När svenska människor började dansa

I morgon är det nationaldagen och jag tänker på Robyn. Senast jag intervjuade henne, i Fokus i höstas, började jag artikeln så här:

”Vad kan sägas om Robin Miriam Carlsson, 31, från Södermalm i Stockholm som inte redan är sagt? Kanske det här: Hon gör andra svenskar stolta för att de är svenskar.”

I Robyn, skrev jag, har vi en megafon för idén om Sverige som världens modernaste land. Hon är den svenska självbilden reflekterad på ett globalt plan. Som artist representerar hon inte nödvändigtvis vad vi är – men det finns ingen som tydligare än Robyn sammanfattar vad svenskar faktiskt skulle vilja vara.

Om den teorin stämmer säger den något ganska intressant om en nationell identitet i förändring.

När Fokus ett par månader senare utsåg Robyn till Årets svensk var det för att hon ”på sitt egensinniga sätt och med ett medvetet konstnärskap visat att det går att nå populärmusikens högsta höjder utan att vara ytlig. Genom att ge ut sina skivor på sitt eget skivbolag visar hon prov på stort entreprenörskap och kan därigenom behålla makten över den egna kreativa processen. I alla sina egenskaper blir hon en förebild för såväl unga tjejer och killar som för vuxna kvinnor och män.”

Robyn, alltså, som individualistisk kraft i en nation som i århundraden tyngts av jante. Robyn, inte bara årets utan 2000-talets svensk.

Nu tittar jag på videon till hennes senaste singel Call your girlfriend, släppt i veckan i regi av Max Vitali och sannolikt den bästa musikvideo som gjorts i Sverige 2011, och jag inser det där tydligare än någonsin.

Dels finns det, för den som gillar sådant, små tecken att tolka hos Robyn. Den peroxidblekta kalufsen, till exempel, nästan parodiskt rågblond. Eller platåskorna, en svennepopklassiker om det någonsin funnes en sådan, som om delar av garderoben från Abbas klassiska Waterlooframträdande i Brighton 1974 teleporterats 37 år framåt i tiden och återfötts i modern streetwearvariant.

Det är roliga detaljer, om de är medvetna eller inte vet jag inte och det spelar egentligen ingen roll.

För vad Robyn framför allt gör, som ingen annan svensk i offentligheten, är nämligen att dansa.

I videon till Call your girlfriend, precis som varje gång hon står på scen, släpper hon allt till musiken. Sättet Robyn gör det på, till synes okoreograferat, lekfullt och spontant, är bara en något mer förfinad variant av de kollektiva utlevelser som pågår på svenska nattklubbar varje helg. Liksom ett par generationer svenskar som varje fredag och lördag (ibland till och med på onsdagar!) går på klubb, sugs hon in i rytmerna och harmonierna för att det är det bästa hon vet.

Därmed blir hon en symbol för ett Sverige i förändring. En nation som tidigare helst inte dansade alls, på sin höjd några stela hambohopp, är från 35-årsstrecket och nedåt nu alltmer förenad under ett och samma groove.

På det här viset har Robyn en ganska unik direktlinje in i medvetandet på Sveriges ungdom. När jag intervjuade henne i höstas pratade vi mycket om klubbkultur. Robyn konstaterade, och jag är övertygad om att hon har rätt, att ingen kultur påverkar dagens unga människor så mycket som klubbkulturen.

”Även de som inte går på klubb och dansar utan bara lyssnar på radion påverkas ju indirekt. Lady Gaga gör egentligen ren dansmusik”, sa Robyn, och fortsatte:

”Klubben är inte bara ett ställe där man släpper ut känslor och kommer i kontakt med sig själv och vem man är. Den ger också samhörighet. Man kan hitta fram till andra människor med samma behov. Jag har varit mycket på klubbar de sista åren, och bara att se miljön och förväntningar folk har när de går ut och vad de hoppas på att kvällen ska bli, är så intressant. Det är egentligen vad människor tänker på hela tiden. Men vi är så upptagna med att jobba och tjäna pengar och passa in i samhället.”

