Om Rebecca & Fiona, uteliggarlakan och prekariat – och varför det är okej att vara både chic och radikal

Jag läser om uteliggarlakan på NK och Facebookdrev mot Rebecca & Fionas Bernsspelning i helgen. Och jag tänker, som man gör, på Tom Wolfe och ett begrepp han myntade för 40 år sedan.

”Radical chic”.

Det var vår, 1970, och Tom Wolfe gick på fest i en trettonrummare på övre Manhattan. Värd var Leonard Bernstein – West Side Storys skapare och en av Amerikas mest uppburna musiker – och bland dem som minglade i hans etagevåning fanns betydande delar av New Yorks överklass och kulturelit. Framför allt var den store kompositörens hedersgäster där: de Svarta pantrarnas lokalavdelning, livsfarliga i full revolutionär mundering med skinande läder, tajta polokragar och fritt flödande afros.

De Svarta pantrarna skulle snart åtalas i vad många såg som en riggad rättegång, och medan festen pågick i Park Avenue-salongerna kunde societetsfolket donera pengar till Pantrarnas advokat. Sedan fortsatte samtalen om den absoluta nödvändigheten av att äga ett weekendhus i The Hamptons.

Allt bevittnades tigande av hushållet Bernsteins sydamerikanska betjänter.

Radical Chic: That Party at Lenny’s publicerades i New York Magazine och är ett av new journalism-erans definierande reportage. Det är en syrlig, djupt underhållande och förstås (Tom Wolfe skriver ju) löjligt ordrik uppgörelse med den amerikanska östkustens limousinliberaler – miljonärer som talar högt om sitt samhällsengagemang och hänger med statens fiender samtidigt som de knaprar kanapéer serverade på silverfat av något underbetalt, eventuellt papperslöst tjänstehjon.

Det är med andra ord en klassisk studie i hyckleri. ”Radical chic” blev ett begrepp i samma sekund som artikeln lämnade tryckpressarna. Idag är frasen synonym med pseudorebelliska, riskfria flirtar med radikalism, poserande som handlar om att vinna social status snarare än samhällelig förändring.

Jag tror att det finns ett problem med hela radical chic-resonemanget, återkommer till det i den så kallade slutklämmen på den här texten. Men först ett konstaterande om att vi i dag, i ett tiotal där ”medvetenhet” blivit ett ledord för samtida livsstil, ser exempel på radical chic hela tiden.

Senast i helgen alltså på Nordiska kompaniet i Stockholm. Då öppnade varuhuset en numera riksbekant pop up-butik under parollen ”Occupied” – ett namn ”som handlar om den här ‘occupy’-rörelsen som finns där ute” enligt curatorn och designkonsulten Stefan Nilsson.

I butiken säljs designföremål som ska, nu kör vi, ”skapa en medvetenhet om att allt runt omkring oss inte alltid är så bra”. Rent konkret innebär det tallrikar med tuggmärken – tänk svältande barn i Afrika! – och så, förstås, de numera ökända, uteliggarlakanen.

Precis som Agnes B redan påpekat känns det hela mest som en scen ur Zoolander, där Will Ferrells modemogul Mugatu säljer sin nya kollektion Derelicte genom att sätta en hemlös alkis på piedestal och paradera wellpappklädda modeller nerför catwalken.

Jag tror egentligen inte att någon som handlat de där sängkläderna på NK de senaste dagarna gjort det av andra skäl än att flyttkartong känns som ett ballt mönster på lakanen nu när ljust och fräscht börjar bli lite kört. Men teorin bakom pop up-butiken på NK är hur som helst radical chic i dess renaste form.

Dels genom namnkopplingen till Occupyrörelsen (en koppling som NK, trots ovanstående Stefan Nilsson-citat, tydligen förnekade samtidigt som man i veckan tog ner namnskyltarna). Men framför allt för att butiken, så klart, inte är det minsta radikal.

Tanken med NK:s designshop är ju inte att utrota massvält och hemlöshet. Tanken är att sälja saker som manifesterar ”medvetenhet” om massvält och hemlöshet, så att NK:s kunder ur den övre medel- och överklassen i sin tur kan manifestera samma medvetenhet som konsumenter – och därmed höja sin egen sociala status.

Radical chic enligt instruktionsboken.

Någonstans inte särskilt långt ifrån NK, på en Facebookvägg närmare bestämt, hukar Rebecca & Fiona samtidigt för en mindre skitstorm av liknande anklagelser. Bakgrunden är popduons omtalade vänstersympatier och ”Ingen människa är illegal”/”Solidaritet är sexigt”-banderoller på P3 Guld – och att de på lördag ska spela på Berns, ett nöjesetablissemang vars tidigare ägare utnyttjade papperslösa invandrare som städare via en underleverantör.

