Kläder istället för våld

Rodeo samarbetar numera med DN Söndag, där vi gör en sida om mode varje vecka. Jag bidrar med krönikor om kläder och stil ur ett lite bredare samhällsperspektiv – här är den senaste, publicerad på papper igår:

I Jenin, ett par kvarter från Västbankens mest omtalade flyktingläger, spöar 20-årige Mohammad skiten ur mig. Vi spelar biljard på nya bord i ett kromglänsande kafé i stadens centrum, och jag förlorar varje parti. Bredvid oss håller Mohammads två år äldre bror Kamal på att göra processen lika kort med en brittisk journalist.

Det finns ett trettiotal unga palestinska män i lokalen. Alla ser ungefär likadana ut: Kortklippt, minutiöst vaxat hår; tajta t-shirts och jeans i komplicerade tvättar, nedhasade på höfterna; fläckfria sneakers.

Killarnas kläder verkar inte vara en dag äldre än det gröna tyg som täcker biljardhallens bord. Det är en sorts playboylook som under 00-talet spridits över världen via fotbollsproffs som Cristiano Ronaldo. Den enda modemässiga skillnaden mellan en idrottsmiljonär i La Liga och de unga palestinierna är att plaggen på Västbanken kommer ifrån ”Boreberry” och ”Parad”, snarare än europeiska lyxmärken.

I Jenin blir kläderna ett ställningstagande på flera plan.

Dels gör de att Mohammad och Kamal kan navigera genom sopstanken i flyktinglägret som är deras hem med den värdighet som oklanderlig stil skänker sina bärare. Men modelånen från fotbollsidolerna i Europa kanske också skvallrar om något annat?

Kläders funktion som identitetsskapare blir sällan så tydlig som i den här delen av Mellanöstern. Keffiyeh-sjalar och kvinnornas huvuddukar på den palestinska sidan ställs mot kipporna och sheitel-perukerna hos Israels ortodoxa judar.

Gatumode av sydeuropeiskt snitt får lätt en djupare betydelse i sådana sammanhang.
Västbankens ungdomar, såväl killar som tjejer, hör till de mest sekulariserade i arabvärlden. Och de jag spelar biljard med försöker blicka framåt.

Kamal glömmer aldrig april 2002 – israeliska armén invaderade flyktinglägret i Jenin på jakt efter självmordsbombare och misshandlade hans far så svårt att han idag varken kan gå eller tala. Men Kamal har bestämt sig, den väpnade intifadan är historia. Protester mot Israels ockupation uttrycker han numera från teaterscenen, berättar han. Han pluggar till skådespelare. Han ska bli en stjärna och turnera jorden runt.

I sina kläder är Kamal redan där.

Johan Wirfält

Möt årets plagg: Parker Lewis-skjortan!

Herrmodet har försummats här på bloggen det senaste, hmm, kvartalet. Men så läser jag att vännerna på Our Legacy slumpar bort sin provkollektion för hösten 2011 med start idag. Med utgångspunkt i det skulle jag vilja ägna några rader åt vad som mer och mer framstår som kommande säsongs viktigaste herrplagg.

Jag talar om Parker Lewis-skjortan.

Trogna läsare vet redan att Parker Lewis, high school-komedi-hjälten från tidigt 90-tal, har en särskild plats i mitt hjärta. Parker, skrev jag härom månaden, uppvisar mängder av tecken på klassisk nördighet. Ändå rör han sig hemtamt i de flesta sociala sammanhang och snackar omkull både mobbare, rektorer och föräldrar. Precis som tv-seriens amerikanska originaltitel fastslog: Parker Lewis kan inte förlora.

Sådant värmde när man som nybakad sjundeklassare strök längs väggarna i högstadiekorridorerna och försökte undvika stryk från någon två år äldre boxare man råkat reta på en skolutflykt.

Parker Lewis, insåg jag på den tiden, lyckades trots sin nördighet röra sig genom Santo Domingo High som en vinnare, bland annat för att han klädde sig som en vinnare. Hans kläder sände ut ett enkelt meddelande: Jag bryr mig inte om vad någon annan tycker om mina kläder.

