De runda bågarnas tvetydighet

Män med runda glasögon vill inget ont. Tvärtom. Vad historien lärt oss är att de som bär sådana bågar – John Lennon, Stieg Larsson, Harry Potter – allt som oftast vill rädda världen. Det är någonting i den där glasögonformen som utstrålar rättrådighet.

Antagligen började det med Gandhi.

Mode var nu inte Mahatmas grej, ickevåldets förkunnare brydde sig inte om det världsliga. Men idag är hans runda brillor en global symbol för osjälviskhet och goda avsikter.

Jag påmindes om det här när jag såg brittiska tekniktidskriften Wireds decemberutgåva. Redaktionen tillägnar numret Steve Jobs, och lyckas med lite briljant photoshopping sammanfatta Applegrundarens väsen på omslaget: Hans ansikte är reducerat till en svart profil mot en vit bakgrund – det enda som syns förutom det är Steve Jobs runda glasögonbågar.

Det är bilden av en dubbelnatur.

Efter Jobs död i höstas rapporterade Lunor, den tyska tillverkaren av hans glasögon, om slutsålda lager. Fansen vill se ut som sin idol. Bland Appleälskare har Steve Jobs status som en frälsare som befriat en designbesatt global medelklass från ful och komplicerad högteknologi.

Steve Jobs studerade österländskt tänkande, såg sig själv som en filosofisk guru i en värld av teknokrater – och klädde sig därefter. Han förstod vikten av övertydlig symbolik, och i den amerikanske journalisten Walter Isaacsons nyutkomna Jobsbiografi berättas om Apples första Halloweenmaskerad i 80-talets Silicon Valley.

Steve Jobs kom dit som Jesus.

På samma sätt speglar hans glasögon, tillsammans med de eviga svarta polotröjorna, en sorts moraliskt upphöjt ideal. Men under den asketiska ytan fanns en man med långt mindre altruistiska ambitioner än Gandhi.

I sin biografi beskriver Walter Isaacson Steve Jobs som just en sådan dubbelnatur som syns på Wireds omslag. En visionär företagsledare, som samtidigt kunde behandla medarbetare som kreatur. En nytänkare, som önskade livet ur konkurrenter med en vrede som var närmast biblisk.

Ganska långt ifrån buddhistiskt lugn. Det är dags att titta lite närmare på de där runda glasögonen.

Texten publicerades ursprungligen i DN Söndag, 29/1

Johan Wirfält
Promotion

Efterlysning: Medieman som kallar mediekvinnor ”en tredje klassens Ebba von Sydow” sökes

Riche är en krog i närheten av Stureplan i Stockholm, jag och kolleger i branschen äter lunch där ibland. En av dem är Margret Atladottir – chefredaktör på Nöjesguiden och en av de smartare journalister jag haft äran att jobba med, läs till exempel hennes briljanta Camilla Henemark-artikel i Rodeos sommarnummer 2007.

Igår twittrade Margret om hur det kan vara att luncha på Riche. Den första tweeten hittar du här, jag har redigerat ihop de som följer ur hennes flöde till ett stycke för ökad läsbarhet:

förra årets mest bisarra, en manlig branschkollega tittade på mig och sa: du ser ut som en tredje klassens ebba von sydow. jag va på riche och åt lunch med en annan branschkollega. när snubben sa det skrattade alla fyra snubbar. jag fattade ingenting. ska skriva ett längre inlägg om incidenten snart. kanske hänger ut namn. för vad är det för jävla grej? att ens kommentera min klädsel? att understryka att jag inte kommer från en ”fin familj”? alla va minst 10 år äldre än mig också. behandlar man någon sådär? och det var inte ens kul om det var ett ”skämt”. ville våldtäktsduscha efteråt. (…) kan säga att anledningen till varför jag blev ledsen av kommentaren var att jag kände mig klassförnedrad. typ ”du låtsas vara fin, vi ÄR d”

Du ser ut som en tredje klassens Ebba von Sydow.

Mediemännen tyckte uppenbarligen att det var roligt sagt. Alla skrattade ju. Men det låter inte särskilt kul. Tvärtom, för mig framstår det som ganska typiskt, vardagssvinigt kvinnoförakt, framslängt av någon så van vid att ersätta bristande självkänsla med de sorgligare formerna av verbal förbrödring att han går på autopilot. Sådant kan medelklassmän i mediebranschen ägna sig åt – när kompensationsbehovet för att tonårsdrömmarna om ett liv på huvudstadens kulturparnass inte utvecklade sig enligt plan blir så tryckande att enda sättet att lyfta upp sig själv är att riva ner någon annan.

