Om moderat ministerarrogans – och de två journalisterna som ruttnar bort på grund av den

Det finns, grovt räknat, två typer av moderat ministerarrogans. Den ena toppade torsdagens extraupplagor – Sten Tolgfors avgick, men precis som tidigare utkickade kollegerna Sven Otto Littorin, Cecilia Stegö Chilò och Maria Borelius verkade han egentligen inte tycka att han själv gjort något fel.

Ska vi tro Sten Tolgfors var det drevet som tvingade bort honom. Medietrycket mot försvarsministern (och hans barn, som Tolgfors hade den dåliga smaken att dra in under torsdagens presskonferens) blev för stort.

Som om han själv inte hade något ansvar. Som om försvarsdepartementet under hans ledning inte suttit med i möten som mynnade ut i att FOI startade ett bulvanföretag för att staten skulle slippa inblandning i ett visst vapenfabriksbygge.

Det där, att neka till ansvar trots att man uppenbart har det, är en sorts moderat ministerarrogans. Men under gårdagen fick vi också ett talande exempel på den andra typen – den arrogans som är unik för Carl Bildt.

Igår avslöjade nämligen Aftonbladet att Carl Bildt gav Jan Eliasson kalla handen när Sveriges tyngste diplomat förra året erbjöd sig att försöka förhandla loss etiopiensvenskarna Johan Persson och Martin Schibbye. Eftersom den här medieepisoden utspelade sig i skuggan av Sten Tolgfors avgång, kan det vara värt att lyfta den igen.

Som Aftonbladet kunde berätta är Jan Eliasson sedan förra vändan i FN personligt bekant med Etiopiens premiärminister Meles Zenawi. I höstas kontaktade Eliasson den svenska regeringen – kanske kunde han vara Carl Bildt behjälplig i en förhandling med etiopierna?

Jan Eliasson har känt Zenawi i 20 år, om någon hade förutsättningar att få Johan Persson och Martin Schibbye frisläppta var det han. Eliasson visste att läget var kritiskt, marginalerna små. Det här var alltså i höstas, innan rättegången mot de svenska journalisterna inletts i Addis Abeba. När Persson och Schibbye väl ställts inför rätta skulle möjligheterna att snabbt få hem dem förhandlingsvägen vara uttömda – och inget annat än en utdragen myndighetsprocess i en rättsosäker nation återstå.

”För mig var det självklart att vilja hjälpa till. Men allt måste gå ­genom regeringen”, sa Eliasson.

Och av det blev nu ingenting. Carl Bildt brydde sig nämligen inte ens om att svara när Sveriges mest meriterade diplomat hörde av sig.

Man kan förstås bara spekulera i varför. Men ni vet vad de säger om Carl Bildt på andra sidan Atlanten – ”a medium size dog with big dog attitude”. Kan det vara så enkelt att vår utrikesminister inte gillar att hamna i skuggan av den internationellt sett mer respekterade Jan Eliasson?

På UD-middagar kan sådan tuppfäktning säkert vara underhållande. När den leder till att två svenska journalister ruttnar bort i ett fängelse på Afrikas horn är det lättare att hålla sig för skratt.

Johan Wirfält

Elbilar och panskandinaviska kulturflygplan: Därför är Oslo ”The Capital of Scandinavia”

För någon månad sedan höll jag på att bli överkörd av en norrman. Jag promenerade längs Torshovgata i de norra delarna av centrala Oslo, och samtidigt som jag skulle korsa en infart såg jag ett lådformat litet fordon i ögonvrån. Bilen gav inte ett ljud ifrån sig och verkade dessutom stå stilla, jag antog alltså att den var parkerad.

Jag började gå över gatan – och mitt mellan filerna insåg jag att minibilen i själva verket körde rakt emot mig. I hyfsat maklig takt, i och för sig. Men ändå. Det var, upptäckte jag samtidigt som föraren tvärbromsade och stannade någon meter ifrån mig med en kort sladd, en Buddy. En ljudlös, norsk elbil.

Mannen bakom ratten vevade ner rutan. Jag lutade mig fram, sa något i stil med ”oj, det var nära där” och väntade mig väl något ilsket tillbaka om självupptagna svenskar som inte ser sig för innan de korsar gatan. Istället, ett glatt utrop på östnorsk dialekt:

”Ja ja! Vet du var jag kan ladda min bil? Elen börjar ta slut!”

Jag är ingen vän av nationella klichéer. Men jag börjar genuint tro att det inte finns några otrevliga människor i Norge. Det är samma sak varenda gång jag är i Oslo: Folk ler. Man känner sig välkommen.

