Tranan ikväll: Smäktande musik för en härlig publik

Min inläggsfrekvens på Mind on the run det senaste halvåret har varit så låg att jag oroat mig för att få sparken minst någon gång i veckan. Ikväll kompenseras det förhoppningsvis något – MOTR-kollegan Per Lager och jag står nämligen för musiken i Tranans källaren.

Det blir garanterat fritt från Elegant Machinery. Däremot lär vi slänga in en och annan smäktande southern rock-ballad, från tiden när Lynyrd Skynyrds flaggviftande fortfarande handlade om att försöka ta tillbaka sydstatsbaneret från småsinta bonnläppar och slavägarättlingar.

Hoppas vi ses!

YouTube Preview Image
Johan Wirfält

Dansk folkeparti sätter agendan på Sveriges radio

Vår granne i väst har tagit fram en ny lag för anhöriginvandring. Danmark, det gemytliga lilla landet där politiker diskuterar att spränga ghetton och vill förbjuda nyhetskanaler som ägs av araber, har nu blivit en ”förebild” för resten av kontinenten, säger Dansk folkeparti.

Tyvärr verkar de ha rätt. När P1 Morgon idag kallade till debatt om den nya danska invandringslagen, tycktes det vara just med danskt debattklimat som förebild. Sverigedemokraternas Erik Almqvist var inbjuden till studion, medan Miljöpartiets Maria Ferm (tydligen på grund av sjukdom) medverkade på brusig telefonlinje. Att svenska politiker annars inte gärna delar radiostudio med en sverigedemokrat är ett problem i sig. Men det som fick mig att vilja betalningsvägra radioavgiften när jag lyssnade på debatten nu på förmiddagen var den övergripande frågeställningen.

Danskarna, ständigt uppfinningsrika när det gäller att freda sina gränser, har alltså kommit fram till att människor som vill bosätta sig hos dem ska graderas efter ett poängsystem. Högre utbildning, universitetsexamina samt kunskaper i nordiska språk ger högre poäng, når man över en viss gräns får man stanna. När P1 Morgon låter debatten börja där, i om ett liknande poängsystem borde införas i Sverige, har den främlingsfientlige sverigedemokraten i princip vunnit på förhand.

Logiken i det danska poängsystemet är nämligen att invandrare innebär en kvantifierbar kostnad för samhället. Högpoängare ger lägre kostnad eller till och med samhällsvinst, låga poäng antyder människor som enbart kommer vara en belastning för dem som råkar ha turen att vara medborgare. Exakt där vill Sverigedemokraterna att debatten ska börja, med premissen att det finns ett ”vi” och ett ”dom” – och att ”dom” är ett problem som ”vi” måste hantera.

Det är beklämmande att även Sveriges radio nu accepterar detta som grund för en debatt. Att hela idén om ”invandringens kostnader” är feltänkt – vilket komikern Magnus Betnér så vackert visade i somras – spelar uppenbarligen inte längre någon roll för redaktionen på P1 Morgon.

Istället ger man Erik Almqvist utrymme att tala om ”tydligare selektion” av invandrare. Det är ord som underförstått definierar människor som mer eller mindre önskvärda, tankarna går till tvångssteriliseringar eller värre och som radiolyssnare får jag kväljningar när jag hör dem. Om motsvarande kräkkänslor upplevs i P1-studio får jag däremot aldrig veta, och det är inte så konstigt. Eftersom debatten kretsar kring det danska poängsystemets för- och nackdelar, inte det bisarra i att över huvud taget kategorisera människor utifrån önskvärdhet, kan ingen i studion egentligen ifrågasätta Erik Almqvists 30-talsdoftande retorik.

Den ligger helt i linje med förutsättningarna för diskussionen.

Kudos till Maria Ferm som på slutet försökte lyfta debatten till en nivå som inte förutsätter att invandraren är det enda problematiska i vi-och-dom-ekvationen. Då var P1 Morgons programtid tyvärr över.

