stylisten Naomi Itkes, säger Örjan Andersson.

Efter ett internationellt segertåg med smala jeans som gjorde ”Cheap Monday-röven” till ett modebegrepp, sålde han och övriga delägare som bekant aktiemajoriteten i sitt jeansimperium till H&M för en massa pengar häromåret. I höstas köpte H&M ut resten av Cheap Monday. Örjan Andersson arbetar idag kvar som designchef med ansvar för jeansdelen, medan Ann-Sofie Back är chefsdesigner för övriga kollektioner. Så vad innebär lanseringen av Örjan Andersson för Örjan Anderssons arbete på Cheap Monday?

– Det kommer inte påverka mitt arbete på Cheap Monday på något sätt. Och jag kommer troligtvis aldrig att jämföra det här med Cheap Monday.

VAD KAN KIDSEN FÖRVÄNTA SIG AV ÖRJAN ANDERSSON?
– Premiärkollektionen består av fem bra jeanspassformar till både kille och tjej i snygga tyger och tvättar, med en stilig hård street-rock-look. T-shirts med och utan prints, i svartvitt, antracit melange och även ljusgrå melange. Kollektionen släpps våren 2012, priserna på jeansen kommer att ligga runt 800 kr i butik.

VAR KOMMER DU SÄLJA KOLLEKTIONEN?
– Inga butiker är kontaktade än.

UNDER 00-TALET SKAPDE DU I PRINCIP DAGENS UNGDOMSUNIFORM MED SMALA JEANS OCH HÄNG I BAKEN. DEN PASSFORMEN ÄR NUMERA KÄND SOM ”CHEAP MONDAY-RÖVEN”. VILKET ÄR 10-TALETS RÖV?
– Röven kommer att sitta högre upp på 10-talet.

Johan Wirfält
Promotion

Den nya svenska flickan – från sexobjekt till sexsubjekt

En vän och jag gick till PA & Co härom veckan, hon åt råbiff och jag choucroute. Ett par bord bort, under griffeltavlan med kvällens meny, satt en märklig trio.

Två män, strax över 50 och med viss rondör, hade ryggarna emot oss. Inte ovanligt med välgödda karlar i den här matsalen. Det var flickan mellan dem som stod ut. Hon var som en gäst från en annan värld, långt ifrån Riddargatan – svart färgat hår i avancerad postpunkkonstruktion, spinkig på gränsen till det utmärglade, hud så blek att den tycktes genomskinlig.

En got. Sådana ser man inte så ofta på PA:s.

Det kunde varit en scen ur någon av Stieg Larssons böcker, tänkte jag. Män i övre medelåldern bjuder anemisk emotjej på mat och dyrt vin, säkert med hemska baktankar. Mellan dem Lisbeth Salander, med helt andra planer och i full kontroll över situationen

Ungefär där insåg jag att flickan faktiskt var just Lisbeth Salander, alias Rooney Mara som uppenbarligen befann sig i Stockholm för att spela in kompletterande scener till The girl with the dragon tattoo. Hon och, antar jag, ett par av filmens producenter (ingen av männen var David Fincher) var ute och käkade middag på svenska filmarbetares favoritkrog.

Det är alltid kul med Hollywoodkändisar. Men anledningen till att jag nu återkommer till detta är en annan. Det slog mig nämligen att vad jag såg där på PA:s på sätt och vis var det nya Sverige. Inte landet vi själva drömmer om, inte Robynsverige som jag skrev om senast. Utan det Sverige som resten av världen allt oftare ser.

Rooney Mara som Lisbeth Salander liknar inte särskilt många svenskar. Tvärtom, hon ser så jävla konstig ut att hon skulle vara malplacé inte bara på Östermalm, utan var som helst i Stockholm – möjligtvis med undantag för någon av Mums Mums klubbkvällar eller gottrappan ner mot Sergels torg.

Ändå har den här hämnande hackerhjältinnan blivit synonym med Sverige.

Kungen tycker kanske att det är trist, som bekant gillar han ju inte den bild av nationen som frammanas i Stieg Larssons Milleniumtrilogi. Andra har nog mindre att invända emot att den stereotypa svenska flickan – blond och bystig, personifierad av Anita Ekberg i La Dolce Vita – på ett globalt plan nu utmanas av en queerikon med mörka hemligheter.

