David Dencik får roll mot Jeremy Irons: ”Jag visste ingenting om vad jag sysslade med”


David Dencik på Café Dyrehaven i Köpenhamn, juni 2012.

Ni har hört den förut: Svenska skådespelare är poppis utomlands. Nyligen rapporterades att Matias Varela – för övrigt en sorts svenskt svar på Bruce Willis i nya Snabba Cash II, ni vet hur han lyckas halta sig igenom en hel film i blodigt linne, allt mer misshandlad och sönderskjuten, men utan att missa att be någon av sina fiender att dra åt helvete – ska spela mot Jeremy Irons i kommande säsongen av amerikanska tv-serien The Borgias.

Men han är inte ensam. I Rodeos höstnummer, ute 25 september, åker jag till Vesterbro i Köpenhamn och hälsar på hemma hos David Dencik. Skådespelaren, som i ”Lasermannen” 2005 stod för den antagligen mest skakande gestaltningen av en seriemördare som gjorts i Sverige, pratar om att känna sig som en idiot i Hollywood, sektstämningen på Dramaten och sitt förhållande till judendomen.

Dessutom, kan jag avslöja redan nu, har även David Dencik en roll mot Jeremy Irons i The Borgias.

– Det var en snabb process, jag fick en förfrågan i början av sommaren och tackade ja. Jag var i Ungern och spelade in hela juli. De första inspelningsdagarna var det värmebölja, 40 grader, och jag gled runt 16 timmar om dygnet i kardinalskläder. Visst obehag, men ganska roligt, säger Dencik.

Berätta om rollen?
– Det är en liten roll. Jag är med i ett par avsnitt, men vill inte lägga ut en spoiler. Jag är en kardinal. Men det fanns väldigt många kardinaler i Rom på 1500-talet. The Borgias skildrar ett politiskt ränkspel där kardinalerna ständigt skapar nya allianser och förråder de gamla. Alla vill ha makt. De flesta av kardinalerna har ju olika agendor för vad påven ska göra. Serien baseras på historiska fakta, men jag kände mig lite som en turist i produktionen. Jag visste ingenting om vad jag sysslade med, faktiskt.

Hur var det att spela mot Jeremy Irons?
– I de flesta scenerna med honom var det en väldans massa kardinaler runt omkring, så vi gjorde inte särskilt mycket på tu man hand. Men han hade en del knep och förslag på hur jag skulle spela, och verkar vara en mycket hygglig prick. Han satte sin prägel på hela produktionen.

Matias Varela har också en roll i serien kommande säsong. Varför tror du att de fått upp ögonen för svenska skådespelare just nu?
– Fuck knows. De kanske är desperata där borta i Hollywood? Men det är inte bara Matias och jag. Även mina danska kolleger Pilou Asbæk, Thure Lindhart och Cyron Melville var med i serien nyligen, samt en grek och en fransos. De rollsätter inte utifrån en amerikansk mall i The Borgias. Spelspråket är mera ”a European English”, som producenten Neil Jordan sa på kollationeringen. Vad det nu är för något, ”European English”…

Har du följt The Borgias?
– Nej, jag har sett något avsnitt på TV4 bara. Men de är inne på sin tredje säsong nu, så det är ett ganska sammansvetsat gäng. Folk känner och tycker om varandra, samtidigt som de är jävligt trötta på varandra. Det är stimulerande att komma in i något sådant, rent socialt.

Du och jag sprang ju in i varandra på Way Out West nyligen. Du är i Göteborg och spelar in Lisa Langseths kommande film Hotell nu, eller hur?
– Ja. Den handlar om sexuella riter och sado-masochism. Det är en gruppdynamisk, psykodramatisk roadmovie.

Johan Wirfält

Petter Wallenberg: Därför gör vi mode av Palmemordet

Konst- och modevärldens fascination inför kriminalitet och mord tycks outtömlig. ”Terrorist chic” var en av de dominerande catwalk-trenderna efter 11 september. Fotoböcker med gamla mugshots på snygga 30-talsskurkar finns i varje butik som säljer snygg soffbordslittertur. På 60-talet gick Londons ökända gangstertvillingar Kray direkt från sin tortyrkammare i Hackney till David Baileys fotostudio. Och så vidare.

Att göra popkultur av brottslingar är ett sätt att hantera våra dubbla känslor inför dem. Vi fördömer deras handlingar. Samtidigt finns det något i det laglösa livets frihet som lockar.

Men hur långt är det rimligt att ta den fascinationen? Frågan aktualiseras i och med konsttidskriften Mums tredje nummer, som släpps i begränsad och numrerad upplaga nu på lördag.

