Exklusivt: Promoe släpper Folkmordsmiljonären

Om ursinnet i popkulturen är ett mått på hur politiskt engagerad samtiden är går Sverige mot ett intressant 10-tal. Här och nu har jag nöjet att exklusivt presentera släppet av Promoes Folkmordsmiljonären – en låt som Looptroops långhårigaste och argaste rappare precis skrivit om Carl Bildt, etiopiensvenskarna, Dawit Isaak och att borra efter olja i Etiopien och Sudan.

Det är antagligen det hårdaste angrepp på en enskild politiker som 00-talets svenska hip hop-scen producerat. ”Hans egen bror svälter ihjäl / Hans investeringar har skydd av militär / Han suger blod har ingen själ / Han är folkmordsmiljonär”, sjunger Mårten Edh, alias Promoe, i refrängen – innan det mörka beatet tonar ut till ihopklippta Carl Bildt-citat.

Nedan berättar Promoe om bakgrunden till Folkmordsmiljonären – som du kan ladda ner här.

Varför skrev du låten?
– Först och främst för att jag tycker det är ett hån att vi har en utrikesminister som sannolikt har tjänat stora pengar på att folk har fördrivits från sina hem, systematiskt våldtagits och mördats i jakten på olja, i Sudan och i Etiopien. Och för att när det förs på tal så slingrar han sig och ljuger, och verkar hela tiden komma undan från sitt ansvar. Jag läste artikeln av Åsa Linderborg, som citerade Leo Lagercrantz, och därifrån inspirerades jag till titeln.

Texten är ursinnig, närmast hatisk. Skriver du helst när du är riktigt jävla förbannad?
– Ja. Först ville jag skriva något mer sakligt, men jag blev snart övermannad av känslorna. Och när jag märkte hur refrängen blev – ”han suger blod, har ingen själ” – så var det inte längre någon idé att nyktert försöka beskriva ett politiskt händelseförlopp.
– Jag behöver kanalisera ilskan och frustrationen på något sätt, och min roll i den här kampen är kanske att ge ord åt känslorna? Så kan Åsa Linderborg, Leo Lagercrantz, Maj Wechselmann, Martin Schibbye, Johan Persson med flera presentera fakta. Jag tror att det ena kan ge kraft till det andra.

Svensk hip hop har ofta en politisk fond – tänker förstås på er i Looptroop, men även Ison & Fille och Mohammed Ali som släppt fantastiska album i år. Däremot är det inte så vanligt att kommentera dagspolitiska frågor. Varför, tror du?
– Ja, och jag tänker även på artister som Carlito som tog upp Carl Bildts förehavanden i en låt han kickade på Ametists radioprogram nyligen. Eller Houman som tipsade mig om Maj Wechselmanns dokumentär Det är upp till dig, om Lundin Oil och Carl Bildts inblandning där, och i förlängningen i folkmorden i Sudan och i Etiopien.
– Det är svårt att skriva låtar om dagspolitiska frågor. Men jag gillar låtar som tar upp stora politiska frågor som girighet, krig, pressfrihet och jäv, men som också förankrar det i en fråga som kanske kan ses som dagspolitisk.

När Timbuktu skrev Ett brev i början av 00-talet fick han svar av Göran Persson. Tror du att Carl Bildt kommer höra av sig?
– Nej, jag har inga såna förhoppningar. Den här låten är för alla dem som känner frustrationen och maktlösheten över att vi har ledare som inte skyr några medel för att uppnå makt och rikedom, och ständigt verkar komma undan – och för att försöka ge kraft till dem som vill kämpa mot det.

Låten är minst sagt en smocka. Skulle du vilja hälsa något annat till Carl Bildt?
– Ta ansvar för vad du har gjort som styrelsemedlem i Lundin Oil eller i deras olika dotterbolag, och gör någonting för att vända den negativa spiral du har varit med om att skapa. Det kan säkert vara svårt att veta var du ska börja, men se till exempel till att göra allt för att få Martin Schibbye, Johan Persson samt Dawit Isaak fria.

Och till Martin Schibbye och Johan Persson i Ogaden, samt Dawit Isaak i Eritrea?
– Det ni har offrat för att söka efter och sprida fakta är oerhört. Som medmänniska är jag stolt över er, och samtidigt jävligt bekymrad. Jag hoppas att ni snart kommer i frihet.