Det finns mängder av teorier om varför människor gillar Lisbeth Salander så mycket. En av de bättre las fram av den brittiske författaren Tim Parks i förra veckans New York Review of Books. I en lång analys av Milleniumtrilogin slår Parks fast att böckernas centrala tema är sexualiteten, och dynamiken (inte sällan avgrunden) mellan manlig och kvinnlig sådan.

Han skriver:

On the one hand there are Bjurman’s anal sadism and the gruesome, sexually motivated murders, child abuse, and incest that lie at the heart of the investigation into Harriet’s disappearance (to which, in the later parts of the trilogy, will be added prostitution rackets and S&M pedophile porn). On the other hand, there are “transgressive” but harmless encounters between consenting individuals: Blomkvist with his married lover, Erika Berger (who, we hear, prefers sex with two men at a time), Blomkvist with Cecilia, Blomkvist with Salander, Salander with her lesbian lover, Mimmi (they play domination games), and so on.

Precis som många andra före honom konstaterar Tim Parks att Stieg Larssons böcker är klumpigt skrivna. Karaktärerna är kantiga, det psykologiska spelet mellan dem onyanserat – allt för att passa en den larssonska världsbilden av konspirerande kapitalister och rättrådiga vänstermän. Men det hindrar inte att läsaren i Lisbeth Salander möter en kvinna som genom sin överlägsna förmåga att navigera samtiden brutit sig loss från traditionellt begränsande normer: professionella, modemässiga – och sexuella.

Lisbeth Salander ligger lite när och hur hon vill, men alltid med sig själv i förarsätet. Det är sex som metafor för makt. Tim Parks fortsätter:

Notably, all sexual encounters in which men take the initiative are violent and pathological; all encounters in which women run the relationship (avoiding commitment) are okay. There is nothing in between and no space for the conventional, assertive male libido. One might say that the emphasized and elaborately fantasized ugliness of one kind of sex makes the softer variety the only one possible and permissible. (…) It is the ingenuousness and sincerity of Larsson’s engagement with good and evil that give the trilogy its power to attract so many millions of people. There really is no suspicion in these books that his heroes’ obsessions might be morbid. Certainly the reader will not be invited to question his or her enjoyment in seeing sexual humiliation inflicted on evil rapists.

På 60-talet blev den blonda svenska flickan synonym med den sexuella revolutionen. Idag är den svarthåriga, punkpiercade svenska flickan synonym med något annat – att trots en kaosig omvärld och gott om egna neuroser kontrollera sitt öde.

Här finns en intressant parallell i Lykke Li. Jag har tillbringat större delen av året i London, och när jag säger att jag är svensk och skriver en del om pop är det inte rågblonda Robyns spralliga klubbrytmer som britterna vill diskutera. Svensk musik våren 2011 är Lykke Li och hennes dystopiska gotpop.

Det är hon som är på omslaget till Time Outs festivalbilaga, det är hon som hyllas av Guardian och Dazed & Confused. Det är också Lykke Li som sjunger ”I’m a prostitute, you’re gon’ get some” – och med hänvisning till Haruki Murakami förklarar att det handlar om att ta makten över sitt eget liv.

Det går förstås att invända mot horsymboliken i Get Some. Och precis som Lisbeth Salander verkar Lykke Li inte må något vidare. Men i slutänden kan ingen heller tvivla på att hon, precis som Salander, befinner sig i förarsätet.

Den blonda bimbon – helst plaskande i en fontän – har kanske inte raderats ur världens kollektiva minne. Men som Sverigesymbol har Anita Ekberg och, säg, Victoria Silvstedt fått bokstavligt mördande konkurrens. Lisbeth Salander och Lykke Li är motsatsen till sexobjekt – de är sexsubjekt. Samtidigt knyter de an till en annan god gammal nordisk tradition, den som handlar om isolerade människor och stort vemod. Men de visar också att det finns en väg ut – och att det går utmärkt att gasa fram där själv, på motorcykel eller i turnébuss.

Sådant vinner man mer än unga emohjärtan med.

(Bild från W Magazine.)

Johan Wirfält

När svenska människor började dansa

I morgon är det nationaldagen och jag tänker på Robyn. Senast jag intervjuade henne, i Fokus i höstas, började jag artikeln så här:

”Vad kan sägas om Robin Miriam Carlsson, 31, från Södermalm i Stockholm som inte redan är sagt? Kanske det här: Hon gör andra svenskar stolta för att de är svenskar.”

