Efterlysning: Medieman som kallar mediekvinnor ”en tredje klassens Ebba von Sydow” sökes

Riche är en krog i närheten av Stureplan i Stockholm, jag och kolleger i branschen äter lunch där ibland. En av dem är Margret Atladottir – chefredaktör på Nöjesguiden och en av de smartare journalister jag haft äran att jobba med, läs till exempel hennes briljanta Camilla Henemark-artikel i Rodeos sommarnummer 2007.

Igår twittrade Margret om hur det kan vara att luncha på Riche. Den första tweeten hittar du här, jag har redigerat ihop de som följer ur hennes flöde till ett stycke för ökad läsbarhet:

förra årets mest bisarra, en manlig branschkollega tittade på mig och sa: du ser ut som en tredje klassens ebba von sydow. jag va på riche och åt lunch med en annan branschkollega. när snubben sa det skrattade alla fyra snubbar. jag fattade ingenting. ska skriva ett längre inlägg om incidenten snart. kanske hänger ut namn. för vad är det för jävla grej? att ens kommentera min klädsel? att understryka att jag inte kommer från en ”fin familj”? alla va minst 10 år äldre än mig också. behandlar man någon sådär? och det var inte ens kul om det var ett ”skämt”. ville våldtäktsduscha efteråt. (…) kan säga att anledningen till varför jag blev ledsen av kommentaren var att jag kände mig klassförnedrad. typ ”du låtsas vara fin, vi ÄR d”

Du ser ut som en tredje klassens Ebba von Sydow.

Mediemännen tyckte uppenbarligen att det var roligt sagt. Alla skrattade ju. Men det låter inte särskilt kul. Tvärtom, för mig framstår det som ganska typiskt, vardagssvinigt kvinnoförakt, framslängt av någon så van vid att ersätta bristande självkänsla med de sorgligare formerna av verbal förbrödring att han går på autopilot. Sådant kan medelklassmän i mediebranschen ägna sig åt – när kompensationsbehovet för att tonårsdrömmarna om ett liv på huvudstadens kulturparnass inte utvecklade sig enligt plan blir så tryckande att enda sättet att lyfta upp sig själv är att riva ner någon annan.

Det är min tolkning. Men jag kan förstås ha fel.

Däremot vet jag följande: Det finns en uråldrig bok som vi kallar manlighetskoden, och en av dess grundpelare är att ”våga stå för vad du tycker”.

Så nu undrar jag ett par saker. Vilka är ni egentligen, mediemännen som förra året tyckte det var skojigt att kalla Margret Atladottir för ”en tredje klassens Ebba von Sydow”? Vad heter du som sa det, och hur tänkte du? Ni som flabbade med, vilka är ni och vad kände ni?

Kommentarsfältet nedan är öppet. Ni får gärna gästa det. Antingen för att förklara er, och lite mer utförligt resonera om varför det är kul att kränka kvinnliga kolleger på Riche. Eller bara för att reda ut eventuella missförstånd.

Hur som helst, hör av er. Mediebranschen älskar män som vågar stå för vad de tycker.

UPPDATERING: På förekommen anledning: bry er inte om att posta anonyma kommentarer som outar folk, jag kommer inte publicera dem. Vad jag efterlyser är alltså mediemän som gör vad mediemän normalt lägger så mycket stolthet i – och står för vad de tycker, med sitt namn.

Johan Wirfält

Thomas Bodström om att vara favorittippad som Håkan Juholts efterträdare: ”Det är inget jag skulle satsa många kronor på.”

En av de mest ödesmättade målningarna på Nationalmuseums utställning med ryska 1800-talskonstnärer, Peredvizjniki, är Krigare vid korsvägen. Tavlan är signerad Viktor Vasnetsov och avbildar en populär folksaga. Vid en landsvägskorsning i ett myttyngt, medeltida ryskt landskap sitter en riddare försjunken på sin häst. Han betraktar en vägsten framför honom, dess inskription går inte att misstolka:

Döden väntar på den som fortsätter framåt.

På Nationalmuseum, för någon timme sedan, stod Thomas Bodström ett par meter ifrån den där målningen. Jag vet inte om han funderade på dess symbolik – han pratade nämligen med Sven Wollter, som tydligen också vandrat till Blasieholmen för att se (en lysande) retrospektiv över en politiskt banbrytande konströrelse.

