Robyn: ”Jag känner inget förtroende för kulturministern”


Foto: Stephen Ledger-Lomas

Robyn har alvlockar. Hon springer längs en scen tvåhundra meter ifrån mig, det är en fotbollsplan emellan oss och allt jag ser är hennes guldgula byxor och två hårextensions som flyger i vinden framför hennes öron. De långa hårtestarna får henne att se ut som Elrond i Sagan om Ringen-filmerna. Det är måndag den 4 juni, tidig kväll på Arsenals hemmaarena Emirates Stadium i norra London, och Robyn håller just på att avsluta sin andra konsert som uppvärmningsakt åt Coldplay.

När Storbritanniens största rockband ger sig ut på vägarna är allting gigantiskt. Senare på kvällen kommer hela Emiratesstadion blinka av ljusdioder, Coldplay delar ut armband i blått, grönt och rött till samtliga besökare som går in på arenan. Men nu står Robyn på scen, hon spelar With every heartbeat för 25 000 britter och lyckas trots att de flesta bara är här för att yla med i Chris Martins ordlösa allsångsrefränger få en stor del av publiken att börja gunga till de pulserande dansrytmerna.

När hon går av scenen gör hela Arsenalarenan vågen.

Ett par timmar tidigare träffar jag Robyn i en loge djupt i stadions inre. Hennes stylist och koreograf, Maria ”Decida” Wahlberg, har åkt tillbaka till Sverige men ringt in förslag på scenklädsel. Tillsammans med sin assistent Jonas diskuterar Robyn vilket av sina fem par customtillverkade Timberlandplatåskor hon ska bära ikväll. I en soffa sitter Robyns lillebror Jac, dansare med erfarenhet från bland annat Cullbergbaletten, och tittar på Game of Thrones. Bredvid håller make up-artisten Linda Öhström på att förbereda kvällens sminkning.

Det här är den enda längre intervju Robyn ger i sommar. Den kommande 71 minuterna pratar vi om politisk pop, Lena Adelsohn Liljeroth – och hur det egentligen är att vara kvinna.

Hur hamnade du på en turné med Coldplay?
– Deras management ringde mitt management. Men jag träffade deras trummis på en restaurang i LA lite senare, då sa han att han hade hört covern som jag gjorde på Every teardrop is a waterfall och att de gillade den. Det kanske hängde ihop. De gjorde en cover på With every heartbeat när de spelade i Stockholm för ett par år sedan också.

Ni har coverflörtat ett tag, vad fint. Har ni hunnit hänga någonting nu på turnen?
– Nej, det är så stora apparater med så mycket att göra. Man stöter på varandra i korridoren men inte mer. När jag var förband till Madonna träffade jag bara henne i precis slutet.

Känner vakterna igen dig den här gången? Jag minns att det var lite strul med sådant när du turnerade med Madonna…
– Ja, till skillnad från på Madonnaturnén får jag komma in på arenan, ha ha. Man märker på Coldplays crew och hur de interagerar med mitt crew att de är trevliga människor. Sådant kommer oftast från toppen och genomsyrar organisationen.

Så du har en bättre känsla för Coldplay än för Madonna?
– Ja. Efter första gigget fick vi sex flaskor champagne av dem, med en liten lapp där det stod att ”Vi är glada att ni är här. Tack för att ni spelar med oss.” Det var gulligt.

Var du peppad på att ge dig ut på en gigantisk stadiumturné som förband igen?
– Det är mycket roligare att spela själv på klubbar. Den här typen av spelningar är inte de mest inspirerande man gör i sitt liv, publiken är svårare och vet ofta inte ens vem jag är. Men samtidigt är det mäktigt att få vara med på en så stor turné. Det är lite som en studiedag. Jag har aldrig tänkt satsa på att hamna här själv, men det är ändå intressant att se hur det går till i en produktion på den här nivån. Coldplay har ju spelat för 180 000 pers bara de tre senaste dagarna.

Kan du nå publiken även i det här sammanhanget?
– Jag hoppas det. Det är lite så längst fram i alla fall, att jag kan se en tjej i 45-årsåldern som får ett pillemariskt smile på läpparna när jag kör igång och tar på mig själv i Cobrastyle. De tycker nog det är kul att jag släpper på hämningarna. De som lyssnar på Coldplay får ut en massa känslor, det är så känslomässig musik. Men jag tror inte att det är en publik som är vana att se en tjej som röjer som jag.