Undertiteln är ”Det laglösa numret”, och i tidningen har chefredaktören Petter Wallenberg samlat några av Sveriges främsta kreatörer och kulturjournalister, som tillsammans och på olika sätt tar sig an kriminalitet och brottslingar. Allt sker under Mums campparaply, en inverterad popkulturvärld där det fula är fint och det smaklösa härligt.

I ett reportage har Petter Wallenberg grävt fram två kvinnliga seriemördares recept, lagat maten och utifrån den ritat upp psykologiska profiler av mördarna. Fredrik Strage skriver om de tio bästa gayskurkarna på film. Lisa Milberg, Daniel Björk och Sabrina Shim recenserar brottslingars mode. En japansk serietecknare specialiserad på barnporrmanga intervjuas. Anna Charlotta Gunnarsson skriver om den mest fascinerande seriemördaren någonsin – en österrikare, tydligen.

Dessutom, och det är här saker ställs på sin spets: I en skakande bildserie gör Mums glammigt mode av Palmemordet – komplett med en blodsölad modell i rollen som Lisbeth Palme.

Inför releasen av Mums fick jag en exklusiv titt på ”Palmemordet – The Fashion Story”, samt en intervju med chefredaktör Petter Wallenberg. Vi tar bilderna först.

Foto: Thomas Klementsson

Petter, för de oinvigda: Vad är Mums?
– Mums är en blandning av punkfanzine, konsttidskrift och våra stora inspirationskällor Allers, Hemmets journal och FIB Aktuellt. Tidningen finns gratis på utvalda konstgallerier och butiker, se hemsidan. Mums är som en hemlig skoltidning som bygger på campkultur – inte uttalat gay, men väldigt gayig. Camp är ingen sexuell identitet som queer, utan ett upp-och-ner-vänt sätt att se på världen. Dåren blir kung, kungen blir dåre. Susan Sontag skrev en gång att campen betraktar världen genom citationstecken. Det handlar absolut inte om ironi. I Mums älskar vi på riktigt det som är ”dålig smak”.

Mums tredje nummer släpps på lördag. Hur föddes iden till ”Det laglösa numret”?
– I korta drag: Min farfar var kåkfarare. Det är något min pappa skyddade mig ifrån när jag var liten. Men jag luskade ändå ut det, och att växa upp med det väckte en enorm fascination hos mig för kriminalitet, laglöshet, mord och hemskheter. Jag kan sitta hela nätterna igenom och googla Mansonfamiljen.
– Med tiden började jag outa min morbida fascination. Då märkte jag att det är något man nästan alltid kan prata om med folk man inte känner. Även om jag som är supergay sitter med ett gäng Jehovas vittnen på en fest, kan vi mötas i vår fascination för det laglösa. Vi skräms av kriminella människor – samtidigt tror jag att de lever ut drifter som vi alla har inom oss.

Bland mycket annat har ni gjort ett modejobb av Palmemordet. Hur tänkte du där?
– I numret har vi ett specialtema om Palmemordet. Jag ville närma mig Sveriges mest omtalade brott, det mord som satt mest spår i samtidshistorien, från kulturens håll. Tanken är att undersöka det på ett konstnärligt plan. Modesidan av detta är ”Palmemordet – The Fashion Story”, där fotografen Thomas Klementsson och stylisten Christoffer Insulander tolkat mordet i ett modejobb med Stockholms stora it-girl Emma Veronica som Lisbeth Palme.
– Det är viktigt att påpeka att det här är en av flera konstnärliga tolkningar av Palmemordet i det här numret. Vi har även bjudit in fyra andra konstnärer som gör sina tolkningar. Språkkonstnären Karl Holmqvist har skrivit en dikt. Mattias Härenstam har gjort en installation med ljudupptagningar från larmcentralen under mordnatten. Lillemor Östlin, även känd som Hinsehäxan, min stora idol och den kvinna i Sverige som suttit längst i fängelse, har skrivit en personlig text om Christer Pettersson. Och Makode Linde, som är den enda som medverkat i samtliga nummer av Mums, har specialgjort ett verk inspirerat av Palmemordet.

Kan du förstå om någon tycker det är osmakligt att glamourisera Palmemordet genom att göra mode av det?
– Absolut. Men jag tycker att nästan all popkultur har en grad av osmaklighet i sig. Många Hollywoodfilmer bygger också på glamourisering av hemska grejer. Det är ett sätt att bearbeta traumat. En hemsk händelse tas från det bokstavliga och förvandlas till en symbol. Det är popkulturens uppgift. Och för Mums ha det alltid handlat om att ta något allvarligt och klä det i en frivol förpackning. Det vi verkligen tar på allvar vågar vi skratta åt.

