Don’t kill a good story

Det är lite underligt att storyn om JT Leroy som en möjlig påhittad person först nu har blivit nyhetsstoff på de svenska bloggarna. Inte för att verka helt överlägsen, men Rodeo skrev faktiskt om det här redan i vårt novembernummer eftersom den första, och mer utförliga artikeln, hade publicerats i New York Magazine.

 
Hela grejen påminner mig också om en av mina favoritartiklar någonsin. Den publicerades i Vanity Fair och handlade om en mystisk kvinna som ringde telefonsamtal till en hel hög a-listekändisar under 80-talet. Hon blev kompis med dem genom att hon med sitt skvaller visade att hon umgicks i samma kretsar. Hon skickade bilder på sig själv där hon var en slående vacker kvinna. Men efter ett par år försvann hon spårlöst. Tills en journalist nystade upp hela historien och kom fram till att den vackra kvinnan inte fanns utan var en ganska tråkig överviktig medelålders kvinna med ett alldeles vanligt jobb.
 
Klart att det spelar roll om JT Leroy finns eller inte. Men storyn blev nog ännu bättre i och med det här.
 
Johan Wirfält

Världens fulaste mössa möter Tiga

Jag är förkyld. Sjuk liksom. Alltså tar jag på mig skrämmande mycket kläder när jag ska röra mig genom kylan. Curlingkängor, stor täckjacka från Complete Finesse, underställ, samt världens fulaste mössa. Världens fulaste mössa råkar nämligen också vara världens varmaste mössa. Alltså ser jag ut som en modekatastrof.

Samtidigt lyssnar jag på Tigas Sexor i min iPod. Det är den just nu främsta "förvandla världen till en catwalk"-skivan. Sätt på den och bli modell liksom.
 
Jag har på mig världens fulaste mössa men går omkring som om jag vore snyggast i världen.
 
Ni kan ta en paus från arbetet nu och hånskratta lite åt mig.
 
Johan Wirfält

God morgon, Saigon (nästan en Johnny Drama-exclusive)

Ett av de roligare sidospåren i höstsäsongen av Entourage var Turtles karriär som manager åt rapparen Saigon. Kalenderbitardetaljer som det absurda i att en helt ny mc har ett exklusivt Just Blaze-beat på sin demo hade man lätt överseende med. Istället var det bara grymt att, efter all Djursholmsindie på The OC, se en av de rappare som det snackats mest om i New York (och på internet) de senaste åren ha en återkommande roll i en tv-serie innan han ens släppt en officiell singel.

Det är om inte annat ännu ett tecken på hur stor och betydelsefull mixtapescenen faktiskt är i USA. Saigon har byggt sitt rykte som stenhård gaturappare på tapes som Warning Shots från DJ Kay Slay och Whoo Kid. Två voltor i finkan finns på cv:t, liksom väldokumenterad homofobi. Men lyssnar man på Saigon blir det ganska snart uppenbart att han är en rappare utöver det vanliga. Han har ordvändningar som Cam’Ron (men som faktiskt betyder något), han är lika hemma med Dead Prezziga konspirationsteorier som att plocka ner raplegender från piedestaler – på Contraband, Pt 2 går han från fyra retoriska frågor om varför vita gillar när svarta har ihjäl varandra till att räkna upp tidernas sämsta Biggie-rim på en halv vers. 

Men mest, och bäst, uppsnärjd i hip hop-historien blir Saigon på Hip Hop. Med en klassisk Isaac Hayes-loop som grund och en lika klassisk MC Shan-rad till refräng, inklippta barnröster som säger att de vill bli "a Pimp like C" och fantastiska Mary J Blige-körer, är Hip Hop den finaste metarappen sedan Jiggas Dear Summer. Inte bara på min topp tio-lista över 2005 års bästa låtar, jag lovar.

När Saigons debutalbum The Greatest Story Never Told släpps i vår är det också Jay-Z och Nas han framför allt kommer att jämföras med som rappare. Till dess kan du hålla till godo med senaste mixtapen, DJ Drama-hostade Welcome to Saigon. Det är en utmärkt sammanfattning av Saigons karriär till dags dato, och innehåller förutom spåren ovan även bangers som My Favorite Things, Shok TV och NY Streets. Du hittar den här om du snabbar dig.

Johan Wirfält

Ett plastigt ideal

Såg alldeles nyligen färdigt tredje säsongen av tv-serien Nip/Tuck och det var trots allt lite av en besvikelse. Åtminstone i jämförelse med andra säsongens skrika-rakt-ut-i-luften-slut. Men det hindrar inte att Nip/Tuck är det kanske galnaste som någonsin har visats på tv. Jag förstår faktiskt inte varför den inte har slagit igenom mer i Sverige.

Det är ju faktiskt den enda populärkulturella tv-serien som har något att säga om vår skönhetsfixerade tid. I Arbetaren läser jag att den är "fördummande, förfulande, förtröttande". Vilken osedvanligt korkad åsikt. Nip/Tuck är ju inte direkt en serie som okritiskt hyllar skönhetsidealen.
 
Visst. Ibland känns Nip/Tuck som om människorna som skriver storylines för Days of Our Lives har fått tillgång till en tio gånger så stor budget. Men poängen är att Nip/Tuck är en djupdykning i den galna värld som vi läser om i tabloidtidningar, i skvallerpress, som vi ser i dokusåpor och "dokumentära" serier som femmans Outsiders.
 
