En av våra medarbetare sitter i fängelse för att han gör sitt jobb. I kommande Rodeonumret (ute den 29 september) har fotojournalisten Johan Persson tillsammans med journalisten Anna Roxvall grävt ner sig i popevangelismen – USA:s popkulturella kristna väckelserörelse, som nu håller på att etablera sig i Sverige i och med en liten radiostation i Sundbyberg.

I dag bjuder vi på en förhandstitt på reportaget. Samtidigt är våra tankar med Johan Persson.

Som bekant sitter han tillsammans med kollegan Martin Schibbye inspärrad i Etiopien sedan början av juli, anklagade för terrorbrott av den etiopiska regimen. De två svenska journalisterna greps av landets armé i Ogaden i sydöstra Etiopien, dit de rest för att rapportera om konflikten i området. I måndags avslöjade ETC att ett av reportagen Persson och Schibbye arbetade med var en granskning av Lundin Petroleums ljusskygga verksamhet i Ogaden.

Fokus hamnar därmed på Carl Bildt.

Journalisten Kerstin Lundell, som själv dokumenterat Lundins afrikanska äventyr i boken Affärer i blod och olja, skrev i Expressen i somras om hur Lundin Petroleum beslutade att satsa i Ogaden medan Carl Bildt satt i företagets styrelse. Enligt egen uppgift hade vår nuvarande utrikesminister dessutom ett särskilt ansvar för Lundins etiska riktlinjer.

“Hur går sådant ansvar att kombinera med ett affärssamarbete med en statsapparat som är beredd att begå mord?”, frågade Kerstin Lundell retoriskt.

De senaste dagarna har flera kommentatorer – läs Leo Lagercrantz, Eric Rosén och Gabriel Byström – påpekat att Carl Bildts ekonomiska intressen och historia som styrelsemedlem i Lundin gör det omöjligt för honom att trovärdigt verka som Sveriges utrikesminister.

Klyftan mellan de dubbla stolar han sitter på börjar helt enkelt bli för djup.

Bildt själv, den teflonhudade, har en intressant tolkning. ”Gunilla Carlsson fungerar ju de facto som utrikesminister för denna del av världen”, skrev han på sin blogg i början av september.

Och man kan ju förstå honom. Det är minst sagt vanskligt för Carl Bildt att diskutera den etiopiska militärens verksamhet i Ogaden utan att också nämna Lundin Petroleums regimstödda business i området – och därmed sitt eget, personliga ansvar, för den konflikt som nu råder i Ogaden.

Men samtidigt som vi i medierna pekar finger mot vår utrikesminister, finns ett annat spår i den här historien som vi borde fundera lite mer på. Det tydliggjordes i den intervju som Journalisten gjorde med Filters chefredaktör Mattias Göransson förra veckan. Filter var en av de tidningar som Johan Persson och Martin Schibbye haft kontakt med inför sin Etiopienresa.

“De hade stora omkostnader, 80 000 kronor tror jag det var”, sa Mattias Göransson till Journalisten, och fortsatte:

“Jag önskar att vi hade kunnat dela kostnaderna med dem, men det var för mycket pengar för Filter. I stället kom vi överens om att om de kom tillbaka med ett bra reportage skulle de få betalt.”

Johan Persson och Martin Schibbye jobbade med andra ord på spek åt Filter. Det är knappast unikt för grävande svenska journalister på utlandsuppdrag – tvärtom är det så större delen av utrikesbevakningen sköts idag. Reportaget som Anna Roxvall och Johan Persson gjort för oss i Rodeo tillkom på liknande sätt. Frilansjournalister reser på egen hand och hoppas komma tillbaka med tillräckligt mycket material för att i efterhand kunna finansiera sin resa genom att sälja in reportage till så många medier som möjligt.

Självklart skapar sådana förutsättningar en mer utsatt situation för journalister på fältet. Den trygghet som en redaktion att luta sig emot på hemmaplan ger ska inte underskattas. Om en journalist anställd av en större tidning fängslades i främmande land, skulle chefredaktören sannolikt kampanja på daglig basis för att hålla frågan i topp på dagordningen – och på så sätt tvinga politiker och UD-tjänstemän att agera.

Frilansar har inte den förmånen.

Det här är förstås ett resultat av det nya medielandskapets förändrade och ofta försämrade ekonomi. Men inte desto mindre en fråga värd att diskutera. Vilket ansvar har svenska redaktioner – vi på Rodeo, Filterredaktionen, Svenska dagbladet som publicerat flera reportage Johan Persson gjort med Anna Roxvall – för de journalister vi kontinuerligt anlitar men inte har råd att anställa?

Jag har själv inget bra svar på den frågan – annat än att vi när det, som nu, gått ganska mycket åt pipan har en självklar skyldighet att driva opinion till deras fördel.

Frilansarna kommer förstås fortsätta fara runt ändå, ofta utan annat än förhoppningar och vaga löften om framtida publiceringar som finansiell säkerhet. Nyligen pratade jag med Anna Roxvall, i somras mammaledig men annars den som Johan Persson normalt arbetar i team med. Hon sammanfattade så här:

“Som journalist drivs man ju av så mycket mer än pengar – nyfikenhet, äventyrslusta och en vilja att berätta något viktigt. Samtidigt har utrikesjournalistiken åderlåtits väldigt mycket på senare år. Därför tror jag dessvärre att det alltid kommer finnas en uppsjö unga journalister som är beredda att arbeta för självkostnadspris bara för att få göra bra journalistik. Vi har bland annat varit i Kongo, södra Sudan, Kenya, Kamerun, Ungern och USA ihop. Vi har ett rätt brett spektrum av tidningar som brukar köpa våra grejer. Vi försöker sälja även utomlands, eftersom den svenska marknaden är begränsad och betalar dåligt.”

Det är något jag och alla andra svenska redaktörer borde sova på någon natt. Kanske ger det oss lite dåligt samvete. Kanske kan det dessutom få oss att inte bara kampanja för frisläppandet av medarbetare som gjort sitt jobb – utan också betala dem bättre medan de faktiskt gör det?