I Robyn, skrev jag, har vi en megafon för idén om Sverige som världens modernaste land. Hon är den svenska självbilden reflekterad på ett globalt plan. Som artist representerar hon inte nödvändigtvis vad vi är – men det finns ingen som tydligare än Robyn sammanfattar vad svenskar faktiskt skulle vilja vara.

Om den teorin stämmer säger den något ganska intressant om en nationell identitet i förändring.

När Fokus ett par månader senare utsåg Robyn till Årets svensk var det för att hon ”på sitt egensinniga sätt och med ett medvetet konstnärskap visat att det går att nå populärmusikens högsta höjder utan att vara ytlig. Genom att ge ut sina skivor på sitt eget skivbolag visar hon prov på stort entreprenörskap och kan därigenom behålla makten över den egna kreativa processen. I alla sina egenskaper blir hon en förebild för såväl unga tjejer och killar som för vuxna kvinnor och män.”

Robyn, alltså, som individualistisk kraft i en nation som i århundraden tyngts av jante. Robyn, inte bara årets utan 2000-talets svensk.

Nu tittar jag på videon till hennes senaste singel Call your girlfriend, släppt i veckan i regi av Max Vitali och sannolikt den bästa musikvideo som gjorts i Sverige 2011, och jag inser det där tydligare än någonsin.

Dels finns det, för den som gillar sådant, små tecken att tolka hos Robyn. Den peroxidblekta kalufsen, till exempel, nästan parodiskt rågblond. Eller platåskorna, en svennepopklassiker om det någonsin funnes en sådan, som om delar av garderoben från Abbas klassiska Waterlooframträdande i Brighton 1974 teleporterats 37 år framåt i tiden och återfötts i modern streetwearvariant.

Det är roliga detaljer, om de är medvetna eller inte vet jag inte och det spelar egentligen ingen roll.

För vad Robyn framför allt gör, som ingen annan svensk i offentligheten, är nämligen att dansa.

I videon till Call your girlfriend, precis som varje gång hon står på scen, släpper hon allt till musiken. Sättet Robyn gör det på, till synes okoreograferat, lekfullt och spontant, är bara en något mer förfinad variant av de kollektiva utlevelser som pågår på svenska nattklubbar varje helg. Liksom ett par generationer svenskar som varje fredag och lördag (ibland till och med på onsdagar!) går på klubb, sugs hon in i rytmerna och harmonierna för att det är det bästa hon vet.

Därmed blir hon en symbol för ett Sverige i förändring. En nation som tidigare helst inte dansade alls, på sin höjd några stela hambohopp, är från 35-årsstrecket och nedåt nu alltmer förenad under ett och samma groove.

På det här viset har Robyn en ganska unik direktlinje in i medvetandet på Sveriges ungdom. När jag intervjuade henne i höstas pratade vi mycket om klubbkultur. Robyn konstaterade, och jag är övertygad om att hon har rätt, att ingen kultur påverkar dagens unga människor så mycket som klubbkulturen.

”Även de som inte går på klubb och dansar utan bara lyssnar på radion påverkas ju indirekt. Lady Gaga gör egentligen ren dansmusik”, sa Robyn, och fortsatte:

”Klubben är inte bara ett ställe där man släpper ut känslor och kommer i kontakt med sig själv och vem man är. Den ger också samhörighet. Man kan hitta fram till andra människor med samma behov. Jag har varit mycket på klubbar de sista åren, och bara att se miljön och förväntningar folk har när de går ut och vad de hoppas på att kvällen ska bli, är så intressant. Det är egentligen vad människor tänker på hela tiden. Men vi är så upptagna med att jobba och tjäna pengar och passa in i samhället.”

Politiker borde gå på klubb, sa hon, och varför inte? I ciatet ovan har Sveriges vänster, för att återknyta till förra veckans inlägg, en utmärkt metafor för framgångsrik politik: Unga människor på ett dansgolv, alla individer, alla del av något större.

Det finaste ögonblicket i Call your girlfriend inträffar när videon egentligen är slut. Robyn har rullat runt på golvet, hon har piruetterat, hon har boxat med händerna och rejvat med armarna. Hon har dansat klart, hon pustar ut. På väg ut ur bild tittar hon in i kameran.

Hon ler.

Det är inte ett artistleende, uppdragna mungipor så som det ska vara i glada musikvideor. Det är spontan, pur glädje, säkert en kombination av lättnad över att den här tagningen satt och att det står människor hon tycker väldigt mycket om bakom kameran.

Det är i sådana leenden man ser framtiden.

YouTube Preview Image
Johan Wirfält