Jag tog ingen bild, man ska inte smyga på dem som njuter av rysk realism. Men lite senare sprang jag in i Thomas Bodström i en av utställningssalarna. Jag ställde ett par frågor, apropå Håkan Juholts avgång och att Bodström av vadslagningsfirman Betsson lyfts fram som oddsfavorit att efterträda honom som ledare för socialdemokraterna.

Lugnet efter stormen?
– Ha ha. Ja, det kanske man kan säga.

Visste du att du toppar Betssons vadslagningslista på Juholts efterträdare?
– Nej, det kände jag inte till. Det är inget jag skulle satsa många kronor på.

2,16 är det senaste oddset jag sett. Ingen högoddsare direkt?
– Det kommer stiga snart.

Okej, lycka till.
– Tack.

Johan Wirfält

Sherlock: En studie i överrockar

Sista avsnittet av Sherlock, säsong två, sändes på BBC i söndags. Åtta miljoner britter brädde sitt rostbröd, bänkade sig i tv-soffan och drogs med i en och en halv timme av allt det som gör Mark Gatiss och Steven Moffats uppdatering av litteraturhistoriens mest legendariska detektivhistorier till så jävla fin underhållning.

Det finns så klart massor att säga om varför. Hur Gatiss och Moffat placerar sin mästerdetektiv så snyggt i samtiden, med terroristkomplotter, BDSM-dominatriser och kändiskåta murvlar väntande runt hörnet. Hur sympatiskt Benedict Cumberbatch spelar Holmes, någonstans mellan övermänsklig genialitet en mycket mer jordnära autism (en återkommande teori genom litteraturhistorien). Det ständiga, kärleksfulla gnabbandet med doktor Watson – där Martin Freeman, med finkalibrerade känsloskiftningar mellan beundran och irritation, får något som kunde stannat vid ett lustigt sidospår att lyfta till ett ständigt pågående psykologiskt spel om ger varje avsnitt en djupare dimension av relationsdrama. Mark Gatiss, inte bara manusförfattare utan även skådis, som briljant balanserar mellan subtila sarkasmer och en sorts överklassig tafatthet i rollen som Sherlocks bror Mycroft. Alla underbara små replikskiften. Kängorna till tabloidpressen i säsongsfinalen, nu när Sherlock Holmes även i tv-serien blivit ett mediefenomen.

Allt det där. Och så, förstås, Sherlocks överrock.

Jag har skrivit tidigare om hur allt fler tv-serier gör sin garderob till en del av handlingen – och i förlängningen, marknadsföringen: När livsstilskonsumtion blivit västvärldens sociala kitt, har de kläder som tv-karaktärer bär blivit ett sätt att knyta närmare band till publiken.

Jag vet inte om något av det där var Sherlockskaparnas avsikt. Men numera verkar de hur som helst vara fullt medvetna om seriens modeeffekt. Benedict Cumberbatchs rock, en ”Milford” från Belstaff, fanns inte längre i butikerna när Sherlock började sändas 2010. Men efter att mängder av Holmesälskare börjat fråga efter rocken, tog den brittiska tillverkaren tillbaka den i produktion.

I förra avsnittet, Baskervilles hund, tar rocken plötsligt plats i centrum. Holmes och Watson ska just kliva ur bilen, de tjafsar som vanligt.

Watson: Kan vi vara snälla att inte göra så den här gången?
Holmes: Göra vad?
Watson: Att du ska vara sådär mystisk med dina… kindben. Och vika upp rockkragen så att du ser cool ut.
Holmes: Det gör jag inte.
Watson. Jo. Det gör du.

Den gode doktorn har hittat en svag punkt. Sherlock, kändisdetektiven, börjar bli fåfäng. Det är en lysande sekvens, en vinst för Watson som samtidigt fungerar som en passning till seriens mer modeknarkande tittare.

Våren 2012 har Belstaff återigen förpassat Sherlockrocken till modets kyrkogård – vilket förstås inte undgått de fans som med holmesk noggrannhet studerar varje detalj i serien. Spoilervarning här, sluta läsa om du inte sett säsongsfinalen – men i senaste Sherlockavsnittet störtar Holmes inte bara mot sin död. Han mosas på gatan, bara för att inte långt senare dyka upp på sin egen begravning – i fläckfri, uppenbarligen nyinköpt och exakt likadan Belstaffrock. Att fejka sin död och lura hela världen är en sak. Men inte ens Sherlock Holmes kan väl få tag på ett specifikt plagg som inte funnits i butikerna på flera säsonger?

