Öppet brev till tv-dramat The Newsroom

Hej tv-dramat The Newsroom,

Jag är en tittare som har en fråga: Vad är den enda sak i världen som är tråkigare än journalister som föreläser om hur viktiga journalister är?

Vet du vad, tv-dramat The Newsroom? Jag har svaret också. Den enda sak i världen som är tråkigare än journalister som föreläser om hur viktiga journalister är – är tv-dramer om journalister som föreläser om hur viktiga journalister är.

Tv-dramer som du.

Jag tycker förstås att det finns en hel del hantverksskicklighet i dig, kvicka repliker, snygga klipp och så. Och jag brukar gilla sådant som din farsa Aaron Sorkin skrivit. När det handlat om nöjesbranschen, politik, eller det där internet, alltså. Men nu, när vad han skriver är föreläsningar om hur viktiga journalister är?

Det vet jag redan, The Newsroom. Och det vet alla som någonsin ens kommer överväga att titta på dig också. Kan du inte handla om hur tråkiga journalister är, istället – men på ett roligt sätt? Då skulle det bli liv i luckan.

Som det är nu orkade jag igenom två och ett halvt avsnitt av dig, men nu får det faktiskt vara nog. Du är – och detta måste, i sammanhanget tv-dramer som föreläser om hur viktiga journalister är, vara helt unikt – faktiskt mer sövande än vad den femte säsongen av The Wire hade varit – även om man skrivit ut VARENDA KARAKTÄR UTOM JOURNALISTERNA ur manuset.

I The Wire spelades i alla fall inte samtliga bärande roller av vita människor. Och alla kvinnor var inte hysteriska.

Så, The Newsroom, jag tar farväl nu. Jag är inte arg som fan, jag orkar bara inte mer. Lycka till och så, det kommer säkert gå bra, både för dig och framtida tv-dramer som föreläser om hur viktiga journalistiken är. En sista fundering bara: Om ett tv-drama som du, som handlar om hur viktig journalistiken är, är så tråkigt att titta på att jag inte ens orkar igenom tre avsnitt – hur viktig kan journalistiken som du handlar om egentligen vara då?

Hör av dig om du kommer på svaret. Då tittar jag gärna igen.

Till dess, hej då The Newsroom.

PS. Min kompis Carro hälsar att hon tror det tar sig.

(Bild från HBO.)

Johan Wirfält
Promotion

Kriget om avsugningskorven: Vad skulle Jesus göra?

Kristdemokraterna tar till nyskapande metoder i jakten på den försvinnande riksdagsspärren. Idag rapporterar Aftonbladet nämligen att ”korvkriget trappas upp” i Simrishamn.

Det är förstås den på sistone så omtalade avsugningskorven som skördar nya offer.

Ni känner säkert till bakgrunden: Efter ilska på Tobisviksbadet i Simrishamn har en uppfinningsrik lokal korvmånglare som marknadsfört sin verksamhet med en affisch där en kvinnomun suger av en ketchupflödande hotdog, tvingats ta bort reklamskylten.

Reklamen ansågs sexistisk, ett ”sabotage av kommunens jämställdhetsarbete”.

Och nu protesterar alltså KDU:s distriktsordförande Felicia Lundqvist mot kommunbeslutet. Under gårdagen stod hon, enligt Aftonbladet i rött läppstift och röda naglar, på torget i Simrishamn – och delade ut korv till förbipasserande:

”På magen har jag en skylt där det står ‘Felicias korvstånd, sug på den genuspedagoger’”, säger KDU- och korvkvinnan, och förklarar att det var fel att ta bort avsugningskorven eftersom det lika gärna kunde ”ha varit en man på bilden”.

En lustig liten lokalpolitisk historia har därmed fått en minst lika underhållande fortsättning. Det är ju sommar och nyhetstorka, för mig får de gärna hålla på och tjafsa tills äppelodlarna i Kivik börjar skörda frukten någon gång i september.

Fråga bara: Om man, som Felicia Lundqvist, nu ska försöka extrapolera någon sorts politisk värdegrund ur rätten att sälja snabbmat genom bilder på människor som verkar ha oralsex med korv – är det inte liberala värderingar, snarare än konservativa, man kampanjar för då?

Jag spekulerar bara. Men vore jag en person som övervägde att rösta på Kristdemokraterna skulle jag antagligen göra det för att jag trodde att partiet kämpar för färre frisinnat sexualiserade bilder i vardagen – inte fler.

Oavsett. Som kristdemokrat finns det ju i sådana här lägen alltid en enkel fråga man kan ställa sig: What would Jesus do?

Svar: Ta det lugnt, ta en körv.

