Elbilar och panskandinaviska kulturflygplan: Därför är Oslo ”The Capital of Scandinavia”

För någon månad sedan höll jag på att bli överkörd av en norrman. Jag promenerade längs Torshovgata i de norra delarna av centrala Oslo, och samtidigt som jag skulle korsa en infart såg jag ett lådformat litet fordon i ögonvrån. Bilen gav inte ett ljud ifrån sig och verkade dessutom stå stilla, jag antog alltså att den var parkerad.

Jag började gå över gatan – och mitt mellan filerna insåg jag att minibilen i själva verket körde rakt emot mig. I hyfsat maklig takt, i och för sig. Men ändå. Det var, upptäckte jag samtidigt som föraren tvärbromsade och stannade någon meter ifrån mig med en kort sladd, en Buddy. En ljudlös, norsk elbil.

Mannen bakom ratten vevade ner rutan. Jag lutade mig fram, sa något i stil med ”oj, det var nära där” och väntade mig väl något ilsket tillbaka om självupptagna svenskar som inte ser sig för innan de korsar gatan. Istället, ett glatt utrop på östnorsk dialekt:

”Ja ja! Vet du var jag kan ladda min bil? Elen börjar ta slut!”

Jag är ingen vän av nationella klichéer. Men jag börjar genuint tro att det inte finns några otrevliga människor i Norge. Det är samma sak varenda gång jag är i Oslo: Folk ler. Man känner sig välkommen.

Jag kom att tänka på det när jag läste om de senaste vändorna i debatten om Stockholms självutnämnda status som ”The Capital of Scandinavia”.

Kommunala slogans är förstås en ständig källa till munterhet – tänk ”Malung – 41 kvadratkilometer med utveckling”, och så vidare. Men att marknadsföra Stockholm som Skandinaviens huvudstad tyder mest på ett smått tragikomiskt storebrorskomplex från svensk sida. ABC Nytt illustrerade nyligen den ofrivilliga humorn i det hela – deras omröstning om vem som borde ersätta ABBA-Benny som fejja för ”The Capital of Scandinavia” på Arlandas reklamskyltar leddes länge av Darth Vader.

Men om vi nu ändå ska kora en skandinavisk huvudstad finns det faktiskt en seriös poäng att göra här: Det borde vara Oslo – och min elbilsincident visar varför.

Om Skandinavien ur ett globalt perspektiv är känt för något, är det som ett avlägset men extremt modernt, progressivt hörn världen. Vad som först tycks som en lustig paradox – elbilar i oljelandet Norge – handlar egentligen om en framtidstro som i sin kärna är just skandinavisk. Norge har redan haft en elbil före Buddy, det söndersågade och konkursade Think-projektet. Att elbils-Norge fortsätter satsa trots sådana haverier tyder på en optimism och ett självförtoende som borde vara ett föredöme för samtliga nordbor.

I Oslo har framåtandan numera en direkt, fysisk motsvarighet i stadsbilden. Överallt byggs det. Kromiga kontorskomplex ploppar upp som svampar runt rangerbangårdarna i Grønland. Future Built-programmet projekterar mängder av klimatneutrala bostadsområden och byggnader i Oslo den kommande tioårsperioden. Staden växer så det knakar – 1995 hade Oslo runt 450 000 invånare, idag är de 611 000 – och lösningen på det är att blicka framåt.

Bakgrunden är som bekant att Norge skriker efter utländsk arbetskraft. Löneläget är skyhögt och Oslo håller på att bli en av de mest mångkulturella städerna i Norden. Idag har 28 procent av befolkningen utländsk bakgrund, precis som i Stockholm. Men till skillnad från i Stockholm bor nyanlända, utomeuropeiska invandrare mitt i stan. Den kosmopolitiska känslan är alltmer påtaglig, Oslo känns som en del av det nya Europa på samma sätt som Malmö eller Köpenhamn gör.

Beräkningar visar också att andelen Oslobor med utländsk bakgrund de närmaste årtiondena kommer klättra upp mot 50 procent. Idag möts du av muslimska tjejer i sjal bredvid lintottarna i passkontrollen på Gardermoen. Medan sådant får nätets stollar att skaka av rädsla, inser varje tänkande människa att det tvärtom är invandringen som är Norges framtid. Ett resonemang som det Johan Norberg förde om Sveriges invandringsbehov i en debattartikel i Expressen i somras, kan rakt översättas på vårt grannland. Fler händer som arbetar, fler hjärnor som tänker och fler konsumenter som handlar – invandring hjälper Norge att hantera arbetsbristen och breddar landet mentalt:

”Allt mer idéer, kultur, teknik och affärsmodeller utvecklas utanför västvärlden. Att fler människor rör sig över gränserna ger en naturlig cirkulation av dessa idéer och förstärker handeln med ursprungsländerna.”

När jag gick genom funkiskvarteren i norra Oslo härom månaden slogs jag av en tanke: Ungefär så här måste det ha varit i Sverige under rekordåren.

Vad vi svenskar upplevde i slutet av 60-talet och början av 70-talet är ju på sätt och vis vad norrmännen upplever idag. De bor i ett land som genom en historiens nyck har blivit ofantligt rikt – vi slapp andra världskriget, de hittade oljan. De har en statsminister som väcker djup respekt i omvärlden genom att betona global gemenskap och solidaritet med de utsatta – den ende nordiske regeringschef som idag kan mäta sig med Olof Palme på den internationella arenan är Jens Stoltenberg. De har en tungsint kulturman som sätter tonen för hela Skandinavien – Bergman då, Karl Ove Knausgård idag.

Framför allt: De tror på framtiden och välkomnar folk från hela världen till sin huvudstad.

En tydlig symbol för Oslos position som ett sorts panskandinaviskt skyltfönster är Norwegian Air. Där stockholmsbaserade SAS går på knäna, investerar Norwegian nästan 130 miljarder kronor i nya flygplan. Redan innan de planen slussas in i flygflottan är Norwegians ambition som hela Skandinaviens flygbolag tydlig: De kulturpersonligheter som pryder planens stjärtfenor är sedan ett tag tillbaka inte bara norska, utan även svenska och danska.

