För evigt

Ett erkännande: Jag gillar min hip hop som jag gillar min folkrock. Fylld av glädje och energi. Melodisk och organisk, med jazziga övertoner. Gärna naturnära.

Framför allt – här kommer det – gillar jag hip hop som låter som förr. Att medge det är samtidigt att räcka ett långfinger åt en av de tydligaste strömningarna inom de senaste 30 årens västerländska rockjournalistik, nämligen den som utgår från tanken att hiphopens grundläggande kvalitet är dess föränderlighet. Hip hop, och i förlängningen alla musikgenrer som fötts ur den, är enligt det här synsättet själva antitesen till rock. Där rocken är konserverande är hiphopen fundamentalt modern, där rocken blickar bakåt är hiphopen ständigt på väg mot nästa mål – och därför överlägsen all annan musik.

Om det där fortfarande stämmer kan man förstås diskutera. Numera finns det en inflytelserik skola musikkritiker som hävdar att även hiphopen blivit museal, mer intresserad av sitt förflutna än framtiden. Men oavsett: också detta resonemang, som gärna sammanfattas i fraser som ”hip hop är död”, utgår från idén om hiphopens inneboende modernitet.

Själv bryr jag mig inte så mycket om sådant längre. Man fyller 35, vill mest ha det lite gött. Det är skitsamma om musiken jag lyssnar på vilar på ett antirockistiskt teoribygge.

Jag vill, för att komma till saken, mest lyssna på hip hop som låter som Souls of Mischief.

Jag minns inte första gången jag hörde ’93 Til Infinity, men jag minns en kväll när den sammanfattade allting som jag någonsin velat ha av musik. Jazzy Jeff (vilken fin DJ han är) spelade på klubben Fusion på Sturecompagniet, det var nog 1998 eller -99, och när han mixade in ’93 Til Infinity med Heather-samplingen från Billy Cobham, de smattrande trummorna, Tajais presentation av sitt rappande kompisgäng från East Oakland i introt, de fantastiska öppningsraderna om dagar i Kalifornien där timmarna slarvas bort med att hojta på tjejer och dela en avslagen flaska bärs på något gathörn – då fanns det ingenting annat.

Det var hip hop som var större än rytm, som handlade om mer än rap och rim. Det var musik på ett högre plan, transcendental som John Coltranes sena inspelningar, toner som fick mig att liksom flyta i rummet.

Fy fan vad jag älskade den låten.

Det fina med ’93 Til Infinity är att den fortfarande, tretton-fjorton år senare, har samma effekt. Den tar mig någon annanstans. När jag är tjurig för något brukar jag kolla på videon, bli glad igen och fundera på varför inte alla musikvideor är som den här.

Fyra polare som chillar på stranden och i vildmarken – så borde det vara jämnt.

Just det, Souls of Mischief spelar ju på Strand ikväll. Ses där.

YouTube Preview Image
Johan Wirfält

Lana luras – precis som Bob

Tobias Norström har skrivit en bra liten text om indievärldens skruvade idéer om autenticitet. Den avslutas med en uppmaning: Nu drar vi ett streck över Lana Del Rey-diskussionen. Jag håller med. Insåg bara att jag första borde återpublicera min egen Lanakrönika från DN i söndags. Den kommer här. Med det där strecket.

”En del människor föds med, du vet, fel namn, fel föräldrar. Sånt händer. Men du bestämmer själv vad
du vill heta. Det här är frihetens land.”

När Bob Dylan i mitten av 00-talet satte sig för en sällsynt intervju i CBS ”60 minutes” tog han ganska lätt på det här med äkta och fejk. Budskapet var enkelt: Som artist väljer man inte bara sitt namn. Man väljer vem man vill vara.

Rockhistoriens mest ikoniske poet är ju också dess främste förfalskare. Robert Allen Zimmerman, alias Bob Dylan, har snott melodier, metaforer, rim och – visade det sig nyligen, när han ställde ut konst i New York – fotografier från Flickr. På riktigt eller hittepå?

För dem som förförts av hans musik spelar sådant ingen roll. Precis som filmen ”I”m not there” fastslog är flyktigheten en del av Dylans magi. Det är värt att påminna om i en musikvärld där den mest omdiskuterade accessoaren just nu är ett par läppar.

Sedan Lana Del Rey i höstas slog igenom med Youtubesingeln ”Video games” är det inte först och främst hennes konstnärliga kvaliteter som debatterats. Det som fått nätet att koka är den amerikanska sångerskans uppenbart plastikopererade plutmun.

