Den nya svenska flickan – från sexobjekt till sexsubjekt

En vän och jag gick till PA & Co härom veckan, hon åt råbiff och jag choucroute. Ett par bord bort, under griffeltavlan med kvällens meny, satt en märklig trio.

Två män, strax över 50 och med viss rondör, hade ryggarna emot oss. Inte ovanligt med välgödda karlar i den här matsalen. Det var flickan mellan dem som stod ut. Hon var som en gäst från en annan värld, långt ifrån Riddargatan – svart färgat hår i avancerad postpunkkonstruktion, spinkig på gränsen till det utmärglade, hud så blek att den tycktes genomskinlig.

En got. Sådana ser man inte så ofta på PA:s.

Det kunde varit en scen ur någon av Stieg Larssons böcker, tänkte jag. Män i övre medelåldern bjuder anemisk emotjej på mat och dyrt vin, säkert med hemska baktankar. Mellan dem Lisbeth Salander, med helt andra planer och i full kontroll över situationen

Ungefär där insåg jag att flickan faktiskt var just Lisbeth Salander, alias Rooney Mara som uppenbarligen befann sig i Stockholm för att spela in kompletterande scener till The girl with the dragon tattoo. Hon och, antar jag, ett par av filmens producenter (ingen av männen var David Fincher) var ute och käkade middag på svenska filmarbetares favoritkrog.

Det är alltid kul med Hollywoodkändisar. Men anledningen till att jag nu återkommer till detta är en annan. Det slog mig nämligen att vad jag såg där på PA:s på sätt och vis var det nya Sverige. Inte landet vi själva drömmer om, inte Robynsverige som jag skrev om senast. Utan det Sverige som resten av världen allt oftare ser.

Rooney Mara som Lisbeth Salander liknar inte särskilt många svenskar. Tvärtom, hon ser så jävla konstig ut att hon skulle vara malplacé inte bara på Östermalm, utan var som helst i Stockholm – möjligtvis med undantag för någon av Mums Mums klubbkvällar eller gottrappan ner mot Sergels torg.

Ändå har den här hämnande hackerhjältinnan blivit synonym med Sverige.

Kungen tycker kanske att det är trist, som bekant gillar han ju inte den bild av nationen som frammanas i Stieg Larssons Milleniumtrilogi. Andra har nog mindre att invända emot att den stereotypa svenska flickan – blond och bystig, personifierad av Anita Ekberg i La Dolce Vita – på ett globalt plan nu utmanas av en queerikon med mörka hemligheter.

Det finns mängder av teorier om varför människor gillar Lisbeth Salander så mycket. En av de bättre las fram av den brittiske författaren Tim Parks i förra veckans New York Review of Books. I en lång analys av Milleniumtrilogin slår Parks fast att böckernas centrala tema är sexualiteten, och dynamiken (inte sällan avgrunden) mellan manlig och kvinnlig sådan.

Han skriver:

On the one hand there are Bjurman’s anal sadism and the gruesome, sexually motivated murders, child abuse, and incest that lie at the heart of the investigation into Harriet’s disappearance (to which, in the later parts of the trilogy, will be added prostitution rackets and S&M pedophile porn). On the other hand, there are “transgressive” but harmless encounters between consenting individuals: Blomkvist with his married lover, Erika Berger (who, we hear, prefers sex with two men at a time), Blomkvist with Cecilia, Blomkvist with Salander, Salander with her lesbian lover, Mimmi (they play domination games), and so on.

Precis som många andra före honom konstaterar Tim Parks att Stieg Larssons böcker är klumpigt skrivna. Karaktärerna är kantiga, det psykologiska spelet mellan dem onyanserat – allt för att passa en den larssonska världsbilden av konspirerande kapitalister och rättrådiga vänstermän. Men det hindrar inte att läsaren i Lisbeth Salander möter en kvinna som genom sin överlägsna förmåga att navigera samtiden brutit sig loss från traditionellt begränsande normer: professionella, modemässiga – och sexuella.

Lisbeth Salander ligger lite när och hur hon vill, men alltid med sig själv i förarsätet. Det är sex som metafor för makt. Tim Parks fortsätter:

Notably, all sexual encounters in which men take the initiative are violent and pathological; all encounters in which women run the relationship (avoiding commitment) are okay. There is nothing in between and no space for the conventional, assertive male libido. One might say that the emphasized and elaborately fantasized ugliness of one kind of sex makes the softer variety the only one possible and permissible. (…) It is the ingenuousness and sincerity of Larsson’s engagement with good and evil that give the trilogy its power to attract so many millions of people. There really is no suspicion in these books that his heroes’ obsessions might be morbid. Certainly the reader will not be invited to question his or her enjoyment in seeing sexual humiliation inflicted on evil rapists.

På 60-talet blev den blonda svenska flickan synonym med den sexuella revolutionen. Idag är den svarthåriga, punkpiercade svenska flickan synonym med något annat – att trots en kaosig omvärld och gott om egna neuroser kontrollera sitt öde.

Här finns en intressant parallell i Lykke Li. Jag har tillbringat större delen av året i London, och när jag säger att jag är svensk och skriver en del om pop är det inte rågblonda Robyns spralliga klubbrytmer som britterna vill diskutera. Svensk musik våren 2011 är Lykke Li och hennes dystopiska gotpop.

Det är hon som är på omslaget till Time Outs festivalbilaga, det är hon som hyllas av Guardian och Dazed & Confused. Det är också Lykke Li som sjunger ”I’m a prostitute, you’re gon’ get some” – och med hänvisning till Haruki Murakami förklarar att det handlar om att ta makten över sitt eget liv.

Det går förstås att invända mot horsymboliken i Get Some. Och precis som Lisbeth Salander verkar Lykke Li inte må något vidare. Men i slutänden kan ingen heller tvivla på att hon, precis som Salander, befinner sig i förarsätet.

Den blonda bimbon – helst plaskande i en fontän – har kanske inte raderats ur världens kollektiva minne. Men som Sverigesymbol har Anita Ekberg och, säg, Victoria Silvstedt fått bokstavligt mördande konkurrens. Lisbeth Salander och Lykke Li är motsatsen till sexobjekt – de är sexsubjekt. Samtidigt knyter de an till en annan god gammal nordisk tradition, den som handlar om isolerade människor och stort vemod. Men de visar också att det finns en väg ut – och att det går utmärkt att gasa fram där själv, på motorcykel eller i turnébuss.

Sådant vinner man mer än unga emohjärtan med.

(Bild från W Magazine.)

Johan Wirfält
  1. Råbert skriver

    läste ”choucroute”, slutade läsa.

  2. Jonas skriver

    Mycket bra skrivet, och framförallt trots Larssons klumpiga karaktärer står Lisbeth ut helt fri från författaren och skapar en kvinna som Larsson inte visste fanns.

  3. Tobbe skriver

    läste ”chatroulette”, fortsatte läsa

  4. Sofie skriver

    Helt fantastiskt bra skrivet!

  5. Fredrik skriver

    Tycker du ofta har bra ansatser, men lite för ofta slarvar bort dem i förväntade analyser och ett onödigt intellektuellt koketterade . Men här höll det ihop hela vägen. Mycket bra text! Tack.

  6. L skriver

    Håller med Sofie, mycket bra. Och intressant!

  7. Gaychat skriver

    Håller med Fredrik ..lite för ofta slarvar bort dem i förväntade analyser

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Promotion