Det finns förstås en ironi här – Norge har inte tillräckligt med upphöjt kulturfolk för att täcka Norwegians stjärtfenebehov. Men vad flygplanen kommunicerar är en känsla av att Norge har plats för alla. Det är sådant, snarare än Stockholms storbroderliga tendens att se sig själv som störst och vackrast, som kännetecknar en huvudstad. Det är också den mentaliteten, den optimistiska glädjen och öppenheten, som gör Oslo till den självklara ”Capital of Scandinavia”.

Medan jag vinkade till elbilsföraren som svängde av ner mot Oslos centrum lekte jag med tanken på att själv flytta dit.

(Foto: Christopher Hagelund/Den norske operan)

Johan Wirfält
Promotion

Exklusiv världspremiär: Oh la la med Jonas Lundqvist

Popmusik på 10-talet är ofta en snabb process: In i studion med sångare, producent och lite låtskisser, se vad som funkar, spela in.

Även i genrer som till form och utförande är konservativa – ja, jag talar om gitarrbaserad rock – hyllas det ögonblickliga och spontana framför allt annat. ”Vi gick bara in och körde” är den bärande idén i runt 97% av de pressreleaser som rockband skrivit de senaste åren. Musik som tar tid – det är något arkaiskt över hela konceptet, sådant som fossila artister som döper skivor till Chinese Democracy ägnar sig åt.

Men jag tycker ju om saker som tar tid. Därför känns det betryggande att årets hittills finaste svenska rockplatta tagit nästan tre år att spela in. Sedan 2009 har Jonas Lundqvist och Rasmus Hägg suttit och pillat i en studio på sjätte våningen i ett hus i Göteborg. Där har de gjort Så e de me de!, Jonas första album sedan solodebuten som Jonas Game och Rasmus första album sedan han producerade och spelade det mesta på El Perro del Mars fenomenala Love is not pop.

Jag skriver Jonas och Rasmus tillsammans här. Inte för att det råder någon tvekan om att Så e de me de! är Jonas Lundqvists skiva – det är en av de naknare och, tror jag, mest ärliga skildringar jag hört av drömmar, frustration och vardagsbekymmer hos en 30-årig svensk kille som vigt två tredjedelar av sitt liv åt popmusik.

Men samtidigt är Så e de me de! så uppenbart en utväxt ur Rasmus Häggs universum. Det är hans ljudbilder, vidsträckta som natthimlen, det är hans harmonier med kluriga basljud som lika gärna kunde vara modern dansmusik. Framför allt är det förstås Rasmus Häggs gitarrfigurer, små krumelurer som växer till landskap av ljud som får eget liv både i och utanför låtstrukturerna, fria och oberäkneliga som vindarna uppför Stigbergsliden.

Vid sidan av Reine Fiske finns inte en bättre gitarrist i norra Europa.

Kylie Minogue bad Studio remixa en låt en gång. Vore jag henne skulle jag ringa Rasmus Hägg och se till att han producerar ett helt album nu. Hon kanske måste flytta till Göteborg några år, det skulle säkert bara göra henne gott.

Så e de me de! är alltså en väldigt fin skiva. Den låt jag gillar mest heter Oh la la. På albumet är den uppdelad i två spår, sammanlagt sex minuter transcendental, nypsykedelisk pop. Men som pepp inför släppet av Så e de me de! nästa vecka bjuder jag idag på en exklusiv sjuminutersversion av låten.

Ladda ner Oh la la här. Det är unika grejer.

Jonas, det tog tre år att spela in Så e de me de!. Klassiska sportfråga, nu när skivan äntligen släpps: Hur känns det?
– Det känns underbart, speciellt att få den här grankransen runt halsen vid mållinjen. Senare i veckan ska jag kräla på låg höjd för att ge min karriär en riktig chans. Sverige, min tid är kommen.

Apropå sportmetaforer har du jobbat som tennistränare i Kungliga tennishallen, ”tennislivet” som det heter i Oh la la. Är låtarna fortfarande aktuella för dig, trots att du skrev dem för rätt länge sedan?
– Ja, allt är ständigt aktuellt. Jag tror inte på tid som parameter för hur aktuella saker och ting är.

På skivan sjunger du om amerikanske författaren John Fante. Han har ju skrivit några rätt klassiska skildringar av frustrerade unga män. Känner du igen dig i dem?
– Kanske det. Jag älskar att hans karaktärer hela tiden tvivlar och tappar självförtroendet, för att sen komma till insikt och bygga upp sig själva likt korthus igen. Allt det där kan jag relatera till. Och samtidigt vill jag också uppfattas som lite frustrerad, i hopp om att någon ska tro att jag fortfarande är ungdomlig och pigg på livet.

Rasmus Hägg präglar Så e de me de!, både som musiker och producent. Hur kom det sig att ni började jobba ihop?
– Ååh Rasmus, fina Rasmus… Vi har ju setts genom åren, första gången runt år 2000 kanske. Samma fester, bla bla bla, du fattar. Jag ville bryta mig fri ifrån min egen historia, med distade gitarrer och ”allt på en gång”-refränger. Jag visste att Rasmus kunde få det att hända. Så jag ringde en dag och frågade: ”Vill du göra ’det’ med mig?” Han svarade: ”Ja, för du har rocksveriges vackraste kropp.”
– Och hur det var? Det var helt fantastiskt. Men minst en mobil och en gitarr överlevde inte mina gentlemannakast från studion på sjätte våningen.

Jag tänker av någon anledning på Grymlings när jag hör Oh la la, det är något med körerna tror jag. Vilket är din bästa Grymlingslåt?
– Här skulle jag så klart kunnat googla och med min otroliga smak lätt välja ut den låt som är ”bäst”. Fast sanningen är att jag inte har någon relation till dem… Men jag ska såklart lyssna på Grymlings nu. Och jag gillar dem redan i teorin.

Ladda ner Oh la la här. Så e de me de! släpps den 21 mars. Foto Yoav Barel för Rodeo, hösten 2011.