Det är min tolkning. Men jag kan förstås ha fel.

Däremot vet jag följande: Det finns en uråldrig bok som vi kallar manlighetskoden, och en av dess grundpelare är att ”våga stå för vad du tycker”.

Så nu undrar jag ett par saker. Vilka är ni egentligen, mediemännen som förra året tyckte det var skojigt att kalla Margret Atladottir för ”en tredje klassens Ebba von Sydow”? Vad heter du som sa det, och hur tänkte du? Ni som flabbade med, vilka är ni och vad kände ni?

Kommentarsfältet nedan är öppet. Ni får gärna gästa det. Antingen för att förklara er, och lite mer utförligt resonera om varför det är kul att kränka kvinnliga kolleger på Riche. Eller bara för att reda ut eventuella missförstånd.

Hur som helst, hör av er. Mediebranschen älskar män som vågar stå för vad de tycker.

UPPDATERING: På förekommen anledning: bry er inte om att posta anonyma kommentarer som outar folk, jag kommer inte publicera dem. Vad jag efterlyser är alltså mediemän som gör vad mediemän normalt lägger så mycket stolthet i – och står för vad de tycker, med sitt namn.

Johan Wirfält

Thomas Bodström om att vara favorittippad som Håkan Juholts efterträdare: ”Det är inget jag skulle satsa många kronor på.”

En av de mest ödesmättade målningarna på Nationalmuseums utställning med ryska 1800-talskonstnärer, Peredvizjniki, är Krigare vid korsvägen. Tavlan är signerad Viktor Vasnetsov och avbildar en populär folksaga. Vid en landsvägskorsning i ett myttyngt, medeltida ryskt landskap sitter en riddare försjunken på sin häst. Han betraktar en vägsten framför honom, dess inskription går inte att misstolka:

Döden väntar på den som fortsätter framåt.

På Nationalmuseum, för någon timme sedan, stod Thomas Bodström ett par meter ifrån den där målningen. Jag vet inte om han funderade på dess symbolik – han pratade nämligen med Sven Wollter, som tydligen också vandrat till Blasieholmen för att se (en lysande) retrospektiv över en politiskt banbrytande konströrelse.

Jag tog ingen bild, man ska inte smyga på dem som njuter av rysk realism. Men lite senare sprang jag in i Thomas Bodström i en av utställningssalarna. Jag ställde ett par frågor, apropå Håkan Juholts avgång och att Bodström av vadslagningsfirman Betsson lyfts fram som oddsfavorit att efterträda honom som ledare för socialdemokraterna.

Lugnet efter stormen?
– Ha ha. Ja, det kanske man kan säga.

Visste du att du toppar Betssons vadslagningslista på Juholts efterträdare?
– Nej, det kände jag inte till. Det är inget jag skulle satsa många kronor på.

2,16 är det senaste oddset jag sett. Ingen högoddsare direkt?
– Det kommer stiga snart.

Okej, lycka till.
– Tack.

Johan Wirfält

Sherlock: En studie i överrockar

Sista avsnittet av Sherlock, säsong två, sändes på BBC i söndags. Åtta miljoner britter brädde sitt rostbröd, bänkade sig i tv-soffan och drogs med i en och en halv timme av allt det som gör Mark Gatiss och Steven Moffats uppdatering av litteraturhistoriens mest legendariska detektivhistorier till så jävla fin underhållning.

Det finns så klart massor att säga om varför. Hur Gatiss och Moffat placerar sin mästerdetektiv så snyggt i samtiden, med terroristkomplotter, BDSM-dominatriser och kändiskåta murvlar väntande runt hörnet. Hur sympatiskt Benedict Cumberbatch spelar Holmes, någonstans mellan övermänsklig genialitet en mycket mer jordnära autism (en återkommande teori genom litteraturhistorien). Det ständiga, kärleksfulla gnabbandet med doktor Watson – där Martin Freeman, med finkalibrerade känsloskiftningar mellan beundran och irritation, får något som kunde stannat vid ett lustigt sidospår att lyfta till ett ständigt pågående psykologiskt spel om ger varje avsnitt en djupare dimension av relationsdrama. Mark Gatiss, inte bara manusförfattare utan även skådis, som briljant balanserar mellan subtila sarkasmer och en sorts överklassig tafatthet i rollen som Sherlocks bror Mycroft. Alla underbara små replikskiften. Kängorna till tabloidpressen i säsongsfinalen, nu när Sherlock Holmes även i tv-serien blivit ett mediefenomen.