Ett öppet brev från aktivistgruppen Prekariatet har lett till krav på bojkott av spelningen. ”Ingen trodde väl ändå på allvar att Rebecca & Fiona var engagerade i politik på en annan nivå än att det passar deras image”, heter det i en lite mer sansad kommentar på deras Facebookvägg. Andra kallar dem ”svartfötter” och förklarar att R&F ska vara glada att de inte levde på 30-talet när strejkbrytare höggs ner på gatorna.

Rätt trist stil. Man kan också invända ett par andra saker.

För det första: Det finns ingen facklig konflikt på Berns i dag. Svenska Penklubben, några av yttrandefrihetens främsta försvarare i Sverige, granskade förra året Berns och hittade inga ”formella eller etiska hinder” för att hålla sin egen årliga gala där. Sedan dess har nöjespalatset dessutom bytt ägare. Ändå ska Rebecca & Fiona alltså hotas på Facebook för att de inte vill bryta ett kontrakt med Berns, på grund av en konflikt som nöjespalatsets förra ägare hade med SAC?

Det känns inte helt rimligt, och får i förlängningen Prekariatet att framstå som en samling dogmatiska politruker. Papperslösa migrantarbetare är den mest utsatta gruppen som finns på arbetsmarknaden. Det finns bättre sätt att uppmärksamma deras situation.

För det andra: Rebecca & Fiona tillhör ironiskt nog själva det ”prekariat” som skickat brev till dem. När jag för något år sedan hyllade tv-serien om duon – ett ständigt kuskande mellan dj-gig i Gnällbältet och tredjehandsboenden i någon söder-om-söderförort på jakt efter artistdrömmen – var det för att den skildrar precis den verklighet som Prekariatet beskriver på sin hemsida:

Arbete och liv idag är fritt men osäkert: på kort eller lång sikt vet få av oss hur vår försörjning och framtid kommer se ut. Vår psykologi formas därefter – vi är vana vid stress och osäkerhet, att behöva marknadsföra oss som varor för att behålla våra jobb. Inte minst är vi vana vid att upprätthålla en individuell tro på att det en dag kommer att bli bättre – en dag kommer vi att få tid att göra det vi verkligen vill göra.

För det tredje, och då kan det vara dags att återvända till Tom Wolfe och hans radical chic-reportage igen: Jag tror på att leva som man lär. Samtidigt kan det ibland finnas en poäng med att ställa den moraliska principen mot en annan, nämligen utilitarismens – ”att maximera den sammanlagda mängden av det goda”.

Det pågick säkert hyckleri av rätt majestätiska dimensioner i Leonard Bernsteins trettonrummare våren 1970. Men Don Cox, den Svarta Panter-ledare som talade på festen, verkade inte bry sig. I hans ögon var societetsgästerna ”verkligen ett engagerat gäng människor”.

Oavsett vad man tycker om Pantrarna och deras metoder var de en del av en större, liberal/vänsterrörelse som gjorde upp med konservativ, amerikansk rasism. När Leonard Bernstein – landets mest älskade kompositör, son till ukrainskjudiska invandrare och ett förkroppsligande av den amerikanska drömmen – uttalade sitt stöd för dem, gav det också legitimitet till den antirasistiska kampen som helhet.

Att Bernsteins instinkter var delvis själviska spelar i det sammanhanget mindre roll. Alla kan inte vara moraliskt fläckfria, att bidra på något sätt är ofta bättre än att inte bidra alls.

Däri ligger också skillnaden mellan NK:s designavdelning och Rebecca & Fiona. Occupiedbutiken är ett helt avpolitiserat projekt, utan andra syften än att höja den sociala statusen hos NK:s välbesuttna shoppare. Rebecca & Fiona är definitivt mer pop än politik – men som popartister är de samtidigt mer politiska än de flesta i Sverige våren 2012.

22% av Sveriges ungdomar är arbetslösa. Dagens ungdomsgenerationer tvingas ut på en osäker, individualiserad arbetsmarknad utan mycket annat än sin egen kreativitet i bagaget. Rebecca & Fionas genomslag är på många sätt en spegling av detta – deras tv-serie blev inte en succé för att den handlade om coola klubbkids i Stockholm, den blev en succé för att den handlade om två ambitiösa tjejer i en skakig livssituation som de flesta svenska ungdomar kan relatera till. När Rebecca & Fiona säger att ”solidaritet är sexigt” är det alltså ingen pose. Det är ett konstaterande byggt på erfarenheten av att växa upp i ett land där både jobb och bostad för många bara känns som tillfälliga stationer.