Johan Wirfält

Joseph Kony, ett skrämt monster

I veckan har Uganda fått sin första världskändis. Nätkampanjen för att gripa gerillaledaren och barnsoldatskommendanten Joseph Kony har slagit den typ av virala rekord som tidigare var reserverade för Justin Bieber och gulliga katter. När det här skrivs har filmen Kony 2012 visats 71 miljoner gånger på Youtube. Joseph Konys namn har dykt upp i varenda västerländsk nyhetssändning. Herrens befrielsearmé, LRA, den rebellgrupp som Kony leder från baser långt inne i bushen, har plötsligt fått hela världens ögon på sig. Därmed har vi också kommit lite närmare en lösning på en av de snårigaste konflikterna i det redan snåriga Centralafrika.

Eller har vi verkligen det?

Konykampanjen får mig, kanske lite oväntat, att tänka på en intervju jag gjorde för något år sedan med en brittisk forskare i vårdpolitik. Jag researchade en artikel om kändisar som ger sjukdomar ”ett ansikte”, och Philip Stevens, forskaren, hade en del att säga om det där.

Stevens tog upp exemplet hiv/aids, antagligen den enskilda diagnos som flest kända människor kampanjat för att föra upp i toppen av nyhetsagendorna de senaste 30 åren. På 80-talet, när sjukdomen var ny och okänd, var det förstås viktigt. Men i västvärlden är hiv/aids sedan länge eliminerat som hälsohot, och även i u-länderna står viruset numera bara för runt fem procent av dödsfallen.

”Jämför det med de tusentals andra saker som gör att människor dör för tidigt i utvecklingsländerna”, sa Philip Stevens, ”till exempel diarré och sjukdomar till följd av smutsigt dricksvatten, som är det absolut största problemet. Att åtgärda det är mycket billigare än aids-medicin, men skulle rädda många fler liv.”

Ändå går runt en fjärdedel av allt internationellt vårdstöd fortfarande till bekämpning av hiv/aids – eftersom lobbygrupperna bakom väger så tungt politiskt. Det är som om vi inte ser skogen för en enda jätteek.

Jag tror att man kan föra ett liknande resonemang om kampanjen för att gripa Joseph Kony. Att han bör ställas inför rätta för brott mot mänskligheten råder det förstås ingen tvekan om. Kony är en grym, cynisk mördare av absolut värsta sort, kidnappning, massvåldtäkter och utnyttjande av barnsoldater är hans strategi.

Men lika självklart är att den geopolitiska soppan i Central- och östafrika, den konflikt som skapat Joseph Kony, är mer komplex än vad som går att koka ner till en statusuppdatering på Twitter. Det är vad de senaste dagarnas kritik mot Konykampanjen handlar om.

Jag skrev själv ett par rader om detta i Expressen i fredags – hur kampanjens initiativtagare Invisible Children manipulerar fakta och förstärker myten om Joseph Kony som någon sorts modern Kurtz, en ensam demon i djungeln som hämtad ur Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta.

I själva verket har ju Central- och Östafrika gott om osympatiska typer. En annan av dem är Yoweri Museveni, Ugandas allt mer despotiske president. Museveni leder inte en legion av barnsoldater, men även Ugandas armé anklagas för systematiska våldtäkter. Museveni beordrar kanske inte stympning av sina fiender, men han tycker att ”grov homosexualitet” borde bestraffas med döden.

Utan att överdriva kan man antagligen hävda att president Museveni idag är ett större problem för Ugandas befolkning än Joseph Kony.

Den senare befinner sig nämligen inte ens i landet. Med militärt stöd från USA jagade den ugandiska armén LRA över gränsen redan i mitten av 00-talet. Idag tros Herrens befrielsearmé gömma sig i Centralafrikanska republiken, någonstans i den laglösa gränstriangeln mot DR Kongo och Sydsudan.

Där terroriserar Konys styrkor fortfarande civilbefolkningen – läs till exempel Anna Roxvall och Johan Perssons skakande SvD-reportage från julen 2010. Det är mycket möjligt att det också krävs en militär intervention i området för att gripa Joseph Kony, sådant kan inte jag bedöma. Vad jag däremot vet är att Invisible Children inte bara är för en militär lösning, utan dessutom uttalat stöder den ugandiska armén. Därmed ger de också indirekt stöd till Yoweri Museveni.

Minst sagt problematiskt. Men det blir förstås mycket lättare att motivera om man avfärdar Joseph Kony som ett monster.

Jag tror inte på monster, framför allt tror jag inte att man löser konflikter genom att frammana dem. Låt mig därför bjuda på en motbild. I boken The Wizard of the Nile skriver Matthew Green, brittisk journalist och en av få som faktiskt har intervjuat Joseph Kony, om LRA-ledaren:

”Jag förutsatte att han skulle ha något av den aura som höll ihop hans armé. Men när han mötte frågorna från ett gäng ovårdade journalister såg han nästan patetisk ut. Det bästa försvar han kunde uppbringa för alla sina brott var: ‘Jag är en människa’. Nilens häxmästare var bara en man som andra. Och han var rädd.”

(Bild från All Over Press.)

Johan Wirfält

Portlandia blottar hipstern i oss alla

För någon vecka sedan satt jag med en vän på en pub i Birkastan och pratade om den amerikanska komediserien Portlandia. Seriens skapare – komikerstjärnan Fred Armisen från Saturday Night Live och rocksångerskan Carrie Brownstein, tidigare frontfigur i riot grrrl-bandet Sleater-Kinney – har hyllats av tv-kritiker på båda sidor Atlanten för sina träffsäkra observationer av modernt, trendkänsligt medelklassliv. Portlandias andra säsong sänds just nu på SVT Play. Det är, som min kompis konstaterade, ”en briljant drift med hipsters.”

Samtidigt lutade sig en medelålders kvinna vid bordet bredvid fram. Hon ville inte störa, sa hon, men det var en sak hon länge undrat:

”Vad är egentligen en hipster?”

”Sådana som vi”, skrattade min kompis. Sedan diskuterade vi lite fram och tillbaka med vår bordsgranne, och kom till slut fram till att den bästa sammanfattningen av hipsters nog är ”inte alltid så unga människor som vill vara coola.”