Efter konserten här åker du direkt till klubben Dalston Superstore i östra London för att köra ett dj-set, och du kommer göra liknande klubbgig i Manchester och även i USA när Coldplays turné fortsätter där. Är det ett sätt att liksom behålla fattningen mellan mastodontspelningarna?
– Ja, lite så känns det. I USA ska vi köra ett klubbset med bandet också, inte bara dj:a. Vi har promotat det via min hemsida, vi får se hur mycket folk som kommer. Men ikväll blir det nog smockat, Superstore tar ju bara 150 personer.

Din kärleksaffär med klubbkulturen fortsätter, med andra ord?
– Absolut. Nu har ju dansmusik blivit det hetaste och mest kommersiella man kan göra. Men jag tycker verkligen det är så jävla coolt att människor samlas på ett ställe och dansar tillsammans till en typ av musik som egentligen inte har förändrats någonting sedan dag ett. Den bästa housen låter fortfarande ungefär som den gjorde för tjugo år sedan. Det finns en minimalism där, något kompromisslöst. Det är svårt att göra bra pop av det. Men det är där man ska försöka vara, känner jag.

Housemusiken föddes på den amerikanska gayscenen. Du har blivit väldigt omfamnad där de senaste åren?
– Ja. Nu är det mer överallt, all the gays looove me, ha ha. De gillar att dansa och de gillar att gråta. De fattar idén om att dansmusik kan vara vemodig och inte bara behöver vara hård. Just i USA spelade jag bara på gayklubbar i början, där tog det tid innan min musik nådde utanför gayscenen. I England har den varit mer mainstream, eftersom With every heartbeat blev så stor här.

Har du börjat fundera på nästa skiva än?
– Inte konkret. Men jag vill fördjupa mig ännu mer i det som jag tycker är fint och roligt och göra. Om jag tänker på vad jag själv byggt mitt låtskriveri på, så har det varit saker jag kan dansa till och fina melodier. Och det kommer fortfarande vara de viktigaste byggstenarna: Beats och melodier. Jag kommer inte dras med i allt det här – arenamusiken alltså.

Så på sätt och vis turnerar du med Coldplay för att inte bli som Coldplay?
– Det är nästan som om en del av min kropp är kvar i en annan värld, som är det jag gör annars. Inte för att min och Coldplays musik egentligen rör sig på så olika plan. Men jag känner att det är lite på nåder som jag får vara med här, och det är grymt. Jag riktar mig inte till den här publiken längre, inte medvetet i alla fall. Jag tänker inte fria till dem på nästa skiva. Så det är bra att göra det här nu. Jag kommer kanske inte få chansen igen!

När Donna Summer gick bort nyligen tänkte jag på hur disco, helt felaktigt, avfärdats som ytlig och apolitisk musik. The Clash är liksom alltid utgångspunkten när rockjournalister skriver om ”politisk pop”, men i själva verket var ju discon ofta djupt politisk – och till skillnad från punkmusik är den dessutom minst lika relevant idag. Det är lite samma sak med din musik. Även om du inte gör uttalade kampsånger uppfattar jag dig som en av de mer politiska artisterna i Sverige, för du får feminism och antirasism att framstå som något självklart. En stor del av den unga svenska artistgenerationen, definitivt tjejerna men säkert även många killar, har dig som förebild. Känner du dig som en sådan?
– Oj, vilken komplimang, tack. Men gud, jag får samtidigt ångest av den tanken. Jag har väldigt svårt att ta till mig människor som agerar som att de har ett sådant ansvar. Det blir liksom Bono av allt. Jag har aldrig tänkt att jag ska göra politisk musik, men det blir ändå alltid en feministisk platta när jag väl spelat in en skiva. Om jag skulle koka ner vad min musik handlar om så är det hur det är att vara tjej.
– Jag känner mig alltid mån att vara anti någonting, och det är väl att vara politisk. Man ställer sig i opposition till saker man inte tror på, som inte är bra. För mig är det ganska enkla saker. Jag tycker om att röja på scenen. Jag tycker om att kunna klä mig sexigt utan att bli en klyscha.

