”I bästa fall ser vi början på en ny internationell solidaritetsrörelse”


Sara Lidman på Russelltribunalen, maj 1967. Foto: John Duffet.

Om du befinner dig i Stockholm i helgen, snabbt tips: Besök Kulturhuset imorgon lördag, besök Bio Rio i övermorgon söndag.

Är du som jag intresserad av de eviga frågorna – svenskhet, europeisk identitet, ”de andra” – är det antagligen där helgens mest spännande samtal kommer pågå.

Söndagen först: Med anledning av 00-talets hittills största svenska konstdebatt (den om tårtan, alltså) arrangerar Bio Rio i Hornstull ett samtal om blackface i Sverige. Briljanta människor som Decida och Oivvio Polite kommer diskutera rasistiska stereotyper, humor och den amerikanska minstrel show-traditionens globala utlöpare. Förhoppningsvis pratar de en del om Spike Lees klassiker Bamboozled – en film som, åtminstone i Sverige, fått för lite uppmärksamhet i samband med debatten om Makode Lindes tårtverk.

YouTube Preview Image

Så, till lördagen. Imorgon håller Kulturhuset nämligen Tribunal 12, en blandning av folkrättegång, politiskt debattforum och performanceteater. Russelltribunalen i Stockholm 1967 bidrog till att rikta om kameralinserna i Vietnamkriget – allting USA gjorde där borta i Sydostasien var kanske inte så bra?

På samma sätt vill Tribubal 12 öppna våra ögon för vad som händer i gränslandet – det geografiska, men också mentala – mellan Europa och resten av världen. Hur behandlas människor som flyr till Europa från förföljelse i andra delar av världen? Hur ser vi på asylsökande? När får man rätt att kalla sig europé?

En ”jury” bestående av bland andra Saskia Sassen (sociologiprofessor och migrationsexpert på Columbiauniversitetet i New York), Nawal El Saadawi (egyptisk författare och aktivist, och en av de ledande rösterna i den arabiska våren) samt Henning Mankell (Henning Mankell) lyssnar på vittnesmål. Sedan dömer de Europa.

Det kan bli blodigt.

Syftet här är förstås inte att fria eller fälla i någon juridisk mening. Tribunal 12 handlar om moralen. Dessutom är den, lite på samma sätt som Makode Lindes tårta, ett sätt att inom delvis konstnärliga ramar lyfta en politisk fråga som annars ligger och skvalpar alldeles för långt ifrån nyhetsagendan.

Förebilden är alltså Russelltribunalen. Under ledning av Bertrand Russell och Jean-Paul Sartre samlades aktivister, filosofer och författare i Stockholm våren 1967. På agendan stod USA:s krigföring i Vietnam. En pojke som vanställts av napalm vittnade. Juryn dömde symboliskt USA för krigsbrott.

Vilken betydelse kan den här typen av ”rättegångar” ha? Igår kväll mailade jag med Erik Eriksson, journalist som bland annat rapporterade från Vietnamkriget för Aftonbladet och SVT. Eriksson var med när det begav sig, på Folkets hus i Stockholm 1967.

Vilket är ditt starkaste minne från Russelltribunalen?
– Den stora uppslutningen av frivilliga, som gav pengar, gjorde alla slags jobb, från kvalificerade översättningar till städning, alla de som gjorde tribunalen möjlig. Och så möten med några av den tidens spännande människor: Jean- Paul Sartre, Simone de Beauvoir, Isac Deutscher, Peter Weiss, Sara Lidman.

Vilka blev de konkreta följderna?
– Ökad kunskap om kriget i Vietnam, genombrott för mediabevakning av kriget. Utan kunskap faller solidariteten.

Vad tror du att Tribunal 12 kan uppnå?
– Ökade kunskaper om världens orättvisor, stärkt insikt om vårt ansvar för det som sker.

Många jämför början av 10-talet med slutet av 60-talet – 2011 var ”det nya 68″ säger vissa. Finns det något i luften nu som du känner igen från då?
– I bästa fall ser vi nu början på en ny internationell solidaritetsrörelse byggd på kunskap om världen. ”Saklighet och engagemang”, sa vi då i den studentgrupp där jag var medlem. Det gäller i dag också.

Mer information om Tribunal 12 hittar du här.

Johan Wirfält

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.