Om kvinnan ville förkovra sig ytterligare i ämnet föreslog jag att hon skulle titta på Portlandia.

Tv-serien är fylld av episoder som lika gärna kunde vara hämtade från Stockholms innerstad. Bilhatande cykelbud gör gatorna osäkra på sina fixed gear-cyklar. Söndagsfikande par tävlar om vem som har läst flest kulturmagasinsartiklar. Män i skägg som ser ut att vara hämtade från förrförra seklet stoppar metodiskt sin egen korv. På restaurangerna tuggar gästerna surdegsbröd och oroar sig för att kycklingen de beställer inte är tillräckligt frigående. Alla verkar ha nya tatueringar.

Våren 2012 har hipsterrörelsens kärna upphöjts till allmänt credo av Stockholms medelklass. Precis som i Portlandia tycks en stor del av befolkningen, åtminstone innanför tullarna, närmast besatt av idén om att definiera sig själv och samtidigt höja sin status i omgivningens ögon genom att konsumera, äta och göra ”rätt” – det vill säga sådant som är modernt och trendigt.

Precis som i Portlandia föder den livsstilen också en viss nervositet.

”Det verkar ganska jobbigt att vara en hipster”, sa kvinnan vid bordet bredvid.

Krönikan publicerades även i DN Söndag den 11 mars.

Johan Wirfält

För evigt

Ett erkännande: Jag gillar min hip hop som jag gillar min folkrock. Fylld av glädje och energi. Melodisk och organisk, med jazziga övertoner. Gärna naturnära.

Framför allt – här kommer det – gillar jag hip hop som låter som förr. Att medge det är samtidigt att räcka ett långfinger åt en av de tydligaste strömningarna inom de senaste 30 årens västerländska rockjournalistik, nämligen den som utgår från tanken att hiphopens grundläggande kvalitet är dess föränderlighet. Hip hop, och i förlängningen alla musikgenrer som fötts ur den, är enligt det här synsättet själva antitesen till rock. Där rocken är konserverande är hiphopen fundamentalt modern, där rocken blickar bakåt är hiphopen ständigt på väg mot nästa mål – och därför överlägsen all annan musik.

Om det där fortfarande stämmer kan man förstås diskutera. Numera finns det en inflytelserik skola musikkritiker som hävdar att även hiphopen blivit museal, mer intresserad av sitt förflutna än framtiden. Men oavsett: också detta resonemang, som gärna sammanfattas i fraser som ”hip hop är död”, utgår från idén om hiphopens inneboende modernitet.

Själv bryr jag mig inte så mycket om sådant längre. Man fyller 35, vill mest ha det lite gött. Det är skitsamma om musiken jag lyssnar på vilar på ett antirockistiskt teoribygge.

Jag vill, för att komma till saken, mest lyssna på hip hop som låter som Souls of Mischief.

Jag minns inte första gången jag hörde ’93 Til Infinity, men jag minns en kväll när den sammanfattade allting som jag någonsin velat ha av musik. Jazzy Jeff (vilken fin DJ han är) spelade på klubben Fusion på Sturecompagniet, det var nog 1998 eller -99, och när han mixade in ’93 Til Infinity med Heather-samplingen från Billy Cobham, de smattrande trummorna, Tajais presentation av sitt rappande kompisgäng från East Oakland i introt, de fantastiska öppningsraderna om dagar i Kalifornien där timmarna slarvas bort med att hojta på tjejer och dela en avslagen flaska bärs på något gathörn – då fanns det ingenting annat.

Det var hip hop som var större än rytm, som handlade om mer än rap och rim. Det var musik på ett högre plan, transcendental som John Coltranes sena inspelningar, toner som fick mig att liksom flyta i rummet.

Fy fan vad jag älskade den låten.

Det fina med ’93 Til Infinity är att den fortfarande, tretton-fjorton år senare, har samma effekt. Den tar mig någon annanstans. När jag är tjurig för något brukar jag kolla på videon, bli glad igen och fundera på varför inte alla musikvideor är som den här.

Fyra polare som chillar på stranden och i vildmarken – så borde det vara jämnt.

Just det, Souls of Mischief spelar ju på Strand ikväll. Ses där.

YouTube Preview Image
Johan Wirfält

Lana luras – precis som Bob

Tobias Norström har skrivit en bra liten text om indievärldens skruvade idéer om autenticitet. Den avslutas med en uppmaning: Nu drar vi ett streck över Lana Del Rey-diskussionen. Jag håller med. Insåg bara att jag första borde återpublicera min egen Lanakrönika från DN i söndags. Den kommer här. Med det där strecket.

”En del människor föds med, du vet, fel namn, fel föräldrar. Sånt händer. Men du bestämmer själv vad
du vill heta. Det här är frihetens land.”

När Bob Dylan i mitten av 00-talet satte sig för en sällsynt intervju i CBS ”60 minutes” tog han ganska lätt på det här med äkta och fejk. Budskapet var enkelt: Som artist väljer man inte bara sitt namn. Man väljer vem man vill vara.

Rockhistoriens mest ikoniske poet är ju också dess främste förfalskare. Robert Allen Zimmerman, alias Bob Dylan, har snott melodier, metaforer, rim och – visade det sig nyligen, när han ställde ut konst i New York – fotografier från Flickr. På riktigt eller hittepå?

För dem som förförts av hans musik spelar sådant ingen roll. Precis som filmen ”I”m not there” fastslog är flyktigheten en del av Dylans magi. Det är värt att påminna om i en musikvärld där den mest omdiskuterade accessoaren just nu är ett par läppar.

Sedan Lana Del Rey i höstas slog igenom med Youtubesingeln ”Video games” är det inte först och främst hennes konstnärliga kvaliteter som debatterats. Det som fått nätet att koka är den amerikanska sångerskans uppenbart plastikopererade plutmun.

Varför kan Lana Del Rey inte bara erkänna att den är fejk, en del av en större, skapad artistkostym?
Mycket annat i hennes karriär har avslöjats som lögner. Uppväxten i en trailer park, till exempel – i själva verket är pappan IT-miljonär och Elizabeth Grant, som hon egentligen heter, tillbringade tonåren på privatskola i Connecticut. Därför anklagas Lana Del Rey nu för att vara en skivbolagsprodukt, precis som Milli Vanilli och Spice Girls före henne.