Videon till Call your girlfriend är ett bra exempel på det. Den är otroligt långt ifrån vad en dansvideo med en kvinnlig popartist brukar vara, men det är fortfarande en jävligt sexig video. Kan du berätta lite om den?
– Det var en ganska jobbig process, ett sådant läge då jag tänkte att jag inte ska hålla på med popmusik längre. Jag hamnar i perioder när jag vet vad jag borde göra för att människorna som ska sälja min musik på andra sidan ska bli nöjda och glada – och så ställer jag det emot vad jag vill göra själv. Det är en inre konflikt som jag måste gå igenom nästan varje gång inför en sådan video. ”Hur ska jag göra det här?” Så håller jag på med idéer fram och tillbaka. Men så kom jag på att varför gör jag inte bara det som jag brukar göra på scenen? Det har jag gjort ett tag och det funkar ju, det är ärligt och inbjudande och helt okonstlat. Vi satte ihop det på några veckor bara, i LA.

Är det bara en tagning?
– Ja, det är det. Vi har inte tricksat någonting. Vi gjorde åtta tagningar och valde två – en som var perfekt i timing och koreografi, och en som var mer röjig. Till slut tog vi den röjigare. Nu kan jag önska att jag hade gjort två till, som varit ännu galnare.

Du jobbar med Maria ”Decida” Wahlberg som koreograf?
– Ja, Decida är jätteinvolverad. Vi gör koreografin tillsammans, jag löjlar mig och så kollar hon vad som känns kul att plocka ut innan hon sätter ihop det. Utgångspunkten är alltid Rosie Perez i Do the right thing. Ljuset är perfekt där, hon är asgrym och rolig.

När Call your girlfriend-videon kom ut förra sommaren råkade jag veta att du och regissören Max Vitali just blivit ihop. Precis i slutet av videon tittar du in i kameran och ler. Första gången jag såg det kände jag att det fanns en särskild gnista där, det är som om du ler bara mot honom?
– Ha ha, absolut. Absolut. Det var ju en videoinspelning och han var inte bakom kameran, det var en kameraman. Så det var jag och kameramannen som var på golvet. Men jag visste ju att Max satt och tittade på monitorn.

Du pratade om att klä dig sexigt förut. Är det viktigt för dig att vara sexig – eller kanske snarare att känna dig sexig?
– Jag tycker om att känna mig smal! Nej, jag skämtar bara. Jag tycker om att känna att jag är i det jag gör. Då slutar man tänka på hur man ser ut och vad man håller på med. Men för att hamna där så behöver jag göra vad jag gör ganska mycket, jag är någon slags upprepningsfanatiker både i musik och hur jag gillar att arbeta. Jag har till exempel spelat väldigt mycket under de här senaste två åren, 160 spelningar per år i snitt. Och jag tycker om att prova och göra om idéer, gräva där jag står på något sätt. När man sen då, så småningom, hamnar i ett läge där man börjar agera på instinkt, det tycker jag blir sexigt.
– Jag är en sensuell person och jag vill kunna vara mig själv. Sex och sexighet är en stor del av alla människor, och det är otroligt befriande som tjej att inte begränsa sig där. Att som kvinna begränsa den delen av sig själv – den som vill känna sig sexig – är att ge efter för en slags värld där man inte längre får vara människa, utan hela tiden måste utgå ifrån sitt underläge.

Och att vara sexig på egna villkor är istället att ta makten över sin sexualitet.
– Absolut. Jag tror att många tjejer brottas men det, jag gör det också. Man kan uttrycka det här på ett aggressivt sätt, men för mig är det viktigt att det också får vara sårbart. Just nu är det väldigt hett och inne att vara en hård tjej, men det är inte alltid man är så. Det pratas mycket om mjuka killar, men mjuka tjejer vet jag inte riktigt vad de har för plats just nu. Det var mycket så jag tänkte med förra skivan och med de videorna vi gjorde, att jag ville att det skulle kännas ärligt och mjukt. Det fick vara sårbart.

Jag tycker popkulturen i Sverige känns väldigt politisk just nu. Håller du med?
– Ja. Det är många texter som har ganska hårda budskap.

