Stockholm – den falska storstaden

Ganska ofta läser man smarta saker man önskar att man skrivit själv. Ibland läser man någonting som är så genomgående briljant och på spiken att man bara vill kopiera hela texten, klistra in den i mail och kontakta någon rysk spamcentral för att med deras hjälp sprida innehållet över världen.

Idag skrev Ola Andersson en sådan artikel. Han är arkitekt och debattör, aktuell med boken ”Vykort från Utopia – maktens Stockholm och medborgarnas stad”. Boken, som analyserar vår slutna innerstad och avskärmade förorter ur ett stadsbyggnadspolitiskt såväl som ekonomiskt, sociologiskt och kulturgeografiskt perspektiv, har redan utnämnts till ”en given utgångspunkt för varje diskussion om framtidens Stockholm”.

Om någon undrar varför serverar Ola Andersson idag en komprimerad version av ”Vykort från Utopia” i en debattartikel i DN Stockholm. Hans vision och sättet han argumenterar för den känns så självklar att samtliga regionala partidistrikt borde föra in den ordagrant i sina kommande valmanifest.

I fyra väldigt konkreta punkter förklarar han varför Stockholm idag är en falsk storstad – men också vad som kan göras åt det. Förorterna är isolerade från varandra av motorvägar och ”svårforcerad natur”. Prisnivåerna är på många håll inte bara orimliga, utan direkt skadliga för Stockholms utveckling. Fler människor måste inse att med ”privilegiet att bo i staden följer skyldigheten att acceptera att se, höra, stöta ihop med och känna doften av främlingar, deras liv och deras verksamheter.”

Slutligen måste fler människor måste få delta i stadsbyggandet och stadslivet – men kan inte eftersom kollektivtrafik och andra samhällstjänster som skapar sådana möjligheter inte är tillräckligt utbyggda eller tillgängliga.

För de stockholmspolitiker som vurmar för det berömda entrepenörsskapet är Ola Anderssons dom inte nådig. ”Framtidens Ericsson, SKF eller H&M kan inte födas i Stockholm,” skriver han, för ”en stad där det är dyrt att bo och där bristen på billiga lokaler gör det svårt att starta nya verksamheter är inte en kreativ stad.”

Så där, kopierade en hel del rakt av. Någon som har känningar i ryska spamkretsar? Hör av er.

(Bild från NE.)

Johan Wirfält

The queen is dead: Hej då Donna Summer

Discodrottningen är död, länge leve Donna Summer. Hon förändrade musikhistorien åtminstone två gånger.

Först 1977 med I Feel Love, en låt producerad av Giorgio Moroder som i bredare sammanhang inte bara var tillfället då disco gick från en klubbanpassad mix av funk och soul till elektronisk, syntetiserad dansmusik. I Feel Love innebar ett helt nytt paradigm. Det var musik gjord på datorer, framtiden.

I Feel Love var så nyskapande att det skulle ta nästan ett decennium innan allt den inspirerade fick ett namn: Techno.

Sedan, några år senare, förändrade Donna Summer på sätt och vis världen igen – den här gången med State of Independence. Här handlar det istället om musik som politisk massrörelse, om socialt medveten pop, om quirky basgångar och storslagna körer som fångar en större tendens i samhället. Det var 1982, frihet i Afrika, bort med apartheid och gamla kolonialstater som nu kastade historiens ok. Quincy Jones producerade och dirigerade (se nedan), det är fortfarande ett av det finaste, funkigaste och mest medryckande stycken musik jag hört.

Snart spelade Quincy Jones som bekant in all star-uppföljaren We are the world. Men den kom aldrig i närheten av State of Independence djupa eufori. Att Donna Summers låt fortfarande inte rankas bredvid, vad vet jag, The Clash och Billy Bragg när medierna diskuterar politisk musik, säger väldigt mycket om rockjournalistikens inbundna perspektiv.

Det är musik som ger röst åt en hel kontinents frihetssträvan.

Internets bästa version av State of Independence finns här – Donnas dotter Mimi inleder:

YouTube Preview Image

Och här är ett kort klipp från inspelningen i studion:

YouTube Preview Image

Kören som Quincy Jones leder (och som sedan delvis återförenades på We are the world) säger någonting om Donna Summers storhet. Bakom mickarna står Michael Jackson, Stevie Wonder, Lionel Ritchie, Dionne Warwick, Kenny Loggins, Brenda Russell, Michael McDonald och Christopher Cross. Herregud. Men så kunde det gå till på 80-talet.

Tack för allt Donna. Vila i frid.

UPPDATERING: Min gode vän Sebastian Suarez-Golborne påpekar att Donna Summer faktiskt har förändrat musikhistorien TRE gånger. 1980 uppfann hon, med magiska Our Love, popbandet New Order!

Johan Wirfält

”I bästa fall ser vi början på en ny internationell solidaritetsrörelse”


Sara Lidman på Russelltribunalen, maj 1967. Foto: John Duffet.

Om du befinner dig i Stockholm i helgen, snabbt tips: Besök Kulturhuset imorgon lördag, besök Bio Rio i övermorgon söndag.

Är du som jag intresserad av de eviga frågorna – svenskhet, europeisk identitet, ”de andra” – är det antagligen där helgens mest spännande samtal kommer pågå.

Söndagen först: Med anledning av 00-talets hittills största svenska konstdebatt (den om tårtan, alltså) arrangerar Bio Rio i Hornstull ett samtal om blackface i Sverige. Briljanta människor som Decida och Oivvio Polite kommer diskutera rasistiska stereotyper, humor och den amerikanska minstrel show-traditionens globala utlöpare. Förhoppningsvis pratar de en del om Spike Lees klassiker Bamboozled – en film som, åtminstone i Sverige, fått för lite uppmärksamhet i samband med debatten om Makode Lindes tårtverk.

