Månadens svenska popvideo

Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.

 

Bara två dagar in och där satt den, Air Frances No excuses. Det är min kompis Marcus som regisserat och jag hade en i mitt tycke genial kostymidé – överdimensionerad trenchcoat i tunn, fladdrande och svart galon utanpå svart torrdräkt – till den här. Blev totaldissad, men det var förstås lika bra.

Se i Söderlund-upplösning här.

 

Johan Wirfält

Ny vecka, nya mycket märkliga namn

Satt på nån krog på Torsgatan i förra veckan och skämdes över min vana att raljera över vad människor i det här landet döper barn till. För så kan man ju inte hålla på, sa jag, då kan man lika gärna erkänna att man är övertygad om att samhällsnyttig journalistik bäst uttrycks i reaktionära kvällstidningskrönikor.

Men så läste jag, i dagens Svenska dagbladet, om lille Karl-Kenji. ”Ett coolt artistnamn”, tycker hans pappa enligt artikeln. ”Vi ville att det skulle kännas speciellt”, säger mamman.

Det är förstås ett tecken i tiden när föräldrar föreställer sig hur deras barn står på scen redan innan navelsträngen klippts av. Men det är snarare självbedrägeriet man hajjar till av.

Okej, Karl-Kenji är rätt out there även enligt dagens namnstandard, men ”speciellt”? Jag vet inte. 2008 föddes det 572 Melvin och 252 Neo i Sverige, men bara 17 Tommy. 470 Nova och 402 Tindra, men inte en enda Annika. Är det speciella namn till ungarna man är ute efter verkar landets genom tiderna mest lästa barnboksförfattarinna vara bästa inspirationen.

SvD-artikeln bjuder hur som helst på fler spännande exempel som dykt upp under året. Tigo, Mhmd-Anders (intressant ur ett språkmaterialistiskt, Lars Mikael Raatamaa-perspektiv) och framtida klassikern Bob-Marley är alla killar. Bland tjejerna återfinns Labolina, Akja – trenden att döpa sina barn efter hundar skördar ännu ett offer? – och, kanske mest Mellqvists av allt och något som känns som vasastansnamnens slutgiltiga lösning: Alba-Lo.

I dagens SvD meddelar även en grupp folkpartister att de vill förbjuda hemspråksundervisning i vissa skolämnen, till exempel ”på arabiska”. Om folkpartiet oroar sig för att de genuint svenska traditionerna håller på att gå förlorade i nationen, är det första de borde ifrågasätta föräldrars rätt att döpa sina barn efter skinnrocksekiperade science fiction-hjältar.

Så kan jag tänka. Och inser samtidigt, precis som på Torsgatanskrogen förra veckan, att jag snabbt håller på att förvandlas till en yngre men fattigare Marie Söderqvist. Eventuellt med något bättre frisyr.

 

 

Johan Wirfält

Favorit i repris: Dungen på den norska statstelevisionen

 

Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.

Jag har blajjat på en del om varför det här är Sveriges bästa band. Nu spelar de på en svensk scen igen, jag kliver med andra ord av på Göteborgs station klockan sex imorrn kväll.

”Rytmus”, som Gustav Ejstes skulle ha uttryckt det.

 

Johan Wirfält

Kleerup, kreativiteten och knarket

SVT Debatt i tisdags, om knarkande konstnärer med bland annat Andreas Kleerup, en före detta Hammerfall-musiker och Isobel Hadley-Kamptz på Janne Josefssons läktare, var bra. Titta här.

Dels är Kleerup kanske den roligaste och på sitt sätt skarpaste kändis (det är så han måste definieras post-Grammis) man kan se live från en svensk tv-studio. Dels känns det som om det offentliga samtalet slutligen börjar närma sig vad som borde vara själva kärnfrågan i diskussionen kring svensk narkotikapolitik: den förhärskande, djupt föraktfulla bilden av ”knarkaren”, och på vilket sätt denna hjälper alla människor som av en eller annan anledning faktiskt missbrukar.

Obligatorisk läsning för alla som över huvud taget är intresserade av sånt här är en gammal Arenaartikel där Magnus Linton nystar i ideologin bakom idén om ”ett narkotikafritt samhälle” – en ideologi som visar sig vila på starkt nationalistisk grund.

 

Johan Wirfält

Apropå aktuella händelser förresten:

Ikväll avslutas den tre dagar långa första, hmm, modeveckan med ett modespektakel på Berns, jag och Yourhighness spelar modemusik med lite modemänniskor i källaren från tolvslaget. Titta gärna förbi!

Nu ska jag springa på modemingel för vår nya modetidning. Mode, mode, mode.

 

 

Johan Wirfält

Lite om Anna Odells psykkonst

Förmiddagen tillbringades i Radiohuset, jag satt med i P3 Populärs styrelse och pratade om aktuella händelser. En var Anna Odell, alltså den konstfackselev som polisanmälts sedan hon förra veckan låtsats vara psykotiskt suicidal och blivit akutinlagd på St Görans sjukhus. Eftersom jag misstänker att jag som vanligt var rätt flummig i radio tänkte jag utveckla lite här.

