Bengt Ohlsson och de röda väderkvarnarna

2012 är nästan en vecka gammalt, dags att ha en åsikt igen. Som många andra jag känner – mitt Facebookflöde sjukskrev sig självt med hänvisning till akut kulturdebattitis strax före lunch i förrgår – har jag den här veckan läst Bengt Ohlsson rasa.

Jag har också läst många människor rasa över att Bengt Ohlsson rasar. Och ungefär lika många som rasar över att människor rasar över att Bengt Ohlsson rasar.

En gång i tiden i Sverige, det var nog hösten 2004, debatterades det på kultursidorna om Slussens framtid. Under åren som följde fortsatte människor som läser kultursidor att tro att den här debatten handlade om Slussens framtid. Det sas ju så. Men det var bara en nominell Slussendebatt. I själva verket hade fokus förskjutits, snarare än diskussioner om stadsplanering var det som utspelade sig en långsam nedgrävning i ideologiska skyttegravar, kvar och bara lätt ogräsanfrätta sedan 70-talet.

Och så, härom veckan, skrev Malin Ullgren en krönika där hon slog fast att det inte är ”folkföraktande att föreslå för andra människor att det finns alternativ till att bara gilla läget”.

Check. Det är med den inställningen jag, de flesta kritiker, konstnärer och kulturarbetare samt politiker och tjänstemän på kulturdepartementet går till jobbet på morgonen.

Benke, däremot, slog som bekant bakut.

Det är nu en på många sätt utmärkt artikel han skrivit. Rolig, elak, en studie i kontrollerad ilska, det mesta som god kulturkritik ska vara. Men efter att kastat upp på Malin Ullgren, Kristina Lugn, Gösta Ekman och flera andra prominenta svenska kulturutövare landar Bengt Ohlsson i följande slutsats:

”Jag är less på den där uppfostrarniten. Folk får leva sina liv som de vill, så länge de inte skadar någon annan. Men om de sköljer sig med fluor eller går på experimentteater har jag faktiskt inte med att göra. Jag tror människor om att själva klara av att söka upp experimentteatern, om de skulle känna för det, och om de inte vill det har jag ingen lust att lirka eller manipulera dem till det. Jag tror att de kan gå igenom ett helt liv utan att ha sett experimentteater, och att de kan bli riktigt bra människor ändå.”

Då tänker jag ett par saker.

För det första: Trots att Bengt Ohlsson utmålar den omtalade kulturvänstern som ett hot mot vanligt folks förmåga att sköta sina egna liv, framstår det i hans text samtidigt som om kultursverige rent sakpolitiskt existerade i ett vakuum. Makt intresserar honom mycket, ”har alltid gjort”, skriver han. Men i sin artikel utelämnar han helt den folkvalda, politiska makten över kulturen.

Inte ett ord om kulturpolitiken.

Det är konstigt. Den logiska, politiska konsekvensen av hans resonemang blir nämligen ett bantat kulturstöd. Konstnärer, filmare, poeter – författare! – får sköta sig själva bäst de vill:

”Jag börjar vänja mig vid tanken att det finns en massa människor som inte bryr sig ett piss om det som jag ägnar mina dagar åt – böckerna, pjäserna, artiklarna – och ändå kommer jag att gå upp och göra samma sak i morgon som jag gjorde i går, för det är upp till mig och ingen annan att skapa en mening åt mitt liv.”

Drömmer Bengt Ohlsson alltså om ett framtida Sverige utan aktiv kulturpolitik? Ett land där staten slutat sponsra vissa kulturutövare som annars skulle ha svårt att göra vad de gör, trots att historien lärt oss att kultur kan ha ett värde även om den i alla lägen inte är kommersiellt gångbar?

Jag tror inte det. Om inte annat tyder hans egen historia på motsatsen. Innan Bengt Ohlsson blev en bästsäljande författare tog han 2001 emot Stockholms stads hederspris – 100 000 skattefinansierade kronor utdelade av kommunstyrelsen. 2008 fick han Eyvind Johnson-priset, 60 000 skattekronor från Boden.

Skulle han idag ha tackat nej till de pengarna? Eller är det tvärtom så att Bengt Ohlsson fortfarande tycker att det är bra att staten stödjer viss kultur?

Jag lutar åt det senare. Tyvärr är det här bara antaganden. Bengt Ohlsson har lyckats med konststycket att skriva 18 000 tecken om kultursveriges ideologisering – utan att få med ett ord om svensk kulturpolitik.

Det är en av sakerna jag tänkte på. Den andra är den här: Vilka är egentligen den kulturvänster han skriver om? Var bor de? Var finns de?

Bengt Ohlsson frammanar middagar i Enskede och kvarteren runt Slussen. Jag vet inte om han studerat valresultaten från 2010, men Södermalm-Enskede är lika tryggt moderat som resten av riket. Tittar vi närmare på det som brukar betraktas som klassiska kulturarbetarområden – Katarina, Mariaberget, Hornstull – är moderaterna fortfarande största parti, nästan alltid med socialliberala miljöpartiet på andra plats. Socialdemokraterna kommer därefter, och först ännu längre ner vänsterpartiet.

