Matnyttigt

För inte så länge sedan fann västvärlden en ny darling efter Ayaan Hirsi Ali: Wafa Sultan. En väldigt nerklippt debatt mellan henne och en professor från universitetet i Kairo på tv-kanalen Al-Jazeera sågs av över en miljon personer på nätet och hon intervjuades snart i bland annat New York Times. Intrycket blev att Wafa Sultan fullkomligt krossade sin motståndare med sekulära, västerländska argument.

Men det fanns några små frågetecken. Och på den Dubai-baserade bloggen ‘Aqoul kan man äntligen läsa hela samtalet mellan Wafa Sultan och Ibrahim al-Khouli. Saker och ting är inte längre lika självklara när man får se hela bilden.

Det är också problematiskt att Wafa Sultan i intervjun i New York Times pratar om att al-Khouli kallade henne för "kättare" (heretic) och uppfattade det som en "formell fatwa", hon fortsätter sedan att berätta om alla dödshot hon har fått.

Jag är ingen expert på Islam, men en fatwa är inte detsamma som ett dödshot, vilket många västerlänningar tror. Det är en formell juridisk åsikt. I fallet Wafa Sultan är det helt enkelt inte möjligt att applicera.

Men det slutar inte där. Ännu mer problematiskt blir det när översättningen, enligt ‘Aqoul, inte är "är du en kättare?" utan "är du en ateist?". al-Khouli dömer inte ut henne som en kättare som ska stenas om ‘Aqouls översättning är den korrekta. Enligt en kommentar på Aqoul använde al-Khouli ordet mulhida, vilket ska betyda ateist, och inte murtadd, ordet som skulle kunna översättas som kättare.

Man undrar då varför MEMRI (Middle East Media Research Institute) översätter så konstigt, och varför de klipper ihop debatten så enkelsidigt. Det ger inte direkt någon förståelse för hur debatter ser ut på al-Jazeera och det ger ingen insikt i hur människor i MENA-regionen faktiskt debatterar och diskuterar. En snabb googlesökning och man hittar artikeln Selective Memri från The Guardian. Den är från 2002. Det framgår att grundaren är en israelisk före detta överste vid namn Yigal Carmon och att han var politisk rådgivare både åt Yitzhak Shamir och Yitzhak Rabin. Lustigt nog erkänner den artikeln att ingen än så länge har ifrågasatt Memris översättningar.

Nu är inte ägarens nationalitet eller bakgrund något som i sig underkänner Memri på något sätt. Men det borde ge en journalist, särskilt om man jobbar på New York Times, skäl att informera sig lite mer om hur objektiv Memris nyhetsförmedling egentligen är. Kanske ville man inte döda en bra story?

Sedan kan man ju fråga sig om rubriksättningen är rätt på NYT (For muslim who says violence destroys Islam, violent threats) när Wafa Sultan säger att hon är sekulär? Verkar som den klassiska ihopslagningen och sammanblandningen av arab och muslim. 

Det har inte skrivits särskilt mycket om Wafa Sultan i Sverige, men videon har länkats på ett par liberala webbsajter. Ingen av dem verkar dock ha brytt sig om att göra några efterforskningar. Jag är bara fascinerad av att det görs så mycket slarvig journalistik när det finns så mycket information att tillgå med så enkla medel.

Det sagt, så är al-Khoulis åsikter skrämmande (om än lite lustiga): "What civilized man [allows] homosexuality, homosexual marriage, loss of bloodline? Many of those who rule the West are bastards and illegitimate children" är ett spännande och, för västerländska öron, något udda citat.

Johan Wirfält
Promotion

Nytt-numret

Nya numret av Rodeo finns ute på stan nu. Den här månaden försöker vi snacka lite om sånt som känns fräscht just i april utan att gapa allt för mycket. Läs alltså om Kim Gordons nya favvoband Dräp En Hund, Ann Sofie Backs nya inställning till mode och allt det nya som händer kring dataspel just nu (vilket är en hel del, Thomas har koll på det där). Mer nytt är ett gäng unga manliga modeller, Martin Gelins intervju med James Ivory om The White Countess och, så klart, Hanna Liden som är alla häftiga new yorkers nya favoritkonstnär.


Givetvis vore Rodeo inte en del av hipsterpressen om jag inte avslutade med det här: kom ihåg var du läste skiten först.

Johan Wirfält

Den berömda pizzan

Mer Spike Lee! Jag och Mats (utvecklingschefen ni vet) såg Spikens nya bankrånarrulle Inside Man tidigare i veckan. Efteråt, över en öl och lövbiff på ett hak vid St Eriksgatan, funderade vi på om en pizzakartong som dök upp i filmen i själva verket kom från pizzerian i Do the Right Thing – och alltså hade bjudits in till en walk on så här 17 år senare. 

Visst, jag tyckte att färgerna på kartongen verkade stämma, men hade inte tänkt på det annars. Mats däremot, var säker: "Spike skulle aldrig missa en sån grej". Så igår ringde han till produktionsbolaget 40 Acres and a Mule och kollade läget. Jo, det stämde. Pizzakartongerna kom från Sal’s Famous Pizza.