Har han tagit kontakt med de kinesiska triader han konfronterade i säsong ett, och fått dem att finkamma Asiens piratkopiemarknader? Eller handlar han helt enkelt på eBay?

Som en tittare konstaterar: Den pånyttfödda överrocken är det största mysteriet av dem alla.

Johan Wirfält

Bengt Ohlsson och de röda väderkvarnarna

2012 är nästan en vecka gammalt, dags att ha en åsikt igen. Som många andra jag känner – mitt Facebookflöde sjukskrev sig självt med hänvisning till akut kulturdebattitis strax före lunch i förrgår – har jag den här veckan läst Bengt Ohlsson rasa.

Jag har också läst många människor rasa över att Bengt Ohlsson rasar. Och ungefär lika många som rasar över att människor rasar över att Bengt Ohlsson rasar.

En gång i tiden i Sverige, det var nog hösten 2004, debatterades det på kultursidorna om Slussens framtid. Under åren som följde fortsatte människor som läser kultursidor att tro att den här debatten handlade om Slussens framtid. Det sas ju så. Men det var bara en nominell Slussendebatt. I själva verket hade fokus förskjutits, snarare än diskussioner om stadsplanering var det som utspelade sig en långsam nedgrävning i ideologiska skyttegravar, kvar och bara lätt ogräsanfrätta sedan 70-talet.

Och så, härom veckan, skrev Malin Ullgren en krönika där hon slog fast att det inte är ”folkföraktande att föreslå för andra människor att det finns alternativ till att bara gilla läget”.

Check. Det är med den inställningen jag, de flesta kritiker, konstnärer och kulturarbetare samt politiker och tjänstemän på kulturdepartementet går till jobbet på morgonen.

Benke, däremot, slog som bekant bakut.

Det är nu en på många sätt utmärkt artikel han skrivit. Rolig, elak, en studie i kontrollerad ilska, det mesta som god kulturkritik ska vara. Men efter att kastat upp på Malin Ullgren, Kristina Lugn, Gösta Ekman och flera andra prominenta svenska kulturutövare landar Bengt Ohlsson i följande slutsats:

”Jag är less på den där uppfostrarniten. Folk får leva sina liv som de vill, så länge de inte skadar någon annan. Men om de sköljer sig med fluor eller går på experimentteater har jag faktiskt inte med att göra. Jag tror människor om att själva klara av att söka upp experimentteatern, om de skulle känna för det, och om de inte vill det har jag ingen lust att lirka eller manipulera dem till det. Jag tror att de kan gå igenom ett helt liv utan att ha sett experimentteater, och att de kan bli riktigt bra människor ändå.”

Då tänker jag ett par saker.

För det första: Trots att Bengt Ohlsson utmålar den omtalade kulturvänstern som ett hot mot vanligt folks förmåga att sköta sina egna liv, framstår det i hans text samtidigt som om kultursverige rent sakpolitiskt existerade i ett vakuum. Makt intresserar honom mycket, ”har alltid gjort”, skriver han. Men i sin artikel utelämnar han helt den folkvalda, politiska makten över kulturen.

Inte ett ord om kulturpolitiken.

Det är konstigt. Den logiska, politiska konsekvensen av hans resonemang blir nämligen ett bantat kulturstöd. Konstnärer, filmare, poeter – författare! – får sköta sig själva bäst de vill:

”Jag börjar vänja mig vid tanken att det finns en massa människor som inte bryr sig ett piss om det som jag ägnar mina dagar åt – böckerna, pjäserna, artiklarna – och ändå kommer jag att gå upp och göra samma sak i morgon som jag gjorde i går, för det är upp till mig och ingen annan att skapa en mening åt mitt liv.”

Drömmer Bengt Ohlsson alltså om ett framtida Sverige utan aktiv kulturpolitik? Ett land där staten slutat sponsra vissa kulturutövare som annars skulle ha svårt att göra vad de gör, trots att historien lärt oss att kultur kan ha ett värde även om den i alla lägen inte är kommersiellt gångbar?

Jag tror inte det. Om inte annat tyder hans egen historia på motsatsen. Innan Bengt Ohlsson blev en bästsäljande författare tog han 2001 emot Stockholms stads hederspris – 100 000 skattefinansierade kronor utdelade av kommunstyrelsen. 2008 fick han Eyvind Johnson-priset, 60 000 skattekronor från Boden.

