Om intäktskonstnärer och nyspråk: Caremaspelet är årets julklapp


(Bild från DN Stockholm.)

Varje år sedan 1988 utser Handelns utredningsinstitut Årets julklapp. Det är wokpannor, mobiltelefoner, platt-tv-apparater och, 2008, ett uppenbarligen händelsefattigt år i Sverige, ”en upplevelse”.

Enligt HUI ska en produkt uppfylla åtminstone ett av ett antal kriterier för att kunna väljas till Årets julklapp. Den ska vara en nyhet. Den ska, framför allt, ”representera den tid vi lever i.”

2011 är vinnaren den färdigpackade matkassen. Den hjälper stressade shoppare att livspussla, meddelar HUI. Genom att utse den färdigpackade matkassen till Årets julklapp vill utredningsinstitutet uppmärksamma ”tjänstifieringstrenden” i detaljhandeln.

Där är de förstås något på spåren – när ICA börjar med hemkörning är det bara ytterligare ett led i den specialisering av tjänstesektorn som präglat hela vårt postindustriella 00-tal. Men när jag läste tidningen idag insåg jag att det finns en produkt som på ett ännu tydligare sätt representerar den tid vi lever i, i slutet av 2011.

Årets verkliga julklapp, alla snälla barn, är Caremaspelet.

Ni har säkert hört talas om det under dagen. Spelet, som avslöjades av DN Stockholm, är ”ett pedagogiskt hjälpmedel” som ska ge anställda i vårdkoncernen Carema en djupare förståelse för företagets värderingar. Så, vad handlar spelet om?

Hur man ger hopp till sjuka människor? Hur personalen skapar en vårdmiljö där patienter och kolleger trivs? Kunde man kanske tänka sig. Men nu är det ju Caremaspelet vi talar om nu. Humanism är som bekant inte det som främst kännetecknar just denna vårdkoncern.

På 16 så kallade inställningskort listar Caremaspelet påståenden som personalen ska ta ställning till. Exempel ur DN: ”Alla är med och påverkar både intäkter och kostnader”. ”Den bästa förbättringsidén är den där jag kan spara timmar och minuter”. ”Att vi gör en bra vinst är ett tecken på att vi gör ett bra jobb”.

Tydligast kanske credot om vinst före vård formuleras på Caremaspelets omslag. Där har spelmakarna skrivit: ”Vi är resurseffektiva intäktskonstnärer. Vi gör det enkelt”.

Det är ett nyspråk som skulle göra George Orwell imponerad. I 1984 målade han upp en värld där indoktrineringen var fullständig. Nyckeln var orden, varje vacker fras från staten dolde den större sanning som var förutsättningen för totalitär kontroll av medborgarna.

Det hedrar Caremas anställda att de vågar gå till pressen när företaget, likt Storebror, försöker sig på hjärntvätt – de riskerar som bekant sparken. Men det finns en annan poäng här.

Carema verkar inte i ett vakuum. Deras formuleringar är inte unika. Förutom ”intäktskonstnär” – vem som än kläckte det är ett geni och har en lysande framtid som copywriter när det här är över – är nyspråket i Caremaspelet ingenting de själva hittat på.

Meningar som ”att vi gör en bra vinst är ett tecken på att vi gör ett bra jobb” är om något utmärkta exempel på den managementkonsult-svenska som infiltrerar allt fler delar av vår samhällskropp. ”Resurseffektiva intäktskonstnärer” – det är ju dit det nya Sverige strävar, samma livspusslande Sverige som applåderar den ”tjänstifiering” som givit oss färdigpackade matkassar.

Annorlunda uttryckt: Vi lever i en verklighet där allt mer av kommunerna och landstingens verksamhet läggs ut på entrepenad. Skälet till detta är enkelt, vi vill betala mindre skatt och låter istället de offentliga upphandlingskriterierna styra vården. När Carema reducerar patienter till siffror i ett kalkylblad handlar det alltså i någon mening om rationellt företagande. Det fråntar självklart inte företagsledningen ansvar, det gör inte Sveriges svinigaste vårdkoncern till en mindre svinig vårdkoncern.

