Sveriges just nu skitigaste accessoar

fredrik_reinfeldt_halsduk

Dagens – och valrörelsens – hittills mest omtalade halsduk är den som i lördags natt täckte en hög bajs i trappuppgången hos Fredrik Reinfeldts pappaledige pressekreterare Edvard Unsgaard. Bajs som sedermera blev upptorkat av en ”invandrare” från ett städföretag, och därmed bekräftade arbetslinjens förtjänster, enligt Edvard Unsgaard på Facebook.

Vill ni fördjupa er i dagens storm i politikersverige gör ni det här. Snyggt scoopat, Martin!

Nu väntar vi ivrigt på att någon av landets humorister tar upp tråden på den här, ähum, skitnyheten. Till dess, modevinkeln: Kjell Häglund twitterspekulerar i om halsduken i Unsgaards trapphus kom från Burberry. Efter att via lite luskande ha lokaliserat Edvard Unsgaards lägenhet till övre Odengatan lutar jag mer åt att det är en randig Paul Smith-halsduk. Dels känns de snällt snarare än utmanande moderna ränderna väldigt norra Vasastan. Men framför allt har den här typen av halsduk, efter att Fredrik Reinfeldt ivrigt bar den under förra valrörelsen, blivit mer eller mindre synonym med Alliansen.

Ursprungligen tycks halsduken för övrigt ha introducerats för Reinfeldt av folkpartisten Niklas Frykman, någon gång vårvinten 2006.

(Foto Martin Adolfsson, Expo)

Johan Wirfält

Det är 2010 och vi inreder med cyklar igen

seinfeldset

Som ung Seinfeldtittare var det något man funderade på då och då: Vad är grejen med den där mountainbiken som hänger på hans vägg? Under seriens alla säsonger användes cykeln såvitt jag vet bara vid ett enda tillfälle – och då av Kramer, som tog ett kort varv runt soffan medan Jerry var ute på stan. Man misstänker att Jerry Seinfeld mest hängt upp hojen på väggen för att antyda ett aktivt liv.

På senare år har det där fått en sorts motsvarighet i butikerna hos västvärldens mer nogräknade modevarumärken – i Stockholm har som bekant både Acne, Our Legacy och Paul Smith på NK cyklar strategiskt utplacerade i sina lokaler. I de här sammanhangen handlar det förstås inte om mountainbikes, utan om racercyklar och fixies med klassisk geometri. Men tanken är på sätt och vis densamma: En egenbrandad cykel någonstans mellan skyltfönster och provhytt ger inredningsmässig dynamik, men signalerar framför allt att varumärket är ”mer än bara mode”, att det bär på värderingar som är gångbara även utanför butiksbubblan.

Cykeln som inredning, det är en paradox som känns ganska talande för 2010.

Att inredningscyklar håller på att bli business på allvar insåg jag när jag, slösurfande nu på morgonen, hamnade hos Francesco Bertelli. Bertelli driver cykelverkstad i New York som specialiserat sig på custombygge av cyklar utifrån vintagedelar. Om hans senaste skapelse Goldie kan man på hemsidan läsa följande:

”I’ve been invited by Cyrus, an italian furniture company, to build a bike for their window store in SoHo, NYC. (…) The bike is visible at Cyrus, 115 Mercer Street, New York, NY”

bertellibici

Nu när jag skriver minns jag att en kompis som sålde lägenhet för ett par månader sedan uppmanades av sin homestager att ställa in en cykel i vardagsrummet – det skulle se ”mer intressant ut” på bilderna i bostadsannonsen. 2010 tycks vara året då birkastansborna förväntas komplettera sina tjeckiska industrilampor med en snyggt parkerad Pinarello.

Johan Wirfält

Vasastan kwassa kwassa

Jag har skrivit ett reportage från Kinshasa – om kongolesiska popstjärnan Werrason, soukous-scenen och sponsorkampen mellan lokala ölmärkena Primus och Skol – i dagens DN. Finns inte på nätet än, så köp tidningen – och kolla in min hyfsat kronologiska kongolesiska Spotifylista här.

Ska försöka fylla på med en mix på bloggen i helgen, för Spotify är långt ifrån representativt för hur Kongo låter idag. En nationalikon som Werrason har bara ett album där. Och Kinshasas nya generation artister – som den oefterhärmlige Bill Clinton, eller Fally Ipupa som gjort den fenomenala r’n'b-låten Chaise Electrique med Olivia från G-Unit – finns såvitt jag vet inte där över huvud taget.

Det är lite talande för kongolesisk musik tror jag. Den väntar fortfarande på att omfamnas av en, tja, ska vi kalla det västerländsk rockjournalistpublik, på samma sätt som skett med exempelvis musik från Mali de senaste åren. Kongolesiska artister spelar i Paris och Montreal mest hela tiden, men då är det framför allt folk med rötterna i fransktalande Afrika som fyller konserthallarna.