Skulle han idag ha tackat nej till de pengarna? Eller är det tvärtom så att Bengt Ohlsson fortfarande tycker att det är bra att staten stödjer viss kultur?

Jag lutar åt det senare. Tyvärr är det här bara antaganden. Bengt Ohlsson har lyckats med konststycket att skriva 18 000 tecken om kultursveriges ideologisering – utan att få med ett ord om svensk kulturpolitik.

Det är en av sakerna jag tänkte på. Den andra är den här: Vilka är egentligen den kulturvänster han skriver om? Var bor de? Var finns de?

Bengt Ohlsson frammanar middagar i Enskede och kvarteren runt Slussen. Jag vet inte om han studerat valresultaten från 2010, men Södermalm-Enskede är lika tryggt moderat som resten av riket. Tittar vi närmare på det som brukar betraktas som klassiska kulturarbetarområden – Katarina, Mariaberget, Hornstull – är moderaterna fortfarande största parti, nästan alltid med socialliberala miljöpartiet på andra plats. Socialdemokraterna kommer därefter, och först ännu längre ner vänsterpartiet.

Rent geografiskt är kulturvänstern alltså numera svår att lokalisera. Nu vet jag inte hur Kristina Lugn och Gösta Ekman röstar, de är fullt möjligt att de varit vänsterpartister hela livet. Men är det inte också en hypotetisk möjlighet att åtminstone ganska många andra människor i kultursektorn inte är det?

Och, oavsett, kan det eventuellt vara så att de flesta människor i Sverige faktiskt tycker att ”folk får leva sina liv som de vill, så länge de inte skadar någon annan”? Till och med Malin Ullgren?

I så fall är det kanske så att kulturvänsterns främsta funktion idag är den som en samling väderkvarnar. En mytbild för människor – uppvuxna i ett Sverige som de senaste 30-40 åren gått från åsiktshegemonisk sossekrati till ett land som de flesta andra i det socialliberala nordeuropa – att dra en Don Quijote-lans mot för att försäkra sig själva om att de hänger med i utvecklingen. Något att sätta upp som imaginär fiende, eftersom världen alltid känns tryggare när motståndet är tydligt definierat.

Vad vet jag. Men om det stämmer tror jag inte Bengt Ohlsson behöver oroa sig särskilt mycket för kulturvänstern. Även röda väderkvarnar brukar vara harmlösa.

Johan Wirfält

Om intäktskonstnärer och nyspråk: Caremaspelet är årets julklapp


(Bild från DN Stockholm.)

Varje år sedan 1988 utser Handelns utredningsinstitut Årets julklapp. Det är wokpannor, mobiltelefoner, platt-tv-apparater och, 2008, ett uppenbarligen händelsefattigt år i Sverige, ”en upplevelse”.

Enligt HUI ska en produkt uppfylla åtminstone ett av ett antal kriterier för att kunna väljas till Årets julklapp. Den ska vara en nyhet. Den ska, framför allt, ”representera den tid vi lever i.”

2011 är vinnaren den färdigpackade matkassen. Den hjälper stressade shoppare att livspussla, meddelar HUI. Genom att utse den färdigpackade matkassen till Årets julklapp vill utredningsinstitutet uppmärksamma ”tjänstifieringstrenden” i detaljhandeln.

Där är de förstås något på spåren – när ICA börjar med hemkörning är det bara ytterligare ett led i den specialisering av tjänstesektorn som präglat hela vårt postindustriella 00-tal. Men när jag läste tidningen idag insåg jag att det finns en produkt som på ett ännu tydligare sätt representerar den tid vi lever i, i slutet av 2011.

Årets verkliga julklapp, alla snälla barn, är Caremaspelet.

Ni har säkert hört talas om det under dagen. Spelet, som avslöjades av DN Stockholm, är ”ett pedagogiskt hjälpmedel” som ska ge anställda i vårdkoncernen Carema en djupare förståelse för företagets värderingar. Så, vad handlar spelet om?

Hur man ger hopp till sjuka människor? Hur personalen skapar en vårdmiljö där patienter och kolleger trivs? Kunde man kanske tänka sig. Men nu är det ju Caremaspelet vi talar om nu. Humanism är som bekant inte det som främst kännetecknar just denna vårdkoncern.

