Pepp: Shutter Island-trailern

Det finns en Hollywoodman som jag gillar mer än Christian Bale, och det är Leo. Trailern för nya Martin Scorsese-filmen, Dennis Lehane-adaptionen Shutter Island, trillade just in via Niklas Alicki. Bara Leos sätt att frasera ”A lot of people know about this place, but noone will talk, you know? It’s like they’re scared of something” är värt sina 2500 tecken, men de hinner jag i vanlig ordning inte skriva – jobbcrunchar nämligen för att hinna kolla Christopher Sander på röckfestivalen i eftermiddag.

Övrigt värt att notera från Shutter Island-trailern: Den tydliga skräckfilmsestetiken, så klart – och Max von Sydow som nipprig håret-på-ända-psykiatriker!

Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.

Johan Wirfält
Promotion

Nästan live från Interviewredaktionen (och lite omvärldsbevakning).

Hej, jag ska sluta tjata om Interviewröran snart, måste bara berätta:

En kompis hade via Glenn O’Brien bokat plåtning på deras kontor igår, Interviewredaktionen ska dokumenteras för en tidning om tidningar. När fotograf och assistent anmälde sig i receptionen och sa att de skulle träffa O’Brien fick de svaret: ”Who are you? The movers?”. Receptionisten pekade bort mot ett par flyttlådor som innehöll O’Briens tömda skrivbord. Det blev ingen fotografering.

Apropå tidningar skriver jag saker som inte finns på det här internet också. Nya numret av Re:Public Service är ute sedan någon vecka tillbaka, där finns ett uppslag där jag filosoferar lite kring ett av den ekonomiska krisens nyord: Sellsumer.

Senaste Zoo, alltså modemagasinet som Dutchgrundaren Sandor Lubbe startade med Bryan Adams för ett par år sedan, har också kommit. Förutom en artikel om och med legendariske tysken och von trier-favoriten Udo Kier och en massa trevligt mode, har jag intervjuat ”Sweden’s celebrity couple” Noomi och Ola Rapace. I intervjun sammanfattar Noomi Män som hatar kvinnor ganska väl: ”Det kommer aldrig vara en film som jag själv tycker är extremt bra. Den är rätt ytlig, du vet?”

Johan Wirfält

Bevara Stockholm brunt!

bred_trygghansa_huset

Ola Andersson skrev bra i Svenska Dagbladet igår, texten verkar inte finnas på nätet men var ett inlägg apropå bråket som blossat upp i stadshuset efter att stadsbyggnadsborgarrådet Kristina Alvendal rätt mycket på egen hand försökt riva upp k-märkningssystemet av Stockholms byggnader. Alvendal har, som ni kanske läst någonstans, sett en möjlighet att plocka populistiska poäng genom att rikta in sina k-märkesattacker på Trygg Hansa-huset – en brun 70-talskoloss som förstås är en nagel i ögat på alla nymoderater som har stockholmsvitt sjöstadsmys som estetiskt ideal även när det gäller det offentliga rummet.

Att människor inte gillar bruna, kantiga, mäktiga hus bara för att de är bruna, kantiga, mäktiga är nu inte så mycket att orda om. Ola Andersson förklarar däremot väldigt bra varför vi inte kan låta folk som saknar djupare förståelse eller intresse för arkitektur än så – människor som aldrig ägnat en tanke åt vad vitt skilda typer av byggnader innebär för en ”stadens historia och vårt kollektiva minne” – fatta beslut om vilka hus som ska rivas och vilka som ska stå kvar.

Det där fick mig att undra: När var senast ett hus i Stockholms innerstad ockuperades?

Nu menar jag inte som en del av något examensprojekt från godtycklig konsthögskola. Utan alltså ockuperades, på riktigt, genom att någon flyttade in ett hus och försvarade det (så där som man gjorde med almar förr i världen) för att det inte skulle kunna rivas? Har det över huvud taget hänt de senaste tio-tjugo åren?

Det känns inte så. Och i såfall kanske vi förtjänar politiker som Kristina Alvendal.

Vi kan ju prata mer om eventuella husockupationer när det blivit lite bättre väder. Tills vidare lanserar jag Twitterkampanjen Bevara Stockholm Brunt. Den har ett enda syfte, nämligen att hålla Kristina Alvendal borta från bruna, kantiga, mäktiga hus. Kampanjens exakta utformning har jag inte klar för mig än, men jag tänkte börja med att twitpica lite fina byggnader – och brunmärka dem.

Bruna, kantiga, mäktiga hus har nämligen lika stor rätt att vara i Stockholm som vita, mindre kantiga och inte alls särskilt mäktiga hus. Utan det bruna dör vår stad.