En fin sak med 00-talet är ju annars att fler och fler afrikanska artister brutit sig ur det där vagt definierade ”världsfacket” som de slentrianmässigt sorterats in i tidigare. Det vore gött om en snubbe som Bill Clinton stod näst på tur, av den enkla anledningen att kongolesiska artister ska upplevas live. De konserter jag såg i Kinshasa med Werrason och Koffi varade i fem-sex timmar, det var upp till 20 personer i banden och 10 dansare framför scenen. Att flyga alla dem till Sverige kostar så klart skjortan, men, Joel Borg och Niklas Lundell på Way Out West och Luger, jag talar till er nu! Vore det inte toppen med något sådant i, säg, augusti?

werradansare2

Det blev trångt på Kåken när Werrasons dansare plötsligt dök upp för att köra Techno Malewa. ”Men annars var det en helt vanlig kväll. Howlin’ hängde vid båset och Martin Thomasson och jag spelade gamla Weatherallmixar på Happy Mondays”, meddelar Johan Mattsson.

Nedan videorna som nämndes i faktarutan bredvid DN-artikeln förresten. Känsliga tittare varnas – en del av dem innehåller kommersiella budskap som handlar om att dricka öl.

Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.

 

Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.

 

Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.

 

Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.

 

Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.

 

Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.

 

Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.

 

Johan Wirfält

Jag fick Per Oscarsson-feeling…

…och började youtuba, hittade två klassiska, tidiga klipp. Först, ur Jan Troell-filmatiseringen av Eyvind Johnssons Här har du ditt liv:

Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.

Och ur Henning Carlsen-filmatiseringen av Knut Hamsuns Svält:

Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.

Vilken stämning.

Johan Wirfält

Oscarsson om Oscarsson

peroscarsson

God fortsättning! Jag läste Aftonbladetartikeln om Per Oscarsson, straight outta västgötaslätten, igår. Gör det du också – för oss som inte kan få nog av ärrade kulturmänniskor lämnar de korta pratminusen viss mersmak.

Om Sverige åt svenskarna, ett ”historiskt spektakel” som Oscarsson 1980 skrev, regisserade och själv spelade alla huvudrollerna i och som, i någon sorts ofrivillig förhandsparodi på Arnfilmerna, skildrar hur ett gäng medeltidsmunkar i Varnhem försöker avla fram en övermänniska ur befintliga praktexemplar bland traktens bönder:
– Det där med 1400-talet, det var egentligen bara skräp. Jag borde ­inte ha gjort den.

Om att ta en fyraårig paus från skådespeleriet för att bli bonde:
– Och så höll jag på och försökte förändra världen, jag tyckte det var mycket som behövde göras. Det blev inte så mycket av det?…

Om att redan på 50-talet göra en Herzog och alltså, efter att ha stövlat iväg på en mödosam fotvandring till Paris, ”möta Gud” på tysk skogsväg:
– Jag stod stilla i tjugo minuter. Det var väldigt allvarligt, jag trodde jag skulle upp i himlen, upp till det där ljuset. Men det gick aldrig. Så jag fortsatte gå i nio, tio dygn till. Sedan – trött och frusen – ringde jag till Göteborgs Stadsteater och frågade om jag fick komma tillbaka.

I slutet av artikeln pratar Per Oscarsson om sina memoarer: ”Jag har skrivit 500 meter, höll jag på att säga…500 ark. Men nöjd, nä, nä, nä. Men att bli färdig med detta, det är det viktigaste för mig de år jag har kvar.”

Den tidning som publicerar första utdraget ur dem har ett av årets kulturscoop.

Apropå Aftonbladet, förresten: Jag själv pratar mansmode, bandvagnar och Jacques Wallners skägg hos sympatiske Bladetbloggaren Johan Hurtig – här.

(Foto: Thomas Johansson)

Johan Wirfält

Jul i vildingarnas land

where_the_wild_things_are

En spoilervarning är nog på sin plats, nyligen såg jag nämligen Where the wild things are. Det finns förstås massor att säga om den, till exempel att den resa från periferi till tryggt etablerad vardagsrumsmittfåra som en viss typ av amerikansk, naivistisk indieestetik ägnat sig åt sedan mitten av 90-talet nu är helt fullbordad.

Where the wild things are är producerad av Tom Hanks, för guds skull.

Men man kan också se den som en ganska perfekt julfilm, åtminstone om man som jag vill ha sin julskinka och vörtbröd med lite smärtsamma skildringar av dysfunktionella familjer. Vildingarna i landet som filmens Max kommer till efter att han rymt hemifrån är som människor är mest. De vill ha kul men mår ibland ganska dåligt – till och med uselt – och i centrum av den konflikt som snart rullas upp står Carol och KW.

Carol är bullrig och vänlig men visar sig snart bära på ett inre kaos av närmast episka dimensioner. KW är tillbakadragen, subtilt förförisk och kanske den som utövar den verkliga makten. De var tidigare ett par förstår vi, men efter att ha gnagt på varandra – bildligt, bokstavligt – för länge har de nu brutit. Därmed riskerar också hela den bräckliga gruppen att splittras.

