The queen is dead: Hej då Donna Summer

Discodrottningen är död, länge leve Donna Summer. Hon förändrade musikhistorien åtminstone två gånger.

Först 1977 med I Feel Love, en låt producerad av Giorgio Moroder som i bredare sammanhang inte bara var tillfället då disco gick från en klubbanpassad mix av funk och soul till elektronisk, syntetiserad dansmusik. I Feel Love innebar ett helt nytt paradigm. Det var musik gjord på datorer, framtiden.

I Feel Love var så nyskapande att det skulle ta nästan ett decennium innan allt den inspirerade fick ett namn: Techno.

Sedan, några år senare, förändrade Donna Summer på sätt och vis världen igen – den här gången med State of Independence. Här handlar det istället om musik som politisk massrörelse, om socialt medveten pop, om quirky basgångar och storslagna körer som fångar en större tendens i samhället. Det var 1982, frihet i Afrika, bort med apartheid och gamla kolonialstater som nu kastade historiens ok. Quincy Jones producerade och dirigerade (se nedan), det är fortfarande ett av det finaste, funkigaste och mest medryckande stycken musik jag hört.

Snart spelade Quincy Jones som bekant in all star-uppföljaren We are the world. Men den kom aldrig i närheten av State of Independence djupa eufori. Att Donna Summers låt fortfarande inte rankas bredvid, vad vet jag, The Clash och Billy Bragg när medierna diskuterar politisk musik, säger väldigt mycket om rockjournalistikens inbundna perspektiv.

Det är musik som ger röst åt en hel kontinents frihetssträvan.

Internets bästa version av State of Independence finns här – Donnas dotter Mimi inleder:

YouTube Preview Image

Och här är ett kort klipp från inspelningen i studion:

YouTube Preview Image

Kören som Quincy Jones leder (och som sedan delvis återförenades på We are the world) säger någonting om Donna Summers storhet. Bakom mickarna står Michael Jackson, Stevie Wonder, Lionel Ritchie, Dionne Warwick, Kenny Loggins, Brenda Russell, Michael McDonald och Christopher Cross. Herregud. Men så kunde det gå till på 80-talet.

Tack för allt Donna. Vila i frid.

UPPDATERING: Min gode vän Sebastian Suarez-Golborne påpekar att Donna Summer faktiskt har förändrat musikhistorien TRE gånger. 1980 uppfann hon, med magiska Our Love, popbandet New Order!

Johan Wirfält

”I bästa fall ser vi början på en ny internationell solidaritetsrörelse”


Sara Lidman på Russelltribunalen, maj 1967. Foto: John Duffet.

Om du befinner dig i Stockholm i helgen, snabbt tips: Besök Kulturhuset imorgon lördag, besök Bio Rio i övermorgon söndag.

Är du som jag intresserad av de eviga frågorna – svenskhet, europeisk identitet, ”de andra” – är det antagligen där helgens mest spännande samtal kommer pågå.

Söndagen först: Med anledning av 00-talets hittills största svenska konstdebatt (den om tårtan, alltså) arrangerar Bio Rio i Hornstull ett samtal om blackface i Sverige. Briljanta människor som Decida och Oivvio Polite kommer diskutera rasistiska stereotyper, humor och den amerikanska minstrel show-traditionens globala utlöpare. Förhoppningsvis pratar de en del om Spike Lees klassiker Bamboozled – en film som, åtminstone i Sverige, fått för lite uppmärksamhet i samband med debatten om Makode Lindes tårtverk.

YouTube Preview Image

Så, till lördagen. Imorgon håller Kulturhuset nämligen Tribunal 12, en blandning av folkrättegång, politiskt debattforum och performanceteater. Russelltribunalen i Stockholm 1967 bidrog till att rikta om kameralinserna i Vietnamkriget – allting USA gjorde där borta i Sydostasien var kanske inte så bra?

På samma sätt vill Tribubal 12 öppna våra ögon för vad som händer i gränslandet – det geografiska, men också mentala – mellan Europa och resten av världen. Hur behandlas människor som flyr till Europa från förföljelse i andra delar av världen? Hur ser vi på asylsökande? När får man rätt att kalla sig europé?