Allt det där. Och så, förstås, Sherlocks överrock.

Jag har skrivit tidigare om hur allt fler tv-serier gör sin garderob till en del av handlingen – och i förlängningen, marknadsföringen: När livsstilskonsumtion blivit västvärldens sociala kitt, har de kläder som tv-karaktärer bär blivit ett sätt att knyta närmare band till publiken.

Jag vet inte om något av det där var Sherlockskaparnas avsikt. Men numera verkar de hur som helst vara fullt medvetna om seriens modeeffekt. Benedict Cumberbatchs rock, en ”Milford” från Belstaff, fanns inte längre i butikerna när Sherlock började sändas 2010. Men efter att mängder av Holmesälskare börjat fråga efter rocken, tog den brittiska tillverkaren tillbaka den i produktion.

I förra avsnittet, Baskervilles hund, tar rocken plötsligt plats i centrum. Holmes och Watson ska just kliva ur bilen, de tjafsar som vanligt.

Watson: Kan vi vara snälla att inte göra så den här gången?
Holmes: Göra vad?
Watson: Att du ska vara sådär mystisk med dina… kindben. Och vika upp rockkragen så att du ser cool ut.
Holmes: Det gör jag inte.
Watson. Jo. Det gör du.

Den gode doktorn har hittat en svag punkt. Sherlock, kändisdetektiven, börjar bli fåfäng. Det är en lysande sekvens, en vinst för Watson som samtidigt fungerar som en passning till seriens mer modeknarkande tittare.

Våren 2012 har Belstaff återigen förpassat Sherlockrocken till modets kyrkogård – vilket förstås inte undgått de fans som med holmesk noggrannhet studerar varje detalj i serien. Spoilervarning här, sluta läsa om du inte sett säsongsfinalen – men i senaste Sherlockavsnittet störtar Holmes inte bara mot sin död. Han mosas på gatan, bara för att inte långt senare dyka upp på sin egen begravning – i fläckfri, uppenbarligen nyinköpt och exakt likadan Belstaffrock. Att fejka sin död och lura hela världen är en sak. Men inte ens Sherlock Holmes kan väl få tag på ett specifikt plagg som inte funnits i butikerna på flera säsonger?

Har han tagit kontakt med de kinesiska triader han konfronterade i säsong ett, och fått dem att finkamma Asiens piratkopiemarknader? Eller handlar han helt enkelt på eBay?

Som en tittare konstaterar: Den pånyttfödda överrocken är det största mysteriet av dem alla.

Johan Wirfält

Bengt Ohlsson och de röda väderkvarnarna

2012 är nästan en vecka gammalt, dags att ha en åsikt igen. Som många andra jag känner – mitt Facebookflöde sjukskrev sig självt med hänvisning till akut kulturdebattitis strax före lunch i förrgår – har jag den här veckan läst Bengt Ohlsson rasa.

Jag har också läst många människor rasa över att Bengt Ohlsson rasar. Och ungefär lika många som rasar över att människor rasar över att Bengt Ohlsson rasar.

En gång i tiden i Sverige, det var nog hösten 2004, debatterades det på kultursidorna om Slussens framtid. Under åren som följde fortsatte människor som läser kultursidor att tro att den här debatten handlade om Slussens framtid. Det sas ju så. Men det var bara en nominell Slussendebatt. I själva verket hade fokus förskjutits, snarare än diskussioner om stadsplanering var det som utspelade sig en långsam nedgrävning i ideologiska skyttegravar, kvar och bara lätt ogräsanfrätta sedan 70-talet.

Och så, härom veckan, skrev Malin Ullgren en krönika där hon slog fast att det inte är ”folkföraktande att föreslå för andra människor att det finns alternativ till att bara gilla läget”.

Check. Det är med den inställningen jag, de flesta kritiker, konstnärer och kulturarbetare samt politiker och tjänstemän på kulturdepartementet går till jobbet på morgonen.

Benke, däremot, slog som bekant bakut.

Det är nu en på många sätt utmärkt artikel han skrivit. Rolig, elak, en studie i kontrollerad ilska, det mesta som god kulturkritik ska vara. Men efter att kastat upp på Malin Ullgren, Kristina Lugn, Gösta Ekman och flera andra prominenta svenska kulturutövare landar Bengt Ohlsson i följande slutsats:

”Jag är less på den där uppfostrarniten. Folk får leva sina liv som de vill, så länge de inte skadar någon annan. Men om de sköljer sig med fluor eller går på experimentteater har jag faktiskt inte med att göra. Jag tror människor om att själva klara av att söka upp experimentteatern, om de skulle känna för det, och om de inte vill det har jag ingen lust att lirka eller manipulera dem till det. Jag tror att de kan gå igenom ett helt liv utan att ha sett experimentteater, och att de kan bli riktigt bra människor ändå.”