”Det är svårt att vara en familj” är en av filmens nyckelrepliker, och det känns som en sanning Spike Jonze burit med sig en rätt stor del av sitt liv. I Where the wild things are utvecklar han den till ett Noréndrama i lurvig monsterkostym.

Where the wild things are får mig att tänka på en annan fin film om en uppfuckad familj, nämligen Rachel getting married. Jag tar lite bloggledigt nu, så säger god jul med en scen ur den som börjar kännas som en modern klassiker i amerikanska (mindre naivistiska) indiesammanhang.

Rachel, hon som gifter sig, har just givit sitt äktensskapslöfte till Sydney. Han, filmen igenom en trygg och genomsympatisk karl och musikproducent som är bra på att sortera disk, svarar:

”All that I ever wanted was to just hear music. And when I met you, I heard you. And Rachel, you’re the most beautiful thing I’ve ever heard. Thank you for marrying me.”

Han hade oss så att säga på hallå. Men så börjar Sydney – som alltså spelas av Tunde Adebimpe från TV on the Radio – sjunga också, Neil Young: ”She used to work in a diner…”

Ah, det är så vackert. God jul!

Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.

 

Johan Wirfält

Älskade Robert

Få saker gör mig så glad som Robert Rauschenberg. Jag funderar på att åka ner till nyöppnade Moderna museet i Malmö i mellandagarna, mest för att återse Geten. Och så är det ju bilder som den här, ur Sunday Times Magazine från 1964:

rauschenbergsundaytimesmag

Via Covenger + Kester et al.

Johan Wirfält

Apropå Leopoldgate: Modekritik på nyhetsplats

Dagens medietwitterdebatt – om att Gunilla Herlitz tydligen bannlyst Bons moderedaktör Linda Leopold från DN:s sidor efter hennes underhållande bitskheter om kungligheternas klänningar på Nobelfesten för ett par veckor sedan – illustrerar två saker:

1. Det allmänt påbjudna kryperiet för kungahuset. Som repubikan försöker man uppröra sig. Förvånad blir man däremot inte.

2. Att det fortfarande finns en tydlig och viktig skillnad mellan kulturjournalistik och nyhetsrapportering. Om Leopold skrivit vad hon skrivit i DN Kultur tror jag inte någon reagerat, åtminstone inte utan att springa in i en vägg av redaktörer redo att mota tjötet i dörren. I nyhetsdelen var den här typen av modekritik däremot en uppenbart främmande fågel och, antar jag, svårare att hantera när läsarna lackade. När jag läste Nobelmoderapporten tyckte jag att den var rolig och bra, men samtidigt lite malplacerad sett till tonen i texten. Ur ett produktionsperspektiv vore det förstås knepigare – kanske inte ens möjligt? – att publicera ett uppslag från Nobelspektaklet i kulturdelen redan dagen efter festen. Men det hade varit ett sätt att navigera runt problemet med läsare som inte klarar kritik mot kungahuset till morgonkaffet.

Johan Wirfält

Apropå musikvideor med män och vägar…

…så har vi pratat för lite om Ian Browns rätt nya singel Stellify. Om någon norr om Manchester mot förmodan bryr sig om den gamle Stone Roses-primaten idag ses han på sin höjd som en skränig spelevink. Senaste tillfället han besökte Sverige – en märklig, Adidasfinansierad konsert på Debaser Medis runt 2006 – minns jag mest för att Brown mitt i en låt avbröt spelningen och beordrade en roddare att gå ner i publiken för att örfila en prisbelönad art director som ägnade sig åt häcklande från scenkanten.

Men, Stellify är ju faktiskt rätt fenomenal. Den känns lite som om A Mountain of One eller något annat nypsykedeliskt rockband skalat bort sina sena Pink Floyd-influenser och istället landat i en värld av nonsensbefriade Arthur Lee-arrangemang.

Tänk bort marschen genom Manchester i videon, bara.

Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.

 

 

 

 

Johan Wirfält

Nya Miike Snow-videon: Hyfsat postapokalyptisk

För någon månad sedan hade jag en fin halvdag med Söderlund. Vi var på en förhandsvisning av The Road på Sture, vi åt lunch på Saturnus, vi gick till Riche och drack varsitt glas rödvin och så pratade vi om John Hillcoats gestaltning av Cormac McCarthys roman: Om att hunden på slutet var helt sjuk, om att det var synd att en del av bilderna inte fick vara så nakna och liksom postapokalyptiskt naturalistiska som man hade hoppats, men också om att Viggo Mortensen är lysande och om hur några rader ur boken lyftes fram och blev ännu tydligare här, och att det nog ändå var en tillfredsställande filmatisering av en av 00-talets bästa romaner.

Sedan gick jag till kontoret och gjorde nåt annat. Söderlund satte sig ner och började, uppenbarligen, skissa vidare på en musikvideoidé han hade berättat om tidigare, med människor som vaknade upp ur någon sorts dvala och drogs mot en och samma plats för att tillsammans tända en biffig brasa. Nu hade ju det där med den postapokalyptiska naturalismen fallit på plats, han visste hur den skulle göras rätt.

Så här blev det:

Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.

 

Johan Wirfält