Johan Wirfält

Fredrik Strage kastar synt åt svinen: Därför måste vi prata om Richard Jomshofs dubbla roller

Fredrik Strage förfasar sig i DN över en artikel jag skrev i gårdagens Expressen.

I artikeln kritiserar jag, mot bakgrund av syntkulturens komplexa förhållande till fascistisk symbolik, att gruppen Elegant Machinery har bokats till syntfestivalen Stockholm Goes Alternative – trots att Elegant Machinery-medlemmen Richard Jomshof också är en av chefsideologerna i Sverigedemokraterna. Jag skriver: ”När festivalen bokar en grupp vars mest kände medlem också råkar vara frontfigur i Sverigedemokraterna bidrar man till begreppsförvirringen. SD:s kommunikationsstrategi handlar nästan uteslutande om en sak: att bli ’rumsrena’. Därför går det inte att betrakta deras företrädare som apolitiska i ett visst sammanhang. För SD har även en syntfestival ett symbolvärde.”

Därmed menar Fredrik Strage att jag ansluter mig till en ”hycklande lynchmobb som gång på gång bekräftar Sverigedemokraternas prat om åsiktsförtryck”. Richard Jomshof – som alltså är en man som vill hålla Sverige rent från muslimer och andra yttringar av en mångkultur som enligt honom ”raserar samhället” – framstår i jämförelse som ”mer resonlig”, skriver Strage.

Fredrik Strage, före detta syntare, får förstås tycka vad han vill om min respektive Richard Jomshofs förmåga att föra vettiga resonemang. Men han verkar ha missat poängen med min artikel. Jag skriver ingenstans att SGA-festivalen borde sparka ut Elegant Machinery – bandet är redan bokat och en offentlig bannlysning av dem nu skulle säkert bara stärka det martyrskap som redan är inbyggt i Sverigedemokraternas retorik.

Min poäng är en annan. Oavsett om en festival har syntmusik eller, säg, eritreansk kultur på programmet, blir den en plattform för dem som medverkar. Sammanhanget skänker legitimitet. När främlingsfientliga politiker eller demokratiföraktande diktatorskramare ställs bredvid människor som tvärtom har en grundmurad uppfattning om alla människors lika värde, framstår extremisternas åsikter som mer sansade än vad de egentligen är.

De blir rumsrena.

Precis detta är, vilket jag tydligt påpekade i min text, det övergripande syftet med Sverigedemokraternas kommunikationsstrategi. Därför går det inte att separera Richard Jomshof syntmusikern, som bara vill ha ”roligt”, från Richard Jomshof politikern, som tror att invandrare kommer förgöra Sverige.

Ur ett sverigedemokratiskt pr-perspektiv är Jomshofs dubbla verksamheter förstås en skänk från ovan. Varje gång Elegant Machinery står på scen framstår Richard Jomshof, och därmed hans främlingsfientliga åsikter, lite mer som alla andra. Varje gång någon gör som jag och problematiserar detta, finns också en möjlighet att Sverigedemokraternas martyrskap förstärks.

Men vad tycker Fredrik Strage då att man ska göra? Sitta tyst i bänken? Låtsas som om SD:s normaliseringsstrategi inte existerar? För det gör den ju. Och det måste vi kunna diskutera. Att en skribent på Sveriges största morgontidning väljer att beskriva Richard Jomshof som ”resonlig” tyder på att det är hög tid.

Fredrik Strage citerar Maciej Zaremba. Det gör gärna jag också. Liksom Zaremba irriteras jag nämligen av svenska politiker och skribenter som verkar tro att det för att möta Sverigedemokraterna ”räcker att ropa ‘rasister’; eller kanske ‘fascister’, lägga in en annons med ett hjärta och kalla till demonstration. Ut med politik, in med Anticimex. För vi har väl samma sunda värderingar.”