Inside Man då? Det är en Spike Lee-film på gott och ont (the good life med frugan/voyeuristiska dekolletageklipp, snygga oneliners/irriterande konstruerad dialog och att man får en rent fysisk-New York-längtan). Men en bara bra-grej var att eftersom Spike inte ansträngde sig så mycket att uttryckligen säga något stort och viktigt den här gången, om fördomar och så, berättade han istället så mycket mer i bisatserna.

Lite som när man skriver kort och snabbt eller långt och inte tillräckligt långsamt, kanske?

Johan Wirfält

Bävernylon

Det nya numret av Rodeo ska vara på gång när som helst nu, men jag vill inte släppa det förra riktigt än. I alla fall inte den där långa intressanta diskussionen mellan Johan, Lisa, Daniel och Liselotte om vad vi ska ha på oss i vår. Och särskilt inte de där kommentarerna om att man inte ska klä sig som en tonåring, antingen gammalt eller väldigt barnsligt är det som gäller. Jag ser fram emot det oerhört mycket. Speciellt den väldigt barnsliga delen. Blotta tanken på att se vuxna människor i, säg, sparkdräkt eller, i alla fall så länge vintern håller i sig, bävernylonoveraller är en väldigt roande tanke. Nyinfantilismens sista – och väldigt naturliga – steg. Vem kan inte tänka sig Jack Black i galonhängselbyxor?

Fast allra mest ser jag fram emot modeåterkomsten för plagget som går hem oavsett om man som fullvuxen väljer att klä sig gammalt eller barnsligt. Vuxenblöjan. 

Johan Wirfält

Lördag=pricken

Jag fick först upp ögonen för Yayoi Kusama genom hennes roliga installationer som ser ut som någon sorts snoppodlingar. Men egentligen är hon mest känd för att hon varit ihop med pricken hela livet.

Redan som tioåring i 30-talets Japan började Yayoi rita prickar, överallt, hela tiden. I New York tjugo år senare blev hon en föregångare inom både minimalismen och installationskonsten med sina jättelika verk där hon närmast besatt upprepade prickmönster. Numera är hon en av Japans mest kända konstnärer. Men givetvis är allt inte helt hunky dory bakom den gulliga fasaden. Själv har Yayoi alltid kallat sin konst tvångsmässig, och till följd av psykisk sjukdom har prickar ibland varit allt hon kunnat se. Hon är väl bekant med Japans mentalvårdsinstitutioner.

I helgen river Mossutställningar av en heldagshyllning till Yayoi Kusama. Det senaste halvåret har konstföreningen förvandlat en nedgången kontorslokal och före detta paradvåning ett kvarter från Stureplan till ett av stans mest spännande kreatörskollektiv – Diana Orving jobbar härifrån, Stocktown har kontor någonstans i labyrinten av små rum, jag tror att Calle, Sebastian och resten av Spy Bar-possen är på väg att flytta in (innerstadsgentrifiering!), et cetera.

Jag är i Halmstad och missar spektaklet. Strax före lunch på lördag klockan går i alla fall en prickparad med Lava-kids från Sergels torg via Hamngatan och uppför Birger Jarlsgatan till Mossutställningars lokaler på nummer 18. (Enligt stalltipsen ska alla butiker på findelen av gatan "prickas".) Därefter invigs en utställning med ett trettiotal konstnärer, designer, arkitekter, skribenter och en skitstor variant av barnbokskaninen Pricken. Medverkar gör Diana och Jonas, Allen Grubesic, Anna Ådahl, Bella Rune, Johan Hjerpe, Martin Bergström, Patrik Söderstam och en massa andra. Roligast på pressvisningen var Michele Masucci (han som är Pricken) som mest satt i ett hörn och tjurade.

Saknar du den dekadenta småtimmarsstämningen från konstfacksfesterna under slutet av 90-talet ska du dessutom försöka ta dig in på lördagskvällens maskerad. Prickar från topp till tå är det som gäller för att bli insläppt, beskriv en teoretisk op art-outfit för Mossutställningars Stella D’Ailly tidigare på dagen så ger hon dig säkert en biljett.

Johan Wirfält

Dagens fina historia

 

 

Sist jag hörde något om volleyboll-klädsel handlade det om mängden synlig hud för kvinnliga spelare. Typ att de skulle vara tvungna att bära shorts som slutade någonstans mitt på skinkorna. Igår skrev New York Times om något liknande, fast mer åt den andra extremen. I ett somaliskt flyktingläger i Kenya ägnar sig nämligen ett antal kvinnor åt att spela volleyboll, dock tvungna att göra det iklädda hijabs. Fint så, eftersom offentligt sportande kvinnor inte riktigt är comme-il-faut enligt traditionalistisk somalisk syn.

Men, enter FN genom UNHCR, i ett samarbete med Nike. Fyra kläddesigners skickades förra året till lägret för att skapa lite mer rörelsevänliga dräkter, och resultatet blev en mer slimmad variant av den traditionella klädseln. Inte så dumt.

