Varför vi inte bryr oss så mycket om haute couture

Det har ibland gjorts fantastiska saker inom couturen, även de senaste tio åren. Jag tänker till exempel på Viktor & Rolfs tidiga visningar, både Ryska dockan från hösten 1999 och Bjällrorna hösten 2000. Det var couture som sa något väsentligt och som ibland tål att upprepas: att mode inte alltid måste vara menat att ha på sig. Att det ibland kan få vara där för att man ska titta på det och tycka att det är vackert.

Och jag älskade även Jean-Paul Gaultiers exotism våren 2005, och John Gallianos excesser för våren 2003.

Däremot sa mig couturevisningarna som  avslutades nu väldigt lite. Det är svårt att se dem som något annat än reklamkampanjer, särskilt när alla vet att couture inte säljer längre. Även om New York Times försöker hävda att John Gallianos Diorvisning sa något relevant om vår samtid, kan jag inte se den ståndpunkten som något annat än bullshit. Det är inte en relevant kommentar till kravallerna i Paris att göra en kollektion baserad på franska revolutionen, även om jag uppskattade visningens koppling mellan sexuell och politisk revolution.

Alltför ofta är haute couturen för konservativ för sitt eget bästa. En exercis i hantverk, en virtous kreativitet som saknar själ. Couturen kan inte komma undan att den handlar om den extrema överklassen och det leder för det mesta till att allt känns lika stillastående som katolska kyrkan. Gå tillbaka tio år, till när John Galliano gjorde Givenchys haute couture, en visning som blev väldigt hyllad. Den visningen kunde ha varit nu. För Dior. Ingen hade reagerat.

Johan Wirfält

Rodebjer för gravida

Du kanske tänkte "fan, den där fina vita klänningen på Rodebjervisningen var så söt den vill jag ha men jag är gravid så det går inte"? Well. Som jag sa påminde den mycket om en klänning som Catherine Deneuve har i Paraplyerna i Cherbourg (otrolig film för övrigt). Och ja, här kan du faktiskt köpa just den klänningen, minus skengravid Deneuve. För bara 1 249 dollar.
cherbourg

Johan Wirfält

Tough love

Den första gången jag hörde Carin Rodebjers namn var sommaren 1998. Jag hade varit på en Nöjesguiden-smygis (tror jag) och slog följe med några tjejer in mot stan. Av någon anledning pratade vi om Lovisa Burfitt och en av tjejer sa "nu är det Rodebjer som gäller". På sig hade hon ett linne från denna Rodebjer där Liselotte Watkins hade ritat en tjej som rökte.

Carin Rodebjer har kommit en lång väg sedan det där linnet (inte minst med förra årets vinst av Damernas Världs Guldknapp). Men hon har också haft en del tveksamma kollektioner. Jag tänker främst på två tidiga kollektioner som jag tycker var något kitschiga. En av dem byggde på 70-talstyger hon hittat på Gotland och den andra hade ett genomgående mönster av färgade ädelstenar, ett mönster som kändes väl ironiskt (även om Carin Rodebjer gillar att använda "billiga" material). Men även i de här något osäkra kollektionerna fanns det spel mellan mjukt och hårt, mellan böljande och stelt, mellan feminint och maskulint, som i dag framstår som den röda tråden genom Carin Rodebjers produktion. Man kan se det i vårkollektionen 2002, där det stränga i prästkläder förvandlades till elegant slängande ärmar, våren  2003 där metallringar utgjorde stadgande kragar för klänningens löst hängande tygsjok, och man kunde definitivt se det i gårdagens presentation av höstens kläder, med långklänningar i herrskjorttyg och mjuka chiffongblusar som kontrasterades mot stela kappor.

Mycket av det vi fick se i går är klassisk Rodebjer (om man får använda det ordet efter inte ens tio år). Den ständigt närvande a-linjen, de höga midjorna, de tillknäppta halsarna, utsvängda ärmar och klänningar där tyget fritt böljar ner mot fötterna från ett smalare axel- eller halsparti. En av nyheterna, Rodebjers variant av tulpankjolen, var smart och mer modern än de internationella versioner vi har sett tidigare. Ett nytt spår var också en oskuldsfullare ton än tidigare. Vissa klänningar förde tankarna till Catherine Deneuve i Paraplyerna i Cherbourg, med sina rundade kragar och a-linje.

rodebjer2rodebjer3

 

Samtidigt var det något oerhört chict över hela visningen, på ett parisiskt, Yves Saint Laurentskt sätt. Man hade gjort helt rätt när man satsade på ett antal starka looker i stället för något konstlat tema eller en särskild final.