Men ställ Del Rey mot Dylan i stället, och ett par saker blir tydliga.

Dels att kvinnliga artister – till skillnad från manliga kolleger, som får konstruera hur komplicerade vävar av äkta och fejk de vill – fortfarande förväntas vara någon sorts autentiska, ofiltrerade naturkrafter.

Dels att Lanas läppar våren 2012 säger precis lika lite (eller mycket) om vem hon verkligen är som Bobs vitmålade ansikte på Rolling Thunder-turnén hösten 1975.

Och, slutligen, att fansen faktiskt inte bryr sig. När det här skrivs toppar Lana Del Reys debutalbum ”Born to die” listorna i 14 länder. Flyktigheten är en del av magin.

(Bild från All Over Press. Texten publicerades ursprungligen i Dagens Nyheter den 19/2.)

Johan Wirfält

Äggande skillnader – om Lars Vilks, muslimer och kränkta brats.

Folk har kastat ägg på Lars Vilks, och jag drar mig till minnes en busstur för en knapp månad sedan. Då åkte jag, en massa andra journalister samt några vänsteraktivister med mängder av högskolepoäng buss genom Saltsjöbaden. Vid vägkanten stod lokala överklasskids och kastade ägg på oss, det smattrade mot bussidorna och gulan rann nerför glaset.

Underhållande, tyckte jag, och passagerarna på sätet bredvid fnissade visst de också.

Ingen på bussen verkade känna sig hotad av äggkastningen. Ingen såg heller särskilt förvånad ut. Bussresan hade ju i förväg rubricerats som en ”överklassafari”. Det uttalade syftet var att odla ”klasshat” mot de boende i Solsidan med omnejd, och riksmedierna hade ägnat hela veckan åt att piska upp krigsstämning inför evenemanget.

Viss upprördhet hos lokalbefolkningen var alltså att räkna med.

Så mycket värre än äggen blev det nu inte. En tonåring skränade i och för sig att arrangören Shabane Barot inte var ”svensk”, som jag skrev i en kort rapport i Expressen. Men annars var det en ganska gemytlig tillställning.

I bussen var stämningen på topp, och under promenaden förbi Saltis tiomiljonersvillor diskuterade fattiga akademiker fördelningspolitik med välgödda brats. Högljutt men hövligt.

Överklassafarin var ett välregisserat mediejippo, en effektiv iscensättning av klassiska samhälleliga stereotyper där samtliga inblandade spelade sina roller som de skulle. Tidningarna fick sin äggkastning, rubrikerna klara. Men att någon på allvar skulle börja oroa sig för klasskrig i Sverige på grund av detta?

Knappast.

I en krönika någon vecka senare förklarade Dagens nyheters politiske redaktör Peter Wolodarski varför överklassungdomarna, normalt så välartade, kastat ägg på besökarna.

Ställda inför ord som ”överklassafari” och ”klasshat” kände sig Solsidanborna avhumaniserade, som ”vilddjur som man studerar med hjälp av fordon och kameror.” Bratsen blev helt enkelt kränkta, deras reaktion därför också den väntade.

Som människor har vi en nedärvd benägenhet att tänka i kategorier, skrev Peter Wolodarski, den gör det lättare att överleva och knyta band med närstående i ett komplext samhälle. Han fortsatte: ”Men samma instinkt, samma kategorisering i ‘vi’ och ‘dom’, stimulerar också misstänksamhet mot dem som befinner sig utanför våra inre cirklar. Gemenskapens baksida är grupphatet, som finns frestande nära hos oss alla.”

DN:s ledarsida visade alltså viss förståelse för unga män som kastar ägg på snorkiga akademiker. Vilket för oss åter till tisdagens händelser på Karlstad universitet.

Äggningen av Lars Vilks har under det dygn som gått sedan dess bland annat beskrivits som en vilja att ”förtrycka det fria ordet” (Torbjörn Jerlerup), eller som en attack på yttrandefriheten (Dick Erixon).

Själv ser jag mest unga män som kastar ägg på en snorkig akademiker.

Men det finns förstås en viktig skillnad mellan äggregnet i Solsidan och det i Karlstad. De som kastade ägg på Lars Vilks var muslimer. Istället för att, som bratsen i Saltsjöbaden för någon månad sedan, skrika ”kommunister!”, vrålade de ”Allahu Akbar” medan de avlossade sina matprojektiler.

Om det är något jag håller heligt är det konstnärers oinskränkta rätt att provocera – vem de vill och hur de vill, så länge de rör sig inom lagens råmärken. Därför har jag aldrig haft något principiellt probem med Lars Vilks Muhammedteckningar. Men jag har heller aldrig haft något principiellt problem med dem som blir provocerade av Lars Vilks Muhammedteckningar.

Deras reaktion är ju vad konstprovokatörer som han söker. Så länge de håller sig på rätt sida av lagen får folk bli hur förbannade de vill på Lars Vilks.

Dick Erixon, som jag citerade ovan, menar att det är ”ett brott mot svensk grundlag” att kasta ägg i en föreläsningssal på Karlstad universitet. Jag är ingen jurist men om man hårdrar det har han kanske rätt, vi har ju mötesfrihet och den ska respekteras. Men i så fall borde väl varje fyllo som står och gastar vid politiska torgmöten i konsekvensens namn också sättas bakom lås och bom? För att inte tala om äggkastande Saltisungdom i kotlettfrisyrer?

Eller så tycker vi att det verkar orimligt. Låt oss istället tagga ner, ta ett steg tillbaka och försöka se saker för vad de är.

Min poäng här är nämligen ganska enkel. När Lars Vilks mordhotas, när han på allvar attackeras som vid föreläsningen i Uppsala förrförra året, då ska vi reagera och reagera starkt. Men kan det vara så att vad som hände igår egentligen inte var så farligt?

Att händelsen förstoras upp för att det, för att återvända till Peter Wolodarskis resonemang ovan, finns en ”misstänksamhet mot dem som befinner sig utanför våra inre cirklar”?