Johan Wirfält

Snart vid en Dalälv nära dig: Helt awesome kassettband från Afrika

Världsmusik finns inte längre. De senaste decenniet har det västcentriska musikparadigm som tidigare klumpade ihop nästan all popmusik producerad utanför nordvästeuropa och USA som just ”världsmusik” rasat samman. Svenska indiemusiker sticker till Pakistan för att spela in skivor. Malawiska rappare startar sina karriärer på klubbarna i östra London. Damon Albarn gör en opera av den kinesiska folksagan Apkungen. Och så vidare.

Västvärldens tidigare ganska ytliga fascination afrikansk musik har förvandlats till något mer komplext och närmare. Tidigare obskyra musiker, kanske framför allt från länder om Mali, Ghana, Elfenbenskusten och Kongo, är idag lika självklara i uppdaterade svenska spellistor som senaste singeln från, säg, World Tour.

En delförklaring: Brian Shimkovitz. Sedan 2006 har han drivit en av mina och många andras favoritmusikbloggar, Awesome Tapes from Africa. Där lägger Shimkovitz, till vardags i New York, upp precis vad det låter som – fenomenal musik från kassettband inköpta framför allt i de västafrikanska länderna runt Guineabukten.

Digitalrevolutionen tog längre tid i många länder söder om Medelhavet, så sent som i början av 00-talet var det fortfarande inte ovanligt att afrikansk musik gavs ut på kassettband. Att scrolla sig igenom inläggen på Awesome Tapes from Africa är som att tjuvkika inne på lagret i någon traditionstyngd musikaffär i Accra.

På lördag landar Brian Shimkovitz och hans kassettbandssamling – han dj:ar på två gamla bergsprängare – vid Dalälven för ett dj-set på Gagnef-festivalen. Som uppvärmning passade jag på att maila lite frågor till honom, se nedan. Om du av någon outgrundlig anledning inte tänker åka till Gagnef kommer även ett par awesome mixar Brian gjort här.

[soundcloud url="http://api.soundcloud.com/tracks/23462482" iframe="true" /]

[soundcloud url="http://api.soundcloud.com/tracks/44886476" iframe="true" /]

Hör du Brian, var får du tag på dina kassettband egentligen?
– Jag bodde ett år i Ghana, och tillbringade mycket tid med att rota igenom marknader och butiker över hela landet. Dessutom reste jag runt och letade efter kassettter i Burkina Faso, Mali och Togo.
– Nu har jag inte varit där på ett tag på grund av mitt jobb, men jag har haft turen att få mängder av kassettband från folk som gillar bloggen, vänner som varit i Afrika eller bara människor som kommer förbi när jag spelar. Jag får kassetter med posten varje vecka.

Musiknördar brukar alltid berätta om alla äventyr de varit med om när de letat skivor. Vilken är din knasigaste kassetthistoria?
– I Ghana lärde jag mig twi, ett av de lokala språken, och det gjorde att jag upplevde en hel del roliga och märkliga episoder. För det mesta blev folk väldigt peppade av att jag var så intresserad av deras musik. Men en gång var det en kille som snackade skit om mig på twi, eftersom han inte trodde att jag förstod. Han blev provocerad av att jag ställde en massa frågor till hans kollega på engelska. När han tjafsat klart, gick jag loss i en verbal twi-attack mot honom, och frågade varför han var så respektlös mot en utlänning som var så nyfiken på hans kultur. Han blev väldigt generad.

När du dj:ar spelar du direkt från bandspelare, eller hur?

– Jag dj:ar med två kassettdäck, och ibland spelar jag också mp3:or från band som jag har digitaliserat. Det är roligt att dj:a med kassettband, det ger lite mer överraskningar och spontanitet till framträdandet. Bandet har ju ett helt unikt sound. Det knastriga, lite lurviga och varma ljudet från kassetterna är blir lugnande på en festival eller en klubb där människor hela tiden bombarderas med klinisk, elektronisk musik.

Vilket afrikanskt land är din favorit, rent musikmässigt?

– Det är svårt att svara på, jag har så klart inte varit överallt och så fort man tror att man vet mycket om någonting upptäcker man att det gömmer sig en massa nya grejer bakom nästa dörr. Men utifrån mina egna erfarenheter är Mali mest mångfacetterat musikmässigt.
– Mali är ändlöst fascinerande. Musik som går lätt att hitta och lyssna på där är så djupt rotad i distinkta traditioner, men känns samtidigt så modern på ett väldigt icke-cheesy, superorganiskt sätt. Varje region i landet har dussintals olika stilar och sound, och de flesta är antingen väldigt dansanta eller helt sublima grejer att chilla till.

Johan Wirfält