Kollektionen gick under namnet From och flitig. "Det finns ingen tid för självrannsakan längre" sa Carin Rodebjer, klädd i något som mest av allt såg ut som en läkarrock och hårnät, efter visningen. På rocken stod den fras som på engelska sammanfattade temat: "Time for Silence. Time for Speech". "Kollektionen är en reaktion mot allt det snabba i vår samtid. Jag kände ett behov av något strängare och började fantisera om domedagen."

Ett par plufsiga byxor kommer säkert inte att vara en hit bland särskilt många kvinnor (snacka om att känna ett behov av att vara smal för att ha på sig dem) och den vinröda och svarta spetsen kändes som om den antingen borde fått en mer framträdande roll eller skippats.

rodebjer6rodebjer7

 

Det fanns också en viss schizofreni i kollektionen. Eller, det fanns två silhuetter i kollektionen. En större, mer voluminös och en smalare, med mycket fokus på midjan. Kanske är det det här som är Carin Rodebjers utmaning, att hitta ett sätt för det mjuka och hårda att samexistera, utan att det känns som två separata uttryck.

För det råder ingen tvekan om att hon kan göra superbt vackra kläder och snygga, genuint åtråvärda looker. Och som alltid är hennes verkliga styrka att hon lyckas få till något oerhört bärbart, utan att hennes kläder för den skull förlorar sin förankring i riktigt mode. Det är den förmågan som gör henne till något av det bästa modesverige har att erbjuda erbjuda.

(Foto: Fredrik Skogkvist) 

Johan Wirfält

Poptimism

Margret försöker flirta in sig hos Pharrell, Sebastian jämför Arctic Monkeys med en plattskärms-tv, Agnes har fått Barley-mani, Johanna dissar Diplo, Mattias jämför Romain Duris med en apa, Daniel och Jesper försöker få lite rätsida på Renzo Rosso. Dessutom är det premiär för vår nya litteratursida med Björn.

Modet består av en tjej med en väldigt poppig stil och en kille med rötterna i ett 80-tal med uppkavlade ärmar och hatt.

Och som vanligt får du reda på allt om alla roliga saker som finns att göra, lyssna på, se, läsa och festa till.

Nya numret är ute nu. Du kan hitta det här.

Johan Wirfält

Djävulen förtär Prada?

Mina kompisar Jesper och Martin är på tiodagarssemester i New York och skickade ett sms igår runt 23-tiden: "Fashion alert: Pradabutiken har brunnit".

Tydligen gick Rem Koolhaas 400-miljonersbygge upp i rök natten mellan lördag och söndag. Jag minns att man gick dit när butiken var ny för ett par år sedan och tänkte att det var passande att det invändigt kändes mest som ett modernt konstmuseum – Prada tog ju över lokalen från Guggenheims downtown-filial (som fick nöja sig med att ha kvar våningen ovanför).

Sen är det inte bara butiken som brunnit. Broadway 575 är klassisk mark i hjärtat av SoHo. Man skulle faktiskt kunna säga att Broadway 575 ÄR SoHo. Förutom Guggenheim har Interview sitt kontor ett par våningar upp. Och så vidare.

Jesper och Martin, om ni läser det här: vad är senaste nytt? Kommer de göra ny inredning eller bygga upp igen?

Johan Wirfält

BCBG

Med risk att verka som en vindflöjel ska jag hylla något från 70-talet. Jag läser just nu boken Cheap Chic av Caterine Milinaire och Carol Troy. Den är från 1975, men kom även med en update 1978. Här kan vi snacka inspiration. Utan att hemfalla till konservativa looker berättar den om små knep som gör det enklare att hitta sin stil utan världens största plånbok. Det är absurt hur modern den känns. Och inte främst för att "1977 eller 2005, vad är skillnaden?". Snarare finns det inom modevärlden återigen ett sökande efter det där som heter stil. Stil och trend är inte samma sak och det finns uppenbarligen en hel del supertrendiga människor som saknar stil. Rekommenderas (även om den är rätt dyr).

TILLÄGG: Här, här och här kan du köpa boken.

Johan Wirfält

Exklusivt: första bilderna på Freddie för Puma 96 Hours!

Jepp, det verkar som att Rodeobloggen har ett litet sportmodescoop här. I senaste numret av i-D och lite andra blaskor finns en annons för 96 Hours som bara visar en fot i en sko. De som läst på vet att foten tillhör Fredrik Ljungberg, nya ansiktet för Pumas Neil Barrett-designade fashionlinje. Men huvudannonserna i kampanjen, de med Freddie i full outfit, dyker upp först under de kommande månaderna och har därför varit hemliga – tills nu. 

Joggingtemat i 96 Hours vårkollektion kan du läsa mer om i nya numret av Rodeo (ute imorgon). Men som första fashionblogg i världen – och första medie över huvud taget, tror jag – publicerar vi här de Philippe Gueguen-plåtade annonserna. Som bonus slänger vi in två snapshots där Ljungberg flexar sina käkmuskler som bara han kan. Kom ihåg var du såg dem först.