En ”jury” bestående av bland andra Saskia Sassen (sociologiprofessor och migrationsexpert på Columbiauniversitetet i New York), Nawal El Saadawi (egyptisk författare och aktivist, och en av de ledande rösterna i den arabiska våren) samt Henning Mankell (Henning Mankell) lyssnar på vittnesmål. Sedan dömer de Europa.

Det kan bli blodigt.

Syftet här är förstås inte att fria eller fälla i någon juridisk mening. Tribunal 12 handlar om moralen. Dessutom är den, lite på samma sätt som Makode Lindes tårta, ett sätt att inom delvis konstnärliga ramar lyfta en politisk fråga som annars ligger och skvalpar alldeles för långt ifrån nyhetsagendan.

Förebilden är alltså Russelltribunalen. Under ledning av Bertrand Russell och Jean-Paul Sartre samlades aktivister, filosofer och författare i Stockholm våren 1967. På agendan stod USA:s krigföring i Vietnam. En pojke som vanställts av napalm vittnade. Juryn dömde symboliskt USA för krigsbrott.

Vilken betydelse kan den här typen av ”rättegångar” ha? Igår kväll mailade jag med Erik Eriksson, journalist som bland annat rapporterade från Vietnamkriget för Aftonbladet och SVT. Eriksson var med när det begav sig, på Folkets hus i Stockholm 1967.

Vilket är ditt starkaste minne från Russelltribunalen?
– Den stora uppslutningen av frivilliga, som gav pengar, gjorde alla slags jobb, från kvalificerade översättningar till städning, alla de som gjorde tribunalen möjlig. Och så möten med några av den tidens spännande människor: Jean- Paul Sartre, Simone de Beauvoir, Isac Deutscher, Peter Weiss, Sara Lidman.

Vilka blev de konkreta följderna?
– Ökad kunskap om kriget i Vietnam, genombrott för mediabevakning av kriget. Utan kunskap faller solidariteten.

Vad tror du att Tribunal 12 kan uppnå?
– Ökade kunskaper om världens orättvisor, stärkt insikt om vårt ansvar för det som sker.

Många jämför början av 10-talet med slutet av 60-talet – 2011 var ”det nya 68″ säger vissa. Finns det något i luften nu som du känner igen från då?
– I bästa fall ser vi nu början på en ny internationell solidaritetsrörelse byggd på kunskap om världen. ”Saklighet och engagemang”, sa vi då i den studentgrupp där jag var medlem. Det gäller i dag också.

Mer information om Tribunal 12 hittar du här.

Johan Wirfält

Under det rosa töcknet

Det stormar om en rosa liten bok – Trafikmaktordningen, utgiven av miniförlaget Korpen Koloni men författad av Planka.nu. Eftersom Korpen Koloni får kulturstöd menar vissa nu att staten finansierar Plankas plankningskampanjer – en som är av den åsikten är Christer G Wennerholm.

”Det här är helt oacceptabelt”, rasar SL-ordföranden, trafiklandstingsrådet och premiärlejonet i Rapport.

Händelsen föder två frågor.

1. Har Christer G plötsligt börja svara i telefon när journalister ringer? Normalt kommenterar han ju varken varför han blir utslängd från krogen eller hur det bolag han är styrelseordförande i under 2011 kunde gå back 156 miljoner. Antar att det var den kulturpolitiska dimensionen som fick ut G:et på banan. Han sägs gilla kultur.

2. Har någon faktiskt läst Trafikmaktordningen? Jo, just det, jag har ju gjort det. Och det borde ni också göra. Det är nämligen en i långa stycken briljant liten skrift, ett av de intressantare inlägg som gjorts i trafikdebatten på senare år. Står man bara ut med ett par paragrafer poststrukturalistisk teoribildning är Trafikmaktordningen en enkel och väldigt klargörande uppgörelse med bilsamhället – hur vi byggt in oss i ett bilberoende som bryter ner oss, inte bara ur miljösynpunkt utan också socialt och framför allt mentalt. För alla män därute bjuder boken dessutom på en fin nytolkning av automobilrockens höga visa, Bruce Springsteens Born to run. Bossens epos, kan vi läsa i Trafikmaktordningen, handlar inte alls om att fly, som många brukar hävda – utan om sökandet efter ett sammanhang. Att hitta hem, med andra ord. Rekommenderas varmt.