Varför kan Lana Del Rey inte bara erkänna att den är fejk, en del av en större, skapad artistkostym?
Mycket annat i hennes karriär har avslöjats som lögner. Uppväxten i en trailer park, till exempel – i själva verket är pappan IT-miljonär och Elizabeth Grant, som hon egentligen heter, tillbringade tonåren på privatskola i Connecticut. Därför anklagas Lana Del Rey nu för att vara en skivbolagsprodukt, precis som Milli Vanilli och Spice Girls före henne.

Men ställ Del Rey mot Dylan i stället, och ett par saker blir tydliga.

Dels att kvinnliga artister – till skillnad från manliga kolleger, som får konstruera hur komplicerade vävar av äkta och fejk de vill – fortfarande förväntas vara någon sorts autentiska, ofiltrerade naturkrafter.

Dels att Lanas läppar våren 2012 säger precis lika lite (eller mycket) om vem hon verkligen är som Bobs vitmålade ansikte på Rolling Thunder-turnén hösten 1975.

Och, slutligen, att fansen faktiskt inte bryr sig. När det här skrivs toppar Lana Del Reys debutalbum ”Born to die” listorna i 14 länder. Flyktigheten är en del av magin.

(Bild från All Over Press. Texten publicerades ursprungligen i Dagens Nyheter den 19/2.)

Johan Wirfält

Äggande skillnader – om Lars Vilks, muslimer och kränkta brats.

Folk har kastat ägg på Lars Vilks, och jag drar mig till minnes en busstur för en knapp månad sedan. Då åkte jag, en massa andra journalister samt några vänsteraktivister med mängder av högskolepoäng buss genom Saltsjöbaden. Vid vägkanten stod lokala överklasskids och kastade ägg på oss, det smattrade mot bussidorna och gulan rann nerför glaset.

Underhållande, tyckte jag, och passagerarna på sätet bredvid fnissade visst de också.

Ingen på bussen verkade känna sig hotad av äggkastningen. Ingen såg heller särskilt förvånad ut. Bussresan hade ju i förväg rubricerats som en ”överklassafari”. Det uttalade syftet var att odla ”klasshat” mot de boende i Solsidan med omnejd, och riksmedierna hade ägnat hela veckan åt att piska upp krigsstämning inför evenemanget.

Viss upprördhet hos lokalbefolkningen var alltså att räkna med.

Så mycket värre än äggen blev det nu inte. En tonåring skränade i och för sig att arrangören Shabane Barot inte var ”svensk”, som jag skrev i en kort rapport i Expressen. Men annars var det en ganska gemytlig tillställning.

I bussen var stämningen på topp, och under promenaden förbi Saltis tiomiljonersvillor diskuterade fattiga akademiker fördelningspolitik med välgödda brats. Högljutt men hövligt.

Överklassafarin var ett välregisserat mediejippo, en effektiv iscensättning av klassiska samhälleliga stereotyper där samtliga inblandade spelade sina roller som de skulle. Tidningarna fick sin äggkastning, rubrikerna klara. Men att någon på allvar skulle börja oroa sig för klasskrig i Sverige på grund av detta?

Knappast.

I en krönika någon vecka senare förklarade Dagens nyheters politiske redaktör Peter Wolodarski varför överklassungdomarna, normalt så välartade, kastat ägg på besökarna.

Ställda inför ord som ”överklassafari” och ”klasshat” kände sig Solsidanborna avhumaniserade, som ”vilddjur som man studerar med hjälp av fordon och kameror.” Bratsen blev helt enkelt kränkta, deras reaktion därför också den väntade.

Som människor har vi en nedärvd benägenhet att tänka i kategorier, skrev Peter Wolodarski, den gör det lättare att överleva och knyta band med närstående i ett komplext samhälle. Han fortsatte: ”Men samma instinkt, samma kategorisering i ‘vi’ och ‘dom’, stimulerar också misstänksamhet mot dem som befinner sig utanför våra inre cirklar. Gemenskapens baksida är grupphatet, som finns frestande nära hos oss alla.”

DN:s ledarsida visade alltså viss förståelse för unga män som kastar ägg på snorkiga akademiker. Vilket för oss åter till tisdagens händelser på Karlstad universitet.

Äggningen av Lars Vilks har under det dygn som gått sedan dess bland annat beskrivits som en vilja att ”förtrycka det fria ordet” (Torbjörn Jerlerup), eller som en attack på yttrandefriheten (Dick Erixon).