Ladda ner Promoe – Folkmordsmiljonären.

Johan Wirfält

Om yttrandefrihet, etiopiensvenskarna – och Johan Hakelius märkligheter

Man vet att något är på gång när en herre i skräddad tweedkavaj och välkammad hårman rycker ut i affärspressen och anklagar den samlade svenska journalistkåren för stalinistsympatier.

Johan Hakelius har skrivit en mycket märklig krönika i Affärsvärlden. I den hävdar han att de svenska journalister, bland annat undertecknad, som engagerat sig för frigivningen av våra fängslade kolleger Martin Schibbye och Johan Persson har en dold agenda.

Exakt vad denna dolda agenda skulle bestå i framgår inte av Hakelius text. Men den tycks ha något att göra med att Martin Schibbye är, eller åtminstone en gång har varit, kommunist.

Schibbye var tidigare redaktör för tidningen Rebell som ges ut av Revolutionär Kommunistisk Ungdom, en organisation jag inte delar särskilt många åsikter med förutom ett grundläggande hävdande av ”åsikts-, yttrande-, tryck-, press-, strejk-, mötes-, demonstrations-, religions- och föreningsfrihet”.

Martin Schibbyes politiska hemvist har aldrig varit ett problem för Filter, Fokus, Svenska Dagbladet eller någon annan av de tidningar som publicerat hans artiklar. Som de goda journalistiska institutioner de är låter de sina reportrar hysa vilka demokratiskt förankrade åsikter de vill så länge de utför en saklig och opartisk rapportering.

Som goda kolleger bör vi förstås på samma sätt kampanja för Martin Schibbye och Johan Perssons frigivning. Av någon anledning tycker Johan Hakelius att det är suspekt.

”Varför har det blivit nödvändigt för kåren att utmåla Martin Schibbye som en demokratisk förebild? Varför anses det vara ett allvarligt etikettsbrott att tala om hans faktiska gärning?”, skriver han i Affärsvärlden, och det är ungefär där som hans artikel blir direkt provocerande.

Det här med vett och etikett är nu lantadelsromantikern Hakelius område, inte mitt. Däremot har jag ingenting alls emot att tala om Martin Schibbyes ”faktiska gärning”.

I den ingår reportage om burmesiska barnsoldater, analyser av den hotade thailändska pressfriheten, skildringar av filippinska dödspatruller – samt, förstås, den granskning av Lundin Petroleum och Africa Oils verksamhet i Ogaden som Martin Schibbye tillsammans med Johan Persson ägnade sig åt när han greps av etiopisk militär i somras.

Trots de dystra ekonomiska förutsättningar som numera råder för frilansande utrikesreportrar har Martin Schibbye vigt sin karriär åt att vidga våra vyer och ge röst åt utsatta människor som annars är osynliga i medierna.

Det är uppenbarligen en typ av journalistik som inte intresserar Johan Hakelius särskilt mycket.

För oss som tvärtom tror att just sådan journalistik är en förutsättning för yttrandefrihet och demokrati, kan det vara bra att minnas Martin Schibbye och Johan Perssons hälsning från fängelset i Addis Abbeba:

“Det som händer nu är inte bara viktigt för oss, våra familjer och nära mediekollegor, utan för ALLA som tror på pressfrihet och mänskliga rättigheter.”

Trygg i Vasastan väver Johan Hakelius ihop konspirationsteorier samtidigt som Martin Schibbye, Johan Persson och närmare 150 andra journalister sitter fängslade världen över, av ingen annan anledning än att de gjort sitt jobb. Det är den högsta siffran sedan 1996. I Etiopien åtalades sex journalister för terrorbrott så sent som förrförra veckan.

De heter Eskinder Nega, Mesfin Negash, Abiye Teklemariam, Abebe Gellaw, Abebe Belew och Fasil Yenealem.

Jag begär inte att ni ska komma ihåg deras namn. Men glöm inte bort att de sitter där de sitter för att de hoppas att även Etiopien någon gång ska bli ett land där människor får tycka, säga och skriva precis vad de vill.

Något säger mig att de inte bär tweed.


Detta blogginlägg ingår i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj “Skriv för frihet”. Mer information om bloggstafetten, “Skriv för livet” och Amnestys arbete för yttrandefrihet hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett.