Ja, har vi det? Som Maciej Zaremba skriver lyste just den frågan med sin frånvaro i valrörelsen. Om detta, och att det är sådant snarare än slentrianmässiga anti-SD-uppdateringar på Facebook vi borde ägna oss åt, har jag redan skrivit – exempelvis i den här krönikan i City.

När Fredrik Strage lyssnat klart på Elegant Machinery för dagen får han gärna läsa den – i stället för att tillskriva mig åsikter jag inte har.

Johan Wirfält

Åsa Linderborg skjuter sig själv i foten

”Familjen Bonnier bryr vi oss inte om, inte heller att den tjänar pengar; det här är inte tillfället att diskutera kapitalismen som samhällssystem. Det som intresserar oss är vad Bonniers ägande betyder ur ett demokratiskt perspektiv.” Så skrev Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg igår, apropå den ”granskning av Bonnier” som hon i dagarna initierat på sina sidor.

En sådan granskning är välkommen. Som ägarbolag till svenska massmedier har Bonnier som bekant en särställning i Sverige, en journalist med erfarenhet som både demokratiteoretiker och politisk kommentator, en Björn Elmbrant-typ, skulle efter en tids djupresearch säkert producera en artikel som blev ett viktigt inlägg i debatten om ägarkoncentration inom medierna.

Men Aftonbladets kulturredaktion tänker annorlunda. Den första delen i den stora granskningen av mediebolaget Bonnier och dess grepp över Sverige som, enligt samma kulturredaktion ”saknar motsvarighet i den så kallade fria världen”, skrivs nämligen av Johannes Wahlström.

Han är redaktör för tidskriften Tromb, och framför allt känd för två saker.

Ett: Han är en ivrig kritiker av staten Israel.

Två: Han skrev i mitten av 00-talet en djupt konspiratorisk Ordfrontartikel om den israeliska regeringens makt över svensk nyhetsrapportering. Artikeln dömdes snabbt ut då det visade sig att han för att få stöd för sin tes förfalskat citat från ett par av landets mest kända journalister. Detta, och den allmänt konspiratoriska ton texten var författad i, ledde till att Johannes Wahlström av många stämplades som antisemit. Ordfront bestämde sig efter artikeln att inte anlita Johannes Wahlström igen.

Citatförfalskning är sällan meriterande i journalistiska sammanhang, knappast heller på Aftonbladets kultursida. Återstår alltså Johannes Wahlström som ”röst i debatten”. Återstår Israelkritikern. Ungefär där börjar det bli dags att ifrågasätta Åsa Linderborgs omdöme. För vad har Bonnier med Israel att göra? Inte mycket mer än att, ja, ni vet, Bonnier är en judisk familj och Israel är ett land där det enligt uppgift bor en hel del judar.

Gillar man konspirationsteorier finns plötsligt mycket att hämta.

Och det görs. Dilsa Demirbag Sten twittrar om en artikel lika trovärdig ”som att låta J[immie] Åkesson skriva om muslimers inflytande i Sverige.” Lisa Abramowicz från Stockholms judiska församling skriver upprört på Newsmill om att Aftonbladet ger utrymme åt antisemiter.

Jag förstår dem. Liksom Åsa Linderborg är jag medveten om att Johannes Wahlström tidigare också ägnat sig åt (på sina ställen hyllad) granskning av ägarkoncentrationen inom svenska massmedier. Men när Wahlström nu gör comeback i bredare sammanhang är det självklart inte detta folk minns – utan istället citatfejkandet och hans uppenbart ihopdrömda, eventuellt antisemitiskt anstuckna, konspirationsteorier om israelisk styrning av svenska medier.

Om Aftonbladet velat ha en seriös diskussion om Bonniers ställning på den svenska mediemarknaden borde de valt en annan skribent.

Johan Wirfält

Martin Kellerman: En lysande, begåvad och antisemitisk tecknare?