Jag bryr mig faktiskt inte särskilt mycket om vad ni tycker över huvud taget.

Parker Lewis hade sprillans sneakers och jeans som alla andra, det var väl inget speciellt med det. Hans genidrag var skjortorna, de djupt bisarra skjortorna.

Parkers skjortor var som popkonst och William Morris-tapeter. De var som om någon tryckt ett tyg av en lavalampa. De var de mest utspejsat transcendentala plagg som visades i ungdoms-tv 1990.

Parker Lewis-skjortorna var helt enkelt fantastiska.

För att ta det hela tillbaka till samtiden så har jag sedan årsskiftet – trött på att bara ha på mig vanliga gråa grejer – letat efter just Parker Lewis-skjortor. Svårt, har det visat sig.

90-talet må ha gjort modecomeback på de flesta områden, men herrskjortor i tossiga tygtryck är fortfarande mer eller mindre outforskad mark. Besök vilken herrmodebutik som helst, var som helst i västvärlden. Det spelar ingen roll om de säljer nytt eller second hand – det enda du kommer hitta är preppyinspirerade oxfordskjortor eller rutig flanell från den omtalade ”vildmarken”.

Zzznark.

Räddningen kom till mig strax efter sommaren, i och med Our Legacys höstkollektion. Där hittar vi nämligen en fenomenal vit skjorta med svårt, svart grafiskt tryck, en sympatisk indigovariant med vita prickar (som jag för övrigt har på mig när jag skriver detta), samt flera andra mer eller mindre flummigt mönstrade herrskjortor.

Den förhandstitt jag fått på Our Legacys vår antyder att mer i samma anda är att vänta. Blickar vi ut i herrmodevärlden syns tendenser, åtminstone i streetwearsammanhang, på att Parker Lewis-skjortan är på väg tillbaka på bredare front. Supreme har ett par märkliga mönster i sin höstkollektion. Och gatumodevärldens just nu mest inflytelserika artist – Tyler, the Creator – omfamnade Parker Lewis-skjortan redan i vintras – ungefär samtidigt som han omfamnade Jimmy Fallon.

Så, mitt tips för att liva upp mörka vinternätter: Klä dig som Parker Lewis. Du kan inte förlora.

Johan Wirfält

Tankar från andra sidan muren – om Banksy, Gilad Shalit och varför 1027 palestinier kan ha fel

Wifinätverket som den här texten skickas upp ifrån hette för någon timme sedan ”Gilad Shalit”.

Jag sitter i lobbyn på ett hotell i den palestinska delen av Betlehem, ett par kvarter från födelsekyrkan. När jag fick lösenordet till nätet tidigare idag berättade receptionisten att de nyss blivit hackade. Någon – en bosättare på andra sidan Västbanksmuren (som också går ett par kvarter härifrån), förmodade han – hade spelat hotellet ett spratt och givit dess interna nätverk namn efter världens just nu mest kände israeliske soldat.

Jag ska återkomma till Gilad Shalit snart. Men först kort om muren.

Att promenera längs Västbanksbarriären – olagligt byggd på palestinskt territorium enligt Internationella domstolen i Haag – är på den palestinska sidan som att gå in i ett galleri med gatukonst. Banksy har flera målningar här, till exempel den ovan. Franske fotokonstnären JR har tapetserat en hel mursektion med väldiga affischer i projektet Face 2 Face, där porträtt på israeler pryder den palestinska sidan av muren medan palestinier klistrats upp på motsvarande plats på den israeliska.

Förutom dem har mängder av mer eller mindre kända och talangfulla individer täckt cementväggen med graffiti som protesterar mot den israeliska ockupationen. Jag var för ung för att besöka Berlin innan muren där föll, men jag antar att det var ungefär så här det såg ut.

