För evigt

Ett erkännande: Jag gillar min hip hop som jag gillar min folkrock. Fylld av glädje och energi. Melodisk och organisk, med jazziga övertoner. Gärna naturnära.

Framför allt – här kommer det – gillar jag hip hop som låter som förr. Att medge det är samtidigt att räcka ett långfinger åt en av de tydligaste strömningarna inom de senaste 30 årens västerländska rockjournalistik, nämligen den som utgår från tanken att hiphopens grundläggande kvalitet är dess föränderlighet. Hip hop, och i förlängningen alla musikgenrer som fötts ur den, är enligt det här synsättet själva antitesen till rock. Där rocken är konserverande är hiphopen fundamentalt modern, där rocken blickar bakåt är hiphopen ständigt på väg mot nästa mål – och därför överlägsen all annan musik.

Om det där fortfarande stämmer kan man förstås diskutera. Numera finns det en inflytelserik skola musikkritiker som hävdar att även hiphopen blivit museal, mer intresserad av sitt förflutna än framtiden. Men oavsett: också detta resonemang, som gärna sammanfattas i fraser som ”hip hop är död”, utgår från idén om hiphopens inneboende modernitet.

Själv bryr jag mig inte så mycket om sådant längre. Man fyller 35, vill mest ha det lite gött. Det är skitsamma om musiken jag lyssnar på vilar på ett antirockistiskt teoribygge.

Jag vill, för att komma till saken, mest lyssna på hip hop som låter som Souls of Mischief.

Jag minns inte första gången jag hörde ’93 Til Infinity, men jag minns en kväll när den sammanfattade allting som jag någonsin velat ha av musik. Jazzy Jeff (vilken fin DJ han är) spelade på klubben Fusion på Sturecompagniet, det var nog 1998 eller -99, och när han mixade in ’93 Til Infinity med Heather-samplingen från Billy Cobham, de smattrande trummorna, Tajais presentation av sitt rappande kompisgäng från East Oakland i introt, de fantastiska öppningsraderna om dagar i Kalifornien där timmarna slarvas bort med att hojta på tjejer och dela en avslagen flaska bärs på något gathörn – då fanns det ingenting annat.

Det var hip hop som var större än rytm, som handlade om mer än rap och rim. Det var musik på ett högre plan, transcendental som John Coltranes sena inspelningar, toner som fick mig att liksom flyta i rummet.

Fy fan vad jag älskade den låten.

Det fina med ’93 Til Infinity är att den fortfarande, tretton-fjorton år senare, har samma effekt. Den tar mig någon annanstans. När jag är tjurig för något brukar jag kolla på videon, bli glad igen och fundera på varför inte alla musikvideor är som den här.

Fyra polare som chillar på stranden och i vildmarken – så borde det vara jämnt.

Just det, Souls of Mischief spelar ju på Strand ikväll. Ses där.

YouTube Preview Image
Johan Wirfält
  1. Mårten skriver

    Asså, lyssna gärna på det där om du vill, men kom inte och påstå att de där trummorna smattrar.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.