Följer ni medietwitteratit är ni redan inlästa på eftermiddagens grej, att DN drar in en Rockystripp som sägs innehålla ett antisemitiskt budskap.

För den som läst strippen – som fram till nyligen låg här – är det rätt uppenbart att den antisemitiska konspirationsteori om de giriga ”judarna på Bonnier” som Martin Kellerman låter Rocky eka över fyra rutor är ironisk, alltså en drift med just antisemitiska konspirationsteorier. Å andra sidan är det också rätt uppenbart att den kellermanska ironin lätt kan missas av någon icke ont anande, möjligen till åldern kommen, läsare.

Därför tycker jag inte att det var ett särskilt konstigt publiceringsbeslut.

Däremot är motiveringen till varför Rockystrippen drogs in märklig. När DN:s kulturchef Björn Wiman till Dagens Media säger att serien ”innehöll antisemitiska budskap”, pekar han ju ut Martin Kellerman som spridare av dessa, med andra ord antisemit. Några rader ner i intervjun menar Wiman samtidigt att Rockys upphovsman är ”en lysande och begåvad tecknare”.

En lysande, begåvad och antisemitisk tecknare, då? I mångfaldens namn bör man väl glädjas. Men schysstare mot Martin Kellerman – som på sin höjd kan anklagas för att vara en lysande, begåvad och ironiskt antisemitisk tecknare – hade varit att säga att strippen drogs in för att den kunde uppfattas som antisemitisk. Inte för att den var det.

Nåja. Martin Kellerman visste förstås vad han gav sig in på. Som Seinfeldfetischist lär han också ha varit väl medveten om att inte ens konversion till judendomen ger en i sammanhanget ”total skämtimmunitet”. Se vidare det klassiska Seinfeldavsnitt där Jerrys ursprungligen katolske, nu färskt konverterade tandläkare provar just detta.

YouTube Preview Image
Johan Wirfält

100 miljoner handmålade kinesiska solrosfrön kan inte ha fel

Nyligen landade jag i ett land som bestämt sig för att banta statsbudgeten med 900 miljarder kronor. På Heathrow för en vecka sedan mötte krigsrubriker och nymyntade begrepp som ”Axe Wednesday”. Besparingarna som Storbritanniens nya finansminister George Osborne offentliggjorde förra onsdagen gäller visserligen en fyraårsperiod. Men ändå. 900 miljarder är ungefär vad Sverige kostar att driva under ett år.

Jag räknar med att en och annan anglofil läser den här bloggen, så ni vet säkert redan vad som gäller. En halv miljon offentliganställda britter lär sägas upp. Det kommunala bostadsstödet sänks samtidigt som hyrorna stiger. Särskilt London, som ju åtminstone med europeiska mått har en långt ifrån segregerad innerstad, drabbas: uppåt 200 000 människor kan tvingas bort från sina hem bara i huvudstaden.

David Cameron är som bekant minst lika pr-medveten som vår egen statsminister, och inser att en folkvandring av fattiga ut ur Londons centrala delar inte skulle se särskilt bra ut på nyheterna. Den här veckan öppnade han därför för viss ”uppmjukning” av de nya bidragsreglerna. Men det förändrar förstås inte det grundläggande. Den där blandningen – ekonomisk, etnisk, klassmässig – som gör stora delar av London till en så unik urban miljö kan snart vara försvunnen.

Om fyra år är det en stad mer som andra.

Trots det rådde inte direkt någon upprorsstämning förra veckan. En förklaring är säkert effektiv kommunikationsstrategi – liksom sina svenska kolleger gillar den brittiska koalitionsregeringen att tala om lata bidragstagare som egentligen borde rada upp sig på arbetslinjen. En annan kan vara att de som drabbas av budgetnedskärningarna är för upptagna med oroa sig över var de ska bo om ett år.