Själv ser jag mest unga män som kastar ägg på en snorkig akademiker.

Men det finns förstås en viktig skillnad mellan äggregnet i Solsidan och det i Karlstad. De som kastade ägg på Lars Vilks var muslimer. Istället för att, som bratsen i Saltsjöbaden för någon månad sedan, skrika ”kommunister!”, vrålade de ”Allahu Akbar” medan de avlossade sina matprojektiler.

Om det är något jag håller heligt är det konstnärers oinskränkta rätt att provocera – vem de vill och hur de vill, så länge de rör sig inom lagens råmärken. Därför har jag aldrig haft något principiellt probem med Lars Vilks Muhammedteckningar. Men jag har heller aldrig haft något principiellt problem med dem som blir provocerade av Lars Vilks Muhammedteckningar.

Deras reaktion är ju vad konstprovokatörer som han söker. Så länge de håller sig på rätt sida av lagen får folk bli hur förbannade de vill på Lars Vilks.

Dick Erixon, som jag citerade ovan, menar att det är ”ett brott mot svensk grundlag” att kasta ägg i en föreläsningssal på Karlstad universitet. Jag är ingen jurist men om man hårdrar det har han kanske rätt, vi har ju mötesfrihet och den ska respekteras. Men i så fall borde väl varje fyllo som står och gastar vid politiska torgmöten i konsekvensens namn också sättas bakom lås och bom? För att inte tala om äggkastande Saltisungdom i kotlettfrisyrer?

Eller så tycker vi att det verkar orimligt. Låt oss istället tagga ner, ta ett steg tillbaka och försöka se saker för vad de är.

Min poäng här är nämligen ganska enkel. När Lars Vilks mordhotas, när han på allvar attackeras som vid föreläsningen i Uppsala förrförra året, då ska vi reagera och reagera starkt. Men kan det vara så att vad som hände igår egentligen inte var så farligt?

Att händelsen förstoras upp för att det, för att återvända till Peter Wolodarskis resonemang ovan, finns en ”misstänksamhet mot dem som befinner sig utanför våra inre cirklar”?

Att det upplevda hotet mest handlar om var de som i Sverige brukar kallas muslimer befinner sig på skalan ”vi” och ”dom”?

Och att ”förtrycket av det fria ordet” och ”attackerna på yttrandefriheten” följaktligen sitter mer i våra huvuden än i vad som faktiskt sker?

För att tala klarspråkt tror jag att det finns en etniskt kodad rädsla här. Jag tror – eller rättare sagt, jag vet – att vi upplever äggkastning olika beroende på hur vi kategoriserar dem som utför den.

Förmodat skötsam överklassungdom oroar inte, åtminstone inte ledarskribenter på DN, och när brats slänger saker omkring sig ses det mest som pojkstreck. När ”muslimer”, däremot, ägnar sig åt samma dumma, omogna men i grund och botten ganska harmlösa saker – då kablas det ut som ett hot mot det svenska samhällsbygget.

Men, ärligt talat, nationen överlever några ägg i Karlstad. Lars Vilks kommer också göra det. Spara krutet till dagar då någon faktiskt hotar yttrandefriheten på riktigt. Man måste ju tåla lite provokationer.

(Bild från All Over Press.)

Johan Wirfält

Hej då, Whitney

För ett par veckor sedan rotade jag runt i mitt vindsförråd. Fukt hade letat sig in vid väggen i höstas och en av flyttlådorna var nu en mögelhärd. När jag tömde lådan, fylld av gamla kläder med nya fläckar, hittade jag en indigoblå, stickad polotröja som jag inte haft på mig sedan början av 90-talet.

Jag gick i åttan då, och på den tiden ville jag inget hellre än att se ut som Kevin Costner i filmen Bodyguard. Jag tror inte att Frank Farmer, livvaktskaraktären Costner spelade, hade exakt en sådan tröja – som plagg betraktat var den nog mer Pripps Blå-reklam än Bodyguard, egentligen. Men det hade hur som helst funnits någonting i det där väderbitna garnet som fick högstadieversionen av mig själv att känna att jag lånade en liten bit av Kevin Costner.

Så ville jag se ut, vintern 1992. Det var ju han som fick Whitney Houston – den vackraste kvinnan med den vackraste rösten i världen.

Tryckare på tonårsdiscot. I will always love you. Magi.

