Hej då, Whitney

För ett par veckor sedan rotade jag runt i mitt vindsförråd. Fukt hade letat sig in vid väggen i höstas och en av flyttlådorna var nu en mögelhärd. När jag tömde lådan, fylld av gamla kläder med nya fläckar, hittade jag en indigoblå, stickad polotröja som jag inte haft på mig sedan början av 90-talet.

Jag gick i åttan då, och på den tiden ville jag inget hellre än att se ut som Kevin Costner i filmen Bodyguard. Jag tror inte att Frank Farmer, livvaktskaraktären Costner spelade, hade exakt en sådan tröja – som plagg betraktat var den nog mer Pripps Blå-reklam än Bodyguard, egentligen. Men det hade hur som helst funnits någonting i det där väderbitna garnet som fick högstadieversionen av mig själv att känna att jag lånade en liten bit av Kevin Costner.

Så ville jag se ut, vintern 1992. Det var ju han som fick Whitney Houston – den vackraste kvinnan med den vackraste rösten i världen.

Tryckare på tonårsdiscot. I will always love you. Magi.

Jag fnissade säkert lite för mig själv, där uppe på vinden. Jag tyckte Whitney var så fruktansvärt het på den tiden. Och dessutom: När jag var 13-14 fanns det nog ingen röst som rörde mig som hennes. Hon sjöng med en klarhet som trängde igenom allt och på sätt och vis trotsade logiken, eftersom rösten var knivskarp och kändes mjuk på samma gång. Jag sögs in i den där rösten, blev liksom omsluten av rent ljud. Det var samma effekt som Pharoah Saunders saxofon på Farah eller Reine Fiskes gitarr i Det tar tid med Dungen senare skulle ha på mig – musik i sin mest grundläggande form, en enskild ton som för några sekunder ersätter allting annat.

Innan jag tog hissen ner till lägenheten stoppade jag alltså ner polotröjan i en påse tillsammans med två mögliga jackor. Jag hoppades att det skulle gå att rädda dem hos kemtvätten, istället för att dumpa dem direkt i soptunnan med resten av det fuktskadade vindsskräpet.

Och så, ett par veckor senare, i lördags kväll på en knökfull buss på Rosebery Avenue i London, berättade någon att Whitney Houston var död. Min instinktiva reaktion var att kolla Twitter, där vänner och bekanta och folk jag aldrig träffat bekräftade nyheten. En sorts sorgechock utvecklade sig i realtid i mitt flöde och samtidigt, på bussen, var folk fulla och hade annat i huvudet.

Själv kände jag mig mest skamsen.

Det är väl så att en del av våra främsta artister numera tvingas dö i offentligheten innan de dör privat. Michael Jackson och Amy Winehouse, för att peka på de mest uppenbara exemplen, förblödde konstnärligt inför miljoner Youtubeögon innan de slutade andas rent fysiskt (och då i absolut ensamhet).

Utmärglade i rullstol, söndersupna på någon scen i Serbien – under 00-talet har artister i förfall blivit attraktioner i sig.

Att kändisars personliga kriser tar formen av kollektiva processer är i sig inget nytt fenomen. Men de sociala medierna har givit det helt andra proportioner. Idag ser vi alla vad som pågår, det går liksom inte att värja sig, och i någon mening känns det också som om vi därför alla blir medskyldiga. Det är lite som med kompisen som super ned sig utan att man gör något, man vill ju inte störa. Skammen som följer med det är svår att kasta av sig, och samma metaforer återkommer i efterhand varje gång en stjärna imploderar på det viset – det var som att ”bevittna en tågkrasch i slow-motion”, ”fritt fall inför öppen ridå” och så vidare.

Whitneys demoner var ju så uppenbart privata, att tala om någon sorts kollektiv skuld när det gäller henne känns konstigt. Ändå gnagde skuldkänslorna i mig där på bussen genom Londonnatten. Desto långsammare tåget kraschar, ju svårare är det att hantera att man tittat på.

Whitney Houston släppte sitt sista album, I look to you, hösten 2009. Titelspåret är det årets finaste och samtidigt mest hjärtslitande tragiska soulsång. Det är programförklaringen för en comebackskiva – men den är formulerad som en bön om hjälp till en Gud som hon behövt tala med alldeles för ofta.

And every road that I’ve taken
Led to my regret
And I don’t know if I’m going to make it
Nothing to do but lift my head

Rösten, den övermänskliga renheten, finns inte där längre, det spelar ingen roll hur mycket man önskar att det vore så. Samtidigt träffar I look to you en annan nerv varje gång jag hör den. Det är som om Whitney, någonstans i andra refrängen, når en punkt där hon finner ro. Som sångerska briljerar hon kanske inte som förut, men istället bär hon med sig ett lugn. Om hon måste gå vidare snart kommer hon vara säker, hon verkar veta det. Kanske är det därför, snarare än för att hennes rösten inte pallar, som Whitney inte sjunger första delen av bryggan själv. Hon behöver inte, hon är trygg.

Åtminstone hoppas jag att det var så hon kände. Hon sjunger de sista raderna, och hennes röst är fylld av glädje:

Take me far away from the battle
I need you
Shine on me

Det är en bön som övergått till visshet. Jag kan inte tänka mig ett värdigare farväl.

Johan Wirfält
  1. lina skriver

    Fin text. Hittade en mycket bra informativ text om whitney, med ett perspektiv som ingen vit svensk journalist skulle kunna erbjuda:
    http://caille.tumblr.com/post/17551409907/on-whitney-houston-black-middle-class-girls-and-the

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Promotion