Stödet till bokutgivningen motiveras av Kennet Johansson, generaldirektör för Statens kulturråd: ”Den bedömning vår arbetsgrupp har gjort är att Trafikmaktordningen är en välskriven och välargumenterad debattbok som tillför ett nytt perspektiv i den trafikpolitiska utvecklingen”.

Han har fullständigt rätt. Trafikmaktordningen handlar väldigt lite om att planka (vilket jag själv är emot som politisk metod) och väldigt mycket om att tänka nytt kring trafikfrågor – något samtliga medborgare skulle må bra av att göra då och då.

Stöd själv kulturen genom att köpa Trafikmaktordningen här.

Johan Wirfält

Berättelsen bakom bilderna: Our Legacy vs Makode Linde

Som designer är det bra att ha fingret i luften – man måste ju känna av modets svängningar, trenders uppgång och fall, allt det där. Men ibland verkar det som om bitarna bara faller på plats av sig självt. Frågan är om inte det är trevligare? Lite slump och spontanitet, snarare än noga kalkylerad trendighet.

Jag tror jag gillar det bättre.

Som för ett par dagar sedan, när det även i övrigt väldigt sympatiska svenska herrmärket Our Legacy släppte sin nya kollektion Splash!. Modell: Makode Linde, världens just nu mest omdebatterade konstnär.

Det var förstås en tillfällighet, kollektionen plåtades en vecka före tårtgate. Samtidigt är det väl just sånt här som kännetecknar bra designer, precis som det kännetecknar bra konstnärer. De lyckas fånga samtiden av ingen annan anledning att de befinner sig på rätt plats, vid rätt tillfälle – och i rätt tårtsmet.

Jag mailade lite med Makode Linde, Our Legacy-grundaren Jockum Hallin samt varumärkets art director/husfotograf Tony Cederteg för att fördjupa mig i frågan.

Hej Makode! Hur kändes det att modella?
– Jag hade inga betänkligheter. Jag bryr mig inte om att ” vara snygg” på bild. Gjorde det mest för att jag ville ligga med fotografen.

Är det här något du gjort förut?
– Ja. Jag var ung och behövde pengarna.

Så, Jockum och Tony, vilken är Makodes största styrka som modell?
Tony: Ombytlig, och androgyn. Hans uttryck förändras även markant när han gör saker med håret som man är ovan att se honom i.

Vad tycker ni om Makode Lindes omdebatterade tårtperformance?
Jockum: Överraskande, att Makode kunde baka! Själva performancen kan man väl, som mediestormen tydligt visar, säga en hel del om. Makode belyser ett väldigt känsligt ämne, som tyvärr kommit bort i debatten kring vilket land som är mest inskränkt, vem som är rasist och vem som bör avgå. Our Legacy som varumärke tar inte ställning i tårtkriget. Vårt anlitande av Makode som modell baseras endast på hans starka, fysiska attribut.

Ni gjorde plåtningen före tårtan blev en världsnyhet. Men med den i bakhuvudet, får bilderna en utvidgad innebörd?
Makode: Nej, det låter väldigt sökt.

Our Legacy hittar du till vardags här. Makode Linde finns här och på hela internet.

Johan Wirfält

Topplessbilder sätter stilen i brittisk debatt

Som manlig politiker gör man klokt i att inte visa brösten. Med undantag för Vladimir Putin – vars halvnakna jägarbilder hör till de mer bisarra men också underhållande inslagen i 10-talets storpolitik – är en god grundregel för karlar som siktar på höga ämbeten att behålla tröjan på.

Senaste exemplet kommer från Storbritannien. ”Är du säker på att det här är killen du vill ha som borgmästare?” skrev en vän i London på Facebook nyligen. Med statusuppdateringen bifogade han en paparazzibild på Ken Livingstone, Labours kandidat i Londons kommande borgmästarval.