Långa avsnitt av Västbanksbarriären pryds dessutom av ett horisontellt ljusblått färgstreck. Ibland är det draget över målningarna, på andra ställen är det täckt av nyare sprejfärg. Strecket, lärde jag mig idag, är en protest mot protestkonsten.

För palestinier i Betlehem är det ett halvdagsprojekt bara att ta sig in och ut ur staden de föddes i, köerna vid vägspärrarna mot Jerusalem börjar vid fyra på morgonen. Än värre är det att få visum för att resa ut ur själva Israel. Att lokalbefolkningen anar viss cynism hos de internationella gatukonststjärnor som flyger in till Västbanken, målar lite på muren och sedan tar första bästa plan hem till tryggheten i Europa igen – nu med sitt politiska patos uppskyltat inför hela världen – är inte så konstigt.

Samtidigt: Målningarna, särskilt Banksys, har blivit globala symboler för ockupationen av Västbanken. Som sådana fäster de också omvärldens ögon på staten Israels inte sällan kriminella beteende. Känns som en bra uppgift för gatukonsten.

Dessutom sätter muralmålningarna fingret på något annat – nämligen hur just symbolmättad varenda liten millimeter av det här landet är. Muren i sig är förstås ett exempel. Oavsett om den skyddar Israel mot självmordsbombare eller är ett brutalt sätt att konfiskera palestinsk mark – du får olika svar beroende på vilken sida av muren du frågar – är den i slutänden en manifestation av en sak: Israels maktövertag gentemot palestinierna.

En annan symbol för samma maktövertag är, för att återvända till honom, Gilad Shalit.

Den då 19-årige korpralen i den israeliska armén kidnappades av Hamas 2006. Sedan dess har Gilad Shalit, olagligt som muren, hållits fången i Gaza medan Israel och det internationella samfundet krävt att han friges. För Israels armé, och i förlängningen hela nationen, är det en principfråga: ingen soldat, död eller levande, lämnas på slagfältet.

Gilad Shalit har blivit en symbol även för detta.

Jag landade i Tel Aviv i fredags, ett par dagar efter nyheten att Netanyahuregeringen kommit överens med Hamas om en utväxling av Gilad Shalit. Sedan dess har hans namn toppat alla nyhetssändningar och ploppat upp i de flesta samtal jag haft här. Igår skedde utväxlingen – Israel fick sin soldat, palestinierna som bekant 1027 fångar av totalt över 7000.

På kvällen, i minibuss på väg in i Hebron, åkte jag rakt in i det palestinska firandet. En av de 1027 hade kommit hem igen.

Medan bilen kryssade mellan småpojkar som viftade med vad som såg ut som Al Aqsa-martyrernas gula flaggor, grunnade jag på det där med proportionalitet. En vanlig kritik mot medierna i rapporteringen av Israel-Palestina-konflikten är att israeliska liv ofta verkar så mycket viktigare än palestinska. Är inte det precis vad också den palestinska sidan nu säger, i och med utväxlingen av Gilad Shalit?

Vi har ju fått det svart på vitt: En israelisk soldat är värd mer än tusen palestinska fångar.

De flesta jag pratat med tolkar utväxlingen som pragmatisk. Palestinierna ville ha tillbaka sina fångar, ju fler desto bättre. Men om man som jag ogillar Israels ockupation av Västbanken och Gaza – och det gör ju de flesta här i världen – kan man fundera på om 1027 frigivna palestinier verkligen är bästa vägen framåt.

Till att börja med finns det bland dem förstås flera som Wafa al-Biss – under sitt första dygn i frihet hann hon, misslyckad självmordsbombare, uppmana skolbarn i Gaza att försöka bli martyrer precis som henne.

Sådant övertygar knappast Israel om att det vore en bra idé att öppna gränsen mot Gaza igen.

Jag tänker också något annat. I det här landet, i det politiska och mediala spelet kring ockupationen, är allt som sagt symbolik. Så var finns palestiniernas Gilad Shalit? Varför byta till sig tusen fångar, där de få som kommer göra väsen om sig utanför palestinska kretsar sannolikt är stollar som Wafa al-Biss?

