Tillbaka till dåtiden: Om Marty McFly, hans skor, och behovet av en ny, cool nördidentitet

För lite mer än tre veckor sedan satte sig Michael J Fox i fåtöljen hos David Letterman och levererade, tydligt märkt av sin parkinson, ett besked som science fiction-älskare och sneakerfantaster väntat på i över 20 år.

Med skakiga händer höll skådespelaren upp samma gympaskor som han 1989 bar i Tillbaka till framtiden II. ”Här är de”, sa Michael J Fox, och förklarade att samtliga intäkter från skoförsäljningen skulle gå till parkinsonforskning. Bredvid försökte en begeistrad David Letterman trycka igång den futuristiska sneakerns blinkande Nikelogga.

”Den bästa sko som aldrig tillverkats” hade slutligen blivit verklighet.

Som pr-kampanj för ett sportvarumärke var det årets maffigaste, men också en av de mer sympatiska – ett ovanligt lyckat möte mellan fandriven nördkultur, kändisaktivism och socialt medveten kommersialism. När Back for the future-auktionen var över förra söndagen, 1500 Tillbaka till framtiden-sneakers senare, hade mer än fem miljoner dollar samlats in till Michael J Fox forskningsstiftelse. Man behöver ingen tidsmaskin för att räkna ut att marknadsföringsteoretiker kommer skriva avhandlingar om det här i framtiden.

Samtidigt, insåg jag medan jag småskrockande läste om hur sci fi-frälsta rappare som Kanye West och Tinie Tempah budat hem dojjor för tiotusentals dollar paret, satte auktionen fingret på något annat: Nördidentiteten.

För Marty McFly var inte bara en sneakerpionjär. Med Tillbaka till framtiden-trilogin föddes på sätt och vis också en ny popkulturell arketyp, en sorts crossoverkaraktär någonstans mellan två världar. I Marty McFly korsas pojkrumsnörden med den klassiska rebellens upphöjda utanförskap. Det finns säkert fiktiva figurer som rört sig mellan de här ytterligheterna tidigare. Men Michael J Fox i Tillbaka till framtiden är det första renodlade exemplet på vad jag brukar kalla den coola nörden.

Han gör sådant som nördar alltid gjort, som att jagas runt torget av den lokala sportsvennebrigaden eller att vara bästis med en gränslös gammal fysiker som av resten av småstaden betraktas som redo för hispan. Men Marty McFly är också en gitarrsvingande flickfavorit, och plötsligt häftigast på skolan när det blir 50-tal – scenen där han spelar Johnny B Goode i första filmen fick John Mayer att vilja bli rockstjärna, för guds skull.

På ett mer existentiellt plan är det just här, i dialogen mellan olika identiteter, som Tillbaka till framtiden-filmerna har sin kärna. Tidsresorna blir en metafor för hur flytande våra jag är i olika sammanhang. Ibland väljer vi dem frivilligt. Ibland bestäms de bara av tillfälligheter som en trasig fluxkapacitator.

Hur som helst, som cool nörd fick Marty McFly snart efterföljare. På pappret är Parker Lewis i tv-serien med samma namn kanske mer inspirerad av John Hughes skapelse Ferris Bueller. Men för oss som närmast besatt följde Parker Lewis äventyr på Santo Domingo High i början av 90-talet rådde det ingen tvekan om att det var Marty McFlys andlige arvtagare vi nu tittade på.

Att både Marty och Parker satte sina avtryck i populärkulturen åren strax före och efter 1990 är knappast en tillfällighet. Tvärtom, jag har svårt att föreställa mig dem vid någon annan tidpunkt. De här åren innebar ju en sorts övergångsfas i västvärlden – hemdatorerna hade slagit igenom och yuppienallen var den högsta statussymbolen, men högteknologi framstod fortfarande som något oåtkomligt. Tekniken hade inte blivit vardaglig än, att behärska den var på många sätt ett privilegium.

Det var en tid för nördar.

Och Marty och Parker uppvisar, enligt så gott som samtliga definitioner, en kompakt nördighet. De skyr idrott men älskar teknologi. De står utanför high school-gemenskapen och umgås istället med kufar – tossiga vetenskapsmän, som sagt, eller beundrande kids i klasserna under dem. De passar inte in.

Ändå är de så långt ifrån nördar man kan komma.

Det finns många förklaringar till varför, men den mest intressanta är för mig deras självklara gatusmarthet. Marty McFly och Parker Lewis är utåtriktade, snarare än inåtvända enligt traditionellt nördmanér. De rör sig hemtamt i de flesta sociala sammanhang, och de kan snacka omkull både mobbare, rektorer och föräldrar. Det är som om de vet att de ”inte kan förlora”.

