Det finns, grovt räknat, två typer av moderat ministerarrogans. Den ena toppade torsdagens extraupplagor – Sten Tolgfors avgick, men precis som tidigare utkickade kollegerna Sven Otto Littorin, Cecilia Stegö Chilò och Maria Borelius verkade han egentligen inte tycka att han själv gjort något fel.

Ska vi tro Sten Tolgfors var det drevet som tvingade bort honom. Medietrycket mot försvarsministern (och hans barn, som Tolgfors hade den dåliga smaken att dra in under torsdagens presskonferens) blev för stort.

Som om han själv inte hade något ansvar. Som om försvarsdepartementet under hans ledning inte suttit med i möten som mynnade ut i att FOI startade ett bulvanföretag för att staten skulle slippa inblandning i ett visst vapenfabriksbygge.

Det där, att neka till ansvar trots att man uppenbart har det, är en sorts moderat ministerarrogans. Men under gårdagen fick vi också ett talande exempel på den andra typen – den arrogans som är unik för Carl Bildt.

Igår avslöjade nämligen Aftonbladet att Carl Bildt gav Jan Eliasson kalla handen när Sveriges tyngste diplomat förra året erbjöd sig att försöka förhandla loss etiopiensvenskarna Johan Persson och Martin Schibbye. Eftersom den här medieepisoden utspelade sig i skuggan av Sten Tolgfors avgång, kan det vara värt att lyfta den igen.

Som Aftonbladet kunde berätta är Jan Eliasson sedan förra vändan i FN personligt bekant med Etiopiens premiärminister Meles Zenawi. I höstas kontaktade Eliasson den svenska regeringen – kanske kunde han vara Carl Bildt behjälplig i en förhandling med etiopierna?

Jan Eliasson har känt Zenawi i 20 år, om någon hade förutsättningar att få Johan Persson och Martin Schibbye frisläppta var det han. Eliasson visste att läget var kritiskt, marginalerna små. Det här var alltså i höstas, innan rättegången mot de svenska journalisterna inletts i Addis Abeba. När Persson och Schibbye väl ställts inför rätta skulle möjligheterna att snabbt få hem dem förhandlingsvägen vara uttömda – och inget annat än en utdragen myndighetsprocess i en rättsosäker nation återstå.

“För mig var det självklart att vilja hjälpa till. Men allt måste gå ­genom regeringen”, sa Eliasson.

Och av det blev nu ingenting. Carl Bildt brydde sig nämligen inte ens om att svara när Sveriges mest meriterade diplomat hörde av sig.

Man kan förstås bara spekulera i varför. Men ni vet vad de säger om Carl Bildt på andra sidan Atlanten – “a medium size dog with big dog attitude”. Kan det vara så enkelt att vår utrikesminister inte gillar att hamna i skuggan av den internationellt sett mer respekterade Jan Eliasson?

På UD-middagar kan sådan tuppfäktning säkert vara underhållande. När den leder till att två svenska journalister ruttnar bort i ett fängelse på Afrikas horn är det lättare att hålla sig för skratt.