Det är ingen vacker syn.

Livingstone, 67 i juni, har smygfotats medan han bär ut en sliskig sopsäck – i bar och skrumpen överkropp, iförd endast jeans. Sådant skulle säkert väcka viss uppmärksamhet även i Sverige. Men det intressanta här är hur Topless-Ken blivit ett slagträ i den brittiska debatten.

När Toryvänliga The Sun först pub­licerade bilden för en månad sedan, konstaterade tidningen hånfullt att Ken Livingstone ”svettas på grund av anklagelserna om att han smitit från skatten”.

”Han ser ut som Pete Doherty kommer göra om 30 år”, Facebookfnös i stället min kompis. Underförstått: Rösta på Ken och du väljer en politiker lika pålitlig som ett överårigt rockvrak.

Det säger något om den hätska stämning som präglar Londons borgmästarval – nyligen rök Ken Livingstone ihop med sin motståndare Boris Johnson i en hiss, ett gräl som slutade med att Boris kallade Ken för ”en jävla lögnare”.

Men toplessbilderna på Labours borgmästarkandidat är också talande för någonting annat: de stilmässiga krav som ställs på Storbritanniens folkvalda.

En brittisk politiker måste helt enkelt kunna klä sig för att bli tagen på allvar.

För att odla en folkligare image har David Cameron sedan han blev premiärminister gjort en poäng av att bli fotograferad under sina motionsrundor – i stället har han mobbats i medierna för sina fula joggingoutfits. Och när Ed Miliband, som brukade kampanja i skjortärmarna, blev ledare för Labour för ett par år sedan fick han ett handfast råd av partiveteranen John Prescott: ”Ta på dig din jävla kavaj igen.”

Vad Prescott tycker om Kens sopiga stil vill jag inte ens föreställa mig.

Faksimil från The Sun. Krönikan publicerades även i DN Söndag den 22 april.

Johan Wirfält

Därför är Makode Lindes könsstympningstårta årets största svenska konstögonblick

YouTube Preview Image

Makode Linde har mördat guldfiskar på Fredsgatan 12 och ställt ut porträtt av en mustachlös Hitler i Berlin. Att han nu gjort en performance som får folk att anklaga kulturministern för rasism och kräva hennes avgång borde alltså inte förvåna.

Kort rekapitulation: När KRO i helgen firade 75-årsjubileum och World Art Day på Moderna museet bjöds det på konstnärlig kakfest. En av födelsedagstårtorna bakades av Makode Linde, en av Sveriges intressantaste unga konstnärer och en ivrig omsättare av postkolonial teori i klatschiga konstverk. Så även denna gång – hans tårta hade formen av en karikerad svart kvinnotorso där Linde (som själv är svart) stack upp sin skalle genom bordet och fungerade som huvud, sminkad i blackface.

Runt omkring stod kultureliten och skrattade.

Tårtan och Lindes blackfacesminkning refererar ju till klassiska, rasistiska stereotyper. Kulturministern deltog, hon är en rasse precis som hela KRO-bunten, alltså? Nja. Låt oss ta ett steg tillbaka. För vad är det som händer där, på 75-årsfesten på Moderna museet?

Vad handlar konstverket egentligen om?

För det första har det en fysisk del, jag talar nu om själva tårtan. Den liknar en kvinnokropp och ska skäras från skötet och uppåt, knyter alltså an till könsstympning. Samtidigt blir den karikerade svarta tårtkroppen en sorts spegling av en västerländsk syn på kvinnlig omskärelse som någonting exotiskt – som om kvinnoförtryck vore ett specifikt afrikanskt problem, frikopplat från maktstrukturer som har lika tydliga men annorlunda uttryck även på våra breddgrader.

Men dessutom har Makode Linde gett verket en större dimension, en sorts postkolonial performancenivå. Det är här jag tycker att den verkliga briljansen ligger. KRO:s gäster är antagligen en av de vitaste skaror människor du kan samla under ett kulturinstitutionstak en söndagseftermiddag i Stockholm. Varje gång någon av dem skar sig en tugga av tårtan gallskrek Linde – som om han blev stympad bit för bit.

