Nathan Clark, 1916-2011: Hej då, pappa ökenkänga


Nathan Clark: Bra skor, bra brillor, bra allt. Bild från Daily Telepgraph.

För några dagar sedan nåddes jag av beskedet att Nathan Clark, 94, gått ur världen.

Ökenkängans fader – han är värd ett minnesord.

Om man som jag fick sin stilmässiga grundskolning under 90-talets första halva var de minimalistika mockaskorna, två hål för snöret och crepesgummisula på det, själva fundamentet i skohyllan. Retrosneakers från Adidas eller Puma, svarta och vinröda Dr Marten’s – visst, även sådant bars med stolthet när en kompis och jag kutade runt och sprayade Blurinspirerade slagord på väggarna under Halmstads viadukter.

Men ökenkängorna från Clark’s var på sätt och vis våra första ”riktiga” skor. För 15-åringar insnöade på brittisk gitarrpop blev de en sorts direktlänk till en fördjupad popkulturtradition. Det var ju inte bara Damon Albarn som gillade ökenkängor. Vi letade oss vidare i både musik och mode, snart hittade vi gemensamma skonämnare i gamla bilder på svenska psykedeliaband och Curtis Mayfield.

En ny värld av urban elegans öppnade sig.

Det finns, tänker jag idag, en kravlöshet i de där skorna. Under 40-talet köpte brittiska soldater i utlandstjänst på sig lokaltillverkade ”chukkas” i Kairos bazaarer. När Nathan Clark några år senare återvände från avslutat andra världskrig introducerade han modellen, nu döpta till ökenkängor, i familjens skoföretag. Modsrörelsen annekterade dem i början av 60-talet, några år senare var de en lika självklar hippieaccessoar. Under 70-talet togs de över av europeisk studentvänster och jamaicanska rastafariprofeter.

12 miljoner sålda par senare är ökenkängorna allmängiltiga, och det på ett nästan unikt sätt. Få skor har samma förmåga att glida sömlöst mellan sammanhangen, de fungerar var som helst där folk inte gifter sig eller blir begravda.

Du är aldrig för uppklädd, väldigt sällan heller för nedklädd.

Tillbaka i Stockholm berättar en polare att han beställt nya sulor, lika dyra som skorna, till sina chukkas. Mockan i Clark’s skor är perfekt ingången efter ungefär ett år, tycker han, men då är det tunna crepegummit redan nedslitet. Hellre än att köpa nytt sular han om.

Och i London i förra veckan – jag hade ingen aning om det då, men det måste ha varit samma dag som Nathan Clark dog, den 23 juni – satt jag och väntade på take away-påsen hos min lokala lunchkines. Jag hade shorts och beiga ökenkängor, inga strumpor. En kille bredvid mig, solbränd och i 40-årsåldern, frågade var jag fått tag på skorna.

”Det är Clark’s, du kan köpa dem över allt”, svarade jag.

”Vad lustigt. Precis sådana skor hade vi till shortsen i vår skoluniform när jag växte upp i Zimbabwe”, sa han.

En vithårig man vid bordet mittemot, han såg ut att vara runt 70, skrattade till: ”På 60-talet visste man att någon var arkitekt om de hade ökenkängor på lunchen. De kom från kontoret och gick vidare direkt till bygget. De behövde aldrig byta skor. Ingen rynkade på näsan om man hade ökenkängor i mötesrummen, ingen sa något när man klättrade upp i dem på byggnadsställningarna.”

I Clark’s skor kan man bli vem som helst. Ett finare modearv kan jag inte tänka mig. Tack, Nathan.

Johan Wirfält