På 16 så kallade inställningskort listar Caremaspelet påståenden som personalen ska ta ställning till. Exempel ur DN: ”Alla är med och påverkar både intäkter och kostnader”. ”Den bästa förbättringsidén är den där jag kan spara timmar och minuter”. ”Att vi gör en bra vinst är ett tecken på att vi gör ett bra jobb”.

Tydligast kanske credot om vinst före vård formuleras på Caremaspelets omslag. Där har spelmakarna skrivit: ”Vi är resurseffektiva intäktskonstnärer. Vi gör det enkelt”.

Det är ett nyspråk som skulle göra George Orwell imponerad. I 1984 målade han upp en värld där indoktrineringen var fullständig. Nyckeln var orden, varje vacker fras från staten dolde den större sanning som var förutsättningen för totalitär kontroll av medborgarna.

Det hedrar Caremas anställda att de vågar gå till pressen när företaget, likt Storebror, försöker sig på hjärntvätt – de riskerar som bekant sparken. Men det finns en annan poäng här.

Carema verkar inte i ett vakuum. Deras formuleringar är inte unika. Förutom ”intäktskonstnär” – vem som än kläckte det är ett geni och har en lysande framtid som copywriter när det här är över – är nyspråket i Caremaspelet ingenting de själva hittat på.

Meningar som ”att vi gör en bra vinst är ett tecken på att vi gör ett bra jobb” är om något utmärkta exempel på den managementkonsult-svenska som infiltrerar allt fler delar av vår samhällskropp. ”Resurseffektiva intäktskonstnärer” – det är ju dit det nya Sverige strävar, samma livspusslande Sverige som applåderar den ”tjänstifiering” som givit oss färdigpackade matkassar.

Annorlunda uttryckt: Vi lever i en verklighet där allt mer av kommunerna och landstingens verksamhet läggs ut på entrepenad. Skälet till detta är enkelt, vi vill betala mindre skatt och låter istället de offentliga upphandlingskriterierna styra vården. När Carema reducerar patienter till siffror i ett kalkylblad handlar det alltså i någon mening om rationellt företagande. Det fråntar självklart inte företagsledningen ansvar, det gör inte Sveriges svinigaste vårdkoncern till en mindre svinig vårdkoncern.

Men så länge vi säger åt kommuner och landsting, alltså staten, att värdera kostnadsminskningar högre än vårdkvalitet är den här typen av svineri kanske något vi får räkna med?

Låt mig citera CSR i praktikens chefredaktör Per Grankvist:

”Lagen om offentlig upphandling saknar tydliga kvalitetskriterier och lägger inte heller någon vikt vid om aktörerna utövar ett värderingsdrivet ledarskap eller inte. Då den realpolitiska drivkraften bakom avregleringar i lika hög grad handlar om kostnadsminskningar som ökad valfrihet trumfar ett lågt pris ofta många andra faktorer i ett anbud.”

Den industriella avhumanisering som gör att 90-åriga Anneli svälter ihjäl på ett äldreboende i Vänersborg speglas i Caremas nyspråk – men också på ett samhälleligt plan. Det är staten, med andra ord vi själva via skattsedeln, som betalar det mesta av Caremas verksamhet. Och så länge vi väljare låter priset styra i upphandlingarna är det självklart att vårdkoncerner kapar kostnader.

DN publicerade idag interna Caremadokument som visar hur personalen uppmanas tävla i sparande.

”Vinylhandskar får vi bara använda när vi ska lägga om infekterade sår, typ mördarbakterie. Annars måste vi använda glatta plasthandskar när vi tvättar de äldre i rumpan. De kostar några kronor mindre per paket, men de går jättelätt sönder och man får bajs på händerna. Dessutom skaver de mot de äldres rumpor”, berättar en anställd.

Caremaspelet blottlägger inte bara ett enskilt vårdföretags moraliska bankrutt. Julen 2011 ger spelet också en föraning om vilken typ av vård vi själva kan räkna med, någon gång när vi på ålderns höst har bajsat ner oss och behöver hjälp av någon annan med att torka upp.

Vinylhandskar eller glatt plast? Det är vad vi borde prata om över sill och sylta de närmaste dagarna. Inte särskilt sexiga ord, särskilt inte om man tänker på att de ska skava mot ens egen rumpa.

Men det är vad framtiden handlar om.