För många kanske Nip/Tuck verkar handla om sensation och att chockera tittaren, men då har man helt missat seriens avancerade diskussion kring utsida och insida. Kring plastikkirurgins möjligheter och risker. Kring kopplingar mellan rasism, transsexualitet och skönhetsindustrin. Kring hur vi bedömer människor efter deras yttre. Kring möjligheterna till förvandling och om yttre förändringar påverkar det inre. Kring kopplingen mellan sexualitet och skönhet.
 
Det är svåra frågor som få verkar vara intresserade av att diskutera på något seriöst sätt. Istället hyllas en serie om ett gäng människor som kommer till en ö och blir religiösa.
 
Johan Wirfält

På gång: del 1

Jag håller på med en artikel om bögar och modebranschen och trillade över den här sidan.

Alltså det här?:
 
"The multiple masculinized features of the female models gay fashion designers use to display their designs are obviously related to the homosexuality of these fashion designers.  Additionally, a disproportionate number of gay men, especially those that are fashion designers, find the physique of adolescent boys aesthetically appealing, and of all masculinized women out there, only the young and skinny ones approach the looks of adolescent boys. Therefore, the typical skinny looks of high-fashion models should not be surprising."
 
Jag kommer ihåg att det i Borås i början av 90-talet uppstod ett rykte om att supermodellerna (Claudia Schiffer, Naomi Campbell, Cindy Crawford, m fl) hade blivit upptäckta av en heterosexuell man, istället för "de vanliga bögarna" som dominerade branschen. Det skulle vara därför supermodellerna var så sexiga.
 
Nu måste jag gå och kräkas lite.
 
Johan Wirfält

Calvinism!

Skillnaden mellan Europa och USA är – om man ska gå efter Calvin Kleins nya reklamkampanj för sina underkläder – att Natalia Vodianova har bh i USA medan hon grenslar Fredde Ljungberg i Europa. 
Fast med eller utan bh, vad vill de egentligen? Uppenbarligen knulla med oss. Jag menar, om du var ute och gick på stan och såg Natalia Vodianova och Fredrik Ljungberg ligga och stirra på dig sådär, inte skulle du tänka "tur att hon har bh på sig"?
 
Johan Wirfält

Du sköna nya värld

Ibland blir man glad över nätet. Internet Archive har lagt ut en hög gamla filmer för vilka ingen äger upphovsrätten längre. Buster Keaton-rullar och screwballkomedier som My Man Godfrey, den första filmen att bli Oscarnominerad i alla skådespelarkategorierna samtidigt.

Johan Wirfält

Update: Rumpor

Två saker. För det första hade jag missat att ett universitet i Skottland ska göra en vetenskaplig undersökning av hur tjejer uppfattar sina rumpor i olika plagg.

För det andra har jag hittat orsaken till rumpans död. Hon heter Paige Adams-Geller och som ni ser här ovanför är hennes rumpa inte direkt obefintlig. Däremot är hon provmodell för Seven, True Religion och en uppsjö "designer jeans". Hennes rumpa kallas branschens bästa. Men det är den som är skälet till att de tjejer som redan har en modest derrière blir vakuumsugda när de har på sig ett par Seven-jeans.
Som grädde på moset har Paige nu sin egen jeanslinje. Ät det, Ebba!
 
Johan Wirfält

Vad popstjärnor gör när de inte är ”popstjärnor”

Nathalie Schutermans rea har börjat, jag var inne och fingrade på en stickad Jil Sander-tröja med lätt folkrockigt indianmönster runt halsen nu på lunchen för ett par timmar sedan. Det är ju en sån där butik som man inte ens överväger att handla i innan det är typ halva priset, sedan väntar man ut 70%-veckan om man är kall och hoppas att något finns kvar (i våras köpte jag ett par Balenciaga-brallor, se där).

Hur som helst, grejen är att Jay-Jay Johanson jobbar på Nathalie Schuterman. Han var inte i butiken idag men jag har sett honom där vid två-tre tillfällen de senaste månaderna. Jag har ingen aning om han är anställd, jobbar deltid eller bara rycker in ibland när det är mycket folk. Men han frågar dig om du behöver hjälp när du står och håller i ett par YSL-brogues och hänger snyggt bakom disken när du går förbi på väg någon annanstans.

Här skulle det förstås vara på plats med någon sarkasm om försäljningssiffrorna på Jay-Jays senaste skiva (som jag tror släpptes i höstas) och ett hånleende/vagt inkvisitoriskt "men var han inte värsta popstjärnan i Frankrike?".

Men det känns bara drygt. Klart Jay-Jay ska stå där. Oavsett på vilket avstånd man följt hans karriär råder det ju ingen tvekan om att allt han egentligen strävat efter är att vara så nära Rue Saint-Honoré 213 som möjligt. Stockholm har inget Colette, men på Nathalie Schuterman köper man stans bästa franska herrkläder. It will do.

Johan Wirfält

Philosorti

Phoebe Philo kommer att lämna sin plats som kreativ ledare för Chloé. Hon har precis fått barn och vill inte hänga i Paris hela tiden, men det vill Chloé att hon ska göra. Fransmannen Roland Mouret sägs vara namnet som tar över.

Man kan undra hur det kommer att gå. Roland Mouret är visserligen en designer som kan göra vackra kläder för rika kvinnor, men det finns en ungdomlighet hos Chloé som är som bortblåst på Mourets visningar. Själva styrkan hos Chloé – att göra kläder som går rakt in i hjärtat hos unga, urbana kvinnor – kan gå förlorad.

Johan Wirfält