Johan Wirfält

Glenn O’Brien hoppar av Interview.

glenn1

Enligt New York Magazine, och det är väl inte helt oväntat. Det har varit rörigt på Interview sedan nylanseringen förra året. Tim McIntyre (Rodeos gamla ad) slutade redan i slutet av sommaren. Glenn O’Briens parhäst i redaktionsledningen, Fabien Baron, sa upp sig i februari tillsammans med tidningens creative director Karl Templer (Baron fick samtidigt en känga av Glenn O’Brien för att inte ha varit på jobbet tillräckligt ofta). Under tiden har ägaren och utgivaren Peter Brant generellt verkat mer peppad på jetplan än redaktionella utgifter.

UPPDATERING: Womens Wear Daily rapporterar att Fabien Baron återvänder i och med att O’Brien slutar! Vad innebär det för M/M Paris framtid på tidningen? Karusellen snurrar vidare.

Nya Interview har uppenbarligen en del brister i ekonomi och organisation. Men det största problemet, åtminstone ur ett läsarperspektiv, är att tidningen inte verkar veta var den vill vara rent positioneringsmässigt.

I teorin kändes Glenn O’Brien – smått legendarisk New York-journalist, som dessutom jobbat för Interview medan grundaren Andy Warhol faktiskt var i livet – och Fabien Baron – som bekant en av modevärldens mest inflytelserika art directors – som en lysande kombination. Lovorden för nya Interview har också varit legio, och i jämförelse med den trötta tidning som bar titeln under en stor del av 00-talet var O’Brien och Barons version en självklar uppryckning.

Samtidigt: när deras första redesignade nummer väl kom från tryckeriet någon gång tidigt i höstas, upplevde åtminstone jag att Barons kliniska form gav Interview en alldeles för stram inramning, särskilt i förhållande till O’Briens subtila ironier. Den lättsamma underton – det ”warholska”! – som kanske inte varit direkt framträdande på senare år men ändå på något sätt känts som Interviews själ, och som återigen blev framträdande med O’Brien som redaktör, krockade med den antikvamättade typografin och det i och för sig vackra, neoklassicistiska bildspråket.

Interview kändes kall, nästan cynisk på något sätt. Sedan spelade det inte så stor roll hur många roliga Richard Prince-intervjuer Glenn O’Brien klämde ur sig.

Jag skrev något kort om det här för ett par månader sedan, inlägget verkar ha försvunnit i den djungel som är Rodeos databas men min väldigt enkla poäng var i alla fall att Interview hade blivit för mycket mode och för lite popkultur. Det verkade viktigare att saker var svalt snygga än smarta och spännande – om det sedan var ett resultat av Fabien Barons formspråk eller Peter Brants krav på att göra en ”yngre” och mer livsstilsorienterad tidning låter jag vara osagt.

Hur som helst blir det intressant att se vad som händer med Interview – en nystart på nystarten? – och Glenn nu. Till dess, en favorit i repris från när jag hälsade på hemma hos honom i East Village förra våren: originalet till en tidig 80-talsaffisch för Glenns fest/tv-program TV Party, ritad av en viss Jean-Michel Basquiat.

glenn3

Johan Wirfält

Det går visst att skämta med Obama.

picture-250-450x271

”As you can see, it’s all law enforcement can do to prevent the White House from becoming just like the wilds of goddamned Africa.”

Mer bildtexthumor hos The Awl – och tack Agnes för tipset!

Johan Wirfält

Modernt: Reklambyrå gör Youtubeklipp till hemsida.

Väldigt viral reklam av/för reklambyrån Boone Oakley i Charlotte, North Carolina (”Population: 6″). Youtubeklippet är en kampanj för byrån och samtidigt deras hemsida – rätt genialt som renodlad ”internetidé” betraktat. Men att filmen/siten blivit så poppis de senaste dagarna beror förstås på att den är kul inte bara som koncept. Boone Oakleys streckgubbiga underfundigheter är så välgjorda att man börjar misstänka att de anställt Demetri Martin som creative director.

Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.

Johan Wirfält

Kåken ikväll!

Inser att jag är ute lite i sista sekunden nu, men om ett par timmar och resten av aftonen står Mo Morris från A Mountain of One, Måns Olof Ericsson från Karlshamn och jag – ”från rymden”, som Olle Ljungström brukar säga –för musiken på Kåken.

Oklart om vi är på terrassen eller inomhus, det beror väl på väder och vind. Men jag lovar att spela New Fast Automatic Daffodils finaste och den här.

Johan Wirfält

Oj: Caetano Veloso som ”playboy”, tidigt 80-tal.

DSC00248

Ni som sett filmer som Guds stad vet att ”playboy”, uttalat med stark brasseportugisisk accent, inte så mycket handlar om ett förhållningssätt till det motsatta könet som en allmän livshållning och stil – en idé om att varje vaken minut skall minna om tillbakalutade promenader längs Ipanema.

Caetano Veloso, på skivan Cores, nomes från 1982, personifierar looken, kanske till och med uppfann den? Hur som helst, i sommar är det nog så här unga svenska män bör klä sig: lätt bakåttippad fedora, matchande pärlor runt hals och handled, åtsittande linne. Jag vet inte vad Caetano har på sig under midjan, men chansar på avklippta jeans, upprullade så de slutar en bra bit upp på låret.