Så länge Rebecca & Fiona fortsätter att sätta fingret på sådant har jag ingenting emot att de är lite chica medan de gör det.

(Bild från SVT.)

Johan Wirfält
  1. Andreas skriver

    PEN skriver i sin slutsats:
    ”Arbetar det idag ”papperslösa” flyktingar på Berns eller ej?
    Efter genomgången av materialet från såväl SAC som Berns kan vi konstatera att parterna idag faktiskt är överens på den punkten: det arbetar idag inga papperslösa flyktingar på Berns.”

    Det var ju just det som var problemet. De som tog upp kampen för anständiga arbetsvillkor (och för den delen mänskliga rättigheter), fick SPARKEN. Klart det inte arbetar några papperslösa där då.

    Att hävda att det inte pågått en konflikt på Berns sedan 2007… Johan, du kan inte vara allvarlig.

  2. Johan Wirfält skriver

    Hej, lovar att jag inte missat blockaden utanför Berns de senaste åren. Vad jag skriver är att det inte pågår någon facklig konflikt på Berns idag, av det enkla skälet att det inte gör det. Konflikten är med de förra ägarna, rörde perioden 2004-2007 och ledde till SAC:s bojkott – allt står i den PEN-granskning jag länkar till.

    Min poäng är, återigen, att Berns med nya ägare inte är ett rimligt mål för en bojkott. Jag tror inte att en Bernsbojkott våren 2012 kommer hjälpa vare sig de papperslösa som fick sparken därifrån av de förra ägarna eller, kanske viktigare, papperslösa i Sverige över huvud taget.

  3. Helena skriver

    Det är inte ironiskt att även Rebecca och Fiona är en del av prekariatet. Jag tror att det var en av anledningarna till att brevet formulerades till just dem. En världskänd musiker hade haft råd att ställa in (oavsett om det var ett politiskt ställningstagande från dennes sida eller inte) , för Rebecca och Fiona hade det blivit ett verkligt ställningstagande för både papperslösas rättigheter och mot det usla kapitalistiska system de tvingas ingå i.

  4. Helena skriver

    Och jag tror visst att Berns-bojkott våren 2012 fortfarande är behövlig. Det skapar resonans. I och med att det nu är Stureplansgruppen som äger Berns kommer folk kanske börja reflektera över hur saker och ting ligger till på andra ställen de har ansvar för. Och att Stureplansgruppen i sin tur ser till att hålla sig till kollektivavtal – både för lokalvårdare och underhållare.

  5. Jon skriver

    Helena:

    ”Och att Stureplansgruppen i sin tur ser till att hålla sig till kollektivavtal – både för lokalvårdare och underhållare.”

    Gör dom inte det då? Ifall dom inte gör det – var finns det något att läsa om det?

  6. Andreas skriver

    Nej, Johan, du har fel, och det bekymrar mig djupt att en vanligtvis så skärpt journalist som du inte har brytt dig om att göra en faktakoll innan du tar ton. Varför?

    Berns såldes till Stureplansgruppen 2011. Varslet och sedermera sparkandet av alla fackligt aktiva skedde hösten 2009. Blockaden tog sin start våren 2010.

  7. Joakim skriver

    Massa spelulerande och subtilt agressiva kommentarer,
    Ärligt talat så är stureplansgruppen en av
    Dom aktörerna som följer lagar bäst i krogbranchen,
    Och allt dett spekulerande om att berns var en stor
    Bov under dessa år, kolla upp fakta, fråga runt lite
    Så får vi se vad ni kommer fram till.

  8. Johan Wirfält skriver

    Hej Andreas, du har rätt. Jag har hyfsad koll på fakta i målet, men uppenbarligen formulerade jag mig slarvigt. Vad jag menade var att den situation som Bernskonflikten ursprungligen gäller rådde fram till 2007, då Fastighetsvårdarna gick i konkurs och städningen tillfälligt togs över av Jennixa innan den lämpades vidare på NCA. Jag är väl medveten om att konflikten och blockaden pågått efter det. Men det var luddigt uttryckt, och spelar hur som helst ingen roll för resonemanget i övrigt – har nu tagit bort bisatsen om 2004-2007 för att undvika mer missförstånd.

    Tack för påpekandet!

  9. Deniz skriver

    Hej!

    Att PEN-klubben beslutade sig för en sak påverkar väl inte SAC’s ställning i frågan?