Varför inte nöja sig med en enda, symbolisk utväxling – till exempel Marwan Barghouti, anklagad och dömd för mord av Israel men folkhjälte på andra sidan muren, och enligt Haaretz en ”palestinsk Nelson Mandela”. Nu vägrade Israel släppa just honom som en av de 1027. Kanske hade tongångarna varit annorlunda om det bara varit Barghouti mot Shalit?

Symboliken hade hur som helst inte ha kunnat misstolkas. I framtiden är en palestinier värd lika mycket som en israel.

Johan Wirfält

Lögnerna hos Skavlan – ingenting är omöjligt för en Bildt

”För Gud och Bildtarne är ingenting omöjligt i det här landet.”

Med de orden inleds ättekrönikan om familjen Bildt i boken Svenska grevar & baroner, band III. Volymen i min hylla är utgiven 1933, jag brukar plocka ner den ibland för att påminna mig själv om att den faktiskt inte är skriven som en kommentar till dagens Sverige.

Senast gjorde jag det i helgen, efter Carl Bildts gästspel hos Skavlan i fredags.

Ni vet hur det ligger till. Det har varit kö till den där tv-studion sedan pratprogrammet började produceras i Sverige hösten 2009. Alla vill dit, särskilt politikerna. Att sitta bredvid Fredrik Skavlan fungerar som ett intyg – får du vara med vet du att du tillhör eliten.

Carl Bildt har aldrig behövt sådana bekräftelser. Han föddes in i den högsta kasten, ger inte direkt intryck av att ha funderat på om det någonsin kunde varit annorlunda. När han gästar Skavlan är det alltså inte i första hand för att han vill försäkra sig om sin egen förträfflighet.

Bildts besök handlar om något annat. Han vet, vilket Johan Croneman påpekade redan för två år sedan, att det aldrig kommer bli otrevligt.

Inga riktigt obehagliga frågor ställs.

En allt mer högljudd opinion kräver som bekant att utrikesministern tar tydlig ställning för Martin Schibbye och Johan Persson, de två svenska journalister som fängslats av den djupt odemokratiska regimen i Etiopien för att de gjort sitt jobb som just journalister. Jag är en del av den opinionen, jag har skrivit om Martin och Johans utsatta situation både här och i Expressen och intervjuades i förrgår i TV4 om Gå i fängelse!, en manifestation som just nu pågår utanför Kronobergshäktet i Stockholm.

Men Bildt har vägrat, vilket fått samma opinion att ifrågasätta om hans inställning är helt opåverkad av hans tidigare styrelseuppdrag i Lundin Petroleum – ett oljebolag vars affärsverksamhet med ovannämnda djupt odemokratiska regim i Etiopen råkar vara precis vad Martin Schibbye och Johan Persson rest till området Ogaden för att granska.

Ingen – möjligtvis med undantag för de mest frifräsande konspirationsteoretikerna – tror nog att Carl Bildt aktivt motarbetat eventuell frigivning av Schibbye och Persson. Däremot har många noterat att det här med att sitta på dubbla stolar sällan illustrerats tydligare än av utrikesministerns belägenhet just nu.

Så vad gör en politiker när medierna kräver svar på obehagliga frågor? Han låter dem ställas, förstås – i tv-programmet där inga riktigt obehagliga frågor ställs.

Det gjorde att Skavlan i fredags utvecklades till just en riktigt obehaglig upplevelse. Inte för Carl Bildt, utan för oss som tittade.

Efter inledande kutter om Twitter och föräldramöten i barnens skola, tog Skavlan upp Martin Schibbye och Johan Persson. ”Varför säger du ingenting?”, frågade han Carl Bildt.

Och Carl Bildt svarade. Men inte med att försvara pressfriheten. Inte genom att hänvisa till artikel 19 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, som ger Schibbye, Persson och alla andra journalister rätt att ”ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser”.

