Exklusivt: Promoe släpper Folkmordsmiljonären

Om ursinnet i popkulturen är ett mått på hur politiskt engagerad samtiden är går Sverige mot ett intressant 10-tal. Här och nu har jag nöjet att exklusivt presentera släppet av Promoes Folkmordsmiljonären – en låt som Looptroops långhårigaste och argaste rappare precis skrivit om Carl Bildt, etiopiensvenskarna, Dawit Isaak och att borra efter olja i Etiopien och Sudan.

Det är antagligen det hårdaste angrepp på en enskild politiker som 00-talets svenska hip hop-scen producerat. ”Hans egen bror svälter ihjäl / Hans investeringar har skydd av militär / Han suger blod har ingen själ / Han är folkmordsmiljonär”, sjunger Mårten Edh, alias Promoe, i refrängen – innan det mörka beatet tonar ut till ihopklippta Carl Bildt-citat.

Nedan berättar Promoe om bakgrunden till Folkmordsmiljonären – som du kan ladda ner här.

Varför skrev du låten?
– Först och främst för att jag tycker det är ett hån att vi har en utrikesminister som sannolikt har tjänat stora pengar på att folk har fördrivits från sina hem, systematiskt våldtagits och mördats i jakten på olja, i Sudan och i Etiopien. Och för att när det förs på tal så slingrar han sig och ljuger, och verkar hela tiden komma undan från sitt ansvar. Jag läste artikeln av Åsa Linderborg, som citerade Leo Lagercrantz, och därifrån inspirerades jag till titeln.

Texten är ursinnig, närmast hatisk. Skriver du helst när du är riktigt jävla förbannad?
– Ja. Först ville jag skriva något mer sakligt, men jag blev snart övermannad av känslorna. Och när jag märkte hur refrängen blev – ”han suger blod, har ingen själ” – så var det inte längre någon idé att nyktert försöka beskriva ett politiskt händelseförlopp.
– Jag behöver kanalisera ilskan och frustrationen på något sätt, och min roll i den här kampen är kanske att ge ord åt känslorna? Så kan Åsa Linderborg, Leo Lagercrantz, Maj Wechselmann, Martin Schibbye, Johan Persson med flera presentera fakta. Jag tror att det ena kan ge kraft till det andra.

Svensk hip hop har ofta en politisk fond – tänker förstås på er i Looptroop, men även Ison & Fille och Mohammed Ali som släppt fantastiska album i år. Däremot är det inte så vanligt att kommentera dagspolitiska frågor. Varför, tror du?
– Ja, och jag tänker även på artister som Carlito som tog upp Carl Bildts förehavanden i en låt han kickade på Ametists radioprogram nyligen. Eller Houman som tipsade mig om Maj Wechselmanns dokumentär Det är upp till dig, om Lundin Oil och Carl Bildts inblandning där, och i förlängningen i folkmorden i Sudan och i Etiopien.
– Det är svårt att skriva låtar om dagspolitiska frågor. Men jag gillar låtar som tar upp stora politiska frågor som girighet, krig, pressfrihet och jäv, men som också förankrar det i en fråga som kanske kan ses som dagspolitisk.

När Timbuktu skrev Ett brev i början av 00-talet fick han svar av Göran Persson. Tror du att Carl Bildt kommer höra av sig?
– Nej, jag har inga såna förhoppningar. Den här låten är för alla dem som känner frustrationen och maktlösheten över att vi har ledare som inte skyr några medel för att uppnå makt och rikedom, och ständigt verkar komma undan – och för att försöka ge kraft till dem som vill kämpa mot det.

Låten är minst sagt en smocka. Skulle du vilja hälsa något annat till Carl Bildt?
– Ta ansvar för vad du har gjort som styrelsemedlem i Lundin Oil eller i deras olika dotterbolag, och gör någonting för att vända den negativa spiral du har varit med om att skapa. Det kan säkert vara svårt att veta var du ska börja, men se till exempel till att göra allt för att få Martin Schibbye, Johan Persson samt Dawit Isaak fria.

Och till Martin Schibbye och Johan Persson i Ogaden, samt Dawit Isaak i Eritrea?
– Det ni har offrat för att söka efter och sprida fakta är oerhört. Som medmänniska är jag stolt över er, och samtidigt jävligt bekymrad. Jag hoppas att ni snart kommer i frihet.

Ladda ner Promoe – Folkmordsmiljonären.