Jag fnissade säkert lite för mig själv, där uppe på vinden. Jag tyckte Whitney var så fruktansvärt het på den tiden. Och dessutom: När jag var 13-14 fanns det nog ingen röst som rörde mig som hennes. Hon sjöng med en klarhet som trängde igenom allt och på sätt och vis trotsade logiken, eftersom rösten var knivskarp och kändes mjuk på samma gång. Jag sögs in i den där rösten, blev liksom omsluten av rent ljud. Det var samma effekt som Pharoah Saunders saxofon på Farah eller Reine Fiskes gitarr i Det tar tid med Dungen senare skulle ha på mig – musik i sin mest grundläggande form, en enskild ton som för några sekunder ersätter allting annat.

Innan jag tog hissen ner till lägenheten stoppade jag alltså ner polotröjan i en påse tillsammans med två mögliga jackor. Jag hoppades att det skulle gå att rädda dem hos kemtvätten, istället för att dumpa dem direkt i soptunnan med resten av det fuktskadade vindsskräpet.

Och så, ett par veckor senare, i lördags kväll på en knökfull buss på Rosebery Avenue i London, berättade någon att Whitney Houston var död. Min instinktiva reaktion var att kolla Twitter, där vänner och bekanta och folk jag aldrig träffat bekräftade nyheten. En sorts sorgechock utvecklade sig i realtid i mitt flöde och samtidigt, på bussen, var folk fulla och hade annat i huvudet.

Själv kände jag mig mest skamsen.

Det är väl så att en del av våra främsta artister numera tvingas dö i offentligheten innan de dör privat. Michael Jackson och Amy Winehouse, för att peka på de mest uppenbara exemplen, förblödde konstnärligt inför miljoner Youtubeögon innan de slutade andas rent fysiskt (och då i absolut ensamhet).

Utmärglade i rullstol, söndersupna på någon scen i Serbien – under 00-talet har artister i förfall blivit attraktioner i sig.

Att kändisars personliga kriser tar formen av kollektiva processer är i sig inget nytt fenomen. Men de sociala medierna har givit det helt andra proportioner. Idag ser vi alla vad som pågår, det går liksom inte att värja sig, och i någon mening känns det också som om vi därför alla blir medskyldiga. Det är lite som med kompisen som super ned sig utan att man gör något, man vill ju inte störa. Skammen som följer med det är svår att kasta av sig, och samma metaforer återkommer i efterhand varje gång en stjärna imploderar på det viset – det var som att ”bevittna en tågkrasch i slow-motion”, ”fritt fall inför öppen ridå” och så vidare.

Whitneys demoner var ju så uppenbart privata, att tala om någon sorts kollektiv skuld när det gäller henne känns konstigt. Ändå gnagde skuldkänslorna i mig där på bussen genom Londonnatten. Desto långsammare tåget kraschar, ju svårare är det att hantera att man tittat på.

Whitney Houston släppte sitt sista album, I look to you, hösten 2009. Titelspåret är det årets finaste och samtidigt mest hjärtslitande tragiska soulsång. Det är programförklaringen för en comebackskiva – men den är formulerad som en bön om hjälp till en Gud som hon behövt tala med alldeles för ofta.

And every road that I’ve taken
Led to my regret
And I don’t know if I’m going to make it
Nothing to do but lift my head

Rösten, den övermänskliga renheten, finns inte där längre, det spelar ingen roll hur mycket man önskar att det vore så. Samtidigt träffar I look to you en annan nerv varje gång jag hör den. Det är som om Whitney, någonstans i andra refrängen, når en punkt där hon finner ro. Som sångerska briljerar hon kanske inte som förut, men istället bär hon med sig ett lugn. Om hon måste gå vidare snart kommer hon vara säker, hon verkar veta det. Kanske är det därför, snarare än för att hennes rösten inte pallar, som Whitney inte sjunger första delen av bryggan själv. Hon behöver inte, hon är trygg.

Åtminstone hoppas jag att det var så hon kände. Hon sjunger de sista raderna, och hennes röst är fylld av glädje:

Take me far away from the battle
I need you
Shine on me

Det är en bön som övergått till visshet. Jag kan inte tänka mig ett värdigare farväl.

Johan Wirfält

Om Rebecca & Fiona, uteliggarlakan och prekariat – och varför det är okej att vara både chic och radikal

Jag läser om uteliggarlakan på NK och Facebookdrev mot Rebecca & Fionas Bernsspelning i helgen. Och jag tänker, som man gör, på Tom Wolfe och ett begrepp han myntade för 40 år sedan.

”Radical chic”.