Jag tänker också på något som Makode Lindes tårta. Som konstnär är han djupt influerad av popkulturen, och genomslaget hans verk fick gjorde det förstås till populärkultur också. Vad tyckte du om tårtan?
– Det var jätteintressant att se reaktionerna. Det var en katastrofreaktion från vår kulturministers sida. Hon kan ju säga i efterhand att hon ”var med i konstverket”, men det tror inte jag hon tänkte på när hon skar i den där tårtan. Jag läste din artikel och tyckte den var mitt i prick. Vad man än tycker om tårtan så sätter Makodes verk ljus på den svenska rasismen. Sveriges oskuld rök lite där.
– Vi är ett mångkulturellt land nu, det är dags att börja bete sig så också. Personligen tycker jag att Lena Adelsohn Liljeroth borde ha blivit förnärmad av den där tårtan. Hon borde ha ställt sig med händerna i midjan och sagt ”jag tänker inte skära den där tårtan. Om någon annan är så puckad att de vill göra det, varsågod.” Och när hon nu inte gjorde det borde hon ha erkänt att det var oöverlagt, och sedan blivit en del av konstverket som diskussionspartner. Varför tycker hon att det är okej att skära i den tårtan? Om tårtan hade föreställt en handikappad vit person tror jag inte att hon hade skurit i den.

Det var som att hon avslöjade den svenska naiviteten, men sedan inte ville erkänna det, menar du?
– På sätt och vis är det gulligt att Sverige är så naivt att vår kulturminister kan bli ett ansikte för en väldigt svensk egenskap, den här lite konstiga smygrasism som man själv kanske inte fattar att man har. Här i England är det ett helt annat klassamhälle än hemma i Sverige, men britterna har samtidigt en tolerans som vi saknar. Här finns det dessutom utrymme för debatt, man får kritisera människor offentligt i Storbritannien – det får man inte göra hemma i Sverige. Det är faktiskt sjukt hur många politiker vi har som aldrig blivit kritiserade för de otroligt konstiga grejer de har gjort.
– Jag tror inte att Lena Adelsohn Liljeroth är rasist. Jag tror bara att hon inte var medveten om vad hon gjorde. Det är som att inte fatta varför människor kan bli kränkta om man säger ”negerboll”. Men poängen är ju att hon är kulturminister, och det är oacceptabelt att som kulturminister vara så omedveten. Finns det utrymme för en kulturminister att göra en sådan tabbe borde det leda till en diskussion om vad hon egentligen gör på jobbet.

Tycker du att kulturministern borde avgå?
– För mig blir det svårt att lita på en människa som visar att hon inte är förmögen att se sig själv utifrån. Jag känner inget förtroende för henne. Men det gjorde jag i och för sig inte tidigare heller.

Senast jag intervjuade dig berättade du att störde dig på att alla journalister frågade dig om Lady Gaga. Sedan dess har jag noterat att fler och fler frågar dig om du ska bli mamma snart. Är det lika irriterande?
– Nja, så är det nog för alla kvinnor som fyllt trettio. Vare sig man är känd eller inte så får man den frågan. Det är logiskt, det finns en biologisk klocka som börjar ticka.

Caitlin Moran skriver bra om det i boken How to be a woman. Hon menar att när journalister frågar kvinnliga artister om när de ska ha barn, är undertexten egentligen ”När ska du fucka upp allt genom att skaffa barn?”. Så – när ska du fucka upp allt genom att skaffa barn?
– Det är en så privat fråga. Men det vore lite naivt av mig att tro att mitt artisteri inte skulle påverkas över huvud taget av att man blev mamma. Samtidigt växte jag själv upp på turné och det gick ju bra, typ. Ha ha. Till skillnad från många andra barn var jag med mina föräldrar nästan hela tiden, så jag tror att det kan vara bra att vara på turné också. En turnébuss är det mysigaste som finns – hela familjen samlad på ett ställe, hela tiden. Jag fick tillgång till mina föräldrar på ett helt annat sätt. Det är absolut en rotlös tillvaro också, men jag tror inte att det behöver vara ett problem.

Du har hus i Los Angeles och bor där en hel del nu för tiden. Vad är den största skillnaden mellan att vara där och i Sverige?
– Jag anses ju vara lite konstig där. Jag har kort hår och tjocka ögonbryn. Så fort man är ”okvinnlig” i USA så anklagas man för att vara en man eller en lesbian. I Sverige kan man ta mycket mer plats utan att det blir ansträngt. Vi har turen att vi haft en inställning till feminism och jämlikhet så länge att det börjar bli en del av vår kultur, och inte bara något som vi pratar om. Så är det inte i USA, och när jag är i Los Angeles känner jag det. Jag hatade det för femton år sedan. Men för fem, sex år sedan började jag plötsligt gilla LA. Dels på grund av vädret, så klart, men det finns också jättemycket roliga människor där.