Politiker borde gå på klubb, sa hon, och varför inte? I ciatet ovan har Sveriges vänster, för att återknyta till förra veckans inlägg, en utmärkt metafor för framgångsrik politik: Unga människor på ett dansgolv, alla individer, alla del av något större.

Det finaste ögonblicket i Call your girlfriend inträffar när videon egentligen är slut. Robyn har rullat runt på golvet, hon har piruetterat, hon har boxat med händerna och rejvat med armarna. Hon har dansat klart, hon pustar ut. På väg ut ur bild tittar hon in i kameran.

Hon ler.

Det är inte ett artistleende, uppdragna mungipor så som det ska vara i glada musikvideor. Det är spontan, pur glädje, säkert en kombination av lättnad över att den här tagningen satt och att det står människor hon tycker väldigt mycket om bakom kameran.

Det är i sådana leenden man ser framtiden.

YouTube Preview Image
Johan Wirfält
  1. Nina skriver

    Så bra bara.

  2. mm skriver

    <3

  3. lg skriver

    Men hur orkar man hylla Robin? Hon gör medioker, väldigt tidsberoende, bruksmusik. Musik för sådana som inte bryr sig om musik utan bara behöver en takt att dansa till. På beskrivningen låter det väldigt mycket som dansbandsmusik – och det är det också. Det är bara målgruppen som skiljer sig lite.

    Case in point: varför pratar aldrig om annat än Robins senaste skiva? Jämför tex med Depeche Mode (jag lyssnar inte själv på DM) där recensenter, skribenter osv hela tiden refererar till 20-30 år gamla skivor. Eller Stina Nordenstam (som jag lyssnar på) om vi ska prata om en annan svensk kvinnlig artist – samtliga hennes skivor är aktuella för de som bryr sig trots att det var länge sedan hon släppte något.

  4. T skriver

    ”Politiker borde gå på klubb” Robin 31, ”Använd kondom i natt” Robin 16. Jag vet inte men lite lillgammal känns hon väl fortfarande?

  5. Den nya svenska flickan – från sexobjekt till sexsubjekt - Johan Wirfält | Rodeo Magazine skriver

    [...] PA:s på sätt och vis var det nya Sverige. Inte landet vi själva drömmer om, inte Robynsverige som jag skrev om senast. Utan det Sverige som resten av världen allt oftare [...]

  6. Lisa skriver

    @ lg – men hur orkar man meeed sin egen pretto-inställning till musik? Men ja! Så sköööönt att man kan dela in folk i de-dom-bryr-sig-om-MUSIK-på-riktigt (alltså, de som har förstått nåt) och de-som-behöver-en-takt-att-dansa-till (pöbeln, eller, puckona, eller muf:are eller vad de nu är. ointressanta människor är de iaf). AH! Så SKÖNT det känns när man även inom musik kan dela in saker i RÄTT-FEL och folk i JA-NEJ.

    @ T – ja lillgamla artister kan vi ju verkligen inte lyssna på, hur skulle det låta?

    och till sist @ Wirfält – alltid lika välskrivet och en njutning att bara läsa oavsett om man håller med om allt. Vad jag gillar mest med Robyns dans är att den är en sån sjukt skön kontrast mot i princip ALL annan kvinnlig dans som syns i musikvideor (uppenbara exempel lady gaga, beyonce o gänget) – den är fokuserad på rörelse, rytm och lekfullhet och inte sexuella anspelningar. För den som har klubbat/barhängt en del i UK/US och jämfört det med svensk klubb/krogdans så är det två väldigt skilda världar i hur tjejer dansar och framförallt vem dansen är ägnad. DET, om något, får Robyn gärna förmedla ut i världen för min del.

    Tack för ordet, då!

  7. Robyn: ”Jag känner inget förtroende för kulturministern” - Johan Wirfält | Rodeo Magazine skriver

    [...] blivit ihop. Precis i slutet av videon tittar du in i kameran och ler. Första gången jag såg det tänkte jag att det finns en särskild gnista där, det är som om du ler bara mot honom? – Ha ha, absolut. Absolut. Det var ju en videoinspelning [...]

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Promotion