Men det är också, tror jag, en fråga om skala. Enormiteten i det brittiska sparpaketet gör det omöjligt att greppa. 900 miljarder. Finns ens så mycket pengar? Det blir en abstraktion, bara en siffra, kunde lika gärna varit 100 miljoner.

För att förstå vad som händer i Storbritannien just nu måste man kanske gå ner till Thamsen. Över golvet i turbinhallen på Tate Modern har den kinesiske konstnären Ai Weiwei strött ut solrosfrön, just 100 miljoner stycken. På avstånd ser det mest ut som en grå massa småsten. Nere på golvnivå, med solrosfröna i handen, blir Ai Weiweis installation något annat.

Solrosfröna är till att börja med inte riktiga, utan av porslin. Framför allt är varje frö unikt, handmodellerat och handmålat av 1600 porslinshantverkare i staden Jingdezhen under två års tid. Nu jobbar kineser förstås mer än svenskar, men låt oss för enkelhetens skull anta att de lunkar på ungefär som vi: åtta timmar om dagen, 230 dagar om året. En person arbetar då 1840 timmar på ett år, för 1600 fröhantverkare blir det totalt 2 944 000 timmar. Dubbla det och du har två års arbete – 5 888 000 timmar.

Mycket siffror här, men runt 6 miljoner timmar är alltså den tid det tagit att skapa Ai Weiweis verk. Så vart vill jag komma? Jo, ställ den arbetstid Ai Weiwei köpt till sin turbinhallsinstallation mot en människas livstid, som är ungefär 700 000 timmar. Plötsligt får vi en intressant jämförelse.

Ai Weiweis solrosfrön motsvarar rent tidsmässigt nästan nio människoliv.

Långsökt, kan tyckas. Men det finns ytterligare en dimension i Ai Weiweis verk. Under kulturrevolutionen matade den kinesiska centralmakten ut en enveten propagandabild: Mao var solen, det kinesiska folket solroser som vände sig mot honom. Samtidigt, förklarar Ai Weiwei i en film som visas på Tate, minns han solrosfrön som något vackert. Han var nio år när kulturrevolutionen inleddes 1966, under de kommande åren skulle över en miljon kineser dö i utrensningar och extrem fattigdom. Att dela med sig av en näve solrosfrön blev under kulturrevolutionen en ”gest av mänsklig medkänsla”, enligt Ai Weiwei.

På Tate ligger fröna utspridda över golvet, 100 miljoner stycken. Människor gör som människor gör, de tar en näve, vissa stoppar den i fickan, andra lägger ut den på en tom yta i kanten av fröfältet och formar små meddelanden. Det är fint att titta på.

Och, för att återkomma till inledningen – i Ai Weiweis installation finns en självklar parallell till regeringen Camerons budgetnedskärningar. Den är på sitt sätt banal, men blir samtidigt så tydlig när man sitter där nere på turbinhallens golv och rör om bland de handmålade porslinsfröna.

Bakom varje siffra, 100 miljoner eller 900 miljarder, finns en människa.

Något att fundera över på discot i helgen.


Konceptkonstens motsvarighet till Peter Jihdes eviga ”hur känns det?”.

Johan Wirfält

Därför är Anton Abele inte socialdemokrat

Tidigare i veckan kom en ung man med kraftig haka in i riksdagen. Sydsvenskans Andreas Ekström skrev häromdagen en kort men tänkvärd kommentar om detta, och den twittermobb som gjort sig lustig över Anton Abeles utseende sedan förra höstens något olyckliga Youtube-kampanj:

”Så lär man tonåringar att politik är farligt. Så skapar man politiker utan minsta särart. Så statuerar man exempel gentemot den som ännu inte är en helt färdig person men ändå vill försöka åstadkomma något.”