Rent geografiskt är kulturvänstern alltså numera svår att lokalisera. Nu vet jag inte hur Kristina Lugn och Gösta Ekman röstar, de är fullt möjligt att de varit vänsterpartister hela livet. Men är det inte också en hypotetisk möjlighet att åtminstone ganska många andra människor i kultursektorn inte är det?

Och, oavsett, kan det eventuellt vara så att de flesta människor i Sverige faktiskt tycker att ”folk får leva sina liv som de vill, så länge de inte skadar någon annan”? Till och med Malin Ullgren?

I så fall är det kanske så att kulturvänsterns främsta funktion idag är den som en samling väderkvarnar. En mytbild för människor – uppvuxna i ett Sverige som de senaste 30-40 åren gått från åsiktshegemonisk sossekrati till ett land som de flesta andra i det socialliberala nordeuropa – att dra en Don Quijote-lans mot för att försäkra sig själva om att de hänger med i utvecklingen. Något att sätta upp som imaginär fiende, eftersom världen alltid känns tryggare när motståndet är tydligt definierat.

Vad vet jag. Men om det stämmer tror jag inte Bengt Ohlsson behöver oroa sig särskilt mycket för kulturvänstern. Även röda väderkvarnar brukar vara harmlösa.

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!
  • Tumblr

_Johan Wirfält

2012.01.06 20:01

13 Kommentarer på "Bengt Ohlsson och de röda väderkvarnarna"

  1. Ibish den 2012/01/06 21:54

    2. Jag tror att du har missuppfattat Bengt Ohlssons artikel. Det är som du själv säger: det står inte ett ord om kulturpolitiken. Det är just för att den inte handlar om kulturpolitik, utan om kulturarbetarnas stigmatisering av kulturarbetare som inte tycker likadant som majoriteten av kulturarbetarna.

    Med det sagt, så menar jag inte att allt som Ohlsson skriver är korrekt, och att han inte hycklar med vissa delar. Men ska man kritisera vad någon skriver är det bättre att man håller sig till det som står i texten, och inte det som borde stått. I det här fallet är de enda väderkvarnarna, ironiskt nog, de som det här blogginlägget slåss mot.

  2. JP den 2012/01/07 12:27

    3. Johan: du har rätt, varken Bengt eller någon annan borde behöva ”oroa sig särkilt mycket över kulturvänstern”. Problemet är bara att de har sådan oproportionerlig tillgång till medieutrymme. När några kända kultur-elit svenskar protesterar ska vi andra okända svenskar haja till och inse att de vi har röstat på har fel. Mängden människor som var emot nya slussen var ju löjligt få men fick enormt mycket uppmärksamhet. Är det inte ett fenomen som borde lyftas (och faktiskt något att ”oroa” sig för)???

  3. Astrid den 2012/01/07 16:33

    4. Håller med båda ovanstående. De som arbetade för Kulturslussen framstod som arroganta. Som om de ville strunta i en demokratisk process och gå vid sidan om i gräddfil och göra upp med ledningen för Stockholms stad till fördel för deras eget förslag.

  4. Nicholas den 2012/01/08 23:30

    5. Johan! Bra krönika. Relevant påpekande, att BO inte nämner något om kulturpolitiken. Men varifrån får du detta med att kulturstödet bantats? Så här ser utvecklingen ut från 2004 fram till idag när det gäller den statliga budgeten för utgiftsområdet Kultur, medier, trossamfund och fritid (borgarna tog som bekant makten 2006):

    2004: 8 663 960 mkr
    2005: 8 956 525 mkr
    2006: 9 582 406 mkr
    2007: 10 139 013 mkr
    2008: 10 109 728 mkr
    2009: 10 287 317 mkr
    2010: 11 362 087 mkr
    2011: 12 194 817 mkr
    2012: 12 300 000 mkr (om detta klubbades igenom i december 2011, tror det)

    Mvh / har jobbat på Kulturdepartementet :)

  5. Johan Wirfält den 2012/01/09 11:28

    6. Ibish: Min poäng är alltså att det är konstigt att föra ett övergripande, ideologiskt resonemang om svensk kultur, som om det översattes till sakpolitik skulle ha uppenbara konsekvenser för dagens svenska kulturpolitik – men samtidigt inte göra den kopplingen? Det är lite som att skriva 18 000 tecken om vilket värderingsklimat som präglar köksrenoveringshetsen i Stockholms innerstad, utan att nämna ROT eller omvandlingen av allmännyttan.