De är helt enkelt för coola.

Därmed blir Marty McFly och Parker Lewis också ett koncentrat av en hel nördgenerations kollektiva drömmar. I efterhand tänker jag att det kanske var här, i Marty McFlys coola nördighet snarare än hans självsnörande skor, som Tillbaka till framtiden II gjorde sina främsta förutsägelser om 2010-talet.

I vår teknifierade och djupt specialiserade samtid blir ju nördens status som samhällsbärare allt mer självklar. Nördar av idag är, om inte nödvändigtvis coola, så i alla fall beundrade. För Facebookgenerationen är Mark Zuckerberg som bekant en hjälte, och att tillbringa puberteten framför datorn snarare än på fotbollsplanen känns numera mest som ett smart karriärsdrag.

I linje med det har vi, dagens popkulturella medieetablissemang, kommit på något smart. Ett av de enklaste sätten för oss att framstå som lite mer sympatiska är att beskriva oss själva som nördar. För det flesta är det säkert fött ur en helt genuin känsla – många av mina kolleger är ju de facto nördar, det är därför de hamnat där de är. Men ibland finns det i de här självpåtagna nördepiteten också en ton av falsk ödmjukhet. Precis som Martin Gelin skrev i en recension av boken The geeks shall inherit the earth nyligen, signalerar ordet nörd idag mest att man är ”oproportionerligt väl förberedd för 2000-talets arbetsmarknad: välutbildad, sakkunnig och med en förmåga att engagera sig passionerat för saker man bryr sig om.”

Nörden och de sportsvennar som i slutet av 80-talet jagade Michael J Fox runt torget tycks alltså ha bytt plats – vilket kommande filmen Revenge of the Jocks också skvallrar om.

Om den filmen kommer leda till ett problematiserande av nördidentiteten vet jag inte, men det vore hur som helst välkommet – precis som Bangredaktionens kritik av den klassiska nörden ur ett genusperspektiv för något år sedan var det. ”Nörden är inte och har ­aldrig ­varit bara vit, heterosexuell och man”, skrev tidningen, och frågade retoriskt: ”För vem är det där pojk­rummet öppet?”

Om jag nu ändå ska svara blir det, kanske något motsägelsefullt, genom att återvända till mina egna pojkrumshjältar. När jag tittar på Marty McFly och Parker Lewis idag, de coola nördarna, ser jag två popkulturella ikoner som går utanför ramarna på den traditionella nördidentiteten. Till skillnad från all världens Mark Zuckerberg-figurer klarar de nämligen av att interagera socialt. Ska nördidentiteten kunna vidgas ytterligare, och inte bara innefatta vita medelklassmän samt på senare år -kvinnor, känns det som en utmärkt startpunkt.

När Parker Lewis sent om sider – jag minns inte om det är i seriens andra eller tredje säsong – tar sig tid att forska lite mer om sin ärkefiende rektor Ms Musso, visar det sig att hennes agg mot honom är en följd av att Musso som high school-student blev retad av Parkers pappa. På samma sätt inser Marty McFly, efter tre-fyra tidsresor och lika många upprivande möten med olika inkarnationer av sig själv, sin familj och sina eventuellt framtida barn, att världen är ofantligt mycket större än just det egna pojkrummet.

Marty McFly och Parker Lewis är bra på att snacka sig ur problem, de kan som sagt inte förlora. Men vad de framför allt lär sig är något annat: Att lyssna på andra. Låter som en ganska cool grej för nördar att prova.

Johan Wirfält

Stockholms nya medborgarbusslinje: Tillsammans mot världens öppnaste stad


Slussen, Stockholm, kl 09.55 den 18 september 2011.

”Tågen går varenda år i samma spår”, sjöng Gustav Ejstes i en av de finare svenska poplåtar som spelades in under 00-talet. Nu är det 10-tal, och idag rullar Stockholms nya medborgarlinje i spår som ingen gjort förut.

Jag skrev om Ai Weiwei och idén om staden som en plats som erbjuder maximal frihet för ett par veckor sedan. Stockholm, konstaterade jag då, fungerar inte på det viset. Vår huvudstad är stängd för många som den egentligen borde vara öppen för, och det av en enkel anledning:

När priserna i kollektivtrafiken höjs är det framför allt socialt utsatta som reser mindre. Och i Stockholm kostar kollektivtrafiken, den inrättning som vi gemensamt finansierar för att kunna resa tillsammans med allt vad det innebär av möjligheter och möten, numera så mycket att använda att många av oss inte längre har råd.