Johan Wirfält

Kungens svarta spegel

I ett England inte långt ifrån verkligheten är folkets favoritprinsessa kidnappad. En filmsnutt laddas upp på Youtube där den unga sessan, bakbunden och rödgråten, vädjar för sitt liv. Brittiska regeringen försöker hindra landets medier från att rapportera, bättre att förhandla i tysthet. Men klippet blir viralt, 18 miljoner tittare inom någon timme. Det är en världsnyhet.

Regeringen måste agera innan eftermiddagsteet om den ska rädda prinsessans liv.

Så vad vill kidnapparen? Tja, inte så mycket egentligen. Bara att Storbritanniens premiärminister, i direktsändning inför jordens samlade tv-tittare, ska knulla en gris.

Ungefär så kan förutsättningarna för första delen i Charlie Brookers nya satirserie Black Mirror på Channel Four sammanfattas. Den sändes förrförra helgen, ett roligt, tragiskt, fullkomligt absurt och samtidigt svidande skarpt drama. Om en politisk elit som slutat följa andra kompasser än opinionsmätningarna, om sociala mediedrev som dikterar den dagspolitiska agendan – och om en känslomässigt avtrubbat befolkning i en nation mättad av tabloidskandaler.

Jag läser i Expressen att den berömda kungabilden är manipulerad, och jag tänker på Black Mirror. Rejäl varning för spoilers för er som inte har sett programmet än, sluta läsa här om ni är känsliga för sådana.

Det visar sig nämligen, när premiärministern till slut känt sig tvingad att dra ner byxorna och sätta på den där grisen live på tv, att det bara var på låtsas.

Jo, prinsessan blev verkligen bortrövad. Men hon släpptes en timme innan regeringschefen inlett sin skändliga sexakt – kidnapparen var en bitter konceptkonstnär, nyligen utsparkad från Tate Modern, som på det här viset ville demaskera makten och samtidigt avslöja det moderna samhällets moraliska kollaps.

Och han lyckades ju. Kejsaren – i det här fallet den stackars premiärministern – var naken, pådriven av en skandaltörstig twittermobb. Så tar konstnären livet av sig, allt återgår till det normala.

Briljansen i Brookers program är att det vänder den svarta spegeln mot oss själva.

På samma sätt är det med kungen. Den bild som den pensionerade porrklubbsägaren Mille Markovic försökte utpressa kungahuset med via Carl XVI Gustafs inre krets av manliga vänner var kanske fejk.

Men rädslan hos kungavännerna, och i förlängningen självklart även vår statschef, var äkta.

De var övertygade om att en bild med kungen omgiven av strippande unga tjejer faktiskt existerade. De så övertygade om detta att de var beredda att förhandla med jugoslaviska mafiosi om miljonbelopp för att köpa bilden fri. En sådan övertygelse kan förstås bara rinna ur en källa. Männen har varit där, med kungen, i rummen, med stripporna.

De vet – och därför vet nu även vi – att vår statschef har hängt på porrklubbar.

När bilden nu avslöjats som manipulerad kommer förstås en debatt om mediernas ansvar som ett paket på Twitter. Var det rätt att ge uppgifter från Mille Markovic, en smågangster med minst sagt naggad trovärdighet, så mycket tyngd? Var det försvarbart av landets redaktioner att ägna spaltmeter åt en bild de inte visste var äkta?

Det är en bra debatt, och den ska vi ha.

Men låt oss samtidigt inte glömma det viktigaste i den här historien. Kungen har hängt på porrklubbar. Han står där fortfarande med brallorna nere.

Är det en sådan statschef vi vill ha?

Foto startsidan: All Over Press

Johan Wirfält

Rick Perry gör det igen

Sedan Rick Perrys ”ooops”-ögonblick i början av november har världen ivrigt väntat på den republikanske presidentkanditatens nästa drag. Hur toppar man den mest ofrivilligt komiska halvminut som laddats upp på Youtube i år?

Genom att göra en Tom Cruise hos Oprah? Hitta på något med en hund? Eller tänker Rick Perry bli full, börja prata ryska och ramla vid en cykel?

Texas guvernör vet bättre. Igår släppte han sin nya reklamfilm, Strong. Och ”stark” är just ordet jag skulle använda för att beskriva öppningsraderna:

”There’s something wrong in this country when gays can serve openly in the military, but our kids can’t openly celebrate Christmas or pray in school.”

Snälla Gud, om du finns, gör så att Rick Perry ägnar resten av sitt liv åt att presidentkandidera. Världen blir så mycket roligare då.