Var i LA bor du?
– Jag vill faktiskt inte svara på det. Jag vill kunna vara själv där. Det låter kanske konstigt, men jag vill inte att människor ska veta var jag bor. Det kan komma folk och knacka på när man minst anar det. Man får konstiga saker hem i brevlådan som man inte vill ha. Perversa prylar, hotfulla prylar. Oftast är det ingenting, men man måste vara försiktig.
– Jag lägger aldrig upp bilder från mitt hem på nätet. Det är min fredade zon. Jag vill inte att någon ska veta hur det ser ut hemma hos mig. De enda som fått filma i min lägenhet i Stockholm är The Daily Show!

Vi kommer publicera det här dagen efter nationaldagen. ”Svenskhet” diskuteras mer än någonsin där hemma nu, antagligen på grund av att vi har ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Du har ju blivit utsedd till Årets svensk. Vad är svenskhet för dig?
– Jag tycker att den svenska försiktigheten är sympatisk, att vi kanske genom vårt klimat har varit tvungna att jobba fram säkra lösningar. Och så tycker jag om att vi har respekt för naturen, i alla fall som friluftsmänniskor och amatörfilosofer. Men mest kanske jag tycker om att svenskar är vemodiga.

Vad har du annars för känsla för Sverige just nu?
– Det finns en öppenhet, och någon sorts nyfikenhet på världen som är spännande. Men det är synd att vi inte är mer stolta över eller mer aktivt delaktiga i att definiera det som är svenskt. Jag kan absolut känna att svenskar har en medkänsla för andra människor och världen och jag tycker att vi har en modern syn på vad samhället kan vara. Men det är som att vi är ett ensambarn som glömmer att det vi gör räknas i ett större perspektiv än bara vårt eget. Kanske att vi inte har varit i krig på så länge och inte har en uppenbar fiende gör att vi tror att vi klarar oss utan varandra.
– Jag har längtat hem till Stockholm de senaste två åren, när jag varit på turné och bott i LA. För att vara en sådan liten stad som det faktiskt är finns det fantastiskt mycket fina människor i Stockholm. Nu har jag varit hemma ett halvår och är redo att inte vara där så mycket längre, ha ha. Den här masskonsumtionshetsen finns förstås över allt, men den blir på något sätt mer påtaglig i Sverige, eller åtminstone i Stockholm. Folk är stressade. Jag tror det är Facebooks fel!

Du sa att du alltid vill vara anti någonting. Det kanske är Facebook du ska vara emot på nästa skiva?

– Ha ha, vi får se. Det är det jag håller på att tänka ut. Vad jag ska vara emot nästa gång.

Epilog: Dalston Superstore i Hackney, måndag kl 01.37. Robyn står i ett dj-bås i en källare vid Kingsland Road. Utanför sträcker sig kön nästan upp till det turkiska soppköket på hörnet, här inne ger fläktar på fullt blås ganska bristfällig ventilation. Källaren är packad: klubbkids, gayskejtare i Odd Future-tröjor och modestudenter som snart ska flytta hem till Sverige. Robyn och hennes sidekick DJ Rokk spelar chicagohouse och Salt N Pepa. Alla skriker och sträcker armarna mot dj-båset. På väggen blickar en affisch med Donna Summer ner över dansarna. Det blir en ganska lång natt.

Johan Wirfält
  1. linnea skriver

    Som medverkande på spelningarna och hängivet fan kan jag säga att jag hörde människor sjunga med i kanske två av Robyns låtar, stämningen var lam framme vid scenen publiken jublade då hon gick AV scenen. Majoriteten av Coldplayfans tyckte inte alls om Robyn, då utgår jag också efter vad jag läst efteråt. Bara för att få det från ett frontrowperspektiv.

  2. Anna skriver

    Hej Johan! Oj vilken bra öppen intervju! Kanske en bagatell men intressant ordval i ”anklagas man för att vara en man eller en lesbian”. Anklagas för att vara lesbian tycks fortfarande hänga kvar på ren reflex. Hursom, en avstickare. Bra jobbat, ser framemot att läsa nästa alster! x

  3. lina skriver

    Åh vad bra hon är robyn! Vilken fin intervju. Gillar vad hon sa om hårda
    och mjuka tjejer.