Johan Wirfält

Om yttrandefrihet, etiopiensvenskarna – och Johan Hakelius märkligheter

Man vet att något är på gång när en herre i skräddad tweedkavaj och välkammad hårman rycker ut i affärspressen och anklagar den samlade svenska journalistkåren för stalinistsympatier.

Johan Hakelius har skrivit en mycket märklig krönika i Affärsvärlden. I den hävdar han att de svenska journalister, bland annat undertecknad, som engagerat sig för frigivningen av våra fängslade kolleger Martin Schibbye och Johan Persson har en dold agenda.

Exakt vad denna dolda agenda skulle bestå i framgår inte av Hakelius text. Men den tycks ha något att göra med att Martin Schibbye är, eller åtminstone en gång har varit, kommunist.

Schibbye var tidigare redaktör för tidningen Rebell som ges ut av Revolutionär Kommunistisk Ungdom, en organisation jag inte delar särskilt många åsikter med förutom ett grundläggande hävdande av ”åsikts-, yttrande-, tryck-, press-, strejk-, mötes-, demonstrations-, religions- och föreningsfrihet”.

Martin Schibbyes politiska hemvist har aldrig varit ett problem för Filter, Fokus, Svenska Dagbladet eller någon annan av de tidningar som publicerat hans artiklar. Som de goda journalistiska institutioner de är låter de sina reportrar hysa vilka demokratiskt förankrade åsikter de vill så länge de utför en saklig och opartisk rapportering.

Som goda kolleger bör vi förstås på samma sätt kampanja för Martin Schibbye och Johan Perssons frigivning. Av någon anledning tycker Johan Hakelius att det är suspekt.

”Varför har det blivit nödvändigt för kåren att utmåla Martin Schibbye som en demokratisk förebild? Varför anses det vara ett allvarligt etikettsbrott att tala om hans faktiska gärning?”, skriver han i Affärsvärlden, och det är ungefär där som hans artikel blir direkt provocerande.

Det här med vett och etikett är nu lantadelsromantikern Hakelius område, inte mitt. Däremot har jag ingenting alls emot att tala om Martin Schibbyes ”faktiska gärning”.

I den ingår reportage om burmesiska barnsoldater, analyser av den hotade thailändska pressfriheten, skildringar av filippinska dödspatruller – samt, förstås, den granskning av Lundin Petroleum och Africa Oils verksamhet i Ogaden som Martin Schibbye tillsammans med Johan Persson ägnade sig åt när han greps av etiopisk militär i somras.

Trots de dystra ekonomiska förutsättningar som numera råder för frilansande utrikesreportrar har Martin Schibbye vigt sin karriär åt att vidga våra vyer och ge röst åt utsatta människor som annars är osynliga i medierna.

Det är uppenbarligen en typ av journalistik som inte intresserar Johan Hakelius särskilt mycket.

För oss som tvärtom tror att just sådan journalistik är en förutsättning för yttrandefrihet och demokrati, kan det vara bra att minnas Martin Schibbye och Johan Perssons hälsning från fängelset i Addis Abbeba:

“Det som händer nu är inte bara viktigt för oss, våra familjer och nära mediekollegor, utan för ALLA som tror på pressfrihet och mänskliga rättigheter.”

Trygg i Vasastan väver Johan Hakelius ihop konspirationsteorier samtidigt som Martin Schibbye, Johan Persson och närmare 150 andra journalister sitter fängslade världen över, av ingen annan anledning än att de gjort sitt jobb. Det är den högsta siffran sedan 1996. I Etiopien åtalades sex journalister för terrorbrott så sent som förrförra veckan.

De heter Eskinder Nega, Mesfin Negash, Abiye Teklemariam, Abebe Gellaw, Abebe Belew och Fasil Yenealem.

Jag begär inte att ni ska komma ihåg deras namn. Men glöm inte bort att de sitter där de sitter för att de hoppas att även Etiopien någon gång ska bli ett land där människor får tycka, säga och skriva precis vad de vill.

Något säger mig att de inte bär tweed.


Detta blogginlägg ingår i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj “Skriv för frihet”. Mer information om bloggstafetten, “Skriv för livet” och Amnestys arbete för yttrandefrihet hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett.