Jag tänker också på något annat. Oavsett om den typ av interna nomineringsprocesser som givit en gröngöling som Anton Abele en riksdagsplats är ”ett hot mot demokratin” (som Abelekännaren Viktor Barth-Krohn hävdar på SVT Debatt) eller inte, känns det talande att han är moderat.

Eller, rättare sagt: Det känns talande att han inte är sosse.

Nu menar jag inte detta utifrån uppenbara klassperspektivet, med Abeles allmänna brattighet, nästan parodiskt östermalmsbubbliga analys av gatuvåldets grunder, et cetera. Nej, jag menar på det mer grundläggande planet, att han som 18-årig sociala medier-profil lyckats hamna så högt på sitt partidistrikts valsedel att han slutligen blivit en av de 349.

Detta, tycks det mig, vore nämligen inte möjligt i Sveriges socialdemokratiska arbetareparti 2010. Den bild som människor i rörelsen själva nu målar upp – till exempel utmobbade Lysekilspolitikern Torbjörn Stensson eller S-profilen Björn Fries som båda skrev på Expressens debattsida när jag redaktörade den för någon vecka sedan – är som bekant den av en rigid, trögrörlig maktstruktur. Socialdemokraterna har idag ”förvandlats från en genuin folkrörelsekultur till en heltidspolitikerkultur, fylld av ombudsmän och yrkespolitiker”, för att tala med Björn Fries.

Ställ mot det symboliken i Anton Abele. Man kan tycka vad man vill om honom, men en sak är säker: Han är inte en del av någon paleolitisk partiapparat. Vill man vinna val under 10-talet bör man nog ha plats i leden för unga människor som gör bort sig på Youtube.

Johan Wirfält

Livet är en lång weekend i en vindsvåning: Till Tommy Bahamas försvar

En artikel från DN Bostad väcker sedan igår eftermiddag ont blod på internet. Rubriken skvallrar om varför: ”Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva”.

Texten skildrar ett par i Vasastan – en ”jurist på en av Stockholms större affärsjuridiska byråer” och hennes man finanskillen – som tycks ha vigt sitt liv åt renoverandet och inredandet av vindsvåningar. Efter elva år tillsammans har paret ”utvecklat en i det närmaste synkroniserad inredningssmak; stilren med stark dragning åt modern italiensk design”, förklarar artikelförfattaren Sara Trus, och fortsätter:

Den fasta inredningen är diskret men sofistikerad. Vitvarorna i köket kommer från Gaggenau och i badrummen står vita Corianpjäser från italienska Boffi. Till andra exklusiviteter hör takfönster med regnsensorer och en elektriskt styrd toalettdörr. Genom en stor klarglasruta exponeras det vackra badrummet när det är ledigt. När dörren reglas ändras glaset till frostat.

Som tidstecken är artikeln fulländad. Den beskriver en svensk övre medelklassvardag som ner i minsta detalj kretsar kring livsstilskonsumtion. När man drömmer om framtiden gör man det i termer av kvadratmeter – parets förhoppningar om det kommande decenniet sammanfattas i ”en större våning på uppemot 300 kvm med fler och större ljusinsläpp och där Nina kan ha en divan i sin egen walk-in-closet.”

På samma sätt har varje existentiell fundering reducerats till en fråga om korrekt ursprungsmärkt mat, helst med annan härstamning än Sverige. Man korkar upp en flaska vin köpt av en ”sydafrikansk gårdsherre” och ”tillverkad på Semillondruvan”. Man äter ”kryddpasta” inköpt i Peking ”förra veckan.” Det är rörstrandifieringen i kubik, eller, om man så vill, de där skitdrömmarna som Nina Björk en gång i tiden orkade uppröras över.

Det som gör gårdagens DN-artikel så talande är det självklara tonläget. Det finns ingen som helst antydan om att livet faktiskt kräver andra beslut än val av sofftyger eller en genomtänkt renoveringsstrategi för bostadsrätten. Ingenting existerar längre utanför Hemnetbubblan. Det är, skulle många säkert säga, en nymoderat dröm.