Men så länge vi säger åt kommuner och landsting, alltså staten, att värdera kostnadsminskningar högre än vårdkvalitet är den här typen av svineri kanske något vi får räkna med?

Låt mig citera CSR i praktikens chefredaktör Per Grankvist:

”Lagen om offentlig upphandling saknar tydliga kvalitetskriterier och lägger inte heller någon vikt vid om aktörerna utövar ett värderingsdrivet ledarskap eller inte. Då den realpolitiska drivkraften bakom avregleringar i lika hög grad handlar om kostnadsminskningar som ökad valfrihet trumfar ett lågt pris ofta många andra faktorer i ett anbud.”

Den industriella avhumanisering som gör att 90-åriga Anneli svälter ihjäl på ett äldreboende i Vänersborg speglas i Caremas nyspråk – men också på ett samhälleligt plan. Det är staten, med andra ord vi själva via skattsedeln, som betalar det mesta av Caremas verksamhet. Och så länge vi väljare låter priset styra i upphandlingarna är det självklart att vårdkoncerner kapar kostnader.

DN publicerade idag interna Caremadokument som visar hur personalen uppmanas tävla i sparande.

”Vinylhandskar får vi bara använda när vi ska lägga om infekterade sår, typ mördarbakterie. Annars måste vi använda glatta plasthandskar när vi tvättar de äldre i rumpan. De kostar några kronor mindre per paket, men de går jättelätt sönder och man får bajs på händerna. Dessutom skaver de mot de äldres rumpor”, berättar en anställd.

Caremaspelet blottlägger inte bara ett enskilt vårdföretags moraliska bankrutt. Julen 2011 ger spelet också en föraning om vilken typ av vård vi själva kan räkna med, någon gång när vi på ålderns höst har bajsat ner oss och behöver hjälp av någon annan med att torka upp.

Vinylhandskar eller glatt plast? Det är vad vi borde prata om över sill och sylta de närmaste dagarna. Inte särskilt sexiga ord, särskilt inte om man tänker på att de ska skava mot ens egen rumpa.

Men det är vad framtiden handlar om.

Johan Wirfält
Promotion

Kungens svarta spegel

I ett England inte långt ifrån verkligheten är folkets favoritprinsessa kidnappad. En filmsnutt laddas upp på Youtube där den unga sessan, bakbunden och rödgråten, vädjar för sitt liv. Brittiska regeringen försöker hindra landets medier från att rapportera, bättre att förhandla i tysthet. Men klippet blir viralt, 18 miljoner tittare inom någon timme. Det är en världsnyhet.

Regeringen måste agera innan eftermiddagsteet om den ska rädda prinsessans liv.

Så vad vill kidnapparen? Tja, inte så mycket egentligen. Bara att Storbritanniens premiärminister, i direktsändning inför jordens samlade tv-tittare, ska knulla en gris.

Ungefär så kan förutsättningarna för första delen i Charlie Brookers nya satirserie Black Mirror på Channel Four sammanfattas. Den sändes förrförra helgen, ett roligt, tragiskt, fullkomligt absurt och samtidigt svidande skarpt drama. Om en politisk elit som slutat följa andra kompasser än opinionsmätningarna, om sociala mediedrev som dikterar den dagspolitiska agendan – och om en känslomässigt avtrubbat befolkning i en nation mättad av tabloidskandaler.

Jag läser i Expressen att den berömda kungabilden är manipulerad, och jag tänker på Black Mirror. Rejäl varning för spoilers för er som inte har sett programmet än, sluta läsa här om ni är känsliga för sådana.

Det visar sig nämligen, när premiärministern till slut känt sig tvingad att dra ner byxorna och sätta på den där grisen live på tv, att det bara var på låtsas.