Det är förödande för miljön, eftersom det numera är så dyrt att resa kollektivt i Stockholm att de som kan tar bilen istället. Det är förödande för den sociala gemenskapen, eftersom det minskar de där möjligheterna för människor från olika grupper i samhället att mötas.

Det borde förstås vara tvärtom.

Vi svenskar känner oss ofta stolta när vi är utomlands. Sverige är ju, faktiskt, bäst i världen på sånt här, en föregångsnation som såklart har sprickor i samhällskroppen som alla andra men i en internationell jämförelse ändå framstår som ett under av social integration.

På samma sätt borde Stockholm vara en föregångare bland huvudstäder. Istället för en plats där det blir allt dyrare att resa tillsammans, en stad där kollektivtrafiken är billig. Istället för en mer sluten stad, där klyftan mellan dem som har råd och dem som inte har det blir allt större – en mer öppen stad.

Kanske till och med den öppnaste staden i världen? På samma sätt som Sverige lyckats bli så bra borde Stockholm bli det.

Därför startade några bekanta och jag Stockholms nya medborgarbusslinje för tre veckor sedan. Vi vill att kollektivtrafiken ska vara billigare, för alla ska ha råd att resa med den. Sedan dess har vi blivit över 8000 personer som vill samma sak. Idag rullar våra medborgarbusslinjer Lilla och Stora Nollåttan gratis över hela Stockholm. Klockan 13.00 möts vi på Södermalmstorg för en manifestation med lite pop och mycket politik – se hela programmet här, Penga’ Per och Sakine Madon står på samma scen!

Åk med du också. Tillsammans, mot världens öppnaste stad.

Johan Wirfält

Vilket ansvar har jag som chefredaktör för två fängslade svenska frilansar?


En av våra medarbetare sitter i fängelse för att han gör sitt jobb. I kommande Rodeonumret (ute den 29 september) har fotojournalisten Johan Persson tillsammans med journalisten Anna Roxvall grävt ner sig i popevangelismen – USA:s popkulturella kristna väckelserörelse, som nu håller på att etablera sig i Sverige i och med en liten radiostation i Sundbyberg.

I dag bjuder vi på en förhandstitt på reportaget. Samtidigt är våra tankar med Johan Persson.

Som bekant sitter han tillsammans med kollegan Martin Schibbye inspärrad i Etiopien sedan början av juli, anklagade för terrorbrott av den etiopiska regimen. De två svenska journalisterna greps av landets armé i Ogaden i sydöstra Etiopien, dit de rest för att rapportera om konflikten i området. I måndags avslöjade ETC att ett av reportagen Persson och Schibbye arbetade med var en granskning av Lundin Petroleums ljusskygga verksamhet i Ogaden.

Fokus hamnar därmed på Carl Bildt.

Journalisten Kerstin Lundell, som själv dokumenterat Lundins afrikanska äventyr i boken Affärer i blod och olja, skrev i Expressen i somras om hur Lundin Petroleum beslutade att satsa i Ogaden medan Carl Bildt satt i företagets styrelse. Enligt egen uppgift hade vår nuvarande utrikesminister dessutom ett särskilt ansvar för Lundins etiska riktlinjer.

”Hur går sådant ansvar att kombinera med ett affärssamarbete med en statsapparat som är beredd att begå mord?”, frågade Kerstin Lundell retoriskt.

De senaste dagarna har flera kommentatorer – läs Leo Lagercrantz, Eric Rosén och Gabriel Byström – påpekat att Carl Bildts ekonomiska intressen och historia som styrelsemedlem i Lundin gör det omöjligt för honom att trovärdigt verka som Sveriges utrikesminister.

Klyftan mellan de dubbla stolar han sitter på börjar helt enkelt bli för djup.

Bildt själv, den teflonhudade, har en intressant tolkning. ”Gunilla Carlsson fungerar ju de facto som utrikesminister för denna del av världen”, skrev han på sin blogg i början av september.

Och man kan ju förstå honom. Det är minst sagt vanskligt för Carl Bildt att diskutera den etiopiska militärens verksamhet i Ogaden utan att också nämna Lundin Petroleums regimstödda business i området – och därmed sitt eget, personliga ansvar, för den konflikt som nu råder i Ogaden.