Det var vår, 1970, och Tom Wolfe gick på fest i en trettonrummare på övre Manhattan. Värd var Leonard Bernstein – West Side Storys skapare och en av Amerikas mest uppburna musiker – och bland dem som minglade i hans etagevåning fanns betydande delar av New Yorks överklass och kulturelit. Framför allt var den store kompositörens hedersgäster där: de Svarta pantrarnas lokalavdelning, livsfarliga i full revolutionär mundering med skinande läder, tajta polokragar och fritt flödande afros.

De Svarta pantrarna skulle snart åtalas i vad många såg som en riggad rättegång, och medan festen pågick i Park Avenue-salongerna kunde societetsfolket donera pengar till Pantrarnas advokat. Sedan fortsatte samtalen om den absoluta nödvändigheten av att äga ett weekendhus i The Hamptons.

Allt bevittnades tigande av hushållet Bernsteins sydamerikanska betjänter.

Radical Chic: That Party at Lenny’s publicerades i New York Magazine och är ett av new journalism-erans definierande reportage. Det är en syrlig, djupt underhållande och förstås (Tom Wolfe skriver ju) löjligt ordrik uppgörelse med den amerikanska östkustens limousinliberaler – miljonärer som talar högt om sitt samhällsengagemang och hänger med statens fiender samtidigt som de knaprar kanapéer serverade på silverfat av något underbetalt, eventuellt papperslöst tjänstehjon.

Det är med andra ord en klassisk studie i hyckleri. ”Radical chic” blev ett begrepp i samma sekund som artikeln lämnade tryckpressarna. Idag är frasen synonym med pseudorebelliska, riskfria flirtar med radikalism, poserande som handlar om att vinna social status snarare än samhällelig förändring.

Jag tror att det finns ett problem med hela radical chic-resonemanget, återkommer till det i den så kallade slutklämmen på den här texten. Men först ett konstaterande om att vi i dag, i ett tiotal där ”medvetenhet” blivit ett ledord för samtida livsstil, ser exempel på radical chic hela tiden.

Senast i helgen alltså på Nordiska kompaniet i Stockholm. Då öppnade varuhuset en numera riksbekant pop up-butik under parollen ”Occupied” – ett namn ”som handlar om den här ‘occupy’-rörelsen som finns där ute” enligt curatorn och designkonsulten Stefan Nilsson.

I butiken säljs designföremål som ska, nu kör vi, ”skapa en medvetenhet om att allt runt omkring oss inte alltid är så bra”. Rent konkret innebär det tallrikar med tuggmärken – tänk svältande barn i Afrika! – och så, förstås, de numera ökända, uteliggarlakanen.

Precis som Agnes B redan påpekat känns det hela mest som en scen ur Zoolander, där Will Ferrells modemogul Mugatu säljer sin nya kollektion Derelicte genom att sätta en hemlös alkis på piedestal och paradera wellpappklädda modeller nerför catwalken.

Jag tror egentligen inte att någon som handlat de där sängkläderna på NK de senaste dagarna gjort det av andra skäl än att flyttkartong känns som ett ballt mönster på lakanen nu när ljust och fräscht börjar bli lite kört. Men teorin bakom pop up-butiken på NK är hur som helst radical chic i dess renaste form.

Dels genom namnkopplingen till Occupyrörelsen (en koppling som NK, trots ovanstående Stefan Nilsson-citat, tydligen förnekade samtidigt som man i veckan tog ner namnskyltarna). Men framför allt för att butiken, så klart, inte är det minsta radikal.

Tanken med NK:s designshop är ju inte att utrota massvält och hemlöshet. Tanken är att sälja saker som manifesterar ”medvetenhet” om massvält och hemlöshet, så att NK:s kunder ur den övre medel- och överklassen i sin tur kan manifestera samma medvetenhet som konsumenter – och därmed höja sin egen sociala status.

Radical chic enligt instruktionsboken.

Någonstans inte särskilt långt ifrån NK, på en Facebookvägg närmare bestämt, hukar Rebecca & Fiona samtidigt för en mindre skitstorm av liknande anklagelser. Bakgrunden är popduons omtalade vänstersympatier och ”Ingen människa är illegal”/”Solidaritet är sexigt”-banderoller på P3 Guld – och att de på lördag ska spela på Berns, ett nöjesetablissemang vars tidigare ägare utnyttjade papperslösa invandrare som städare via en underleverantör.

Ett öppet brev från aktivistgruppen Prekariatet har lett till krav på bojkott av spelningen. ”Ingen trodde väl ändå på allvar att Rebecca & Fiona var engagerade i politik på en annan nivå än att det passar deras image”, heter det i en lite mer sansad kommentar på deras Facebookvägg. Andra kallar dem ”svartfötter” och förklarar att R&F ska vara glada att de inte levde på 30-talet när strejkbrytare höggs ner på gatorna.