Jo, prinsessan blev verkligen bortrövad. Men hon släpptes en timme innan regeringschefen inlett sin skändliga sexakt – kidnapparen var en bitter konceptkonstnär, nyligen utsparkad från Tate Modern, som på det här viset ville demaskera makten och samtidigt avslöja det moderna samhällets moraliska kollaps.

Och han lyckades ju. Kejsaren – i det här fallet den stackars premiärministern – var naken, pådriven av en skandaltörstig twittermobb. Så tar konstnären livet av sig, allt återgår till det normala.

Briljansen i Brookers program är att det vänder den svarta spegeln mot oss själva.

På samma sätt är det med kungen. Den bild som den pensionerade porrklubbsägaren Mille Markovic försökte utpressa kungahuset med via Carl XVI Gustafs inre krets av manliga vänner var kanske fejk.

Men rädslan hos kungavännerna, och i förlängningen självklart även vår statschef, var äkta.

De var övertygade om att en bild med kungen omgiven av strippande unga tjejer faktiskt existerade. De så övertygade om detta att de var beredda att förhandla med jugoslaviska mafiosi om miljonbelopp för att köpa bilden fri. En sådan övertygelse kan förstås bara rinna ur en källa. Männen har varit där, med kungen, i rummen, med stripporna.

De vet – och därför vet nu även vi – att vår statschef har hängt på porrklubbar.

När bilden nu avslöjats som manipulerad kommer förstås en debatt om mediernas ansvar som ett paket på Twitter. Var det rätt att ge uppgifter från Mille Markovic, en smågangster med minst sagt naggad trovärdighet, så mycket tyngd? Var det försvarbart av landets redaktioner att ägna spaltmeter åt en bild de inte visste var äkta?

Det är en bra debatt, och den ska vi ha.

Men låt oss samtidigt inte glömma det viktigaste i den här historien. Kungen har hängt på porrklubbar. Han står där fortfarande med brallorna nere.

Är det en sådan statschef vi vill ha?

Foto startsidan: All Over Press

Johan Wirfält

Rick Perry gör det igen

Sedan Rick Perrys ”ooops”-ögonblick i början av november har världen ivrigt väntat på den republikanske presidentkanditatens nästa drag. Hur toppar man den mest ofrivilligt komiska halvminut som laddats upp på Youtube i år?

Genom att göra en Tom Cruise hos Oprah? Hitta på något med en hund? Eller tänker Rick Perry bli full, börja prata ryska och ramla vid en cykel?

Texas guvernör vet bättre. Igår släppte han sin nya reklamfilm, Strong. Och ”stark” är just ordet jag skulle använda för att beskriva öppningsraderna:

”There’s something wrong in this country when gays can serve openly in the military, but our kids can’t openly celebrate Christmas or pray in school.”

Snälla Gud, om du finns, gör så att Rick Perry ägnar resten av sitt liv åt att presidentkandidera. Världen blir så mycket roligare då.

YouTube Preview Image
Johan Wirfält

Nästa amish till rakning

Gårdagens DN-krönika nedan, publicerad i Rodeos samarbete med DN Söndag. Bild från All Over Press.

Hur modemobbar man en vuxen karl? Noterar hans Dressmankostym, svarar Stureplanssäljaren. Förklarar, med ingående stilhistoriska referenser, hur han rullat upp jeansen för långt över anklarna och vinklat sin sotarmössa för mycket åt vänster, skulle Södermalmshipstern säkert säga.

Eller så kan man göra som Samuel Mullet, biskop i en utbrytarsekt från amishfolket i nordöstra USA. Tillsammans med sina söner står han just nu inför rätta i Ohio. De är åtalade för hatbrott – för att ha tvångsrakat andra amishmän.

För amish är håret heligt. Enligt den väckelsekristna gruppens läsning av Bibeln får gifta kvinnor inte klippa sig, samtidigt som det är förbjudet för vuxna män att raka sig. Hårväxten kopplas till sexualiteten, och kontrollen av den genom äktenskap inför Gud.