Jag kom att tänka på det när jag läste om de senaste vändorna i debatten om Stockholms självutnämnda status som ”The Capital of Scandinavia”.

Kommunala slogans är förstås en ständig källa till munterhet – tänk ”Malung – 41 kvadratkilometer med utveckling”, och så vidare. Men att marknadsföra Stockholm som Skandinaviens huvudstad tyder mest på ett smått tragikomiskt storebrorskomplex från svensk sida. ABC Nytt illustrerade nyligen den ofrivilliga humorn i det hela – deras omröstning om vem som borde ersätta ABBA-Benny som fejja för ”The Capital of Scandinavia” på Arlandas reklamskyltar leddes länge av Darth Vader.

Men om vi nu ändå ska kora en skandinavisk huvudstad finns det faktiskt en seriös poäng att göra här: Det borde vara Oslo – och min elbilsincident visar varför.

Om Skandinavien ur ett globalt perspektiv är känt för något, är det som ett avlägset men extremt modernt, progressivt hörn världen. Vad som först tycks som en lustig paradox – elbilar i oljelandet Norge – handlar egentligen om en framtidstro som i sin kärna är just skandinavisk. Norge har redan haft en elbil före Buddy, det söndersågade och konkursade Think-projektet. Att elbils-Norge fortsätter satsa trots sådana haverier tyder på en optimism och ett självförtoende som borde vara ett föredöme för samtliga nordbor.

I Oslo har framåtandan numera en direkt, fysisk motsvarighet i stadsbilden. Överallt byggs det. Kromiga kontorskomplex ploppar upp som svampar runt rangerbangårdarna i Grønland. Future Built-programmet projekterar mängder av klimatneutrala bostadsområden och byggnader i Oslo den kommande tioårsperioden. Staden växer så det knakar – 1995 hade Oslo runt 450 000 invånare, idag är de 611 000 – och lösningen på det är att blicka framåt.

Bakgrunden är som bekant att Norge skriker efter utländsk arbetskraft. Löneläget är skyhögt och Oslo håller på att bli en av de mest mångkulturella städerna i Norden. Idag har 28 procent av befolkningen utländsk bakgrund, precis som i Stockholm. Men till skillnad från i Stockholm bor nyanlända, utomeuropeiska invandrare mitt i stan. Den kosmopolitiska känslan är alltmer påtaglig, Oslo känns som en del av det nya Europa på samma sätt som Malmö eller Köpenhamn gör.

Beräkningar visar också att andelen Oslobor med utländsk bakgrund de närmaste årtiondena kommer klättra upp mot 50 procent. Idag möts du av muslimska tjejer i sjal bredvid lintottarna i passkontrollen på Gardermoen. Medan sådant får nätets stollar att skaka av rädsla, inser varje tänkande människa att det tvärtom är invandringen som är Norges framtid. Ett resonemang som det Johan Norberg förde om Sveriges invandringsbehov i en debattartikel i Expressen i somras, kan rakt översättas på vårt grannland. Fler händer som arbetar, fler hjärnor som tänker och fler konsumenter som handlar – invandring hjälper Norge att hantera arbetsbristen och breddar landet mentalt:

”Allt mer idéer, kultur, teknik och affärsmodeller utvecklas utanför västvärlden. Att fler människor rör sig över gränserna ger en naturlig cirkulation av dessa idéer och förstärker handeln med ursprungsländerna.”

När jag gick genom funkiskvarteren i norra Oslo härom månaden slogs jag av en tanke: Ungefär så här måste det ha varit i Sverige under rekordåren.

Vad vi svenskar upplevde i slutet av 60-talet och början av 70-talet är ju på sätt och vis vad norrmännen upplever idag. De bor i ett land som genom en historiens nyck har blivit ofantligt rikt – vi slapp andra världskriget, de hittade oljan. De har en statsminister som väcker djup respekt i omvärlden genom att betona global gemenskap och solidaritet med de utsatta – den ende nordiske regeringschef som idag kan mäta sig med Olof Palme på den internationella arenan är Jens Stoltenberg. De har en tungsint kulturman som sätter tonen för hela Skandinavien – Bergman då, Karl Ove Knausgård idag.

Framför allt: De tror på framtiden och välkomnar folk från hela världen till sin huvudstad.

En tydlig symbol för Oslos position som ett sorts panskandinaviskt skyltfönster är Norwegian Air. Där stockholmsbaserade SAS går på knäna, investerar Norwegian nästan 130 miljarder kronor i nya flygplan. Redan innan de planen slussas in i flygflottan är Norwegians ambition som hela Skandinaviens flygbolag tydlig: De kulturpersonligheter som pryder planens stjärtfenor är sedan ett tag tillbaka inte bara norska, utan även svenska och danska.