Det är en jättefin skiva också, lyssna till exempel på varmt trippande Sonhos eller afrokörerna på Um canto de afoxé para o Bloco de Ilê. Finns här.

Johan Wirfält

Are you watching closely?

christianbale

Nya Terminatorfilmen hade som bekant sverigepremiär för ett par timmar sedan. På Torsgatan har det peppats i dagarna tre med en lokal liten Christian Bale-festival.

I söndags genomled jag en halvtimme med Samuel L Jackson som Shaft på TV4, bara för att få se den fantastiska scen där Bales briljant Batemanska bratdräpare Walter Wade Jr byter tre repliker i en häktescell med Jeffrey Wright – lika lysande som den idiosynkratiske gangsterbaronen Peoples. Och igår var det återigen – oklart för vilken gång i ordningen, jag har tappat räkningen – dags för Christopher Nolans mästerliga The Prestige.

Det skulle säkert varit ett av de finare perioddramer Hollywood klämt ur sig under 00-talet hur som helst. De schizofrena undertonerna, kostymerna och den symbolmättade scenografin, Michael Caine – det finns ju så mycket gott att hämta i The Prestige. Men det är Christian Bale som gör den här trollkarlsthrillern rent, uhm, magisk.

Jag vet inte om ni sett filmen – om inte så spoilervarnar jag här och nu – men Bale spelar alltså Alfred Borden, en trollkonstnär i det tidiga 1900-talets London. För att komma undan med det mest häpnadsväckande trolleritrick världen skådat, ett trick som bara Borden kan genomföra, måste han ägna varje vaken minut åt att dölja sin verkliga identitet och stora hemlighet – sin tvillingbror, som låtsas vara honom hälften av tiden. Genom att aldrig visa omvärlden sitt verkliga ansikte, inte ens människorna närmast honom som han (eller brorsan) älskar, gör Alfred Bordens dubbelspel att han till slut förlorar nästan allt – kanske utan att han själv riktigt förstår hur det gått till.

Christian Bale gestaltar det där som om det vore hans eget liv det handlade om.

Christopher Nolan har sagt att det i efterhand känts ”typ otänkbart” att någon annan än Bale kunnat spela Alfred Borden, och det är inte så svårt att förstå vad han menar. The Prestige – med sitt övergripande tema om vad folk egentligen är beredda att offra för konsten, karriären, et cetera – är ju lite som en metafor för hela fenomenet Christian Bale.

Hans uppoffringar är redan legendariska i ordets mest maskulinklyschiga hollywoodbemärkelse: Bantningskurerna inför The Machinist, träningsprogrammen som föregick Batmanfilmerna, ormätandet med Werner Herzog och så vidare. Mer intressant på ett psykologiskt plan, eller åtminstone knasigare, är Christian Bales vana att genomgå ganska grundliga personlighetsförändringar inför varje film han gör. Månader i förväg byter han accent och börjar prata som karaktären, samtidigt försöker han ”rensa ut” sin egen personlighet och istället tänka som och bete sig som rollen han ska spela. Bale pratade lite om det i en GQ-intervju för ett par år sedan, och förklarade att det är bra att hans familj har humor: ”My wife’s got favorites. I recently played a Gulf War vet who suffers from post-traumatic stress disorder, and that was a tricky one to be around”.

För att återknyta till The Prestige kan man ju också säga: Det är säkert bra att dessutom ha en familj som inte funderar allt för mycket på vem den riktige Christian Bale faktiskt är. Samtidigt är det ju det här som gör honom så fascinerande. Inte att han äter ormar, utan den där klassiska, undflyende attraktionen han representerar.

Hur noga man än tittar är det omöjligt att få grepp om honom.

Johan Wirfält

Beach 2009 på Newsmill

Det debatteras badmode på Newsmill och jag har skrivit någon sorts analys av säsongens kampanjer, mest Twilfits. Konstaterar att Tom Fordsk guccibrunst senvåren (eller om det var försommaren?) 2009 ersatts av ett kyskt, 50-talistiskt hemmafruideal blandat med den heltäckta lager på lager-excentriker som syns i filmer som Grey Gardens. Jag borde kanske slängt in det i kulturdebattsammanhang mer eller mindre obligatoriska ”folkhemmet” också?

Hur som helst, artikeln finns här.

OlaRindal

Om det är någon som är sysslolös i afton rekommenderar jag förresten ett besök hos Adamsky på Stora nygatan. De vernissagar nya foton/häften från Libraryman, den här gången en dag i livet signerad Norges kanske trevligaste fotograf genom tiderna Ola Rindal.

Och när vi ändå är inne på fotodokumentation: missa för guds skull inte mästaren Martin Parr hos Gun Gallery. Han har hängt många dagar med väldigt rika personer som bär uppstoppade fasaner i sina hattar.

Johan Wirfält