    JP: Att kändisar, oavsett fält, får mer uppmärksamhet än ”okända svenskar” när de tycker något är väl inget nytt? Ett exempel som jag skrivit om på annat håll (http://www.karolinska.se/SOMA/Soma1/Artiklar/2011/Nummer-1/Sjukt-kanda/): När Louise Hoffsten 1997 gick ut och talade om MS i en dokumentär på TV4 var det en i princip oskriven sjukdom i mediesammanhang – under den tioårsperiod som följde nästan tiodubblades antalet omnämnanden av MS i medierna. Om mediernas kändisfixering sedan är bra eller dålig kan man förstås diskutera. Men det är knappast något som är begränsat till kulturmänniskor som gillar gamla trafikplatser på Södermalm.

    Nicholas: Fast jag skriver aldrig att kulturstödet de facto bantats? Jag skriver att följden av Benkes resonemang borde bli ett bantat kulturstöd – och att det tycks gå emot hans egen uppfattning.

  6. LP den 2012/01/09 19:17

    7. Jag kan nog känna igen mig i Ohlssons ”analys”. Jag upplever att det finns en självgodhet, brist på självinsikt och fårskocksmentalitet som inte går ignorera hos det svenska kulturlivets aktörer.

    Jag har alltid känt mig som en utböling i de kultursammanhang och kulturkotterier jag valt eller tvingats att vistas i som kulturarbetare – mina åsikter har ofta inte sammanfallit med det som förväntas, men jag har försökt anpassa mig och hålla masken, man vill ju inte hamna utanför. Förmodligen är jag inte ensam men jag skulle hoppas att det fanns flera som till skillnad från mig, vågade hoppa av och ställa sig vid sidan.

    Epstein sade något bra om detta i P1 idag. Minns inte exakt hur hon formulerade det, men hon menade att det vore önskvärt om man kunde gilla lite mera olika inom kultursvängen, och fortfarande hålla en god ton mot de vars åsikter man inte gillade.

  7. Nicholas den 2012/01/09 22:53

    8. Det är sant. Sjukt. Hans syn på kulturpolitik är mer moderat än moderaternas egen kulturpolitik.

  8. Johan Wirfält den 2012/01/10 01:49

    9. LP: Inga synpunkter på det, jag tycker också att folk skulle kunna hålla en godare ton mot dem vars åsikter de inte delar. Men det är inte takhöjden i kultursverige det är fel på – jag tror lika lite på en allomfattande vänsterkonspiration på kultursidorna som jag tror på en liberal dito i den politiska rapporteringen. Folk får och kan skriva precis vad de vill i svenska tidningar. Problemet är att de, oavsett om höger eller vänster, hellre verkar vilja gräva ner sig i ideologiska skyttegravar än att klättra upp i trädtopparna och spana ut över – och förbi – slagfältet.

    Om vi ska bli lite metaforiska så här på kvällskvisten alltså ;-)

  9. Bengt Ohlsson: Rebell. - jonas at jonas den 2012/01/11 00:26

    10. [...] tre sidor åt att hugga vitt och brett mot Malin Ullgren, en frilansande kulturarbetare. Eller som Johan Wirfält så bra skriver om konsekvensen av Ohlssons resonemang om Ullgrens braiga mening: ”Hur skapade [...]

  10. Greyguy den 2012/01/11 20:19

    11. Självklart är det okej att, som till exempel Bengt Ohlsson, vara höger och gilla kultur. Det blir dock lite av ett masochistiskt förhållande med tanke på hur högern behandlar kulturen.

  11. Varför blir alla viktiga diskussioner metadiskussioner? « Riktigt illa den 2012/01/12 10:17

    12. [...] som Åsa Linderborg, eller genom att försöka lyfta debatten till mer saklig nivå, som exempelvis Johan Wirfält. Dessa repliker, med många fler, spreds vidare och de flesta verkade heja på Ohlssons belackare [...]

  12. Micke den 2012/01/13 04:13

    13. Bengt Ohlsson har rätt. Fast han talar om åsiktsbildning i kulturvänstern, inte om nivån på kulturstöd. Är inte kopplingen kritik av kulturvänstern med nedskärning av kulturstöd ett case in point till vad BO försöker säga? Det är som att JW utgår ifrån att det är den överrepresenterade kulturvänstern som tar hand om eller borde ta hand om allt stöd? Saken är ju den att skälet till att många borgerliga inklusive mig själv är negativa till kulturstöd är att det går till kulturvänstern som sedan ska använda mina skattepengar för att kommunicera sin vänsteragenda. På samma sätt som vi var negativa till staten och såg EU-medlemskap som det enda sättet att minska statens makt – eftersom EU på 80-talet var liberalt och staten var socialdemokratisk.

  13. kristina den 2012/01/16 18:49

    14. många bra ord men jag reagerade på det om att hela riket är tryggt moderat. så är det ju inte, tex så är västerbotten, norrbotten och västernorrlands län alla röda.
    det är ju intressant att det är i norra sverige som vänstern historiskt varit starkast och som på många sätt är socialdemokratins vagga, och att vänstern försvagas i takt med norrland.

    den blev konstig på slutet men ändå jävligt fin och inspirerande artikel: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/ett-folk-i-rorelse_6750859.svd