Att det upplevda hotet mest handlar om var de som i Sverige brukar kallas muslimer befinner sig på skalan ”vi” och ”dom”?

Och att ”förtrycket av det fria ordet” och ”attackerna på yttrandefriheten” följaktligen sitter mer i våra huvuden än i vad som faktiskt sker?

För att tala klarspråkt tror jag att det finns en etniskt kodad rädsla här. Jag tror – eller rättare sagt, jag vet – att vi upplever äggkastning olika beroende på hur vi kategoriserar dem som utför den.

Förmodat skötsam överklassungdom oroar inte, åtminstone inte ledarskribenter på DN, och när brats slänger saker omkring sig ses det mest som pojkstreck. När ”muslimer”, däremot, ägnar sig åt samma dumma, omogna men i grund och botten ganska harmlösa saker – då kablas det ut som ett hot mot det svenska samhällsbygget.

Men, ärligt talat, nationen överlever några ägg i Karlstad. Lars Vilks kommer också göra det. Spara krutet till dagar då någon faktiskt hotar yttrandefriheten på riktigt. Man måste ju tåla lite provokationer.

(Bild från All Over Press.)

Johan Wirfält

Hej då, Whitney

För ett par veckor sedan rotade jag runt i mitt vindsförråd. Fukt hade letat sig in vid väggen i höstas och en av flyttlådorna var nu en mögelhärd. När jag tömde lådan, fylld av gamla kläder med nya fläckar, hittade jag en indigoblå, stickad polotröja som jag inte haft på mig sedan början av 90-talet.

Jag gick i åttan då, och på den tiden ville jag inget hellre än att se ut som Kevin Costner i filmen Bodyguard. Jag tror inte att Frank Farmer, livvaktskaraktären Costner spelade, hade exakt en sådan tröja – som plagg betraktat var den nog mer Pripps Blå-reklam än Bodyguard, egentligen. Men det hade hur som helst funnits någonting i det där väderbitna garnet som fick högstadieversionen av mig själv att känna att jag lånade en liten bit av Kevin Costner.

Så ville jag se ut, vintern 1992. Det var ju han som fick Whitney Houston – den vackraste kvinnan med den vackraste rösten i världen.

Tryckare på tonårsdiscot. I will always love you. Magi.

Jag fnissade säkert lite för mig själv, där uppe på vinden. Jag tyckte Whitney var så fruktansvärt het på den tiden. Och dessutom: När jag var 13-14 fanns det nog ingen röst som rörde mig som hennes. Hon sjöng med en klarhet som trängde igenom allt och på sätt och vis trotsade logiken, eftersom rösten var knivskarp och kändes mjuk på samma gång. Jag sögs in i den där rösten, blev liksom omsluten av rent ljud. Det var samma effekt som Pharoah Saunders saxofon på Farah eller Reine Fiskes gitarr i Det tar tid med Dungen senare skulle ha på mig – musik i sin mest grundläggande form, en enskild ton som för några sekunder ersätter allting annat.

Innan jag tog hissen ner till lägenheten stoppade jag alltså ner polotröjan i en påse tillsammans med två mögliga jackor. Jag hoppades att det skulle gå att rädda dem hos kemtvätten, istället för att dumpa dem direkt i soptunnan med resten av det fuktskadade vindsskräpet.

Och så, ett par veckor senare, i lördags kväll på en knökfull buss på Rosebery Avenue i London, berättade någon att Whitney Houston var död. Min instinktiva reaktion var att kolla Twitter, där vänner och bekanta och folk jag aldrig träffat bekräftade nyheten. En sorts sorgechock utvecklade sig i realtid i mitt flöde och samtidigt, på bussen, var folk fulla och hade annat i huvudet.

Själv kände jag mig mest skamsen.

Det är väl så att en del av våra främsta artister numera tvingas dö i offentligheten innan de dör privat. Michael Jackson och Amy Winehouse, för att peka på de mest uppenbara exemplen, förblödde konstnärligt inför miljoner Youtubeögon innan de slutade andas rent fysiskt (och då i absolut ensamhet).

Utmärglade i rullstol, söndersupna på någon scen i Serbien – under 00-talet har artister i förfall blivit attraktioner i sig.

Att kändisars personliga kriser tar formen av kollektiva processer är i sig inget nytt fenomen. Men de sociala medierna har givit det helt andra proportioner. Idag ser vi alla vad som pågår, det går liksom inte att värja sig, och i någon mening känns det också som om vi därför alla blir medskyldiga. Det är lite som med kompisen som super ned sig utan att man gör något, man vill ju inte störa. Skammen som följer med det är svår att kasta av sig, och samma metaforer återkommer i efterhand varje gång en stjärna imploderar på det viset – det var som att ”bevittna en tågkrasch i slow-motion”, ”fritt fall inför öppen ridå” och så vidare.

Whitneys demoner var ju så uppenbart privata, att tala om någon sorts kollektiv skuld när det gäller henne känns konstigt. Ändå gnagde skuldkänslorna i mig där på bussen genom Londonnatten. Desto långsammare tåget kraschar, ju svårare är det att hantera att man tittat på.

Whitney Houston släppte sitt sista album, I look to you, hösten 2009. Titelspåret är det årets finaste och samtidigt mest hjärtslitande tragiska soulsång. Det är programförklaringen för en comebackskiva – men den är formulerad som en bön om hjälp till en Gud som hon behövt tala med alldeles för ofta.

And every road that I’ve taken
Led to my regret
And I don’t know if I’m going to make it
Nothing to do but lift my head

Rösten, den övermänskliga renheten, finns inte där längre, det spelar ingen roll hur mycket man önskar att det vore så. Samtidigt träffar I look to you en annan nerv varje gång jag hör den. Det är som om Whitney, någonstans i andra refrängen, når en punkt där hon finner ro. Som sångerska briljerar hon kanske inte som förut, men istället bär hon med sig ett lugn. Om hon måste gå vidare snart kommer hon vara säker, hon verkar veta det. Kanske är det därför, snarare än för att hennes rösten inte pallar, som Whitney inte sjunger första delen av bryggan själv. Hon behöver inte, hon är trygg.