Nej, inget sådant. I stället börja utrikesministern prata om de ”motsvarande fall” av hundratalet svenska medborgare som sitter ”i fängsligt förvar runt om i världen”:

”Det finns de som är dömda till döden. Det finns de som är dömda till livstids fängelse. Det finns de”, sa Carl Bildt med tydlig emfas, ”som har begått brott, men fortfarande har fått straff som är oacceptabla eller som sitter under vidriga omständigheter.”

Jag lyssnade på honom, jag mådde nästan illa. Istället för att lyfta fram Martin Schibbye och Johan Persson tillsammans med de andra journalister som, exempelvis i Etiopien, fängslats av myndigheterna för att de gjort sitt jobb och sökt sanningen, jämförde Carl Bildt dem alltså med kriminella svenskar som gett sig ut på internationell brottsturné. Han försvarade inte journalisterna, tvärtom misstänkliggjorde han dem i ett klassiskt guilt by association-resonemang.

Vi behöver inte gräva djupare i vilken typ av brott Carl Bildt menar med ”motsvarande fall”. Det räcker med att konstatera att han jämställer två journalister med kriminella. Jag vill inte ens föreställa mig hur det kändes för de anhöriga till Martin Schibbye och Johan Persson som fanns på plats i Skavlans studio.

Däremot, kan man tycka, är det precis vad Fredrik Skavlan borde ha gjort. Det är ju hans program, han som ställer frågorna. Tycker inte Skavlan det är lite konstigt när Carl Bildt antyder att ”brottet” att vara journalist på granskningsuppdrag i en skendemokrati motsvarar de verkliga brott som svenska narkotikalangare, våldtäktsmän och mördare begår på den internationella arenan?

Tydligen inte. Istället för att ifrågasätta det bisarra i Carl Bildts resonemang hoppade den nu lätt nervöse programledaren som inte ställer några riktigt obehagliga frågor vidare – till utrikesministerns kopplingar till Lundin Petroleum och hur det påverkar hans trovärdighet som förhandlare med Etiopien i fallet Schibbye/Persson.

Statsrådet spände ögonen i Fredrik Skavlan och förklarade – med den där berömt bildtska rynkan i pannan som signalerar att den han pratar med just har sagt någonting så skrattretande dumt att det bara är hans egen upphöjda takt och värdighet som förhindrar honom att lämna samtalet – att Lundin var en ickefråga:

”Bolaget finns ju inte där.”

Det hedrar Skavlan att han här försökte argumentera emot. Samtidigt var han inte tillräckligt påläst, programledaren blev bortkollrad i en utläggning om underbolag och ägarförhållanden – ett enkelt offer för en slipad utrikesminister som befann sig i just den här tv-studion eftersom han visste att det där inte skulle ställas några riktigt obehagliga frågor. Carl Bildt ljög Skavlan och den dryga miljon svenskar som såg programmet rakt upp i ansiktet. Självklarheten han gjorde det med fick honom ändå att framstå som om han satt inne med sanningen.

Som tur är har vi journalister som vet hur det egentligen ligger till. Om ni inte redan läst Leo Lagercrantz i gårdagens Expressen kommer nyckelparagrafen här:

Är Lundins närvaro i Etiopien en tidningsanka? Nej. Lorito holdings och Zebra holdings, båda Lundinstiftelser, äger vardera sju miljoner aktier, av totalt 213 miljoner aktier i Africa oil. Dessutom äger Lorito sju miljoner warrants. Och Africa oil är i allra högsta grad närvarande i Ogaden, i alla fall enligt företaget självt (africaoilcorp.com). Bildts babbel hos Skavlan är inget skarvande. Det kan inte tas för en dålig Norge-historia. Det är ren och skär lögn.

Ren och skär lögn. Det är vad vår utrikesminister ägnade sig åt i programmet där inga riktigt obehagliga frågor ställs.

Det ska fan vara norsk pratprogramledare med hela svenska folket. För Gud och Carl Bildt, däremot, är ingenting omöjligt i det här landet.