Tårtan var en rasistisk stereotyp, ja. Men den vändes direkt mot en av de grupper som historiskt bär tyngst ansvar för att sådana rasistiska stereotyper uppkommit, nämligen den europeiska högborgerligheten. Vad vi ser i klippet ovan är med andra ord skövlingen av en kontinent – gestaltad i socker, grädde och glasyr i ett rum på Skeppsholmen.

Den poängen kunde inte illustreras tydligare än av Lena Adelsohn Liljeroth. Till TT säger kulturministern att hon ”ombads skära upp en tårta”. Det låter med andra ord som om Makode Linde hade planerat hennes medverkan – som symbol för vitt, övre medelklassetablissemang är hon ju närmast oöverträffad. Det var, som konstnärens chefredaktör Anders Rydell twittrade, ”en listigt gillrad konstnärlig musfälla”.

Under dagen har den fällan slagit igen – och det med besked. Afrosvenskarnas riksförbund kräver alltså Lena Adelsohn Liljeroths avgång, enligt ordföranden Kitimbwa Sabuni har kulturministern deltagit i en ”smaklös rasistisk manifestation”. Samtidigt har Moderna museet JO-anmälts av en privatperson som vill att att ”de beslutande skall ställas till ansvars för detta vidriga jippo”.

Det är märkliga reaktioner.

Både Kitimbwa Sabuni och JO-anmälaren – samt förmiddagens twitterdrev – har uppenbarligen missat den antirasistiska, postkolonialt kritiska kärnan i Makode Lindes verk. Linde själv beklagade detta tidigare idag: ”Med tanke på det fattiga utbud som finns i Sverige av konstnärer som skulle kunna definiera sig som afrosvenskar, så hade man ju hoppats att Afrosvenskarnas riksförbund var litet mer insatta i den konst som jag håller på med.”

Men de har också missat en grundläggande distinktion: Den mellan att gestalta något, och att faktiskt göra det på riktigt. När kulturministern karvade i könsstympningstårtan blev hon också en del av Makode Lindes performance och de förutsättningar han satt upp för verket. Hon deltog i ett sammanhang definierat och till viss del regisserat av konstnären, något som närmast kan jämföras med en skådespelare i en film eller en teaterföreställning.

Lena Adelsohn Liljeroth är helt enkelt en pjäs i Makode Lindes större drama. Att, som Afrosvenskarnas riksförbund, hävda att hon deltar i en ”rasistisk manifestation” är ungefär lika intelligent som att anklaga Bruno Ganz för antisemitism för att han brukar spela en upprörd Hitler på Youtube.

Nej, omfamna istället Makode Lindes tårtperformance för vad den är. Vi har just bevittnat årets hittills största svenska konstögonblick.

Johan Wirfält

Pop och politik i palestinakonflikten: Om israeliska Big Brother och Frihetsbussen

Till raden udda karaktärer som någonsin stängt in sig i ett hus för att filmas dygnet runt av tv-kameror, kan numera läggas Saar Szekely – ung konstnär från Tel Aviv, som för någon vecka sedan slutade trea i finalen av årets israeliska Big Brother.

Som Lotta Schüllerqvist berättar i Helsingborgs Dagblad har Saar Szekely skapat rabalder i Israel genom att förvandla dokusåpan till ett politiskt diskussionsforum. Förutom konstnär är 27-åringen nämligen aktivist, en vänlig men knivskarp kritiker av den israeliska ockupationen av Palestina.

I de första avsnitten hade Szekely större delen av Big Brother-huset – där producenter med öga för tv-mässiga konflikter förstås också sett till att placera en före detta arméofficer och en tävlande med ”intensivt hat mot araber” – emot sig. Men allt eftersom programmet närmade sig finalen vann den vältalige (och minst sagt hunkige) unge mannen över allt fler deltagare till sin sida. Saar Szekely var helt enkelt för trevlig för att inte ta på allvar – se själva i klippet nedan.