Det finns förstås en ironi här – Norge har inte tillräckligt med upphöjt kulturfolk för att täcka Norwegians stjärtfenebehov. Men vad flygplanen kommunicerar är en känsla av att Norge har plats för alla. Det är sådant, snarare än Stockholms storbroderliga tendens att se sig själv som störst och vackrast, som kännetecknar en huvudstad. Det är också den mentaliteten, den optimistiska glädjen och öppenheten, som gör Oslo till den självklara ”Capital of Scandinavia”.

Medan jag vinkade till elbilsföraren som svängde av ner mot Oslos centrum lekte jag med tanken på att själv flytta dit.

(Foto: Christopher Hagelund/Den norske operan)

Johan Wirfält

Exklusiv världspremiär: Oh la la med Jonas Lundqvist

Popmusik på 10-talet är ofta en snabb process: In i studion med sångare, producent och lite låtskisser, se vad som funkar, spela in.

Även i genrer som till form och utförande är konservativa – ja, jag talar om gitarrbaserad rock – hyllas det ögonblickliga och spontana framför allt annat. ”Vi gick bara in och körde” är den bärande idén i runt 97% av de pressreleaser som rockband skrivit de senaste åren. Musik som tar tid – det är något arkaiskt över hela konceptet, sådant som fossila artister som döper skivor till Chinese Democracy ägnar sig åt.

Men jag tycker ju om saker som tar tid. Därför känns det betryggande att årets hittills finaste svenska rockplatta tagit nästan tre år att spela in. Sedan 2009 har Jonas Lundqvist och Rasmus Hägg suttit och pillat i en studio på sjätte våningen i ett hus i Göteborg. Där har de gjort Så e de me de!, Jonas första album sedan solodebuten som Jonas Game och Rasmus första album sedan han producerade och spelade det mesta på El Perro del Mars fenomenala Love is not pop.

Jag skriver Jonas och Rasmus tillsammans här. Inte för att det råder någon tvekan om att Så e de me de! är Jonas Lundqvists skiva – det är en av de naknare och, tror jag, mest ärliga skildringar jag hört av drömmar, frustration och vardagsbekymmer hos en 30-årig svensk kille som vigt två tredjedelar av sitt liv åt popmusik.

Men samtidigt är Så e de me de! så uppenbart en utväxt ur Rasmus Häggs universum. Det är hans ljudbilder, vidsträckta som natthimlen, det är hans harmonier med kluriga basljud som lika gärna kunde vara modern dansmusik. Framför allt är det förstås Rasmus Häggs gitarrfigurer, små krumelurer som växer till landskap av ljud som får eget liv både i och utanför låtstrukturerna, fria och oberäkneliga som vindarna uppför Stigbergsliden.

Vid sidan av Reine Fiske finns inte en bättre gitarrist i norra Europa.

Kylie Minogue bad Studio remixa en låt en gång. Vore jag henne skulle jag ringa Rasmus Hägg och se till att han producerar ett helt album nu. Hon kanske måste flytta till Göteborg några år, det skulle säkert bara göra henne gott.

Så e de me de! är alltså en väldigt fin skiva. Den låt jag gillar mest heter Oh la la. På albumet är den uppdelad i två spår, sammanlagt sex minuter transcendental, nypsykedelisk pop. Men som pepp inför släppet av Så e de me de! nästa vecka bjuder jag idag på en exklusiv sjuminutersversion av låten.

Ladda ner Oh la la här. Det är unika grejer.

Jonas, det tog tre år att spela in Så e de me de!. Klassiska sportfråga, nu när skivan äntligen släpps: Hur känns det?
– Det känns underbart, speciellt att få den här grankransen runt halsen vid mållinjen. Senare i veckan ska jag kräla på låg höjd för att ge min karriär en riktig chans. Sverige, min tid är kommen.

Apropå sportmetaforer har du jobbat som tennistränare i Kungliga tennishallen, ”tennislivet” som det heter i Oh la la. Är låtarna fortfarande aktuella för dig, trots att du skrev dem för rätt länge sedan?
– Ja, allt är ständigt aktuellt. Jag tror inte på tid som parameter för hur aktuella saker och ting är.