Jag lämnar vidare stafettpinnen till Forough Shahriary som är redaktör på Megafonen Debatt och bloggar på megafonendebatt.com/blogg/ – en del av det utmärkta Megafonenprojektet som ger röst åt unga på Järvafältet. Förhoppningen är att vi blir många som kommit i mål den 10 december, dagen för mänskliga rättigheter.

Johan Wirfält

Karl-Oves nya liv: Den ansvarsfulle lattepappan?

Karl-Ove ska tydligen göra som Daniel, och sluta skriva. Samtidigt har Daniel, en snygg kulturman med pojkaktig charm som tillbringat de senaste åren med att prata om böcker i tv så att vanligt folk förstår, blivit så drabbad av sina samtal med Karl-Ove att han istället måste börja skriva igen.

Så vad händer nu? Ska Karl-Ove kanske bli programledare i tv istället, presentera god litteratur på bästa sändningstid ? Och kommer han i så fall om ett par år gästas av Daniel, som då skrivit några tusen nya sidor om varandet och inspirerar Karl-Ove att i sin tur börja skriva igen, samtidigt som Daniel tillkännager att han tänker sluta skriva, igen, och bli programledare, igen, eftersom någon snygg kulturman med pojkaktig charm ju faktiskt måste sitta i tv och prata om böcker så att vanligt folk förstår?

Fan vet.

Men snygga är de, kulturmännen. ”Själv minns jag nog faktiskt mest dina ögon”, inledde Daniel Sjölin förra veckans Babelintervju med Karl-Ove Knausgård. Det är förstås väldigt sympatiskt att en kulturman hösten 2011 kan säga sådant i tv till en annan kulturman utan tillstymmelse till andra känslor än uppriktig ömhet.

Det är också, tror jag, symptomatiskt.

Numera känns det ju helt naturligt att diskutera Karl-Ove Knausgård och Daniel Sjölins utseende. De har blivit litterära ikoner, estetiserade versioner av sina författarjag, kändisar som alla andra. När Karl-Ove Knausgård klipper sig går kulturredaktionerna i spinn. Mycket – det mesta – av ansvaret för det ligger förstås hos oss i medierna. Som vi lyfter upp vår Karl-Ove och vår Daniel! Men lite får de också skylla sig själva.

Daniel Sjölin berättar i Babel att han, senast Karl-Ove Knausgård besökte honom i studion för ett och ett halvt år sedan, försökte övertala sin norske kollega att sluta skriva och ägna sig mer åt sin familj. Knausgård bollade tillbaka ett resonemang om hur det är att skriva sig åter till barndomen:

”När man är 40 är man bara mer av… man är också tio år, liksom. Det var en upptäckt jag gjorde när jag skrev [Min kamp]. Att mitt tioåriga jag var levande.”

Sådana soundbites ligger farligt nära en lapp som någon satt upp på väggen i frilanskontoret jag hyr in mig i här i London: ”The creative adult is the child who survived.”

Det är säkert sant i någon mening. Men det är också den typen av konstnärliga klyschor som kulturmän (snygga eller inte, och med eller utan pojkaktig charm) sedan tidernas begynnelse använt som ursäkt för att i varje given situation likt en tioåring utgå från sig själva och enbart se till sina egna behov.

Världen utanför – hus, hem, barn – den kan väl fruar och flickvänner ta hand om? Här ska ju skapas kultur.

Jag vet inte om Karl-Ove Knausgård bestämt sig för att sluta skriva för att han, med Daniel Sjölins ord, borde ”ägna sig mer åt sin familj”. Men jag hoppas det. I en en NRK-intervju härom dagen utvecklade Knausgård hur som helst tanken från Babel om sitt tioåriga jag. Vi lever inte vertikalt utan horisontellt, sa han, och menade väl ungefär att saker som hänt styr våra liv oavsett om vi är medvetna om dem eller inte – men för att växa som människa måste man våga gräva ner sig i det där. Gör man det får det nämligen konsekvenser. I Karl-Ove Knausgårds fall verkar konsekvensen vara ett nytt liv, utan ”kamp”:

”Om några få minuter ska jag resa mig från skrivbordet, gå ut på gatan, ta mig en kaffe och njuta.”

Från Nordens snyggaste och mest pojkaktigt charmiga kulturman till lattepappa, alltså? Få saker skulle vara mera tilltalande. För hur mycket jag än gillar gränslösa konstnärer finns det ingenting jag tycker så mycket om som folk som bara tar ansvar. För sitt eget liv. Och för andras.