Vad tror du att ni får för reaktioner?
– Jag tror att det kommer vara provokativt. Många kanske inte är redo för att vi behandlar Palmemordet på ett kulturellt sätt som inte är Leif GW Persson, som inte har en aura av kriminologi. Men jag tror också att många yngre är alldeles för unga för att minnas den tiden. För dem blir bilderna bara något som ligger mellan konst och mode, som bygger på en historisk händelse.
– Hela konsthistorien handlar ju om mord. Goya och Caravaggio, alla tolkar de stora krigen och morden. Det är ett sätt för kulturen att göra en historieskrivning. Vi vill göra lite samma sak – ta upp en jättejobbig grej i svensk samtidshistoria och ventilera den i ett nytt forum. Det har gjorts lite filmer och deckare inspirerade av Palmemordet, men popkultur kan vara så mycket mer. Det kan vara konst och mode också, och där har ingen vågat göra något som det här i Sverige tidigare. Ingen har vågat göra Palmemordet på ett campplan.

Har ni haft kontakt med Lisbeth Palme eller någon annan av familjemedlemmarna inför detta?
– Nej. Alla offentliga personer har något som är privat och något som är offentligt. I och med att mordet var något som var i högsta offentligt, så är det snarare personan Olof Palme modejobbet handlar om.

Den distinktionen, mellan privat person och offentlig persona, är kanske inte så enkel att göra för Lisbeth Palme, som faktiskt varit med och sett sin make bli mördad?
– Självklart, och det förstår jag. Men det är absolut inte vår mening att Lisbeth ska bli sårad. Det här är en händelse som blev större än någonting annat i Sverige. Det är inget påhopp på ett personligt plan, utan en skildring av en händelse som påverkat vårt land och vår kultur djupt.
– Det i sin tur leder till en diskussion om vad man får göra inom konsten, och en diskussion om ifall mode kan vara konst. Jag tycker man får göra konst av mode, om man vill det. Titta på Benettonkampanjerna på 80-talet. Då ansågs det väldigt smaklöst med aids-offer i en reklam för ett modevarumärke. Men idag är de kampanjerna ikoniska.

Vad hoppas ni uppnå?
– Jag tycker att all konst – och med konst menar jag då även litteratur, popmusik, film och så vidare – måste lämna utrymme för konsumenten att själv tänka, känna och reflektera. Om det här modejobbet väcker ilska hos någon innebär det ju att en sorts frågeställning kan komma till stånd: ”Varför blir jag arg av detta?”.
– Vårt syfte är att väcka frågor. Får man göra mode av Palmemordet? Får man göra konst av det? I slutänden handlar Mums om att utmana frågeställningen om vad man får göra i en konst- och modekontext. När vi nu gör det laglösa numret blir det lite svårt att försöka utmana – både oss själva och andra – om vi inte vågar ta i de riktigt tabubelagda frågorna.

I humorvärlden brukar det heta att ”tragedi + tid = komedi”. Tänker du något liknande här?
– Ja alltså, jag skulle inte säga att det här är komedi. Men ju längre tid som går från tragedin, desto mindre konkret blir den. Det är 26 år sedan Olof Palme mördades. Mordet har idag blivit en abstrakt symbol för folkhemmets död. Det är något som är väldigt tacksamt att jobba med i konst och modesammanhang.

Fanns det några idéer som ni ratade inför det här numret av Mums för att de kändes för grova?
– Det var lite könsord klottrade på väggen i bakgrunden när vi plåtade Palmejobbet på Sveavägen. Dem retuscherade vi bort, det kändes inte relevant. Men vi har inte ratat något för att det skulle vara för grovt. Bara sådant som inte är roligt, smart, intressant eller relevant.
– Med Mums kan vi tänja på gränserna mer än någon annan tidning i Sverige, vi har inget förlag eller ekonomiavdelning att ta hänsyn till eftersom vi gör allting själva. Tidningen görs som ett konstprojekt, och då blir frågan i slutänden vad man får och inte får göra inom konsten. Själva poängen med Mums är att den ska vara ett forum för tabubelagda tankar och kreativa impulser som inte platsar någon annanstans.

Installationen ”Mums #3: Palmemordet” går endast att beskåda lördag den 18 augusti i Studio Studio på Åsögatan 115 i Stockholm, kl 19-22. Där kan du även hämta ett eget ex av tidningen. För mer information om Mums, och var du kan hämta tidningen senare, se Tidningenmums.se

Johan Wirfält