Åtminstone hoppas jag att det var så hon kände. Hon sjunger de sista raderna, och hennes röst är fylld av glädje:

Take me far away from the battle
I need you
Shine on me

Det är en bön som övergått till visshet. Jag kan inte tänka mig ett värdigare farväl.

Johan Wirfält

Om Rebecca & Fiona, uteliggarlakan och prekariat – och varför det är okej att vara både chic och radikal

Jag läser om uteliggarlakan på NK och Facebookdrev mot Rebecca & Fionas Bernsspelning i helgen. Och jag tänker, som man gör, på Tom Wolfe och ett begrepp han myntade för 40 år sedan.

”Radical chic”.

Det var vår, 1970, och Tom Wolfe gick på fest i en trettonrummare på övre Manhattan. Värd var Leonard Bernstein – West Side Storys skapare och en av Amerikas mest uppburna musiker – och bland dem som minglade i hans etagevåning fanns betydande delar av New Yorks överklass och kulturelit. Framför allt var den store kompositörens hedersgäster där: de Svarta pantrarnas lokalavdelning, livsfarliga i full revolutionär mundering med skinande läder, tajta polokragar och fritt flödande afros.

De Svarta pantrarna skulle snart åtalas i vad många såg som en riggad rättegång, och medan festen pågick i Park Avenue-salongerna kunde societetsfolket donera pengar till Pantrarnas advokat. Sedan fortsatte samtalen om den absoluta nödvändigheten av att äga ett weekendhus i The Hamptons.

Allt bevittnades tigande av hushållet Bernsteins sydamerikanska betjänter.

Radical Chic: That Party at Lenny’s publicerades i New York Magazine och är ett av new journalism-erans definierande reportage. Det är en syrlig, djupt underhållande och förstås (Tom Wolfe skriver ju) löjligt ordrik uppgörelse med den amerikanska östkustens limousinliberaler – miljonärer som talar högt om sitt samhällsengagemang och hänger med statens fiender samtidigt som de knaprar kanapéer serverade på silverfat av något underbetalt, eventuellt papperslöst tjänstehjon.

Det är med andra ord en klassisk studie i hyckleri. ”Radical chic” blev ett begrepp i samma sekund som artikeln lämnade tryckpressarna. Idag är frasen synonym med pseudorebelliska, riskfria flirtar med radikalism, poserande som handlar om att vinna social status snarare än samhällelig förändring.

Jag tror att det finns ett problem med hela radical chic-resonemanget, återkommer till det i den så kallade slutklämmen på den här texten. Men först ett konstaterande om att vi i dag, i ett tiotal där ”medvetenhet” blivit ett ledord för samtida livsstil, ser exempel på radical chic hela tiden.

Senast i helgen alltså på Nordiska kompaniet i Stockholm. Då öppnade varuhuset en numera riksbekant pop up-butik under parollen ”Occupied” – ett namn ”som handlar om den här ‘occupy’-rörelsen som finns där ute” enligt curatorn och designkonsulten Stefan Nilsson.

I butiken säljs designföremål som ska, nu kör vi, ”skapa en medvetenhet om att allt runt omkring oss inte alltid är så bra”. Rent konkret innebär det tallrikar med tuggmärken – tänk svältande barn i Afrika! – och så, förstås, de numera ökända, uteliggarlakanen.

Precis som Agnes B redan påpekat känns det hela mest som en scen ur Zoolander, där Will Ferrells modemogul Mugatu säljer sin nya kollektion Derelicte genom att sätta en hemlös alkis på piedestal och paradera wellpappklädda modeller nerför catwalken.

Jag tror egentligen inte att någon som handlat de där sängkläderna på NK de senaste dagarna gjort det av andra skäl än att flyttkartong känns som ett ballt mönster på lakanen nu när ljust och fräscht börjar bli lite kört. Men teorin bakom pop up-butiken på NK är hur som helst radical chic i dess renaste form.

Dels genom namnkopplingen till Occupyrörelsen (en koppling som NK, trots ovanstående Stefan Nilsson-citat, tydligen förnekade samtidigt som man i veckan tog ner namnskyltarna). Men framför allt för att butiken, så klart, inte är det minsta radikal.

Tanken med NK:s designshop är ju inte att utrota massvält och hemlöshet. Tanken är att sälja saker som manifesterar ”medvetenhet” om massvält och hemlöshet, så att NK:s kunder ur den övre medel- och överklassen i sin tur kan manifestera samma medvetenhet som konsumenter – och därmed höja sin egen sociala status.

Radical chic enligt instruktionsboken.

Någonstans inte särskilt långt ifrån NK, på en Facebookvägg närmare bestämt, hukar Rebecca & Fiona samtidigt för en mindre skitstorm av liknande anklagelser. Bakgrunden är popduons omtalade vänstersympatier och ”Ingen människa är illegal”/”Solidaritet är sexigt”-banderoller på P3 Guld – och att de på lördag ska spela på Berns, ett nöjesetablissemang vars tidigare ägare utnyttjade papperslösa invandrare som städare via en underleverantör.

Ett öppet brev från aktivistgruppen Prekariatet har lett till krav på bojkott av spelningen. ”Ingen trodde väl ändå på allvar att Rebecca & Fiona var engagerade i politik på en annan nivå än att det passar deras image”, heter det i en lite mer sansad kommentar på deras Facebookvägg. Andra kallar dem ”svartfötter” och förklarar att R&F ska vara glada att de inte levde på 30-talet när strejkbrytare höggs ner på gatorna.

Rätt trist stil. Man kan också invända ett par andra saker.

För det första: Det finns ingen facklig konflikt på Berns i dag. Svenska Penklubben, några av yttrandefrihetens främsta försvarare i Sverige, granskade förra året Berns och hittade inga ”formella eller etiska hinder” för att hålla sin egen årliga gala där. Sedan dess har nöjespalatset dessutom bytt ägare. Ändå ska Rebecca & Fiona alltså hotas på Facebook för att de inte vill bryta ett kontrakt med Berns, på grund av en konflikt som nöjespalatsets förra ägare hade med SAC?