Det är nog det finaste man kan göra som människa.

(Bild från Babel/SVT.)

Johan Wirfält

Om kostymmarknadsföring och Sarah Lunds färöiska fiskarströjor

(Gårdagens DN Söndag-krönika)

Sarahs ylletröja nästa tv-kändis

Den danska tv-serien ”Brottet” och den amerikanska remaken ”The killing” har gjort internationell succé. För ett par veckor sedan uppmanade The Guardian sina läsare att ställa frågor till Sofie Gråbøl, känd som Sarah Lund bland världens kriminal-tv-älskare.

Det tog några minuter. Sedan kom frågan: ”Hur många tröjor har du och var i helsike förvarar du dem egentligen?”

Seriens danska producenter gratulerade antagligen varandra till ett väl utfört uppdrag.

”Brottet” har nämligen blivit synonym med den skarpa hjältinnans färöiska fiskartröjor. När den amerikanska nyinspelningen började sändas i våras var den stormönstrade yllejumpern självklart med. ”Sarah Lund”-tröjan är numera ett modefenomen på båda sidor Atlanten, och Gudrun & Gudrun, det lilla företag som handstickar ylletröjorna som Sarah Lund bär, rapporterar ökad försäljning.

Tröjsuccén är talande för ett fenomen som blir allt tydligare i tv-världen. Jag brukar kalla det för kostymmarknadsföring.

I en tid där livsstilskonsumtion blivit västvärldens sociala kitt, har de kläder som karaktärerna bär i en tv-serie blivit ett sätt att knyta närmare band till publiken.

Med en tydlig modenisch är en tv-serie garanterad uppmärksamhet i sociala medier och dagstidningarnas shoppingspalter.

Amerikanska ”Pan Am”, om 60-talets flygvärdinnor, är en av höstens mest uppmärksammade tv-serier. Mycket tack vare Christina Riccis garderob. Och ”Mad men”, de senaste årens mest inflytelserika tv-serie, vars framgångar har följt en modemässig marknadsföringsplan lika strömlinjeformad som Don Drapers grå kostymer.

Utvecklingen kan spåras tillbaka till ”Sex and the city”. När Carrie Bradshaw drog med sig väninnorna på ohämmade shoppingrundor på Manhattan gav de uttryck åt en längtan som delades av en stor del av västvärldens medelklass. Ju mer serien handlade om livsstil, desto mer engagerade blev seriens fans.

I dag har tv-branschen lärt sig det där.

Den tredje säsongen av ”Brottet” börjar sändas i Danmark hösten 2012. Från Färöarna rapporterar Gudrun & Gudrun att Sofie Gråbøl ringt och beställt en ny tröja.

Johan Wirfält

Hey girl, om du undrar varför jag ser så bekymrad ut beror det på att jag är en man

Det är november, nådens år 2011. Ryan Goslings år. Nu för tiden känns det som om en ny långfilm med den kanadensiske skådespelaren går upp på svenska biografer varannan vecka. Maktens män hade premiär i fredags, om tio dagar är det dags för Drive – tidigare i år kom Blue Valentine och Crazy, Stupid, Love.

Alla verkar älska Ryan Gosling. Frågar du folk – åtminstone män – om varför, så säger de att det beror på att världen – männen? – är ”trött på Hollywoods idealiserade mansbild” och att Gosling ”precis som vår generation”, försöker förstå ”en komplicerad och överväldigande värld.”

Jag börjar misstänka att det är enklare än så. Ryan Gosling har blivit ett popkulturellt fenomen för att han faktiskt hittat en lösning på den moderna mannens dilemma.

Hur lyckas man kombinera det här med att vara just ”modern” – med andra ord jämställd, kulturellt bevandrad, ödmjuk och öppen med sina känslor, sådana saker – med mer traditionellt manliga sysslor som att dricka bärs och klämma ur sig förbrödrande brakare i goda vänners lag?

Ryan Gosling har insett att det smartaste svaret på den frågan är att inte svara någonting alls. Istället låter han, ja, blicken tala. Ryan Gosling ser alltid lite sorgsen ut. Han har ett ständigt bekymrat uttryck i ansiktet. Det är som om han bär kanske inte hela, men i alla fall en betydande del av den västerländska manlighetens krisande identitet på sina axlar.

Han har de där hundögonen. Och de blir ett frikort, ger honom spelrum att komma undan med det mesta och bara fortsätta vara man.