Men samtidigt som vi i medierna pekar finger mot vår utrikesminister, finns ett annat spår i den här historien som vi borde fundera lite mer på. Det tydliggjordes i den intervju som Journalisten gjorde med Filters chefredaktör Mattias Göransson förra veckan. Filter var en av de tidningar som Johan Persson och Martin Schibbye haft kontakt med inför sin Etiopienresa.

”De hade stora omkostnader, 80 000 kronor tror jag det var”, sa Mattias Göransson till Journalisten, och fortsatte:

”Jag önskar att vi hade kunnat dela kostnaderna med dem, men det var för mycket pengar för Filter. I stället kom vi överens om att om de kom tillbaka med ett bra reportage skulle de få betalt.”

Johan Persson och Martin Schibbye jobbade med andra ord på spek åt Filter. Det är knappast unikt för grävande svenska journalister på utlandsuppdrag – tvärtom är det så större delen av utrikesbevakningen sköts idag. Reportaget som Anna Roxvall och Johan Persson gjort för oss i Rodeo tillkom på liknande sätt. Frilansjournalister reser på egen hand och hoppas komma tillbaka med tillräckligt mycket material för att i efterhand kunna finansiera sin resa genom att sälja in reportage till så många medier som möjligt.

Självklart skapar sådana förutsättningar en mer utsatt situation för journalister på fältet. Den trygghet som en redaktion att luta sig emot på hemmaplan ger ska inte underskattas. Om en journalist anställd av en större tidning fängslades i främmande land, skulle chefredaktören sannolikt kampanja på daglig basis för att hålla frågan i topp på dagordningen – och på så sätt tvinga politiker och UD-tjänstemän att agera.

Frilansar har inte den förmånen.

Det här är förstås ett resultat av det nya medielandskapets förändrade och ofta försämrade ekonomi. Men inte desto mindre en fråga värd att diskutera. Vilket ansvar har svenska redaktioner – vi på Rodeo, Filterredaktionen, Svenska dagbladet som publicerat flera reportage Johan Persson gjort med Anna Roxvall – för de journalister vi kontinuerligt anlitar men inte har råd att anställa?

Jag har själv inget bra svar på den frågan – annat än att vi när det, som nu, gått ganska mycket åt pipan har en självklar skyldighet att driva opinion till deras fördel.

Frilansarna kommer förstås fortsätta fara runt ändå, ofta utan annat än förhoppningar och vaga löften om framtida publiceringar som finansiell säkerhet. Nyligen pratade jag med Anna Roxvall, i somras mammaledig men annars den som Johan Persson normalt arbetar i team med. Hon sammanfattade så här:

”Som journalist drivs man ju av så mycket mer än pengar – nyfikenhet, äventyrslusta och en vilja att berätta något viktigt. Samtidigt har utrikesjournalistiken åderlåtits väldigt mycket på senare år. Därför tror jag dessvärre att det alltid kommer finnas en uppsjö unga journalister som är beredda att arbeta för självkostnadspris bara för att få göra bra journalistik. Vi har bland annat varit i Kongo, södra Sudan, Kenya, Kamerun, Ungern och USA ihop. Vi har ett rätt brett spektrum av tidningar som brukar köpa våra grejer. Vi försöker sälja även utomlands, eftersom den svenska marknaden är begränsad och betalar dåligt.”

Det är något jag och alla andra svenska redaktörer borde sova på någon natt. Kanske ger det oss lite dåligt samvete. Kanske kan det dessutom få oss att inte bara kampanja för frisläppandet av medarbetare som gjort sitt jobb – utan också betala dem bättre medan de faktiskt gör det?

Johan Wirfält

Därför borde SFI valt Apflickorna och inte Svinalängorna som svenskt Oscarbidrag

I förrgår utsåg Svenska Filminstitutet Svinalängorna till Sveriges Oscarsbidrag 2011. Om tanken med detta är att en svensk film ska vinna en Oscar för bästa utländska film för första gången sedan Fanny och Alexander 1983, tror jag att det är en ganska dålig idé.

Jag ska förklara varför, men låt mig inleda med en kort anekdot.

Det var september 2008, och i en bokhylla i en lägenhet ovanför Istedgade i Köpenhamn låg en bok. På omslaget stod det The Sexual life of Savages. Jag frågade Lisa Aschan, ägare till både bok och hylla: ”Vad är det där?”

– Det är min långfilm, sa hon.