UPPDATERING, 13/7: Torbjörn Järlerup påminner om att även Carin Jämtin tidigare jämfört fängslade svenska journalister med kriminella svenskar som dömts för brott i utlandet. Håkan Juholt har inte heller velat ställa sig bakom Schibbye och Persson och kräva deras frigivning. Att Sveriges två största partier förenas i sitt oengagemang för fri journalistik är tragiskt.

Johan Wirfält

Rykte: Rodeos höstnummer läckt på Södermalm

I morgon är det officiella släppdatumet för Rodeos höstnummer. Men senaste dagarna har rapporter nått mig, bland annat via Joel Persson på eminenta Icon. Rodeo ”finns på Papercut redan nu” skriver han på Facebook, och även våra vänner på Aplace sägs ha sålt tidningen i helgen.

Kan skivor läcka på internet kan tidningar göra det på Södermalm, inget konstigt med det. Vill ni läsa Rodeos höstnummer först av alla är det alltså bara att sticka till Krukmakargatan eller Götgatspuckeln och köpa ett ex.

Anna Roxvall och Johan Perssons reportage om popevangelisterna i Nashville och Sundbyberg har vi redan bjudit på här. Men fler godbitar utlovas. Bo Madestrand porträtterar Mats Gustafson, inte bara Sveriges utan hela världens grand old man inom modeillustration. Jag själv analyserar jeansimperiet Cheap Mondays i nuläget högst osäkra framtid och skriver om fenomenala fotografen Lina Scheynius, som vi också presenterar en exklusiv portfolio semesterbilder ifrån – tagna i Storlien 1991, när Scheynius var 11. Anja Cronberg har gjort hembesök hos modemusan Michele Lamy i Paris, medan Martin Gelin funderar på hur bilden av muslimer förändrats i amerikansk kultur under de tio år som gått sedan 11 september.

Och så numrets dubbelcomeback: Neneh Cherry, den kanske största popikon vi har i Sverige, släpper sitt första soloalbum på 15 år och intervjuas av lika legendariska Kristina Adolfsson. Det är ett långt samtal om nomadliv, moderskap, bomberjackor – och att bo på en council estate i London samtidigt som upplopp rasar på gatorna utanför. Dessutom avslöjar Neneh att hon drömmer om att göra musik med Robyn.

Missa ej.

Johan Wirfält

Marcus Birro: Ett liv mellan debattpaneler och Jesus

Marcus Birro ville alltså bli ny partiledare för Kristdemokraterna – men hoppade av kandidaturen när han insåg att den skulle kosta honom programledarjobbet på TV 4:s debattprogram Kvällsöppet.

”Det gick för snabbt helt enkelt”, säger han till Expressen, efter en 16 timmar lång karriär som KD-politiker.

Det hela är, precis som Viktor Barth-Krohn skriver, ett av de där ögonblicken där verkligheten överträffar all tänkbar satir. Det finns liksom ingenting att tillägga.

Däremot vill jag passa på att påminna om följande klassiska klipp. Scenen är ett debattprogram från slutet av 90-talet. René Nyberg leder diskussionen, i panelen Estelle Milbourne, 25-årige poeten Marcus Birro – samt Eddie Meduza.

YouTube Preview Image

Marcus Birro har, meddelar han, nyss givit ut en diktsamling som heter Skjut dom som älskar. Nu är han här eftersom han är en djup motståndare till äktenskap och tvåsamhet:

”När man börjar närma sig 24-25 blir man betraktad som en samhällsparia om man inte hittat någon: ‘Jag måste hitta någon, jag måste gifta mig med någon’. Jag tror det är ett farligt sätt att se på människor. I mitt personliga fall, som poet som skrivit Skjut dom som älskar – den största faran är dem som tar min ensamhet ifrån mig. Det är bristen på ensamhet som förtär mig.”

Eddie Meduza fnyser: ”That’s bullshit, man.” Sedan harklar sig raggarlegendaren, lutar sig framåt och skrockar godmodigt:

”Han som älskade mest, han som hängde där på korset, honom har de pratat om i 2000 år.”