Tumblrbloggen Fuck Yeah Ryan Gosling och den lysande uppföljaren Feminist Ryan Gosling sätter fingret på detta – och kommenterar det på ett väldigt roligt sätt. Jag vet inte om ni kollat in dem, men formatet är alltid detsamma: Bilder på en lätt lidande Ryan Gosling förses med pratbubblor med uppdiktade raggrepliker, inledda med ett stående ”Hey girl…”. På Fuck Yeah-tumblern slänger Gosling sedan ur sig något skönt traditionellt grabbigt. På Feminist-tumblern slänger han istället ur sig något lika skönt nygrabbigt – vilket alltså innebär att hans lockrop till kvinnorna dränks i referenser till poststrukturalistiska tänkare och tredje vågens feministteori.

Väldigt talande, väldigt roligt.

Jag nämnde Drive ovan, och den är värd att återkomma till. Ryan Gosling har nämligen aldrig varit så mycket Ryan Gosling som i Drive. Filmen, som är regisserad av Pushermannen Nicolas Winding Refn och har hyllats rätt förebehållslöst på de flesta ställen (79 av 100 på Metacritic), blir på sätt och vis en metakommentar till hela det övergripande popkulturfenomenet Ryan Gosling.

Gosling säger knappt ett ord i hela Drive. Han genomför varje scen med ett bekymrat småleende på läpparna.

Det är en prestation som antagligen – och skulle jag säga helt felaktigt – inom ett par månader kommer rendera honom en oscarnominering för bästa manliga huvudroll. Problemet med Ryan Goslings karaktär i Drive, och filmen som helhet, är att hans stumhet och allmänt molokna uppsyn egentligen bara tjänar till att illustrera något annat.

Jag såg Drive på en pressvisning för ett par månader sedan. Det var en märklig upplevelse. Öppningssekvensen är magisk, Michael Mannska panoreringar över ett kromkallt Los Angeles och Gosling som briljant getawayförare till neonsprakande nysynth.

Men därifrån utvecklas Drive till en klassisk ultravåldsfilm: människor skjuts ut över motellväggar, ögon spetsas vid dinerbord, skallar mosas ljudligt i trånga hissrum. Och snart insåg jag att jag inte lyssnade på vad någon sa, när de väl faktiskt sa något. Manuset är så platt att dialogen, utan att man riktigt märker det, reduceras till ett meningslöst surr av klichéer. Man sitter bara där och glor. Jaha?

Det är en film utan några repliker över huvud taget.

Världen i Drive, Nicolas Winding Refns värld, är en där män går genom livet och håller ilskan inom sig. Samtidigt går kvinnor genom livet och håller tillbaka de tårar som följer av all skit män ägnar sig åt. Det är med andra ord en värld som säger ganska lite om hur nyanserad verkligheten är. Den säger desto mer om det slutna rum som en regissör som uppenbarligen inte förstår sig på det här med mänskliga relationer lever i.

A O Scott tyckte i New York Times att Drive är ”fångad i sin egen tomhet”. Jag skulle vilja gå längre än så.

Det enda jag kände när jag efter att ha sett filmen cyklade över Solnabron mot Torsgatan, var en obestämbar ilska. Jag ville spöa någon, och jag visste inte varför. Någonstans runt Karlbergsvägen började det klarna. Drive är inte en film om människor. Drive är inte en film om de relationer vi har eller försöker ha med varandra. Drive är inte ens en film om att köra bil.

Drive är bara en film om våld, rent koncentrerat våld, utan förklaringsmodeller eller ens en antydan till försök att förstå våldets rötter. Man ser den, känner sig misshandlad och vill slå tillbaka.

Man ser den – och man börjar typ hata män.

Jag börjar fundera på om det inte också säger något större om fenomenet Ryan Gosling. Det grundläggande problemet med ”den moderna mannen” är ju samma moderna mans grundläggande problem med att göra upp med den mest grundläggande av alla mansmyter: Den om våldet som uttrycksmedel.

Att det skulle finnas en poäng i det. Att man blir stark av att slå.

Ryan Gosling kan gå omkring och se bekymrad ut hur mycket han vill. Så länge han lägger sin energi på att göra filmer om Drive, som i slutänden inte kokar ner till någonting annat än ilska, har han inte särskilt mycket att tillföra någon manlighetsdiskussion, på något plan.

Hey girl.

Johan Wirfält