Portlandia blottar hipstern i oss alla

För någon vecka sedan satt jag med en vän på en pub i Birkastan och pratade om den amerikanska komediserien Portlandia. Seriens skapare – komikerstjärnan Fred Armisen från Saturday Night Live och rocksångerskan Carrie Brownstein, tidigare frontfigur i riot grrrl-bandet Sleater-Kinney – har hyllats av tv-kritiker på båda sidor Atlanten för sina träffsäkra observationer av modernt, trendkänsligt medelklassliv. Portlandias andra säsong sänds just nu på SVT Play. Det är, som min kompis konstaterade, ”en briljant drift med hipsters.”

Samtidigt lutade sig en medelålders kvinna vid bordet bredvid fram. Hon ville inte störa, sa hon, men det var en sak hon länge undrat:

”Vad är egentligen en hipster?”

”Sådana som vi”, skrattade min kompis. Sedan diskuterade vi lite fram och tillbaka med vår bordsgranne, och kom till slut fram till att den bästa sammanfattningen av hipsters nog är ”inte alltid så unga människor som vill vara coola.”

Om kvinnan ville förkovra sig ytterligare i ämnet föreslog jag att hon skulle titta på Portlandia.

Tv-serien är fylld av episoder som lika gärna kunde vara hämtade från Stockholms innerstad. Bilhatande cykelbud gör gatorna osäkra på sina fixed gear-cyklar. Söndagsfikande par tävlar om vem som har läst flest kulturmagasinsartiklar. Män i skägg som ser ut att vara hämtade från förrförra seklet stoppar metodiskt sin egen korv. På restaurangerna tuggar gästerna surdegsbröd och oroar sig för att kycklingen de beställer inte är tillräckligt frigående. Alla verkar ha nya tatueringar.

Våren 2012 har hipsterrörelsens kärna upphöjts till allmänt credo av Stockholms medelklass. Precis som i Portlandia tycks en stor del av befolkningen, åtminstone innanför tullarna, närmast besatt av idén om att definiera sig själv och samtidigt höja sin status i omgivningens ögon genom att konsumera, äta och göra ”rätt” – det vill säga sådant som är modernt och trendigt.

Precis som i Portlandia föder den livsstilen också en viss nervositet.

”Det verkar ganska jobbigt att vara en hipster”, sa kvinnan vid bordet bredvid.

Krönikan publicerades även i DN Söndag den 11 mars.

Johan Wirfält
  1. BZT skriver

    Kan någon förklara grejen med att hipsters automatiskt verkar gilla all humor som är hipsterrefererande (Stockholmsnatt, Portlandia, Surdegsbrödskämt och dess uppdaterade versioner osv). Portlandia känns som en hipsterparodi skriven av amerikanske motsvarigheter till flashbackanvändare och jag undrar faktiskt uppriktigt varför folk med i övrig bra smak ens klarar av att titta på mer än 5 minuter?

  2. Johan Wirfält skriver

    Du har nog rätt, precis som hipsters är Portlandia roligast i kortformat. Men de har gjort ett par briljanta sketcher. Som svar på frågan om varför hipsters gillar hipsterhumor tror jag att det har någonting med hipsterrörelsens inneboende självförakt att göra. Hipstern är ju alltid någon annan, kan man skratta åt det innebär det antingen att man inte är en själv – eller kan glädja sig åt sin självironi.

    Skrev rätt uttömmande om hipsterns ”själ” här för något år sedan: http://www.expressen.se/kultur/hip-som-happ/

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.