Oavsett: Om Fredrik Lindström och Henrik Schyffert inte redan skrivit manus till Ljust & Fräscht – den kommande krogshow där humorduon frågar sig hur det egentligen gick till när olika nyanser av vitt skapade mer debatt hos svenskarna än längden på vårdköerna – är det bara att recitera DN-artikeln rakt av från Berns scen.

Tydligast av allt blir detta kanske när vindsvåningsparet delger följande information: De samlar på ”små inredningsdetaljer från amerikanska Tommy Bahama”.

Tommy Bahama är alltså det lönnfeta, livsnjutande amerikanska semestermodets svar på Ralph Lauren, ett i sammanhanget svindyrt varumärke för bermudashorts, hawaiiskjortor och allmänt Florida Keys-doftande kläder och prylar som under sloganen ”Life is one long weekend” numera driver ”ölivsinspirerade” barer och restauranger över hela USA.

Saken är att jag älskar Tommy Bahama. När mina föräldrar kom hem från en välförtjänt semester i Karibien för ett par år sedan hade de med sig just ett par shorts från Tommy Bahama till mig. De är så nära de perfekta badbrallorna man kan komma – tidlösa eftersom blommönstret alltid kommer vara för knasigt för att få något bredare genomslag, sjukt sköna mot kroppen och tillverkade i snabbtorkande nylontyg som gjort för soltork.

Välmående amerikaner har en förmåga att bära sina Tommy Bahama-plagg som om det inte fanns några bekymmer alls i livet. En dag i Tommy B är en bra dag, helt enkelt. Det är fint tycker jag.

Med den insikten kommer förstås också en känsla av att Nina och Eric, föremålen för DN:s artikel, fått något av en bum deal. Det är en text i en bostadsbilaga, klart den koncentrerar sig på parets inredningsteorier och därmed förstärker känslan av ett liv i total ytlighet. Visst, det finns ingenting som tyder på att Eric åkte till Peking för att överlägga med Liu Xiaobo eller att Nina, affärsjuristen, pro bono-arbetar med asylärenden när hon gått hem från jobbet i city.

Men vad vet jag? Vi bor i samma stadsdel. Vi möts uppenbarligen i Tommy Bahama. Så mycket mindre skitiga kan inte mina drömmar vara.

Johan Wirfält

Brev från en gammal nobelpristagare

Det var något lite gulligt över hur högerorienterade kulturmän som Johan Lundberg och Johan Wennström twitterjublade strax efter lunch idag. Mario Vargas Llosa fick Nobels litteraturpris – ”äntligen en av oss”, liksom.

Samtidigt har DN-kritikern Ulrika Milles enligt uppgift redan hunnit avfärda årets litteraturpristagare som ”nyliberal” i en SVT-soffa. Diskussionen om peruanens politiska hemvist – en gång i tiden var han kommunist! – och hur den påverkat hans skrivande lär fortsätta i och med morgondagens kultursidesanalyser.

Jag har inte läst någon av Mario Vargas Llosas romaner så jag har inget att tillägga där. Däremot har jag bläddrat en del i Letters to a Young Novelist, en sorts filosofisk skrift om författarskapets väsen där den gamle stöten delar med sig av diverse sanningar om konsten att skriva böcker. Till exempel: ”Bra romaner – stora romaner – verkar egentligen aldrig säga oss något; snarare får de oss att leva och ta del av det [de vill säga] genom sin egen kraft att övertyga.”

På bokmässan i Göteborg för ett par veckor sedan intervjuade jag den kongolesiske författaren Alain Mabanckou. Eftersom jag hört att Vargas Llosa var en av hans förebilder frågade jag om han höll med om det där.