Rätt trist stil. Man kan också invända ett par andra saker.

För det första: Det finns ingen facklig konflikt på Berns i dag. Svenska Penklubben, några av yttrandefrihetens främsta försvarare i Sverige, granskade förra året Berns och hittade inga ”formella eller etiska hinder” för att hålla sin egen årliga gala där. Sedan dess har nöjespalatset dessutom bytt ägare. Ändå ska Rebecca & Fiona alltså hotas på Facebook för att de inte vill bryta ett kontrakt med Berns, på grund av en konflikt som nöjespalatsets förra ägare hade med SAC?

Det känns inte helt rimligt, och får i förlängningen Prekariatet att framstå som en samling dogmatiska politruker. Papperslösa migrantarbetare är den mest utsatta gruppen som finns på arbetsmarknaden. Det finns bättre sätt att uppmärksamma deras situation.

För det andra: Rebecca & Fiona tillhör ironiskt nog själva det ”prekariat” som skickat brev till dem. När jag för något år sedan hyllade tv-serien om duon – ett ständigt kuskande mellan dj-gig i Gnällbältet och tredjehandsboenden i någon söder-om-söderförort på jakt efter artistdrömmen – var det för att den skildrar precis den verklighet som Prekariatet beskriver på sin hemsida:

Arbete och liv idag är fritt men osäkert: på kort eller lång sikt vet få av oss hur vår försörjning och framtid kommer se ut. Vår psykologi formas därefter – vi är vana vid stress och osäkerhet, att behöva marknadsföra oss som varor för att behålla våra jobb. Inte minst är vi vana vid att upprätthålla en individuell tro på att det en dag kommer att bli bättre – en dag kommer vi att få tid att göra det vi verkligen vill göra.

För det tredje, och då kan det vara dags att återvända till Tom Wolfe och hans radical chic-reportage igen: Jag tror på att leva som man lär. Samtidigt kan det ibland finnas en poäng med att ställa den moraliska principen mot en annan, nämligen utilitarismens – ”att maximera den sammanlagda mängden av det goda”.

Det pågick säkert hyckleri av rätt majestätiska dimensioner i Leonard Bernsteins trettonrummare våren 1970. Men Don Cox, den Svarta Panter-ledare som talade på festen, verkade inte bry sig. I hans ögon var societetsgästerna ”verkligen ett engagerat gäng människor”.

Oavsett vad man tycker om Pantrarna och deras metoder var de en del av en större, liberal/vänsterrörelse som gjorde upp med konservativ, amerikansk rasism. När Leonard Bernstein – landets mest älskade kompositör, son till ukrainskjudiska invandrare och ett förkroppsligande av den amerikanska drömmen – uttalade sitt stöd för dem, gav det också legitimitet till den antirasistiska kampen som helhet.

Att Bernsteins instinkter var delvis själviska spelar i det sammanhanget mindre roll. Alla kan inte vara moraliskt fläckfria, att bidra på något sätt är ofta bättre än att inte bidra alls.

Däri ligger också skillnaden mellan NK:s designavdelning och Rebecca & Fiona. Occupiedbutiken är ett helt avpolitiserat projekt, utan andra syften än att höja den sociala statusen hos NK:s välbesuttna shoppare. Rebecca & Fiona är definitivt mer pop än politik – men som popartister är de samtidigt mer politiska än de flesta i Sverige våren 2012.

22% av Sveriges ungdomar är arbetslösa. Dagens ungdomsgenerationer tvingas ut på en osäker, individualiserad arbetsmarknad utan mycket annat än sin egen kreativitet i bagaget. Rebecca & Fionas genomslag är på många sätt en spegling av detta – deras tv-serie blev inte en succé för att den handlade om coola klubbkids i Stockholm, den blev en succé för att den handlade om två ambitiösa tjejer i en skakig livssituation som de flesta svenska ungdomar kan relatera till. När Rebecca & Fiona säger att ”solidaritet är sexigt” är det alltså ingen pose. Det är ett konstaterande byggt på erfarenheten av att växa upp i ett land där både jobb och bostad för många bara känns som tillfälliga stationer.

Så länge Rebecca & Fiona fortsätter att sätta fingret på sådant har jag ingenting emot att de är lite chica medan de gör det.

(Bild från SVT.)

Johan Wirfält