Att tvångsrakas blir därför en djupt kränkande handling – en sorts symbolisk kastrering.

Amishfolkets slutna kultur fascinerar västvärldens befolkning mer än någonsin. När Filterredaktionen nyligen grävde ned sig i den urbana medelklassens drömmar om naturnära herdeliv prydde tidningen omslaget med rubriken ”Amish eller hipster?”. I New York skryter lädervarumärken med att deras väskor tillverkas för hand, ”av amishfolket”. Skäggiga amishmän och kvinnor i hucklen är numera en självklar referenspunkt i modevärlden.

Inget av det är särskilt förvånande – i en splittrad samtid är det ju naturligt att längta efter det förmodat orörda. Men på samma gång som vi hämtar livsstilsinspiration från amish skrattar vi åt hur knasigt annorlunda de är.

Det är en klassisk psykologisk mekanism.

De sexuella normer som är så övertydliga i amishsamhället lever ju vidare mer subtilt även hos oss. Men genom att förlöjliga extrema uttryck för en patriarkal struktur som finns även i
Sverige, hösten 2011, känner vi oss mer bekväma med vår egen vardag.

En festlig detalj i sammanhanget, förresten. Tvångsrakargängets ledare heter alltså Samuel Mullet. ”Mullet” är det engelska ordet för vad vi på svenska brukar kalla ”hockeyfrilla”.

Hårresande, minst sagt.

Johan Wirfält

Glenn Hysén borde fråga sin son Anton om varför det är dumt att säga ”negerboll”

Nationalikonen Glenn Hysén twittervitsar om negerbollar och vitlökar, han vill tydligen kunna använda n-ordet utan att någon har en åsikt om det. Och det är ju många som tycker som han.

Ibland verkar det som om Sveriges enskilt viktigaste yttrandefrihetsfråga är det här med att få säga ”negerboll” utan att någon har en åsikt om det.

Problemet är förstås att människor faktiskt har åsikter om ordet ”negerboll”. Åsikter som varken Glenn Hysén eller någon annan kan argumentera bort. Åsikter som utgår från att veta hur det är att bli utpekad som annorlunda bara för att man råkar ha en annan hudfärg än vit.

Åsikter som utgår från den väldigt fysiska känsla som det innebär att bli kränkt för den man är.

Jonas Hassen Khemiri förklarar på ett pedagogiskt sätt hur det fungerar för en annan göteborgare, Carin Hjulström, i klippet nedan. Se det.

Jag skrev själv om negerbollar på Newsmill för ett par år sedan. Debatten tycks stå och stampa på ungefär samma ställe idag. Låt mig alltså citera Newsmillartikeln, från mars 2009:

[Läs] journalisten Oivvio Polite, uppvuxen i Stockholm som son till en svart amerikansk man och en vit svensk kvinna. I sin artikelsamling White like me, utgiven 2007, beskriver han en episod ur sin barndom. Lille Oivvio går i första eller andra klass, på schemat står det musik och barnen sitter i halvcirkel framför en tjock vikarie som leder lektionen.

”Jag minns inte vad som sagts innan eller vad jag svarade”, skriver han, ”utan bara att den enorma kvinnan sa ‘Hur känns det egentligen att vara neger?’ och att det helt plötsligt var jag som satt i mitten av halvcirkeln. Klassen väntar på mitt svar. Det hade upprättats en skillnad mellan dem och mig.”

White like me är en av de mest klarsynta böcker om rasism som givits ut i Sverige. I avsnittet ovan tydliggör Oivvio Polite i bara ett par meningar vad ”neger” faktiskt innebär, vad ordet fyller för funktion. Det är inte en neutral beskrivning av någon. Det är ett ord som aktivt skiljer ut en minoritet från majoriteten, ett ord som stöter bort enskilda individer ur en större gemenskap.

Ett ord som säger att du, du är något annat, du är inte en av oss.