På skivan sjunger du om amerikanske författaren John Fante. Han har ju skrivit några rätt klassiska skildringar av frustrerade unga män. Känner du igen dig i dem?
– Kanske det. Jag älskar att hans karaktärer hela tiden tvivlar och tappar självförtroendet, för att sen komma till insikt och bygga upp sig själva likt korthus igen. Allt det där kan jag relatera till. Och samtidigt vill jag också uppfattas som lite frustrerad, i hopp om att någon ska tro att jag fortfarande är ungdomlig och pigg på livet.

Rasmus Hägg präglar Så e de me de!, både som musiker och producent. Hur kom det sig att ni började jobba ihop?
– Ååh Rasmus, fina Rasmus… Vi har ju setts genom åren, första gången runt år 2000 kanske. Samma fester, bla bla bla, du fattar. Jag ville bryta mig fri ifrån min egen historia, med distade gitarrer och ”allt på en gång”-refränger. Jag visste att Rasmus kunde få det att hända. Så jag ringde en dag och frågade: ”Vill du göra ’det’ med mig?” Han svarade: ”Ja, för du har rocksveriges vackraste kropp.”
– Och hur det var? Det var helt fantastiskt. Men minst en mobil och en gitarr överlevde inte mina gentlemannakast från studion på sjätte våningen.

Jag tänker av någon anledning på Grymlings när jag hör Oh la la, det är något med körerna tror jag. Vilket är din bästa Grymlingslåt?
– Här skulle jag så klart kunnat googla och med min otroliga smak lätt välja ut den låt som är ”bäst”. Fast sanningen är att jag inte har någon relation till dem… Men jag ska såklart lyssna på Grymlings nu. Och jag gillar dem redan i teorin.

Ladda ner Oh la la här. Så e de me de! släpps den 21 mars. Foto Yoav Barel för Rodeo, hösten 2011.

Johan Wirfält

Joseph Kony, ett skrämt monster

I veckan har Uganda fått sin första världskändis. Nätkampanjen för att gripa gerillaledaren och barnsoldatskommendanten Joseph Kony har slagit den typ av virala rekord som tidigare var reserverade för Justin Bieber och gulliga katter. När det här skrivs har filmen Kony 2012 visats 71 miljoner gånger på Youtube. Joseph Konys namn har dykt upp i varenda västerländsk nyhetssändning. Herrens befrielsearmé, LRA, den rebellgrupp som Kony leder från baser långt inne i bushen, har plötsligt fått hela världens ögon på sig. Därmed har vi också kommit lite närmare en lösning på en av de snårigaste konflikterna i det redan snåriga Centralafrika.

Eller har vi verkligen det?

Konykampanjen får mig, kanske lite oväntat, att tänka på en intervju jag gjorde för något år sedan med en brittisk forskare i vårdpolitik. Jag researchade en artikel om kändisar som ger sjukdomar ”ett ansikte”, och Philip Stevens, forskaren, hade en del att säga om det där.

Stevens tog upp exemplet hiv/aids, antagligen den enskilda diagnos som flest kända människor kampanjat för att föra upp i toppen av nyhetsagendorna de senaste 30 åren. På 80-talet, när sjukdomen var ny och okänd, var det förstås viktigt. Men i västvärlden är hiv/aids sedan länge eliminerat som hälsohot, och även i u-länderna står viruset numera bara för runt fem procent av dödsfallen.

”Jämför det med de tusentals andra saker som gör att människor dör för tidigt i utvecklingsländerna”, sa Philip Stevens, ”till exempel diarré och sjukdomar till följd av smutsigt dricksvatten, som är det absolut största problemet. Att åtgärda det är mycket billigare än aids-medicin, men skulle rädda många fler liv.”

Ändå går runt en fjärdedel av allt internationellt vårdstöd fortfarande till bekämpning av hiv/aids – eftersom lobbygrupperna bakom väger så tungt politiskt. Det är som om vi inte ser skogen för en enda jätteek.

Jag tror att man kan föra ett liknande resonemang om kampanjen för att gripa Joseph Kony. Att han bör ställas inför rätta för brott mot mänskligheten råder det förstås ingen tvekan om. Kony är en grym, cynisk mördare av absolut värsta sort, kidnappning, massvåldtäkter och utnyttjande av barnsoldater är hans strategi.

Men lika självklart är att den geopolitiska soppan i Central- och östafrika, den konflikt som skapat Joseph Kony, är mer komplex än vad som går att koka ner till en statusuppdatering på Twitter. Det är vad de senaste dagarnas kritik mot Konykampanjen handlar om.

Jag skrev själv ett par rader om detta i Expressen i fredags – hur kampanjens initiativtagare Invisible Children manipulerar fakta och förstärker myten om Joseph Kony som någon sorts modern Kurtz, en ensam demon i djungeln som hämtad ur Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta.