Det hele debatteras redan friskt. Och visst, det är problematiskt att fejka psykos och därmed ta vårdresurser från dem som faktiskt behöver dem på riktigt. Men detta är så självklart att det knappt behöver diskuteras. Jag, som i radion meddelade att jag ”är positivt inställd till all konst, men väldigt trött på ‘provokativa konstnärer’”, hänger mer upp mig på att Anna Odell startat en debatt hon inte verkar vilja eller kunna ta.

Även om man accepterar förekomsten av en viss konstnärlig, tja, naivitet, insåg förstås både Odell och Konstfacks ledning, som alltså varit införstådda i projektet, att det skulle väcka starka reaktioner. Men Anna Odell vill inte säga mer än att förra veckans händelser ingår i ett större arbete, det avslutas vid hennes examen i maj, hon kan prata om sin konst då. Den som är intresserad av hennes bevekelsegrunder idag, när debatten faktiskt förs, är hänvisad till en snubbe som kallar sig ”Salvan” – tydligen läkare på St Görans sjukhus som jobbade den aktuella kvällen förra veckan. Han citerar Anna Odells projektbeskrivning, där vi kan läsa att tanken med projektet är att ”öppna slutna rum och belysa hur olika och slumpmässigt bemötandet inom psykvården kan vara. Att belysa och testa iden om att psykosen är en sorts lögn…”. 

Vilket ju kan betyda lite vad som helst. Är det någon sorts foucaultsk maktanalys hon är ute efter? En omvärdering av, typ, normalitetsbegreppet? Oklart. Och eftersom Anna Odell inte säger något själv, reduceras det hela till ett tokigt upptåg.

Jag tänker på Pål Hollender. Trots att han filmade sig själv när han köpte sex av lettiska prostituerade, framstod hans Buy Bye Beauty aldrig som en tom provokation. Att filmen var extrem och effektsökande gjorde den inte mindre meningsfull. Hollender väntade med att låta sin konstskandal brisera tills han hade argumenten klara och (som jag minns det) kunde upprepa dem tills korna och kulturdebattörerna kände att det var dags att gå hem. Även om snacket kring filmen så klart mest handlade om det faktum att Pål knullade horor, var den också startskottet för den diskussion som Lukas Moodysson något år senare tog till, tja, hela svenska folket med Lilja 4-ever. Jag är övertygad om att den gjorde skillnad.

Det vore ju jättetrevligt ifall Anna Odells projekt ledde till ökad förståelse för psykiskt sjuka, eller en diskussion kring hur de bemöts av myndigheter och institutioner. Men det känns som om folk i allmänhet mest kommer ta med sig en sak från detta: om det finns någon grupp i samhället som är tossigare än de psyksjuka så är det allt de däringa konstnärerna.

UPDATE: Mina favoriter Ann Heberlein och Pål Hollender häver ur sig plattityder från var sin sida av stängslet. Joanna Rytel är i alla fall rolig.

 

Johan Wirfält

Lite om Acne och The Local Firm (den manliga sidan av saken)

Så, det är modevecka igen, med allt vad det innebär av proseccofyllor, blaserade kösamtal och ett och annat trevligt plagg.

Jag tittade på The Local Firm och Acnes höstkollektioner igår, ett par kommentarer bara.

Dansanta new wave-hits är en obligatorisk och, självfallet, ganska tröttsam del av dagens modevisningnar. Men när dj:n spelade Gang of Fours I love a man in a uniform på The Local Firm kändes det genomtänkt och bra, idén om kläder som uniform kan ju sägas vara en av grundpelarna i just det här märket.

Nu var det i och för sig inget traditionellt uniformstänk som Richard Hutchinson visade upp igår – oavslutade sömmar, lekar med material (foder utåt, till exempel) och rätt mycket tyg var grejen i både dam- och herrkollektionen. Istället kom det uniformsmässiga fram i någon sorts övergripande idé om utbytbarhet, kände jag. Även om herrplaggen individuellt gick olika vägar, skulle du kunna kombinera dem hur som helst och ändå hamna mitt i en och samma look. Detta är en bra sak.

