Det är lite underligt att storyn om JT Leroy som en möjlig påhittad person först nu har blivit nyhetsstoff på de svenska bloggarna. Inte för att verka helt överlägsen, men Rodeo skrev faktiskt om det här redan i vårt novembernummer eftersom den första, och mer utförliga artikeln, hade publicerats i New York Magazine.

Jag är förkyld. Sjuk liksom. Alltså tar jag på mig skrämmande mycket kläder när jag ska röra mig genom kylan. Curlingkängor, stor täckjacka från Complete Finesse, underställ, samt världens fulaste mössa. Världens fulaste mössa råkar nämligen också vara världens varmaste mössa. Alltså ser jag ut som en modekatastrof.

Ett av de roligare sidospåren i höstsäsongen av Entourage var Turtles karriär som manager åt rapparen Saigon. Kalenderbitardetaljer som det absurda i att en helt ny mc har ett exklusivt Just Blaze-beat på sin demo hade man lätt överseende med. Istället var det bara grymt att, efter all Djursholmsindie på The OC, se en av de rappare som det snackats mest om i New York (och på internet) de senaste åren ha en återkommande roll i en tv-serie innan han ens släppt en officiell singel.

Det är om inte annat ännu ett tecken på hur stor och betydelsefull mixtapescenen faktiskt är i USA. Saigon har byggt sitt rykte som stenhård gaturappare på tapes som Warning Shots från DJ Kay Slay och Whoo Kid. Två voltor i finkan finns på cv:t, liksom väldokumenterad homofobi. Men lyssnar man på Saigon blir det ganska snart uppenbart att han är en rappare utöver det vanliga. Han har ordvändningar som Cam’Ron (men som faktiskt betyder något), han är lika hemma med Dead Prezziga konspirationsteorier som att plocka ner raplegender från piedestaler – på Contraband, Pt 2 går han från fyra retoriska frågor om varför vita gillar när svarta har ihjäl varandra till att räkna upp tidernas sämsta Biggie-rim på en halv vers. 

Men mest, och bäst, uppsnärjd i hip hop-historien blir Saigon på Hip Hop. Med en klassisk Isaac Hayes-loop som grund och en lika klassisk MC Shan-rad till refräng, inklippta barnröster som säger att de vill bli "a Pimp like C" och fantastiska Mary J Blige-körer, är Hip Hop den finaste metarappen sedan Jiggas Dear Summer. Inte bara på min topp tio-lista över 2005 års bästa låtar, jag lovar.

När Saigons debutalbum The Greatest Story Never Told släpps i vår är det också Jay-Z och Nas han framför allt kommer att jämföras med som rappare. Till dess kan du hålla till godo med senaste mixtapen, DJ Drama-hostade Welcome to Saigon. Det är en utmärkt sammanfattning av Saigons karriär till dags dato, och innehåller förutom spåren ovan även bangers som My Favorite Things, Shok TV och NY Streets. Du hittar den här om du snabbar dig.

Såg alldeles nyligen färdigt tredje säsongen av tv-serien Nip/Tuck och det var trots allt lite av en besvikelse. Åtminstone i jämförelse med andra säsongens skrika-rakt-ut-i-luften-slut. Men det hindrar inte att Nip/Tuck är det kanske galnaste som någonsin har visats på tv. Jag förstår faktiskt inte varför den inte har slagit igenom mer i Sverige.

Jag håller på med en artikel om bögar och modebranschen och trillade över den här sidan.

Ibland blir man glad över nätet. Internet Archive har lagt ut en hög gamla filmer för vilka ingen äger upphovsrätten längre. Buster Keaton-rullar och screwballkomedier som My Man Godfrey, den första filmen att bli Oscarnominerad i alla skådespelarkategorierna samtidigt.

Två saker. För det första hade jag missat att ett universitet i Skottland ska göra en vetenskaplig undersökning av hur tjejer uppfattar sina rumpor i olika plagg.

Nathalie Schutermans rea har börjat, jag var inne och fingrade på en stickad Jil Sander-tröja med lätt folkrockigt indianmönster runt halsen nu på lunchen för ett par timmar sedan. Det är ju en sån där butik som man inte ens överväger att handla i innan det är typ halva priset, sedan väntar man ut 70%-veckan om man är kall och hoppas att något finns kvar (i våras köpte jag ett par Balenciaga-brallor, se där).

Hur som helst, grejen är att Jay-Jay Johanson jobbar på Nathalie Schuterman. Han var inte i butiken idag men jag har sett honom där vid två-tre tillfällen de senaste månaderna. Jag har ingen aning om han är anställd, jobbar deltid eller bara rycker in ibland när det är mycket folk. Men han frågar dig om du behöver hjälp när du står och håller i ett par YSL-brogues och hänger snyggt bakom disken när du går förbi på väg någon annanstans.

Här skulle det förstås vara på plats med någon sarkasm om försäljningssiffrorna på Jay-Jays senaste skiva (som jag tror släpptes i höstas) och ett hånleende/vagt inkvisitoriskt "men var han inte värsta popstjärnan i Frankrike?".

Men det känns bara drygt. Klart Jay-Jay ska stå där. Oavsett på vilket avstånd man följt hans karriär råder det ju ingen tvekan om att allt han egentligen strävat efter är att vara så nära Rue Saint-Honoré 213 som möjligt. Stockholm har inget Colette, men på Nathalie Schuterman köper man stans bästa franska herrkläder. It will do.

Phoebe Philo kommer att lämna sin plats som kreativ ledare för Chloé. Hon har precis fått barn och vill inte hänga i Paris hela tiden, men det vill Chloé att hon ska göra. Fransmannen Roland Mouret sägs vara namnet som tar över.

Man kan undra hur det kommer att gå. Roland Mouret är visserligen en designer som kan göra vackra kläder för rika kvinnor, men det finns en ungdomlighet hos Chloé som är som bortblåst på Mourets visningar. Själva styrkan hos Chloé – att göra kläder som går rakt in i hjärtat hos unga, urbana kvinnor – kan gå förlorad.