  4. ”Den enda längre intervju Robyn ger i sommar” skriver

    [...] På Rodeo.net, kan du (läs: bör du) läsa ”den enda längre intervju Robyn ger i sommar”. Johan Wirfält har intervjuat popdrottningen, och det är ett spännande samtal som kretsar kring temat pop och politik. Robyn pratar om feminism, svenskhet, Lena Adelsohn Liljeroth och en viss tårta bland annat. Som sagt, läs! Etiketter: johan wirfält, Lena Adelsohn-Liljeroth, politik, robyn, rodeo, tips [...]

  5. Bender skriver

    ”– Jag lägger aldrig upp bilder från mitt hem på nätet. Det är min fredade zon. Jag vill inte att någon ska veta hur det ser ut hemma hos mig. De enda som fått filma i min lägenhet i Stockholm är The Daily Show!”

    Does not compute.

  6. Lars skriver

    Är rädd som faen. Alla är sjukt politiskt korrekta, tror allt är möjligt med lite vilja och klär sig själva i de mest altruistiska outfits. Är säker på vi står inför en historisk kataklysm, att ekonomin plötsligt bara faller utan att kunna hålla fast i något.

    Alla dessa artiklar an unga journslister som predikar om hur saker och ting ska bli perfekt. Det är fint. Men borde inte vinkel också vara hur det kan fortsätta förbli hyfsat bra.

    Ps: det är allmänt känt bland stora band som väljer ett förband att detta bara ska vara lite bra för publiken. När huvudattraktionen kliver på ska taket sprängas, då kan inte förbandet redan ha fått igång publiken. Det är skillnaden i engagemang som är det viktiga.

  7. Emilia skriver

    Bra, fantastiskt! Tack så mycket för den inevjun.
    Man måste ju bara älska Robyn, vilken hjälte=-)

  8. lg skriver

    När jag såg ingressen om kulturministern var jag beredd på ett riktigt pekoral till artikel men bortsett från den passagen, som jag inte alls håller med om (jag skiter i om folk blir kränkta av att jag säger negerboll, de får skaffa sig lite mer skinn på näsan och/eller inse att de inte kan ta på sig offerkoftan för något som hände människor de sannolikt inte ens är släkt med, möjligen delar kultur med, för tio generationer sedan), tyckte jag det var en riktigt intressant intervju. Gillar också det där om mjuka tjejer.

  9. bodil skriver

    tips till dej robyn!

    med tanke på din freeeeeeedance
    video till ”call your girlfriend” låten

    När du nästa gång ramlar in i san francisco us of a
    ta några timmar av din tid o använd dom
    på ett ställe som heter tamalpa dance institute ( webadressen är tamalpa.org )

    det drivs av
    anna halprin/daria halprin

    inriktningen är freeeeeeedance big time!!!!

    mvh/bodil ( verksam som koreograf)

  10. Robyn känner inget förtroende för kulturministern « GoodBadGirl skriver

    [...] gör på jobbet. Vi är ett mångkulturellt land nu, det är dags att börja bete sig så också. Läs hela intervjun i Rodeo med Robyn. I den berättar hon vad hon tycker om kulturministern och om sin turné med [...]

  11. J skriver

    Till Ig, så länge du själv inte är mörkhyad eller kallats för neger är det väl ganska uppenbart att du inte har någon som helst rätt att uttrycka dig på detta naiva och inskränkta sättet. Vad du syftar på när du säger ”något som hände människor de sannolikt inte ens är släkt med, möjligen delar kultur med, för tio generationer sedan” förstår jag verkligen inte. Om det är rasism du menar så vet vi nog alla att det inte slutade existera för tio generationer sedan.

  12. Från enfald till mångfald « antropomorf skriver

    [...] Artisten Robyn kritiserade nyligen kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth för hennes aningslösa ka…. Vi är ett mångkulturellt land nu, det är dags att börja bete sig så också. Personligen tycker jag att Lena Adelsohn Liljeroth borde ha blivit förnärmad av den där tårtan. Hon borde ha ställt sig med händerna i midjan och sagt ”jag tänker inte skära den där tårtan. Om någon annan är så puckad att de vill göra det, varsågod.” Jag tror inte att Lena Adelsohn Liljeroth är rasist. Jag tror bara att hon inte var medveten om vad hon gjorde. Det är som att inte fatta varför människor kan bli kränkta om man säger ”negerboll”. Men poängen är ju att hon är kulturminister, och det är oacceptabelt att som kulturminister vara så omedveten. [...]

  13. Anton skriver

    Världens bästa artist.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Promotion