Plötsligt hyllas Big Brother i Israels vänsterkretsar, som verkar ha drabbats av någon sorts kollektiv förälskelse i Saar Szekely. Hans uttalade syfte med att delta i programmet har varit att föra upp ockupationen, som få israeler ifrågasätter, på den politiska agendan. ”Om ni ska sända det här skräpet så ska jag i alla fall försöka ge det lite innehåll”, sa han till tv-producenterna innan han gick in i Big Brother-huset.

Programmet har slagit alla tidigare säsongers tittarrekord. Men att en av Israels populäraste dokusåpor blivit plattform för politisk debatt är också talande för de nya vägar som numera tas av regionens mer uppfinningsrika aktivister.

Ett exempel på något liknande är Frihetsteatern, en teater, scen- och medieskola i Jenin på de ockuperade palestinska områdena. Jag besökte Palestina förra året, och skrev då bland annat ett reportage om Frihetsteatern och dess mördade grundare Juliano Mer-Khamis i Expressen – läs gärna här. I artikeln konstaterar jag att den ”kulturella intifada” som Frihetsteatern bedriver inte bara handlar om att undergräva Israels ockupation. Kvinnlig frigörelse i det patriarkala palestinska samhället står lika högt på agendan.

Om senaste säsongen av Big Brother är kontroversiell i Israel är det ingenting emot vad Frihetsteatern är i Jenin.


Frihetsteaterns grundare Jonatan Stanczak och Zakaria Zubeidi utanför teaterlokalerna i Jenin, Västbanken, oktober 2011.

Frihetsteaterns kommande projekt är också ett av deras mest intressanta. Om ett par dagar packar teaterkompaniet in sig i Frihetsbussen och ger sig ut på turné till Egypten. Med hjälp av playbackteater kommer skådespelare och teaterelever tillsammans med publiken – bland annat i en föreställning på Tahrirtorget – gestalta berättelser från den egyptiska revolutionen, unika för varje föreställning.

Till hösten rullar Frihetsbussen vidare, den här gången på hemmaplan. Under september-oktober turnerar de genom femton palestinska orter – och det fina i kråksången är att då kan även du följa med. Riksteatern i Sverige är nämligen en av Frihetsteaterns samarbetspartner, och i slutet av september arrangerar de i Palestina en teaterresa som kommer ansluta till Frihetsbussen. Bryggan till Sverige är naturlig – Jonatan Stanczak, en av Frihetsteaterns grundare, är svensk. När jag pratade med honom tidigare i veckan förklarade han att syftet med Frihetsbussen är att ”hedra och ge röst åt de palestinska berättelser som så sällan får utrymme i medierna.”

Här hemma gillar vi att tala om hur popkulturen under 10-talet blivit mer politisk. På Frihetsteatern har den kopplingen länge varit en självklarhet.

Jonatan, kan du beskriva playbackteater för någon som inte är insatt i hur det fungerar?
– Skådespelarna åker ut till ett samhälle där medborgarna delar med sig av sina berättelser och livserfarenheter. De här berättelserna improviseras omedelbart, och direkt på plats, till scener. De levandegörs, gestaltas – de hedras. Det skapar utrymme för ännu en berättelse, ännu en, och så vidare.

Funderade ni på att även köra till städer inne i Israel?
– Absolut, och vi var mycket nära att lyckas med det. Vi hade en fullskalig trupp med palestinier som även har israeliskt medborgarskap, men transportkostnaderna blev för höga för dem att komma till träningarna, så det gick inte. Det är oerhört viktigt för oss att poängtera att de palestinska berättelserna, erfarenheterna och kulturen även finns i historiska Palestina i dagens Israel, i städer som Jaffa, Haifa och Akka.

Finns det en länk mellan Frihetsbussen och palestinska Freedom Riders, vars aktioner mot segregerade israeliska vägar fick mycket uppmärksamhet i höstas?
– Nej. Det här handlar inte bara om de apartheidvägar som kopplar Israels illegala bosättningar samman med varandra, och där enbart israeliska medborgare får åka. Frihetsbussen handlar om att ge utrymme för de palestinska berättelserna och erfarenheterna.