Johan Wirfält

Nu är Helmut såld!

Women’s Wear Daily rapporterar att Helmut Lang nu är sålt. Till japaner.

Johan Wirfält

Mina tankar om Diana

Diana Orving är en ung och mycket begåvad designer. Förra veckan visade hon sin höstkollektion. Det var en kollektion som var ett steg framåt från vårens alltför tillkrånglade kläder. Klänningarna och kapporna var i stort sett enfärgade och vissa Diana-signum fanns kvar (knutar,  sydda veck). Det kändes som om Diana återigen hittat tillbaka till det där som jag gillade med henne när hon började – lite speciella plagg som samtidigt är vackra.

Trots det kan jag inte komma ifrån känslan av att när man ser Diana Orving i sina egna plagg så ser hon alltid ännu snyggare ut än sina modeller. För de experiment som finns i kollektionen blir mer renodlade när hon har på sig kläderna själv, kanske för att hon anpassar dem till att hon ska ha på sig dem i verkligheten. Det är så jag personligen vill se Diana-kläder. Som de ser ut på henne själv.

Johan Wirfält

Rodeo-Mats vittne till yxrån

Vi gillar ju scoop här på Rodeobloggen. Därför kommer här en miniintervju med vår utvecklingschef Mats Hökdahl, som blev vittne till när en kille med yxa rånade en frimärkssäljare runt hörnet på Skeppargatan för någon timme sedan. Rånaren greps nyss i Mälarhöjden.

Mats, efter rånet flydde yxmannen i en taxi. Var taxichauffören kvar i bilen när rånaren hoppade in i den?
– Ja, taxichauffören kravlade ut på passagerarsidan. En man och en kvinna som satt i baksätet hoppade också ut, det var deras frimärken som rånaren var ute efter. Han rånade inte själva butiken.

Vad gjorde du?
– När killen med yxan körde i väg med taxin sprang jag efter, jag ville kolla vad som hände. Han fastnade mellan två bilar på Kaptensgatan men jag hann inte dit innan han körde vidare.

Hur stort var rånbytet?
– Frimärken värda två miljoner, enligt vad jag fick höra från dem som blev rånade.

Vi fick just höra att yxmannen gripits, hur känns det?
– Det känns bra. Men polisen eller någon borde komma hit och ta hand om rånoffren, det är ju bara journalister här än så länge.

Johan Wirfält

Den Svarte Nörden

Jag satt i MTV-programmet Hej, kom och hjälp mig och snackade om nördar igår (repris på lördag kl 23.30). Vi ägnade kanske lite för mycket tid åt att flumma kring vad en nörd egentligen är – Quetzala Blanco menade att feta killar med smala snoppar var definitionen, jag tyckte mer att det var Alexander Bardiga figurer som memorerar postnummerkatalogen. Men på tv hinner man nog aldrig med alla saker man vill prata om. En av dem var Den Svarte Nörden.

Spike Lee i de klassiska reklamfilmerna för Air Jordan är urtypen och Pharrell Williams givetvis den moderna inkarnationen – en vuxen man på bmx med seriös Star Trek-hang up och kalenderbitarintresse för japanskt streetwear. Vill man dra en enkel slutsats av den komplexa soppa som är dagens mediebild av (främst USA:s) svarta män, kan man konstatera att samma soppa i allafall banat väg för Pharrells segertåg världen över. Vilket i sin tur gjort Den Svarte Nörden till en av de stora grejerna för 2006.

Chicagos Lupe Fiasco samlar på Michael Lau-leksaker, rappar över Gorillaz och Frankie Knuckles-house istället för Heatmakerz-beats, och har ett spår på sitt senaste mixtape som heter McFly – precis som Michael J Fox och hans pappa i nördklassikern Tillbaka till framtiden. Plastic Little, en Philadelphiatrio som tagit sitt namn från en japansk anime-film och vars skivor ges ut av alla streetnördars favoritmärke aNYthing, har gjort en låt om He-Man, Skeletor och de andra actionfigurerna från Masters of the Universe. Och att döma av min översvämmade mailbox när Spank Rocks debutalbum Yo Yo Yo Yo Yo läckte för någon månad sedan, är det bara en tidsfråga innan rytmer med ursprung i Baltimore Club Music-scenen tar över radion på samma sätt som M.I.A:s baile funk-pop gjorde förra våren. Spank Rocks frontfigur Naeem Juwan ser ut som en svart Erlend Öye i sina överdimensionerade Cazal-glasögon – och kommer med största sannolikhet sitta och diskutera Burt Reynolds och obskyr 70-talsporr över ett uppslag i typ i-D inom en och en halv månad. 

Eftersom uppfattningen av vad dagens afroamerikaner sysslar med och gillar för kläder är så otroligt stereotyp, räcker det numera för en svart snubbe att ta på sig ett par iögonfallande brillor och smala jeans för att bli utnämnd till modeikon. Men, som sagt – den nördrevanschen behöver man mer än fyra minuter på MTV för att avhandla.

Johan Wirfält