Det är en briljant oneliner, rolig, patosfylld – och sann. Publiken jublar, Marcus Birro ser tillintetgjord ut. Man undrar om det var här han insåg att man aldrig kan argumentera emot Jesus?

Notera för övrigt ”Henrik Berggren, 22 år, popsångare”, som kommer in som oväntad gotgäst på slutet.

Johan Wirfält

Avkriminalisera huvtröjan!

Idag debuterar jag som modekrönikör i DN Söndag. I krönikorna, som är en del av det nylanserade samarbetet mellan Rodeo och Dagens nyheter, kommer jag skriva om mode ur ett lite vidare kultur- och samhällsperspektiv. Den här gången handlar det om hur brittiska politiker efter upploppen i somras ringat in ungdomar i huvtröjor som ett hot mot lag och ordning.

Britterna förbjuder i princip hoodies på vissa grupper i samhället och det är, tror jag, talande för hur samtiden söker nya vägar att stigmatisera stilar som förknippas med människor på botten av den sociala skalan. Den som vill fundera vidare på sådant kan säkert se paralleller i diverse västeuropeiska politikers lust att bannlysa burkor. Men hur som helst, krönikan:

Avkriminalisera huvtröjan!

Det sägs att krigets första offer är sanningen. I västvärlden har vi det numera så fint ordnat att vi inte behöver kriga, åtminstone inte på hemmaplan. Ett mått på vår bekvämlighet: När konflikter väl uppstår på våra breddgrader är ett av de första offren istället gatumodet.

Efter sommarens upplopp i Storbritannien har landets politiker krävt hårdare tag. Premiärminister David Camerons förslag om att de som ”planerar våldsamheter” borde bannlysas från Facebook och Twitter är ökänt. Den nya polislag han tillkännagav samtidigt har fått mindre uppmärksamhet.

Märkligt, kan tyckas, eftersom den i princip förbjuder brittiska ungdomar att ha på sig vanliga huvtröjor.

Den nya lagen ger polisen rätt att beslagta kläder som täcker ansiktet, bara de anar något ”kopplat till kriminella aktiviteter”. Den springande punkten är förstås att ett faktiskt brott inte behöver ha begåtts. Misstanke räcker, lagen blir alltså en tolkningsfråga. Vem ser suspekt ut i myndigheternas ögon?

Joggarna kan nog lugnt fortsätta springa med hoodies uppdragna över huvudet, brott planläggs inte på löprundan i Hyde Park. För de ungdomar som hänger i östra London är läget annorlunda.
Jag bor i Hackney en stor del av året, en favoritstadsdel för den kreativa medelklassen. Men det är också en av Storbritanniens fattigaste kommuner, och ett av de områden som härjades värst under upploppen i augusti.

Butiksplundrarna då var till stor del lokala gäng – och i Hackney, precis som i resten av Storbritannien, känner man igen gängen på deras huvtröjor.

Under 00-talet har huvtröjan blivit den tydligaste symbolen för brittisk ungdomskriminalitet. Redan 2005 förbjöd landets största shoppingcenter dem i sina gallerior. Idag kroppsvisiteras huvtröjegängen rutinmässigt av polispatruller, en av förklaringarna till det polishat som utlöste upploppen i somras.

Självklart måste myndigheterna kunna ingripa när de misstänker brott. Men när David Cameron nu ger polisen rätt att beslagta kläder blir det snarare ett sätt att stigmatisera ett visst mode. Paralleller finns i amerikanska södern, där lokalpolitiker lagstiftat mot hip hop-häng på byxorna.
Det är stilar födda på samhällets botten, därför skrämmande. Och sådant kan man förstås försöka förbjuda. Men ett annat sätt är att omfamna det.

Något motsägelsefullt är det precis vad David Cameron ville göra i mitten av 00-talet. Då var han oppositionsledare i Storbritannien, och höll ett sympatiskt tal om att han och andra ”människor i kostym” borde sträcka ut en hand till ungdomarna i huvtröja.

Någon får gärna påminna honom om det idag.

Johan Wirfält