Johan Wirfält

Nya H&M vill bli som Ralph Lauren

I Sverige har nästan alla råd att vara moderna. Vi växer upp med H&M och Ikea, att kunna köpa in sig på de senaste trenderna utan att bli ruinerad är lika självklart som Kalle Anka på julafton. God design – oavsett om det handlar om mode eller inredning – betraktas i det här landet som en demokratisk rättighet.

Samtidigt döljer sig en paradox i H&M och Ikeas framgångar.

Som bolag bygger de på samma grundläggande formel: Massproduktion ger trendiga produkter till extremlåga priser, men kräver också snabb omsättning av lagret.

Ut med det gamla, in med det nya. Slit och släng.

Den affärsidén har lagt grunden till två av historiens mest framgångsrika designföretag. Men i ett 10-tal där det hållbara, personliga och ”äkta” blivit de tydligaste ledorden för västvärldens konsumenter, börjar H&M:s och Ikea:s väldiga shoppingkomplex ironiskt nog att framstå som omoderna.

Åtminstone H&M verkar väl medvetna om detta. De har som bekant redan lanserat Cos – en mindre, mer intim butikskedja där både priserna och känslan av exklusivitet är högre.

Nästa år kommer, som DN kunde avslöja förra veckan, ytterligare en ny H&M-satsning: & other stories.

Den nya H&M-kedjan omges än så länge av stort hemlighetsmakeri, vd Karl-Johan Persson vill inte ens avslöja vilken inriktning butikerna ska ha. Men enligt DN:s granskning kommer & other stories inte bara sälja kläder, utan även skönhetsprodukter och inredning.

& other stories – namnet i sig är talande. Det skvallrar om en samtid där så kallad storytelling blivit det främsta sättet för företag att knyta kunderna närmare sig. Historien bakom blir en del av produkten,
den får kunderna att känna lojalitet med varumärket och placerar det i ett större sammanhang.

”Framgångsrik storytelling är inte bara en historia, utan en värld av historier”, som en vän i pr-branschen sammanfattade det nyligen.

Företag som Apple och Ralph Lauren förknippas i dag med en livsstil lika mycket som med en viss typ av teknikprylar eller pikétröjor. De har byggt ett helt varumärkesuniversum, där varje enskild produktlinje blir en del av en större berättelse.

Med & other stories verkar H&M vilja göra samma sak.

Krönikan publicerades även i DN Söndag den 8 april.

Johan Wirfält

Savile Row slår tillbaka mot ung USA-uppkomling

Svenskar är blyga men intresserade av omvärlden, italienare flashiga och mer självupptagna. Se där, två exempel på nationella stereotyper som i dag lever vidare – genom framgångsrika modevarumärken.

Den globala modeindustrin har aldrig varit större. Samtidigt fyller modet också en delvis ny funktion.

När klädmärken som Acne eller Cheap Monday hyllas i internationell press, är det också idén om det moderna Sverige som går på export. På samma sätt bidrar Dolce & Gabbana och Versaces stekiga maximalism till att cementera en viss bild av Italien.

De senaste veckorna har sådana stereotyper förvandlat Londons lyxkvarter till ett mode­ideologiskt slagfält. På ena sidan de anrika skräddarna på Savile Row, på den andra amerikanska Abercrombie & Fitch.

Det är konservatism mot ungdomliga uppkomlingar, gamla världen mot den nya.

Under 00-talet erövrade Abercrombie & Fitch hemlandet med dansande butikssäljare och barbröstade muskelmän. 2008 öppnade de sin första Londonbutik – precis runt hörnet från Savile Row.

De nya grannarna är en antites till allt som Savile Row representerar.

Där skräddarna står för tidlöst hantverk är Abercrombie & Fitch en ren marknadsföringskonstruktion. Där Savile Row-kostymer är dyra eftersom de är handgjorda, kostar A&F skjortan av ingen annan anledning än att det är ett smart sätt att skapa efterfrågan.

Nyligen meddelade Abercrombie & Fitch att de tänkte expandera sin Londonverksamhet, en barnmodebutik ska öppnas på Savile Row nummer 3.