Så här svarade Alain Mabanckou, jag tycker det var fint sagt:

”När jag var ung tänkte jag att verkligheten var i böckerna jag läste. Det var där den verkliga världen fanns, jag ville bli en karaktär i böckerna jag läste. Jag tror att alla författare börjar där. Vargas Llosa har pratat om det, hur det som gör dig till en författare är vad du samlar på dig i barndomen. Även om du börjar skriva vid 60 års ålder kommer allt från din barndom, för när du letar igenom dina minnen efter sakerna du vill skriva kommer du ihåg dig själv som barn. I en mening är det alltid barnet i dig som skriver dina böcker.”

PS, apropå Kongo: Mario Vargas Llosas kommande roman handlar om Roger Casement, den homosexuelle irländske patriot och människorättsaktivist som var en av de första som rapporterade om Kung Leopolds terrorvälde i fristaten i slutet av 1800-talet – och enligt littvetarna hade en djup påverkan på Joseph Conrads beslut att skriva Mörkrets hjärta. Ställer mig i och för sig något tveksam till MVL:s research. I den här intervjun berättar han att han åkte till Boma i västra Kongo-Kinshasa och bara hittade en enda person i hela staden som var intresserad av ”det förflutna”.

Johan Wirfält

Austin, Texas: Makaber mark

Det sköts tydligen i Austin igår morse. En student gick in på University of Texas bibliotek och började tömma magasinet på ett automatvapen. Ingen kom till skada, till slut hade mannen ihjäl sig själv. I Austin pustar man antagligen ut – en personlig tragedi är förstås bättre än ännu en skolmassaker.

Om motivet går bara att spekulera, men om mannen sökte en symbolladdad plats för ett spektakulärt självmord kunde han inte valt ett bättre ställe. Ovanför biblioteket vakar universitetets klocktorn.

Lars Gustafsson berättar om det i Tennisspelarna, hans delvis självbiografiska och smått klassiska roman från tiden som professor i Texas. Årtionde innan Gustafsson flyttade till Austin, en eftermiddag i juni 1966, hade en före detta marinsoldat som ett tag behandlats av studentpsykiatrikern barrikaderat sig högst upp i tornet. Han började slumpmässigt skjuta sollapande studenter nere på gräsmattan, inom en halvtimme var 13 personer döda.

Det var en skolmassaker innan det fanns ett ord för sådana.

”Upprepade anfall med tungt pansrade helikoptrar mot torntoppen misslyckades”, skriver Gustafsson i Tennisspelarna. ”Dessa timmar av förlamning, fasa och galenskap tog slut lika plötsligt som de hade börjat. En yngre sheriffmedhjälpare tog helt enkelt hissen upp genom alla biblioteksvåningarna, alla aderton våningarna av samlad kultur passerade han i den knarrande hissen, och steg lugnt ut på den nittonde våningens utsiktsplattform. När han öppnade hissdörren stod dråparen på balkongens andra sida, helt fördjupad i sitt västra kikarsikte. Sheriffen sköt honom med ett enda välriktat skott. Den dödes dossier innehöll egentligen ingenting anmärkningsvärt. Han var ett säkerligen normalt fall av studieneuros.”

Sedan dess har klocktornet, precis som Golden Gate-bron i San Francisco, blivit något av en kultplats för suicidalkandidater. Åtta studenter hade hoppat ner från tornet redan när Lars Gustafsson skrev Tennisspelarna. Hur många de är idag har jag ingen aning om. Men nu skjuter de alltså istället.

Annars verkar Austin vara ett fint ställe, läs Jan Gradvalls reportage om USA:s yngsta och mest välutbildade stad från Rodeo förra våren här.

Lär för övrigt bli något sporadiska inlägg här den närmaste tiden, sedan i måndags och ett par veckor framåt har jag hoppat in som debattredaktör på Expressen igen. Sidan 4 hittar ni här, idag med Socialdemokraternas krisanalytiker Morgan Johansson som menar att (S) har en del att lära av ”Red” Ed Miliband och Labour.

Johan Wirfält