YouTube Preview Image
Johan Wirfält

Nästa amish till rakning

Gårdagens DN-krönika nedan, publicerad i Rodeos samarbete med DN Söndag. Bild från All Over Press.

Hur modemobbar man en vuxen karl? Noterar hans Dressmankostym, svarar Stureplanssäljaren. Förklarar, med ingående stilhistoriska referenser, hur han rullat upp jeansen för långt över anklarna och vinklat sin sotarmössa för mycket åt vänster, skulle Södermalmshipstern säkert säga.

Eller så kan man göra som Samuel Mullet, biskop i en utbrytarsekt från amishfolket i nordöstra USA. Tillsammans med sina söner står han just nu inför rätta i Ohio. De är åtalade för hatbrott – för att ha tvångsrakat andra amishmän.

För amish är håret heligt. Enligt den väckelsekristna gruppens läsning av Bibeln får gifta kvinnor inte klippa sig, samtidigt som det är förbjudet för vuxna män att raka sig. Hårväxten kopplas till sexualiteten, och kontrollen av den genom äktenskap inför Gud.

Att tvångsrakas blir därför en djupt kränkande handling – en sorts symbolisk kastrering.

Amishfolkets slutna kultur fascinerar västvärldens befolkning mer än någonsin. När Filterredaktionen nyligen grävde ned sig i den urbana medelklassens drömmar om naturnära herdeliv prydde tidningen omslaget med rubriken ”Amish eller hipster?”. I New York skryter lädervarumärken med att deras väskor tillverkas för hand, ”av amishfolket”. Skäggiga amishmän och kvinnor i hucklen är numera en självklar referenspunkt i modevärlden.

Inget av det är särskilt förvånande – i en splittrad samtid är det ju naturligt att längta efter det förmodat orörda. Men på samma gång som vi hämtar livsstilsinspiration från amish skrattar vi åt hur knasigt annorlunda de är.

Det är en klassisk psykologisk mekanism.

De sexuella normer som är så övertydliga i amishsamhället lever ju vidare mer subtilt även hos oss. Men genom att förlöjliga extrema uttryck för en patriarkal struktur som finns även i
Sverige, hösten 2011, känner vi oss mer bekväma med vår egen vardag.

En festlig detalj i sammanhanget, förresten. Tvångsrakargängets ledare heter alltså Samuel Mullet. ”Mullet” är det engelska ordet för vad vi på svenska brukar kalla ”hockeyfrilla”.

Hårresande, minst sagt.

Johan Wirfält

Glenn Hysén borde fråga sin son Anton om varför det är dumt att säga ”negerboll”

Nationalikonen Glenn Hysén twittervitsar om negerbollar och vitlökar, han vill tydligen kunna använda n-ordet utan att någon har en åsikt om det. Och det är ju många som tycker som han.

Ibland verkar det som om Sveriges enskilt viktigaste yttrandefrihetsfråga är det här med att få säga ”negerboll” utan att någon har en åsikt om det.

Problemet är förstås att människor faktiskt har åsikter om ordet ”negerboll”. Åsikter som varken Glenn Hysén eller någon annan kan argumentera bort. Åsikter som utgår från att veta hur det är att bli utpekad som annorlunda bara för att man råkar ha en annan hudfärg än vit.

Åsikter som utgår från den väldigt fysiska känsla som det innebär att bli kränkt för den man är.

Jonas Hassen Khemiri förklarar på ett pedagogiskt sätt hur det fungerar för en annan göteborgare, Carin Hjulström, i klippet nedan. Se det.

Jag skrev själv om negerbollar på Newsmill för ett par år sedan. Debatten tycks stå och stampa på ungefär samma ställe idag. Låt mig alltså citera Newsmillartikeln, från mars 2009:

[Läs] journalisten Oivvio Polite, uppvuxen i Stockholm som son till en svart amerikansk man och en vit svensk kvinna. I sin artikelsamling White like me, utgiven 2007, beskriver han en episod ur sin barndom. Lille Oivvio går i första eller andra klass, på schemat står det musik och barnen sitter i halvcirkel framför en tjock vikarie som leder lektionen.

”Jag minns inte vad som sagts innan eller vad jag svarade”, skriver han, ”utan bara att den enorma kvinnan sa ‘Hur känns det egentligen att vara neger?’ och att det helt plötsligt var jag som satt i mitten av halvcirkeln. Klassen väntar på mitt svar. Det hade upprättats en skillnad mellan dem och mig.”