Det lokala skräddarskrået fick nog.

Gieves & Hawkes skrev till kommunfullmäktige och förklarade att Abercrombie & Fitch måste stoppas. Någon annan menade att en ny A&F-butik var ett hot inte bara mot gatans karaktär, ”utan även säkerheten”. En anonym skräddare sammanfattade: ”Jag tror inte att någon motsätter sig att vi utvecklas, men en butikskedja som säljer taffliga kläder till gräsliga människor är inte riktigt rätt riktning.”

Kommunens beslut dröjer. Själv gick jag förbi Abercrombie & Fitch för någon vecka sedan. En distingerad herre i mörk kritstreckskostym kastade ett öga på turisthorden utanför. Han rynkade på näsan och skyndade upp längs Savile Row.

Mot tryggheten och traditionerna.

Krönikan publicerades även i DN Söndag den 25 mars.

Johan Wirfält

Om moderat ministerarrogans – och de två journalisterna som ruttnar bort på grund av den

Det finns, grovt räknat, två typer av moderat ministerarrogans. Den ena toppade torsdagens extraupplagor – Sten Tolgfors avgick, men precis som tidigare utkickade kollegerna Sven Otto Littorin, Cecilia Stegö Chilò och Maria Borelius verkade han egentligen inte tycka att han själv gjort något fel.

Ska vi tro Sten Tolgfors var det drevet som tvingade bort honom. Medietrycket mot försvarsministern (och hans barn, som Tolgfors hade den dåliga smaken att dra in under torsdagens presskonferens) blev för stort.

Som om han själv inte hade något ansvar. Som om försvarsdepartementet under hans ledning inte suttit med i möten som mynnade ut i att FOI startade ett bulvanföretag för att staten skulle slippa inblandning i ett visst vapenfabriksbygge.

Det där, att neka till ansvar trots att man uppenbart har det, är en sorts moderat ministerarrogans. Men under gårdagen fick vi också ett talande exempel på den andra typen – den arrogans som är unik för Carl Bildt.

Igår avslöjade nämligen Aftonbladet att Carl Bildt gav Jan Eliasson kalla handen när Sveriges tyngste diplomat förra året erbjöd sig att försöka förhandla loss etiopiensvenskarna Johan Persson och Martin Schibbye. Eftersom den här medieepisoden utspelade sig i skuggan av Sten Tolgfors avgång, kan det vara värt att lyfta den igen.

Som Aftonbladet kunde berätta är Jan Eliasson sedan förra vändan i FN personligt bekant med Etiopiens premiärminister Meles Zenawi. I höstas kontaktade Eliasson den svenska regeringen – kanske kunde han vara Carl Bildt behjälplig i en förhandling med etiopierna?

Jan Eliasson har känt Zenawi i 20 år, om någon hade förutsättningar att få Johan Persson och Martin Schibbye frisläppta var det han. Eliasson visste att läget var kritiskt, marginalerna små. Det här var alltså i höstas, innan rättegången mot de svenska journalisterna inletts i Addis Abeba. När Persson och Schibbye väl ställts inför rätta skulle möjligheterna att snabbt få hem dem förhandlingsvägen vara uttömda – och inget annat än en utdragen myndighetsprocess i en rättsosäker nation återstå.

”För mig var det självklart att vilja hjälpa till. Men allt måste gå ­genom regeringen”, sa Eliasson.

Och av det blev nu ingenting. Carl Bildt brydde sig nämligen inte ens om att svara när Sveriges mest meriterade diplomat hörde av sig.

Man kan förstås bara spekulera i varför. Men ni vet vad de säger om Carl Bildt på andra sidan Atlanten – ”a medium size dog with big dog attitude”. Kan det vara så enkelt att vår utrikesminister inte gillar att hamna i skuggan av den internationellt sett mer respekterade Jan Eliasson?

På UD-middagar kan sådan tuppfäktning säkert vara underhållande. När den leder till att två svenska journalister ruttnar bort i ett fängelse på Afrikas horn är det lättare att hålla sig för skratt.

Johan Wirfält