    Anledningen till att många velat fortsätta blockaden mot Berns är just för att det såldes vidare! Som så många gånger förut får ägaren kalla fötter och säljer sin verksamhet när den dras in i en facklig konflikt. Det är ett vanligt sätt att slippa undan ansvar.

    Jag skulle jättegärna gå på Berns igen men som det ser ut nu, utan klargörande från SAC att konflikten är löst på något vis känns det fan inte rätt. Alla fackligt aktiva blev fortfarande sparkade och har fortfarande inte fått någon kompensation eller upprättelse.

  10. Andreas skriver

    Hej!

    Tack för att du tog bort felaktigheten. Jag tycker det spelar stor roll apropå brevet som publicerades på Prekariatets hemsida, vilket är själva anledningen till att du skrev detta inlägg – uppfattar jag det som.

    Konflikten beror ju på vad som skedde 2009 i och med nedläggningen av NCA. Det vore märkligt att vädja till R&F att ta hänsyn till en konflikt som tog slut 2007, mindre märkligt att ta hänsyn till en konflikt som formellt fortfarande råder, även om strejklinje saknas.

  11. Johan Wirfält skriver

    Återigen och precis som jag skriver: Konflikten är med Berns förra ägare. Att kräva bojkott av Berns idag känns som ett slag i luften, och får mest Prekariatet att framstår som grälsjuka koleriker – lite som att lägga hatbrev i sin nyinflyttade grannes brevlåda för att paret som bodde där tidigare inte kunde hålla sina tvättider.

  12. C-Lo skriver

    Johan, det är faktiskt inte ett giltigt argument oavsett om konflikten nu är över eller ej. Arbetsköpare kan inte blanka alla skulder genom att sälja sin verksamhet.

  13. Andreas skriver

    Jag förstår problematiken men en där jämförelsen är inte relevant övh.

    Det var som jag trodde alltså: du skrev ett inlägg innehållandes lögn och svepande formuleringar där du försöker koppla samman ett vädjande brev med hot, enbart för att smutskasta en politik som försöker göra skillnad.

    Det är väl snarare så att ditt koleriska beteende i detta fall vittnar om något helt annat. Jag förstår fullt ut det blir lite jobbigt för konsumistiska salongsliberaler när er vardag faktiskt politiseras. Politik för dig är ju något du kan bygga upp ett medial varumärke kring.

    Som om ditt antirasistiska poserande kommer göra någon som helst skillnad. Eller som om Blondinbella på något sätt skulle kunna göra något åt den feministiska backlashen. Men du kanske har sett något i en obskyr musikvideo från 97 som pekar på motsatsen? Tillåt mig att hånskratta.

  14. Rhino skriver

    Hej.

    Efter att ha läst krönikan och efterföljande kommentarer måste jag säga att jag verkligen inte förstår varför man kräver att R&F ska bojkotta Berns.

    De som kommenterar negativt till Wirfälts krönika tycks ju instämma att konflikten gäller de tidigare ägarna av Berns. Det är dem man får jaga helt enkelt. Har man problem med Stureplansgruppen (vilket jag kan förstå att man kanske har av andra eller t o m liknande skäl) får man ta fram nya fakta och åberopa dessa.

  15. Fredrick skriver

    Papperslösa……… illegala invandrare som söker ekonomiska och sociala förmåner
    i Sverige.
    Det är inga flyktingar eller utblottade människor vi talar om här.

  16. Leffe skriver

    Vi snackar om människor som söker efter jobb och att kunna klara sig själva.
    Vem städar på ditt jobb?
    Vem kör bussen/tåget till ditt jobb?
    Vem tar hand om dig på sjukan?
    Vem tar hand om dig då du inte längre klarar dig själv?
    Vems förtjänst är det att du kan ha en trevlig kväll på krogen?
    Många sådana frågor blir det…
    Att vilja jobba är inte att söka ”ekonomiska och sociala förmåner”
    För min del har jag inga invändningar mot om någon vill göra korv av ”arbetsgivare” som berikar sig på människor i underläge.

  17. Leffe skriver

    Man borde kunna utgå från att mitt drastiska uttryck om korvtillverkning är bildligt talat, och att vad jag minst av allt förespråkar är våld och blodsutgjutelse, utan vilket det inte blir någon korv. Att i ekonomisk bemärkelse, bojkott, blockad o. dyl. göra korv av vederbörande är ett förslag som jag står för.
    Att sälja till sina kompisar och svära sig fri då man gjort bort sig i det blå skåpet är ingen ny idé.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Promotion