Popmusik på 10-talet är ofta en snabb process: In i studion med sångare, producent och lite låtskisser, se vad som funkar, spela in.

Även i genrer som till form och utförande är konservativa – ja, jag talar om gitarrbaserad rock – hyllas det ögonblickliga och spontana framför allt annat. “Vi gick bara in och körde” är den bärande idén i runt 97% av de pressreleaser som rockband skrivit de senaste åren. Musik som tar tid – det är något arkaiskt över hela konceptet, sådant som fossila artister som döper skivor till Chinese Democracy ägnar sig åt.

Men jag tycker ju om saker som tar tid. Därför känns det betryggande att årets hittills finaste svenska rockplatta tagit nästan tre år att spela in. Sedan 2009 har Jonas Lundqvist och Rasmus Hägg suttit och pillat i en studio på sjätte våningen i ett hus i Göteborg. Där har de gjort Så e de me de!, Jonas första album sedan solodebuten som Jonas Game och Rasmus första album sedan han producerade och spelade det mesta på El Perro del Mars fenomenala Love is not pop.

Jag skriver Jonas och Rasmus tillsammans här. Inte för att det råder någon tvekan om att Så e de me de! är Jonas Lundqvists skiva – det är en av de naknare och, tror jag, mest ärliga skildringar jag hört av drömmar, frustration och vardagsbekymmer hos en 30-årig svensk kille som vigt två tredjedelar av sitt liv åt popmusik.

Men samtidigt är Så e de me de! så uppenbart en utväxt ur Rasmus Häggs universum. Det är hans ljudbilder, vidsträckta som natthimlen, det är hans harmonier med kluriga basljud som lika gärna kunde vara modern dansmusik. Framför allt är det förstås Rasmus Häggs gitarrfigurer, små krumelurer som växer till landskap av ljud som får eget liv både i och utanför låtstrukturerna, fria och oberäkneliga som vindarna uppför Stigbergsliden.

Vid sidan av Reine Fiske finns inte en bättre gitarrist i norra Europa.

Kylie Minogue bad Studio remixa en låt en gång. Vore jag henne skulle jag ringa Rasmus Hägg och se till att han producerar ett helt album nu. Hon kanske måste flytta till Göteborg några år, det skulle säkert bara göra henne gott.

Så e de me de! är alltså en väldigt fin skiva. Den låt jag gillar mest heter Oh la la. På albumet är den uppdelad i två spår, sammanlagt sex minuter transcendental, nypsykedelisk pop. Men som pepp inför släppet av Så e de me de! nästa vecka bjuder jag idag på en exklusiv sjuminutersversion av låten.

Ladda ner Oh la la här. Det är unika grejer.

Jonas, det tog tre år att spela in Så e de me de!. Klassiska sportfråga, nu när skivan äntligen släpps: Hur känns det?
– Det känns underbart, speciellt att få den här grankransen runt halsen vid mållinjen. Senare i veckan ska jag kräla på låg höjd för att ge min karriär en riktig chans. Sverige, min tid är kommen.

Apropå sportmetaforer har du jobbat som tennistränare i Kungliga tennishallen, ”tennislivet” som det heter i Oh la la. Är låtarna fortfarande aktuella för dig, trots att du skrev dem för rätt länge sedan?
– Ja, allt är ständigt aktuellt. Jag tror inte på tid som parameter för hur aktuella saker och ting är.

På skivan sjunger du om amerikanske författaren John Fante. Han har ju skrivit några rätt klassiska skildringar av frustrerade unga män. Känner du igen dig i dem?
– Kanske det. Jag älskar att hans karaktärer hela tiden tvivlar och tappar självförtroendet, för att sen komma till insikt och bygga upp sig själva likt korthus igen. Allt det där kan jag relatera till. Och samtidigt vill jag också uppfattas som lite frustrerad, i hopp om att någon ska tro att jag fortfarande är ungdomlig och pigg på livet.

Rasmus Hägg präglar Så e de me de!, både som musiker och producent. Hur kom det sig att ni började jobba ihop?
– Ååh Rasmus, fina Rasmus… Vi har ju setts genom åren, första gången runt år 2000 kanske. Samma fester, bla bla bla, du fattar. Jag ville bryta mig fri ifrån min egen historia, med distade gitarrer och “allt på en gång”-refränger. Jag visste att Rasmus kunde få det att hända. Så jag ringde en dag och frågade: ”Vill du göra ’det’ med mig?” Han svarade: ”Ja, för du har rocksveriges vackraste kropp.”
– Och hur det var? Det var helt fantastiskt. Men minst en mobil och en gitarr överlevde inte mina gentlemannakast från studion på sjätte våningen.

Jag tänker av någon anledning på Grymlings när jag hör Oh la la, det är något med körerna tror jag. Vilket är din bästa Grymlingslåt?
– Här skulle jag så klart kunnat googla och med min otroliga smak lätt välja ut den låt som är “bäst”. Fast sanningen är att jag inte har någon relation till dem… Men jag ska såklart lyssna på Grymlings nu. Och jag gillar dem redan i teorin.

Ladda ner Oh la la här. Så e de me de! släpps den 21 mars. Foto Yoav Barel för Rodeo, hösten 2011.