YouTube Preview Image

Så, till lördagen. Imorgon håller Kulturhuset nämligen Tribunal 12, en blandning av folkrättegång, politiskt debattforum och performanceteater. Russelltribunalen i Stockholm 1967 bidrog till att rikta om kameralinserna i Vietnamkriget – allting USA gjorde där borta i Sydostasien var kanske inte så bra?

På samma sätt vill Tribubal 12 öppna våra ögon för vad som händer i gränslandet – det geografiska, men också mentala – mellan Europa och resten av världen. Hur behandlas människor som flyr till Europa från förföljelse i andra delar av världen? Hur ser vi på asylsökande? När får man rätt att kalla sig europé?

En ”jury” bestående av bland andra Saskia Sassen (sociologiprofessor och migrationsexpert på Columbiauniversitetet i New York), Nawal El Saadawi (egyptisk författare och aktivist, och en av de ledande rösterna i den arabiska våren) samt Henning Mankell (Henning Mankell) lyssnar på vittnesmål. Sedan dömer de Europa.

Det kan bli blodigt.

Syftet här är förstås inte att fria eller fälla i någon juridisk mening. Tribunal 12 handlar om moralen. Dessutom är den, lite på samma sätt som Makode Lindes tårta, ett sätt att inom delvis konstnärliga ramar lyfta en politisk fråga som annars ligger och skvalpar alldeles för långt ifrån nyhetsagendan.

Förebilden är alltså Russelltribunalen. Under ledning av Bertrand Russell och Jean-Paul Sartre samlades aktivister, filosofer och författare i Stockholm våren 1967. På agendan stod USA:s krigföring i Vietnam. En pojke som vanställts av napalm vittnade. Juryn dömde symboliskt USA för krigsbrott.

Vilken betydelse kan den här typen av ”rättegångar” ha? Igår kväll mailade jag med Erik Eriksson, journalist som bland annat rapporterade från Vietnamkriget för Aftonbladet och SVT. Eriksson var med när det begav sig, på Folkets hus i Stockholm 1967.

Vilket är ditt starkaste minne från Russelltribunalen?
– Den stora uppslutningen av frivilliga, som gav pengar, gjorde alla slags jobb, från kvalificerade översättningar till städning, alla de som gjorde tribunalen möjlig. Och så möten med några av den tidens spännande människor: Jean- Paul Sartre, Simone de Beauvoir, Isac Deutscher, Peter Weiss, Sara Lidman.

Vilka blev de konkreta följderna?
– Ökad kunskap om kriget i Vietnam, genombrott för mediabevakning av kriget. Utan kunskap faller solidariteten.

Vad tror du att Tribunal 12 kan uppnå?
– Ökade kunskaper om världens orättvisor, stärkt insikt om vårt ansvar för det som sker.

Många jämför början av 10-talet med slutet av 60-talet – 2011 var ”det nya 68″ säger vissa. Finns det något i luften nu som du känner igen från då?
– I bästa fall ser vi nu början på en ny internationell solidaritetsrörelse byggd på kunskap om världen. ”Saklighet och engagemang”, sa vi då i den studentgrupp där jag var medlem. Det gäller i dag också.

Mer information om Tribunal 12 hittar du här.

Johan Wirfält

Under det rosa töcknet

Det stormar om en rosa liten bok – Trafikmaktordningen, utgiven av miniförlaget Korpen Koloni men författad av Planka.nu. Eftersom Korpen Koloni får kulturstöd menar vissa nu att staten finansierar Plankas plankningskampanjer – en som är av den åsikten är Christer G Wennerholm.

”Det här är helt oacceptabelt”, rasar SL-ordföranden, trafiklandstingsrådet och premiärlejonet i Rapport.

Händelsen föder två frågor.

1. Har Christer G plötsligt börja svara i telefon när journalister ringer? Normalt kommenterar han ju varken varför han blir utslängd från krogen eller hur det bolag han är styrelseordförande i under 2011 kunde gå back 156 miljoner. Antar att det var den kulturpolitiska dimensionen som fick ut G:et på banan. Han sägs gilla kultur.

2. Har någon faktiskt läst Trafikmaktordningen? Jo, just det, jag har ju gjort det. Och det borde ni också göra. Det är nämligen en i långa stycken briljant liten skrift, ett av de intressantare inlägg som gjorts i trafikdebatten på senare år. Står man bara ut med ett par paragrafer poststrukturalistisk teoribildning är Trafikmaktordningen en enkel och väldigt klargörande uppgörelse med bilsamhället – hur vi byggt in oss i ett bilberoende som bryter ner oss, inte bara ur miljösynpunkt utan också socialt och framför allt mentalt. För alla män därute bjuder boken dessutom på en fin nytolkning av automobilrockens höga visa, Bruce Springsteens Born to run. Bossens epos, kan vi läsa i Trafikmaktordningen, handlar inte alls om att fly, som många brukar hävda – utan om sökandet efter ett sammanhang. Att hitta hem, med andra ord. Rekommenderas varmt.

Stödet till bokutgivningen motiveras av Kennet Johansson, generaldirektör för Statens kulturråd: ”Den bedömning vår arbetsgrupp har gjort är att Trafikmaktordningen är en välskriven och välargumenterad debattbok som tillför ett nytt perspektiv i den trafikpolitiska utvecklingen”.

Han har fullständigt rätt. Trafikmaktordningen handlar väldigt lite om att planka (vilket jag själv är emot som politisk metod) och väldigt mycket om att tänka nytt kring trafikfrågor – något samtliga medborgare skulle må bra av att göra då och då.

Stöd själv kulturen genom att köpa Trafikmaktordningen här.

Johan Wirfält