White like me är en av de mest klarsynta böcker om rasism som givits ut i Sverige. I avsnittet ovan tydliggör Oivvio Polite i bara ett par meningar vad ”neger” faktiskt innebär, vad ordet fyller för funktion. Det är inte en neutral beskrivning av någon. Det är ett ord som aktivt skiljer ut en minoritet från majoriteten, ett ord som stöter bort enskilda individer ur en större gemenskap.

Ett ord som säger att du, du är något annat, du är inte en av oss.

Ordet ”neger”, och följaktligen ”negerboll”, delar alltså upp Sverige i ett ”vi” och ett ”dem”. Vi vet det. Orden stöter bort individer ur gemenskapen eller – för att använda en metafor som före detta fotbollsspelare säkert kan uppskatta – fryser ut en ensam spelare ur laget. Det vet vi också.

Det är ord som kränker. Varför är det ändå så viktigt att få säga ”negerboll”?

Känner man sig stark av att trycka ner andra, om man är en av dem som mår bättre om man vet att andra människor mår dåligt – fine. Vill man använda sin yttrandefrihet till att befästa ett rasistiskt färgat maktperspektiv – inga problem. Jag sympatiserar inte med människor som sysslar med sådant, men jag respekterar er rätt att göra det.

Men ha då åtminstone anständigheten att erkänna att det är vad ni sysslar med.

Annars, Glenn Hysén, tycker jag inte du ska säga negerboll. Det är lite som när folk kallar din son ”bögjävel”, vet du. Han har säkert vant sig. Men jag tror inte att han tycker det är särskilt roligt.

Jonas Hassen Khemiri (och Jan Eliasson) hos Carin 21:30:

YouTube Preview Image

(Bild från All Over Press)

Johan Wirfält

Om Homeland, Claire Danes jazzluva och en ny tv-tolkning av den moderna karriärkvinnan

Jag har bara hunnit se ett avsnitt av Homeland än, så ingen fara för spoilers eller spekulationer om ifall serien verkligen är ”det nya 24″ här.

Däremot: Jag gillar Claire Danes i huvudrollen väldigt mycket. Hennes karaktär, den jobbknarkande CIA-agenten Carrie Mathison, känns som en av de intressantare vinklingarna av tv-arketypen ”modern karriärkvinna” som visas i rutan just nu.

Redan ett halvt avsnitt in anar vi att Mathison totala hängivenhet till tjänsten som analytiker på USA:s underrättelsetjänst inte bara handlar om brinnande patriotism. Hon ler aldrig, hennes kropp är deffad som en atlets. Vardagen verkar mest vara en fråga om kontroll. De strikta ramar som hennes arbete erbjuder håller uppenbarligen någon sorts inre demoner i schack.

Det, kombinerat med psykofarmaka, som Carrie Mathison knaprar som andra äter vitaminpiller.

De första panoreringarna över hennes hem är nästan övertydliga. Vardagsrummets inredning består av två datorer riggade för videoövervakning och en anslagstavla där hon nålat upp bilder på männen i den afghanska al-Qaida-cell hon vigt sin karriär åt att spränga.

Men i lägenheten finns också något annat: affischer från jazzfestivaler, foton på Miles Davis. Denna CIA-agent, visar det sig, har en fäbless för progressiva trumpetare.

Att illustrera inre kaos med flummigt soundtrack är förstås inget nytt i tv-sammanhang. Men i Homeland fyller jazzens fria associationsbanor en djupare funktion. När Carrie Mathison fuckar upp på jobbet tröstar hon sig med östeuropeiskt avantgarde – Tomasz Stanko närmare bestämt, det låter som om Dungen bytt sin tvärflöjt mot trumpet och tagit en cykeltur genom en polsk sensommarnatt. Men hennes musikalitet får henne också att ana dolda mönster där andra missar dem.

Mathison upptäcker att den marinsoldat som just återvänt från fångenskap i Afghanistan – för övrigt en briljant sammanbiten Damian Lewis i rollen, som jag saknat honom sedan Band of Brothers – rör fingrarna som om han spelade ett stycke musik varenda gång han hyllas framför tv-kamerorna. Är det en kodad signal? Har al-Qaida lyckats omvända en amerikansk hjälte?

Vem vet. Men efter ett avsnitt av Homeland känns det som om jazzen kommer visa vägen. Klart man vill hänga med.

Johan Wirfält