Sedan berättade Lisa att hon hade en manusidé, och till och med formulerat en så kallad hisspitch: Hon skulle göra en film om ”makt, sex och djur”, och om flera generationer kvinnor. Hennes första långfilm. Hon ville inte berätta så mycket mer just då, och hur som helst hade hon en dramaserie för barn att regissera för dansk tv först. Under tiden blev vi kompisar, det var mailväxlingar Stockholm-Köpenhamn och ibland berättade Lisa något om filmen som hon och författaren Josefine Adolfsson nu satt och skrev på.

Hon tänkte att den skulle Apflickorna, vad tyckte jag om det? (Bra.)
Det skulle kretsa kring voltige, hade jag tittat på det någon gång? (Ja, faktiskt trodde jag, en gång i Halmstads ridhus som ung.)

Sedan flyttade Lisa Aschan hem till Sverige och spelade in långfilm – och för ett par veckor sedan hade en av de senaste årens mest unisont hyllade svenska debutfilmer premiär. Apflickorna har som bekant ridit på en rejäl hypevåg under årets första nio månader. Dubbelpris på Göteborgs filmfestival. Hedersomnämnande i Berlin. Förstapris i Tribeca och väldigt varma ord från Robert de Niro. Fyror och femmor, samt SvD:s (i och för sig utslitna) sexa i betyg.

En jävla succé helt enkelt. Och ett givet Oscarsbidrag?

Nej, det var ju det här med Svinalängorna. Även Pernilla Augusts debutfilm var en jävla succé. Nationens kritikergarde var i princip lika översvallande här – sexa från Svenskan, förstås – och nästan en halv miljon svenskar masade sig till slut in i biosalongerna för att se Noomi och Ola Rapace återuppleva 70-talets finsksvenska arbetarklassmisär.

Ingen kan alltså ifrågasätta att Svinalängorna är en utmärkt film. Ändå – om meningen med att lämna ett Oscarsbidrag är att vinna priser därborta i Kalifornien, borde Apflickorna varit SFI:s självklara val.

Jag inser givetvis ”Hollywoodlogiken” i att välja Svinalängorna. Filmen är regisserad av Pernilla August – Anakin Skywalkers mamma! Huvudrollen spelas av Noomi Rapace – det är ju Lisbeth Salander, för guds skull! Rent genremässigt placerar den sig utmärkt i någon sorts nordiskt och så mycket ångest att man spontankarvar sig i armen-dramafack – som förra årets Oscarvinnare Hämnden av Susanne Bier!

Men säger inte en annan Hollywoodlogik att Oscarsjuryn aldrig kommer att utse Svinalängorna till slutlig vinnare? De senaste fem åren har priset för bästa utländska film gått till ett tyskt Stasidrama, ett österrikiskt nazidrama, ett japanskt begravningsentrepenörsdrama, en argentisk juntathriller och så Susanne Bier då, och hennes nordiska och så mycket ångest att man spontankarvar sig i armen-drama.

Förutom de två historiska, tyskspråkiga dramerna vid 00-talets mitt har Oscarsjuryn hoppat vilt mellan genrerna från år till år. Vad mer är: Ingen av filmerna som vunnit har haft en huvudrollsinnehavare som någon i övriga världen känt igen (sorry, Persbrandt).

Så vad ger det oss?

Svinalängorna är en film som i mångt och mycket påminner om föregående års vinnare Hämnden, dessutom med numera så gott som etablerade Hollywoodstjärnan Noomi Rapace i huvudrollen.

Apflickorna, däremot, kommer från ingenstans – och är ett rätt unikt drama både miljö- och ensemblemässigt. Voltigearenan är förstås en briljant metafor för filmens övergripande tema: Att navigera uppväxtens sociala sammanhang är en ständig balansgång mellan att kontrollerat hålla masken och spontant släppa loss och testa gränser. Samtidigt finns det som bekant inget svårare än att regissera barn och djur – Lisa Aschan får det att framstå som det enklaste i världen.

Sådant, inbillar jag mig, imponerar just nu mer på en Oscarsjury än ännu ett kompetent drama sprängfyllt med skandinaviskt mörker. Och är det mot förmodan någon sorts nedärvd stjärnkvalitet som ska premieras, är det bara för jurymedlemmarna att leta sig tillbaka ett antal generationer på den ryska sidan av Lisa Aschans familjeträd. Det fanns visst nån känd författare där som hon helst inte pratar om offentligt.

Ja, jag är givetvis part i målet, Lisa och jag är ju vänner. Men oavsett, är inte slutsatsen enligt ovanstående ganska glasklar?

SFI borde valt Apflickorna framför Svinalängorna om de velat kamma hem den där åtråvärda statyetten.

Johan Wirfält