I själva verket har ju Central- och Östafrika gott om osympatiska typer. En annan av dem är Yoweri Museveni, Ugandas allt mer despotiske president. Museveni leder inte en legion av barnsoldater, men även Ugandas armé anklagas för systematiska våldtäkter. Museveni beordrar kanske inte stympning av sina fiender, men han tycker att ”grov homosexualitet” borde bestraffas med döden.

Utan att överdriva kan man antagligen hävda att president Museveni idag är ett större problem för Ugandas befolkning än Joseph Kony.

Den senare befinner sig nämligen inte ens i landet. Med militärt stöd från USA jagade den ugandiska armén LRA över gränsen redan i mitten av 00-talet. Idag tros Herrens befrielsearmé gömma sig i Centralafrikanska republiken, någonstans i den laglösa gränstriangeln mot DR Kongo och Sydsudan.

Där terroriserar Konys styrkor fortfarande civilbefolkningen – läs till exempel Anna Roxvall och Johan Perssons skakande SvD-reportage från julen 2010. Det är mycket möjligt att det också krävs en militär intervention i området för att gripa Joseph Kony, sådant kan inte jag bedöma. Vad jag däremot vet är att Invisible Children inte bara är för en militär lösning, utan dessutom uttalat stöder den ugandiska armén. Därmed ger de också indirekt stöd till Yoweri Museveni.

Minst sagt problematiskt. Men det blir förstås mycket lättare att motivera om man avfärdar Joseph Kony som ett monster.

Jag tror inte på monster, framför allt tror jag inte att man löser konflikter genom att frammana dem. Låt mig därför bjuda på en motbild. I boken The Wizard of the Nile skriver Matthew Green, brittisk journalist och en av få som faktiskt har intervjuat Joseph Kony, om LRA-ledaren:

”Jag förutsatte att han skulle ha något av den aura som höll ihop hans armé. Men när han mötte frågorna från ett gäng ovårdade journalister såg han nästan patetisk ut. Det bästa försvar han kunde uppbringa för alla sina brott var: ‘Jag är en människa’. Nilens häxmästare var bara en man som andra. Och han var rädd.”

(Bild från All Over Press.)

Johan Wirfält

Portlandia blottar hipstern i oss alla

För någon vecka sedan satt jag med en vän på en pub i Birkastan och pratade om den amerikanska komediserien Portlandia. Seriens skapare – komikerstjärnan Fred Armisen från Saturday Night Live och rocksångerskan Carrie Brownstein, tidigare frontfigur i riot grrrl-bandet Sleater-Kinney – har hyllats av tv-kritiker på båda sidor Atlanten för sina träffsäkra observationer av modernt, trendkänsligt medelklassliv. Portlandias andra säsong sänds just nu på SVT Play. Det är, som min kompis konstaterade, ”en briljant drift med hipsters.”

Samtidigt lutade sig en medelålders kvinna vid bordet bredvid fram. Hon ville inte störa, sa hon, men det var en sak hon länge undrat:

”Vad är egentligen en hipster?”

”Sådana som vi”, skrattade min kompis. Sedan diskuterade vi lite fram och tillbaka med vår bordsgranne, och kom till slut fram till att den bästa sammanfattningen av hipsters nog är ”inte alltid så unga människor som vill vara coola.”

Om kvinnan ville förkovra sig ytterligare i ämnet föreslog jag att hon skulle titta på Portlandia.

Tv-serien är fylld av episoder som lika gärna kunde vara hämtade från Stockholms innerstad. Bilhatande cykelbud gör gatorna osäkra på sina fixed gear-cyklar. Söndagsfikande par tävlar om vem som har läst flest kulturmagasinsartiklar. Män i skägg som ser ut att vara hämtade från förrförra seklet stoppar metodiskt sin egen korv. På restaurangerna tuggar gästerna surdegsbröd och oroar sig för att kycklingen de beställer inte är tillräckligt frigående. Alla verkar ha nya tatueringar.

Våren 2012 har hipsterrörelsens kärna upphöjts till allmänt credo av Stockholms medelklass. Precis som i Portlandia tycks en stor del av befolkningen, åtminstone innanför tullarna, närmast besatt av idén om att definiera sig själv och samtidigt höja sin status i omgivningens ögon genom att konsumera, äta och göra ”rätt” – det vill säga sådant som är modernt och trendigt.

Precis som i Portlandia föder den livsstilen också en viss nervositet.

”Det verkar ganska jobbigt att vara en hipster”, sa kvinnan vid bordet bredvid.

Krönikan publicerades även i DN Söndag den 11 mars.

Johan Wirfält