Jag twittrade förresten om ”piercing och, hmm, postapokalyptik” efter visningen igår. Kanske kräver en förklaring. Vad jag syftade på var mest stylingen. Silvret i näsorna och lager på lager-sjoken av tyg fick vissa av killarna att kännas som en mer sofistikerad variant av någon vägkrigare i en Mad Max-film. I mitt huvud innebar detta förstås en popkulturell bro till TLF:s senaste kollektion, där jag ju anade spår av andra argsinta figurer i det tidiga 80-talets science fiction: replikanterna i Bladerunner.

thelocalfirmaw09

Killkläderna hos Acne också. Nu ska man inte hänga upp sig för mycket på deras samarbete med Lanvin, men det känns hur som helst som om Acne herrlinje verkligen hittat sin essens i en lite grövre, mer rustik variant av den där romantiske dagdrömmaren som Lucas Ossendrijver skickat ut på Lanvin-catwalken de senaste säsongerna. För hösten blandar de sladdriga luffarhattar och grovstickade melerade tröjor med eleganta, korta ullkavajer och pälsvantar som ser skitdyra ut. Mycket mossgrönt, mycket vinrött. Pressmaterialet talade om en ”Bob Dylan som transporterats från 1960-talets Amerika till en knökfull nattklubb i en samtida, oidentifierad europeisk storstad”, det sammanfattar nog det hela ganska väl.

acneaw09

(Bilder från Berns.)

 

Johan Wirfält

Kulturutredning

Idag fick jag följande information av Johanna Karlsson: Helsingborgs dagblad har skickat en enkät till regering och riksdag och förhört sig om deras bästa kulturuppleveser. En och annan tidig Wislawa Szymborska-älskare smyger sig in, men annars är politiker som svensken är mest: de gillar Per Anders Fogelström, Bruce Springsteen och lite Mozart.

Värd att notera är dock migrationsminister Tobias Billström. Denne unge man ger sig in i matchen med följande laguppställning:

Största scenupplevelse? Kristina från Duvemåla på Malmö Opera.

Bästa bok? Sagan om Ringen av J.R.R. Tolkien.

Bästa film? Undergången (Der Untergang), 2004.

Största musikupplevelse? Djingis Khan på operan i Mongoliets huvudstad Ulan Bator, 2003. Det var en mycket speciell uppsättning.

Största konstupplevelse? Flyga över vatten av Peter Greenaway på Malmö Konsthall 2000.

Tänk för ett ögonblick bort Peter Greenaway. Om vi då gör en sorts ideologisk analys av höjdpunkterna i Tobias Billströms samlade kulturkappsäck uppenbarar sig ett tydligt och mycket intressant mönster.

För vad har vi? Inledningsvis, en nationalromantisk musikal om kolonisationen av ett nytt förlovat land, västerut. Denna följs upp av ett småfascistiskt fantasyepos där västerns ljushyade, tappra och sannolikt ärofulla män förgör svartmuskiga horder från södern. Därefter en film om, tja, Hitler. Och så, avslutningsvis en rockopera som vill lyfta fram ”de goda sidorna” hos hyfsat legendarisk folkmördare.

En ideologisk konsekvens kan urskiljas, och rent schatteringsmässigt är den mörkbrun snarare än moderatblå. Eller, som min specielle vän Kristian uttryckte det: ”Tobias Billström gillar tydligen vackert ljussatta utrensningar”.

Johan Wirfält

Skogstokigt

Jag har gjort en musikmix där den bärande idén är att låtarna har en sorts bakomliggande, svävande – skulle till och med vilja säga atmosfäriska – harmonier. Det är den där ljudbilden man brukade kalla ”deep” på 90-talet: lite Jonas Reinhardt, lite gammal Carl Craig, sådana saker.

Den blev väl inte helt lyckad ur ett lyssningsperspektiv (jag borde ha koncentrerat mig mer på konsekvens i rytmstruktur och ljud). Men jag hade älskat att dansa till den här trekvarten. För er som orkar lyssna till slutet har jag stoppat in vad som är årets mäktigaste stycke housemusik – både nu och, är jag övertygad om, i december: House of Houses tolvminutersepos Rushing to paradise. Vore det inte för att låten släpps på minimala och hyfsat bångstyriga etiketten Whatever We Want, skulle jag utnämna den till framtida klubbklassiker på studs. Nu känns det väl mest som en fråga om distribution.

Nu, snart: Syket.

 

Johan Wirfält

En Sonic Ritual-t-shirt i large, tack!

Är normalt medium, men enligt min mening bör bandtröjor bäras ”lite löst”.

DSC01277

Inser att någon sorts förklaring är på sin plats. Jag har en hater därute, eller jag har säkert flera, men i alla fall en hyfsat aktiv, passande nog på bloggen I Just Can’t Hate Enough. Han kallar sig 138, älskar metal, hatar att jag gillar Jex Thoth och är i allmänhet väldigt rolig.

Det kan låta så här. Eller så där. Och, tja, här är visst ett gäng till

Sådant uppskattas förstås. Men nu verkar det som om 138 och jag plötsligt håller på att bli, hmm, vänner. Han vill alltså ge mig en t-shirt med sitt mäktiga band Sonic Ritual. Han vill komma över, antagligen till Torsgatan, på ”veganmat och spånk”. Han verkar härlig.

Frågan är bara hur det nu ska gå med hatet? Hatet – och då menar jag särskilt det klassiska metalhatet – är ju en mäktig kraft. Jag vill inte vara den som förgör den.

 

Johan Wirfält