Det känns inte helt rimligt, och får i förlängningen Prekariatet att framstå som en samling dogmatiska politruker. Papperslösa migrantarbetare är den mest utsatta gruppen som finns på arbetsmarknaden. Det finns bättre sätt att uppmärksamma deras situation.

För det andra: Rebecca & Fiona tillhör ironiskt nog själva det ”prekariat” som skickat brev till dem. När jag för något år sedan hyllade tv-serien om duon – ett ständigt kuskande mellan dj-gig i Gnällbältet och tredjehandsboenden i någon söder-om-söderförort på jakt efter artistdrömmen – var det för att den skildrar precis den verklighet som Prekariatet beskriver på sin hemsida:

Arbete och liv idag är fritt men osäkert: på kort eller lång sikt vet få av oss hur vår försörjning och framtid kommer se ut. Vår psykologi formas därefter – vi är vana vid stress och osäkerhet, att behöva marknadsföra oss som varor för att behålla våra jobb. Inte minst är vi vana vid att upprätthålla en individuell tro på att det en dag kommer att bli bättre – en dag kommer vi att få tid att göra det vi verkligen vill göra.

För det tredje, och då kan det vara dags att återvända till Tom Wolfe och hans radical chic-reportage igen: Jag tror på att leva som man lär. Samtidigt kan det ibland finnas en poäng med att ställa den moraliska principen mot en annan, nämligen utilitarismens – ”att maximera den sammanlagda mängden av det goda”.

Det pågick säkert hyckleri av rätt majestätiska dimensioner i Leonard Bernsteins trettonrummare våren 1970. Men Don Cox, den Svarta Panter-ledare som talade på festen, verkade inte bry sig. I hans ögon var societetsgästerna ”verkligen ett engagerat gäng människor”.

Oavsett vad man tycker om Pantrarna och deras metoder var de en del av en större, liberal/vänsterrörelse som gjorde upp med konservativ, amerikansk rasism. När Leonard Bernstein – landets mest älskade kompositör, son till ukrainskjudiska invandrare och ett förkroppsligande av den amerikanska drömmen – uttalade sitt stöd för dem, gav det också legitimitet till den antirasistiska kampen som helhet.

Att Bernsteins instinkter var delvis själviska spelar i det sammanhanget mindre roll. Alla kan inte vara moraliskt fläckfria, att bidra på något sätt är ofta bättre än att inte bidra alls.

Däri ligger också skillnaden mellan NK:s designavdelning och Rebecca & Fiona. Occupiedbutiken är ett helt avpolitiserat projekt, utan andra syften än att höja den sociala statusen hos NK:s välbesuttna shoppare. Rebecca & Fiona är definitivt mer pop än politik – men som popartister är de samtidigt mer politiska än de flesta i Sverige våren 2012.

22% av Sveriges ungdomar är arbetslösa. Dagens ungdomsgenerationer tvingas ut på en osäker, individualiserad arbetsmarknad utan mycket annat än sin egen kreativitet i bagaget. Rebecca & Fionas genomslag är på många sätt en spegling av detta – deras tv-serie blev inte en succé för att den handlade om coola klubbkids i Stockholm, den blev en succé för att den handlade om två ambitiösa tjejer i en skakig livssituation som de flesta svenska ungdomar kan relatera till. När Rebecca & Fiona säger att ”solidaritet är sexigt” är det alltså ingen pose. Det är ett konstaterande byggt på erfarenheten av att växa upp i ett land där både jobb och bostad för många bara känns som tillfälliga stationer.

Så länge Rebecca & Fiona fortsätter att sätta fingret på sådant har jag ingenting emot att de är lite chica medan de gör det.

(Bild från SVT.)

Johan Wirfält

De runda bågarnas tvetydighet

Män med runda glasögon vill inget ont. Tvärtom. Vad historien lärt oss är att de som bär sådana bågar – John Lennon, Stieg Larsson, Harry Potter – allt som oftast vill rädda världen. Det är någonting i den där glasögonformen som utstrålar rättrådighet.

Antagligen började det med Gandhi.

Mode var nu inte Mahatmas grej, ickevåldets förkunnare brydde sig inte om det världsliga. Men idag är hans runda brillor en global symbol för osjälviskhet och goda avsikter.

Jag påmindes om det här när jag såg brittiska tekniktidskriften Wireds decemberutgåva. Redaktionen tillägnar numret Steve Jobs, och lyckas med lite briljant photoshopping sammanfatta Applegrundarens väsen på omslaget: Hans ansikte är reducerat till en svart profil mot en vit bakgrund – det enda som syns förutom det är Steve Jobs runda glasögonbågar.

Det är bilden av en dubbelnatur.

Efter Jobs död i höstas rapporterade Lunor, den tyska tillverkaren av hans glasögon, om slutsålda lager. Fansen vill se ut som sin idol. Bland Appleälskare har Steve Jobs status som en frälsare som befriat en designbesatt global medelklass från ful och komplicerad högteknologi.

Steve Jobs studerade österländskt tänkande, såg sig själv som en filosofisk guru i en värld av teknokrater – och klädde sig därefter. Han förstod vikten av övertydlig symbolik, och i den amerikanske journalisten Walter Isaacsons nyutkomna Jobsbiografi berättas om Apples första Halloweenmaskerad i 80-talets Silicon Valley.

Steve Jobs kom dit som Jesus.

På samma sätt speglar hans glasögon, tillsammans med de eviga svarta polotröjorna, en sorts moraliskt upphöjt ideal. Men under den asketiska ytan fanns en man med långt mindre altruistiska ambitioner än Gandhi.

I sin biografi beskriver Walter Isaacson Steve Jobs som just en sådan dubbelnatur som syns på Wireds omslag. En visionär företagsledare, som samtidigt kunde behandla medarbetare som kreatur. En nytänkare, som önskade livet ur konkurrenter med en vrede som var närmast biblisk.

Ganska långt ifrån buddhistiskt lugn. Det är dags att titta lite närmare på de där runda glasögonen.

Texten publicerades ursprungligen i DN Söndag, 29/1

Johan Wirfält