Därför är Makode Lindes könsstympningstårta årets största svenska konstögonblick

YouTube Preview Image

Makode Linde har mördat guldfiskar på Fredsgatan 12 och ställt ut porträtt av en mustachlös Hitler i Berlin. Att han nu gjort en performance som får folk att anklaga kulturministern för rasism och kräva hennes avgång borde alltså inte förvåna.

Kort rekapitulation: När KRO i helgen firade 75-årsjubileum och World Art Day på Moderna museet bjöds det på konstnärlig kakfest. En av födelsedagstårtorna bakades av Makode Linde, en av Sveriges intressantaste unga konstnärer och en ivrig omsättare av postkolonial teori i klatschiga konstverk. Så även denna gång – hans tårta hade formen av en karikerad svart kvinnotorso där Linde (som själv är svart) stack upp sin skalle genom bordet och fungerade som huvud, sminkad i blackface.

Runt omkring stod kultureliten och skrattade.

Tårtan och Lindes blackfacesminkning refererar ju till klassiska, rasistiska stereotyper. Kulturministern deltog, hon är en rasse precis som hela KRO-bunten, alltså? Nja. Låt oss ta ett steg tillbaka. För vad är det som händer där, på 75-årsfesten på Moderna museet?

Vad handlar konstverket egentligen om?

För det första har det en fysisk del, jag talar nu om själva tårtan. Den liknar en kvinnokropp och ska skäras från skötet och uppåt, knyter alltså an till könsstympning. Samtidigt blir den karikerade svarta tårtkroppen en sorts spegling av en västerländsk syn på kvinnlig omskärelse som någonting exotiskt – som om kvinnoförtryck vore ett specifikt afrikanskt problem, frikopplat från maktstrukturer som har lika tydliga men annorlunda uttryck även på våra breddgrader.

Men dessutom har Makode Linde gett verket en större dimension, en sorts postkolonial performancenivå. Det är här jag tycker att den verkliga briljansen ligger. KRO:s gäster är antagligen en av de vitaste skaror människor du kan samla under ett kulturinstitutionstak en söndagseftermiddag i Stockholm. Varje gång någon av dem skar sig en tugga av tårtan gallskrek Linde – som om han blev stympad bit för bit.

Tårtan var en rasistisk stereotyp, ja. Men den vändes direkt mot en av de grupper som historiskt bär tyngst ansvar för att sådana rasistiska stereotyper uppkommit, nämligen den europeiska högborgerligheten. Vad vi ser i klippet ovan är med andra ord skövlingen av en kontinent – gestaltad i socker, grädde och glasyr i ett rum på Skeppsholmen.

Den poängen kunde inte illustreras tydligare än av Lena Adelsohn Liljeroth. Till TT säger kulturministern att hon ”ombads skära upp en tårta”. Det låter med andra ord som om Makode Linde hade planerat hennes medverkan – som symbol för vitt, övre medelklassetablissemang är hon ju närmast oöverträffad. Det var, som konstnärens chefredaktör Anders Rydell twittrade, ”en listigt gillrad konstnärlig musfälla”.

Under dagen har den fällan slagit igen – och det med besked. Afrosvenskarnas riksförbund kräver alltså Lena Adelsohn Liljeroths avgång, enligt ordföranden Kitimbwa Sabuni har kulturministern deltagit i en ”smaklös rasistisk manifestation”. Samtidigt har Moderna museet JO-anmälts av en privatperson som vill att att ”de beslutande skall ställas till ansvars för detta vidriga jippo”.

Det är märkliga reaktioner.

Både Kitimbwa Sabuni och JO-anmälaren – samt förmiddagens twitterdrev – har uppenbarligen missat den antirasistiska, postkolonialt kritiska kärnan i Makode Lindes verk. Linde själv beklagade detta tidigare idag: ”Med tanke på det fattiga utbud som finns i Sverige av konstnärer som skulle kunna definiera sig som afrosvenskar, så hade man ju hoppats att Afrosvenskarnas riksförbund var litet mer insatta i den konst som jag håller på med.”

Men de har också missat en grundläggande distinktion: Den mellan att gestalta något, och att faktiskt göra det på riktigt. När kulturministern karvade i könsstympningstårtan blev hon också en del av Makode Lindes performance och de förutsättningar han satt upp för verket. Hon deltog i ett sammanhang definierat och till viss del regisserat av konstnären, något som närmast kan jämföras med en skådespelare i en film eller en teaterföreställning.

Lena Adelsohn Liljeroth är helt enkelt en pjäs i Makode Lindes större drama. Att, som Afrosvenskarnas riksförbund, hävda att hon deltar i en ”rasistisk manifestation” är ungefär lika intelligent som att anklaga Bruno Ganz för antisemitism för att han brukar spela en upprörd Hitler på Youtube.

Nej, omfamna istället Makode Lindes tårtperformance för vad den är. Vi har just bevittnat årets hittills största svenska konstögonblick.

Johan Wirfält
  1. ”I bästa fall ser vi början på en ny internationell solidaritetsrörelse” - Johan Wirfält | Rodeo Magazine skriver

    [...] först: Med anledning av 00-talets hittills största svenska konstdebatt (den om tårtan, alltså) arrangerar Bio Rio i Hornstull ett samtal om blackface i Sverige. Briljanta människor [...]

  2. Johan skriver

    Det som är mest utmärkande med denna händelse är omfattningen som media skapat, då det var en tacksam situation med en leende kulturminister. Kul att så många vill tala om konst plötsligt. Det skapas mycket konst som är värd att diskutera. Men att sätta nivån av upprördhet i proportion med mediareaktionerna är lite tråkigt. För i övrigt så ÄR det bra konst om MM säger att det är det. Ska det argumenteras bort så har vi snart argumenterat bort hela konstvärldens förtroendekapital. Finns ingen anledning att idealisera över detta verk. Hör främst till intentionerna.

  3. Robyn: ”Jag känner inget förtroende för kulturministern” - Johan Wirfält | Rodeo Magazine skriver

    [...] konstverket”, men det tror inte jag hon tänkte på när hon skar i den där tårtan. Jag läste din artikel och tyckte den var mitt i prick. Vad man än tycker om tårtan så sätter Makodes verk ljus på [...]

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.