Då tänker jag ett par saker.

För det första: Trots att Bengt Ohlsson utmålar den omtalade kulturvänstern som ett hot mot vanligt folks förmåga att sköta sina egna liv, framstår det i hans text samtidigt som om kultursverige rent sakpolitiskt existerade i ett vakuum. Makt intresserar honom mycket, ”har alltid gjort”, skriver han. Men i sin artikel utelämnar han helt den folkvalda, politiska makten över kulturen.

Inte ett ord om kulturpolitiken.

Det är konstigt. Den logiska, politiska konsekvensen av hans resonemang blir nämligen ett bantat kulturstöd. Konstnärer, filmare, poeter – författare! – får sköta sig själva bäst de vill:

”Jag börjar vänja mig vid tanken att det finns en massa människor som inte bryr sig ett piss om det som jag ägnar mina dagar åt – böckerna, pjäserna, artiklarna – och ändå kommer jag att gå upp och göra samma sak i morgon som jag gjorde i går, för det är upp till mig och ingen annan att skapa en mening åt mitt liv.”

Drömmer Bengt Ohlsson alltså om ett framtida Sverige utan aktiv kulturpolitik? Ett land där staten slutat sponsra vissa kulturutövare som annars skulle ha svårt att göra vad de gör, trots att historien lärt oss att kultur kan ha ett värde även om den i alla lägen inte är kommersiellt gångbar?

Jag tror inte det. Om inte annat tyder hans egen historia på motsatsen. Innan Bengt Ohlsson blev en bästsäljande författare tog han 2001 emot Stockholms stads hederspris – 100 000 skattefinansierade kronor utdelade av kommunstyrelsen. 2008 fick han Eyvind Johnson-priset, 60 000 skattekronor från Boden.

Skulle han idag ha tackat nej till de pengarna? Eller är det tvärtom så att Bengt Ohlsson fortfarande tycker att det är bra att staten stödjer viss kultur?

Jag lutar åt det senare. Tyvärr är det här bara antaganden. Bengt Ohlsson har lyckats med konststycket att skriva 18 000 tecken om kultursveriges ideologisering – utan att få med ett ord om svensk kulturpolitik.

Det är en av sakerna jag tänkte på. Den andra är den här: Vilka är egentligen den kulturvänster han skriver om? Var bor de? Var finns de?

Bengt Ohlsson frammanar middagar i Enskede och kvarteren runt Slussen. Jag vet inte om han studerat valresultaten från 2010, men Södermalm-Enskede är lika tryggt moderat som resten av riket. Tittar vi närmare på det som brukar betraktas som klassiska kulturarbetarområden – Katarina, Mariaberget, Hornstull – är moderaterna fortfarande största parti, nästan alltid med socialliberala miljöpartiet på andra plats. Socialdemokraterna kommer därefter, och först ännu längre ner vänsterpartiet.

Rent geografiskt är kulturvänstern alltså numera svår att lokalisera. Nu vet jag inte hur Kristina Lugn och Gösta Ekman röstar, de är fullt möjligt att de varit vänsterpartister hela livet. Men är det inte också en hypotetisk möjlighet att åtminstone ganska många andra människor i kultursektorn inte är det?

Och, oavsett, kan det eventuellt vara så att de flesta människor i Sverige faktiskt tycker att ”folk får leva sina liv som de vill, så länge de inte skadar någon annan”? Till och med Malin Ullgren?

I så fall är det kanske så att kulturvänsterns främsta funktion idag är den som en samling väderkvarnar. En mytbild för människor – uppvuxna i ett Sverige som de senaste 30-40 åren gått från åsiktshegemonisk sossekrati till ett land som de flesta andra i det socialliberala nordeuropa – att dra en Don Quijote-lans mot för att försäkra sig själva om att de hänger med i utvecklingen. Något att sätta upp som imaginär fiende, eftersom världen alltid känns tryggare när motståndet är tydligt definierat.

Vad vet jag. Men om det stämmer tror jag inte Bengt Ohlsson behöver oroa sig särskilt mycket för kulturvänstern. Även röda väderkvarnar brukar vara harmlösa.

Johan Wirfält