 

Johan Wirfält

Pojkvänsmaterial

Ull från vikunjan, en nära och näst intill otämjbar släkting till lamadjuret, hålls allmänt för det finaste garnet i världen. Djuret lever i Anderna och ansågs av inkaindianerna stå i direktkontakt med gudarna – endast inkakungarnas familjer fick använda garnet när det begav sig.

Så när Scarlett Johanssons Nola tidigt i Match Point vill hinta för Jonathan Rhys-Myers uppåtsträvare Chris att han faktiskt har en bit kvar till hennes överklasskille Toms ytterst förfinade vanor, är det hans dåliga koll på tröjmaterial hon skjuter in sig på. Chris springer in i Nola utanför Ralph Lauren-butiken på Fulham Road, och berättar att han just köpt en sån där tröja som Tom har, en i kaschmir.

"It’s vicuna", säger Nola.

Som avmätt try better-markering är det förstås svåröverträffat. Dessutom gör det genast Scarlett Johanssons karaktär mycket mer spännande, så här kort in i filmen är hon ju mest en ung amerikansk skådespelerska med "extremt sensuella läppar". Den uppenbara slutsatsen av vikunja-kommentaren är förstås att Nola hängt med Tom till Loro Piana-butiken på Sloane Street, eller något annat ställe i London som säljer plagg och accessoarer av den åtråvärda ullen. Men det finns andra, mer tilltalande alternativ: kanske hon, med sina skådisambitioner, sett William Friedkins The Boys in the Band, där en vikunjatröja som slängs på ett golv har en (i och för sig väldigt liten) roll? Gjorde hon en avstickare till Peru när hon flyttade från Colorado? Eller är hon bara som jag, en person som givetvis aldrig kommer köpa en halsduk för 1000 pund, men som tycker det är rätt kul att sådana finns bara för att man kan prata om dem. (Att Nola senare i filmen börjar jobba på Paul & Joe öppnar för det här alternativet.)

Oavsett vilket är Match Point i all sin subtilitet den bästa fashionfilm Woody Allen gjort sedan Annie Hall. Det enda jag vill sätta upp på minuskontot är Jonathan Rhys-Myers illasittande skjortor och den irriterande stora klocka han envisas med att ha på sig till och med när han sover. Men han är ju en uppåtsträvare som sagt. Irriterande stor klocka comes with the territory.

Johan Wirfält

Saker som vägrar försvinna

Det är ofta en chimär att modet ständigt förändras. Det handlar mest om att modetidningar marknadsför varje säsong som en sensation och som en nyhet.

Vad som däremot är ett faktum är att vissa trender vägrar försvinna. Som boho chic till exempel. Alltså, när började den på allvar egentligen? Slutet av 90-talet? Kommer ni ihåg jeansen med fjädrar på? Det var precis kring 1999-2000. I den perioden hade The Face ett omslag med en buss med hippies. Och även om boho/hippie-whatever nu är mer eller mindre borta från visningarna, så gäller inte det märken som passar bra på amerikanska hollywoodtjejer. För hur ska man annars tolka att Mary-Kate och Ashley Olsen kan lansera ett klädmärke som heter Boho Fever nu?

Bohotrenden hör naturligtvis ihop med att 70-talet är årtiondet som vägrar sluta influera modet. David LaChapelle gjorde ett modereportage 1994 (tror jag) i The Face där modellerna såg ungefär som Madonna gör för sin senaste skiva (och däremellan uppstod den looken lite då och då).

Självklart kan man hävda att det finns en uppsjö referenser inom modet med allt från 1910-tal till 1990-tal. Men 70-talet har varit den mest konstanta av alla ända sedan, typ, Deee-Lite.

Det handlar inte om att det inte är snyggt, för även om jag älskar 70-talet i all dess galenskap och stilfullhet, känner jag ett allt större behov av att någon vänder upp och ner på begreppen, utan att för den skull bli Gareth Pugh. Det är klart att man inte kan förvänta sig något radikalt annorlunda, men när man tittar på Pietro Mattiolis bilder från en punkklubb i Zürich 1977 så ser man ingen skillnad på hur folk klädde sig då och hur de klär sig nu. Ingen. Jag kan inte komma över hur sjukt det är. 

 

Johan Wirfält

The Mau-Maus

International Herald Tribune skriver att Svarta pantrarnas uniform och kläder ska återlanseras av en viss Ramdane Touhami och hans märke Resistance R.T.

Det är sålunda hög tid att läsa om Tom Wolfes Radical Chic & Mau-Mauing the Flak Catchers.

 

Johan Wirfält