”En stad är en plats som erbjuder maximal frihet”: Om Ai Weiwei, SL-kort och att kunna resa tillsammans.

Igår skrev Ai Weiwei, världens just nu bästa och viktigaste konstnär, i Newsweek. Det är första gången sedan Ai Weiwei släpptes av kinesiska myndigheter som han uttryckt något längre än en tweet. Jag hoppas att ni läser honom.

Ais artikel handlar om Peking, hemstaden, och han skriver om dess två ansikten. Om fasaden av ”pengar och makt”. Om alla de andra människorna, de ansiktslösa, de desperata, de som Ai möter på bussen och vars ögon inte uttrycker annat än hopplöshet.

Själv tycks han, tärd av tiden i fångenskap, om inte ha gett upp så i alla fall blivit mer pessimistisk:

”Min konst representerar inte Peking. Fågelboet [OS-arenan han ritade tillsammans med arkitektbyrån Herzog & de Meuron] – jag tänker aldrig på det. Efter de olympiska spelen talar vanliga människor inte om det längre, för OS förde inte med sig något gott till folket.”

Peking, fortsätter Ai Weiwei, är som ett fängelse, en Kafkalik mardröm som aldrig vill upphöra. Han sammanfattar:

”En stad är en plats som erbjuder maximal frihet. Annars är den ofullständig.”

Som superdissident är Ai Weiwei numera belagd med munkavle och reseförbud av kinesiska myndigheter. Det säger sig självt att han är en väldigt modig människa som nu går till frontalangrepp mot Kina i en av USA:s mest respekterade tidskrifter. I sin sentens om staden som en plats ”som erbjuder maximal frihet” sätter Ai Weiwei dessutom fingret på något annat – något som jag tror att vi, trygga i vårt demokratiska hörn av världen, borde fundera lite mer på.

Det går förstås inte att jämföra Stockholm med åsiktsförtryckets Peking. Men känslan av att bo i en ofullständig stad – en plats som inte erbjuder den där maximala friheten – kan vara nog så sann här också.

På torsdag höjer SL priserna på ett månadskort med 100 kronor. Det innebär att många av de stockholmare som har minst pengar, och därmed svårast att ta sig in i samhället både bildligt och bokstavligt, tvingas sluta resa kollektivt. De har helt enkelt inte råd.

Svenska dagbladet har skildrat effekterna av prishöjningarna i en artikelserie de senaste dagarna. Reportrarna Anna Gustafsson och Erik Paulsson Rönnbäck visar att kollektivresandet kortsiktigt kommer minska med nästan fem procent, och på längre sikt med åtminstone tre procent. SL:s prishöjningar beskrivs som ”rekordartade” – att resa kollektivt i Stockholmsområdet har, jämfört med att exempelvis åka bil, blivit mycket dyrare.

SL höjer priserna – som en direkt följd ökar det sociala utanförskapet och Stockholm blir en mer segregerad stad. Om detta är både forskare och hållbarhetskonsulter överens. En som inte håller med är däremot finanslandstingsrådet Torbjörn Rosdahl (M).

Rosdahl – ja, samma Torbjörn som brukar bortförklara brutna vallöften med chipspåsar – tror inte att kollektivresandet kommer minska vid prishöjningar. Varför? Jo, förklarar han i SvD, han själv kommer ju inte resa mindre kollektivt trots prishöjningen:

”Jag går till mig själv. Jag åker bil emellanåt, men jag åker gärna kollektivt för jag vet att det är snabbare när det är snö och storm.”

Torbjörn Rosdahl tjänar 110 900 kronor i månaden och har dessutom gratis SL-kort som löneförmån. Att med de förutsättningarna ”gå till sig själv” för att avgöra vilka ekonomiska möjligheter övriga stockholmare har att resa kollektivt ställer onekligen det här med politiska perspektiv i ny dager.

(När jag blir kulturminister och driver igenom ett årligt fyrahundramiljonersstöd till förmån för den svenska folkrockens framtida utveckling ska jag komma ihåg att parafrasera Torbjörn: ”Jag går till mig själv. Jag lyssnar på vanlig popmusik emellanåt, men jag diggar hellre Reine Fiskes psykedeliska gitarrorgier för jag vet att de är mer sinnesutvidgande en varm sommarnatt.”)

För stockholmare och andra som vill ha lite vidare vyer än vårt kära landstingsråd är det bara att vända sig mot Malmö. I en utredning gjord av Malmö stad 2009 kan man läsa:

”Resursfattiga personer anger i högre utsträckning än andra att kostnad för kollektivtrafiken påverkar deras val av färdmedel. Det gör det väsentligt att kostnaderna vid en utbyggnad av spår- och järnvägstrafik inte ökar.”

Jag håller med. För mig är det en fråga om vilken huvudstad vi vill ha. En öppen stad, en plats som erbjuder maximal frihet för alla stockholmare? Eller något helt annat, ofullständigt, där full frihet bara ges till dem som har råd?

Fundera på vad ni tycker. Och om ni känner att det här med en kollektivtrafik tillgänglig för alla faktiskt är något viktigt, gör mig gärna sällskap på Stockholms nya medborgarbusslinje. Det är en manifestation som jag planerar tillsammans med några vänner och en massa nya Facebookbekanta.

Vi tycker inte att det ska vara dyrt att göra saker tillsammans.

(Bild och grafik från SvD.)

Johan Wirfält
Promotion