Ordet ”neger”, och följaktligen ”negerboll”, delar alltså upp Sverige i ett ”vi” och ett ”dem”. Vi vet det. Orden stöter bort individer ur gemenskapen eller – för att använda en metafor som före detta fotbollsspelare säkert kan uppskatta – fryser ut en ensam spelare ur laget. Det vet vi också.

Det är ord som kränker. Varför är det ändå så viktigt att få säga ”negerboll”?

Känner man sig stark av att trycka ner andra, om man är en av dem som mår bättre om man vet att andra människor mår dåligt – fine. Vill man använda sin yttrandefrihet till att befästa ett rasistiskt färgat maktperspektiv – inga problem. Jag sympatiserar inte med människor som sysslar med sådant, men jag respekterar er rätt att göra det.

Men ha då åtminstone anständigheten att erkänna att det är vad ni sysslar med.

Annars, Glenn Hysén, tycker jag inte du ska säga negerboll. Det är lite som när folk kallar din son ”bögjävel”, vet du. Han har säkert vant sig. Men jag tror inte att han tycker det är särskilt roligt.

Jonas Hassen Khemiri (och Jan Eliasson) hos Carin 21:30:

YouTube Preview Image

(Bild från All Over Press)

Johan Wirfält

Om Homeland, Claire Danes jazzluva och en ny tv-tolkning av den moderna karriärkvinnan

Jag har bara hunnit se ett avsnitt av Homeland än, så ingen fara för spoilers eller spekulationer om ifall serien verkligen är ”det nya 24″ här.

Däremot: Jag gillar Claire Danes i huvudrollen väldigt mycket. Hennes karaktär, den jobbknarkande CIA-agenten Carrie Mathison, känns som en av de intressantare vinklingarna av tv-arketypen ”modern karriärkvinna” som visas i rutan just nu.

Redan ett halvt avsnitt in anar vi att Mathison totala hängivenhet till tjänsten som analytiker på USA:s underrättelsetjänst inte bara handlar om brinnande patriotism. Hon ler aldrig, hennes kropp är deffad som en atlets. Vardagen verkar mest vara en fråga om kontroll. De strikta ramar som hennes arbete erbjuder håller uppenbarligen någon sorts inre demoner i schack.

Det, kombinerat med psykofarmaka, som Carrie Mathison knaprar som andra äter vitaminpiller.

De första panoreringarna över hennes hem är nästan övertydliga. Vardagsrummets inredning består av två datorer riggade för videoövervakning och en anslagstavla där hon nålat upp bilder på männen i den afghanska al-Qaida-cell hon vigt sin karriär åt att spränga.

Men i lägenheten finns också något annat: affischer från jazzfestivaler, foton på Miles Davis. Denna CIA-agent, visar det sig, har en fäbless för progressiva trumpetare.

Att illustrera inre kaos med flummigt soundtrack är förstås inget nytt i tv-sammanhang. Men i Homeland fyller jazzens fria associationsbanor en djupare funktion. När Carrie Mathison fuckar upp på jobbet tröstar hon sig med östeuropeiskt avantgarde – Tomasz Stanko närmare bestämt, det låter som om Dungen bytt sin tvärflöjt mot trumpet och tagit en cykeltur genom en polsk sensommarnatt. Men hennes musikalitet får henne också att ana dolda mönster där andra missar dem.

Mathison upptäcker att den marinsoldat som just återvänt från fångenskap i Afghanistan – för övrigt en briljant sammanbiten Damian Lewis i rollen, som jag saknat honom sedan Band of Brothers – rör fingrarna som om han spelade ett stycke musik varenda gång han hyllas framför tv-kamerorna. Är det en kodad signal? Har al-Qaida lyckats omvända en amerikansk hjälte?

Vem vet. Men efter ett avsnitt av Homeland känns det som om jazzen kommer visa vägen. Klart man vill hänga med.

Johan Wirfält