Jag lämnar vidare stafettpinnen till Forough Shahriary som är redaktör på Megafonen Debatt och bloggar på megafonendebatt.com/blogg/ – en del av det utmärkta Megafonenprojektet som ger röst åt unga på Järvafältet. Förhoppningen är att vi blir många som kommit i mål den 10 december, dagen för mänskliga rättigheter.

Johan Wirfält

Karl-Oves nya liv: Den ansvarsfulle lattepappan?

Karl-Ove ska tydligen göra som Daniel, och sluta skriva. Samtidigt har Daniel, en snygg kulturman med pojkaktig charm som tillbringat de senaste åren med att prata om böcker i tv så att vanligt folk förstår, blivit så drabbad av sina samtal med Karl-Ove att han istället måste börja skriva igen.

Så vad händer nu? Ska Karl-Ove kanske bli programledare i tv istället, presentera god litteratur på bästa sändningstid ? Och kommer han i så fall om ett par år gästas av Daniel, som då skrivit några tusen nya sidor om varandet och inspirerar Karl-Ove att i sin tur börja skriva igen, samtidigt som Daniel tillkännager att han tänker sluta skriva, igen, och bli programledare, igen, eftersom någon snygg kulturman med pojkaktig charm ju faktiskt måste sitta i tv och prata om böcker så att vanligt folk förstår?

Fan vet.

Men snygga är de, kulturmännen. ”Själv minns jag nog faktiskt mest dina ögon”, inledde Daniel Sjölin förra veckans Babelintervju med Karl-Ove Knausgård. Det är förstås väldigt sympatiskt att en kulturman hösten 2011 kan säga sådant i tv till en annan kulturman utan tillstymmelse till andra känslor än uppriktig ömhet.

Det är också, tror jag, symptomatiskt.

Numera känns det ju helt naturligt att diskutera Karl-Ove Knausgård och Daniel Sjölins utseende. De har blivit litterära ikoner, estetiserade versioner av sina författarjag, kändisar som alla andra. När Karl-Ove Knausgård klipper sig går kulturredaktionerna i spinn. Mycket – det mesta – av ansvaret för det ligger förstås hos oss i medierna. Som vi lyfter upp vår Karl-Ove och vår Daniel! Men lite får de också skylla sig själva.

Daniel Sjölin berättar i Babel att han, senast Karl-Ove Knausgård besökte honom i studion för ett och ett halvt år sedan, försökte övertala sin norske kollega att sluta skriva och ägna sig mer åt sin familj. Knausgård bollade tillbaka ett resonemang om hur det är att skriva sig åter till barndomen:

”När man är 40 är man bara mer av… man är också tio år, liksom. Det var en upptäckt jag gjorde när jag skrev [Min kamp]. Att mitt tioåriga jag var levande.”

Sådana soundbites ligger farligt nära en lapp som någon satt upp på väggen i frilanskontoret jag hyr in mig i här i London: ”The creative adult is the child who survived.”

Det är säkert sant i någon mening. Men det är också den typen av konstnärliga klyschor som kulturmän (snygga eller inte, och med eller utan pojkaktig charm) sedan tidernas begynnelse använt som ursäkt för att i varje given situation likt en tioåring utgå från sig själva och enbart se till sina egna behov.

Världen utanför – hus, hem, barn – den kan väl fruar och flickvänner ta hand om? Här ska ju skapas kultur.

Jag vet inte om Karl-Ove Knausgård bestämt sig för att sluta skriva för att han, med Daniel Sjölins ord, borde ”ägna sig mer åt sin familj”. Men jag hoppas det. I en en NRK-intervju härom dagen utvecklade Knausgård hur som helst tanken från Babel om sitt tioåriga jag. Vi lever inte vertikalt utan horisontellt, sa han, och menade väl ungefär att saker som hänt styr våra liv oavsett om vi är medvetna om dem eller inte – men för att växa som människa måste man våga gräva ner sig i det där. Gör man det får det nämligen konsekvenser. I Karl-Ove Knausgårds fall verkar konsekvensen vara ett nytt liv, utan ”kamp”:

”Om några få minuter ska jag resa mig från skrivbordet, gå ut på gatan, ta mig en kaffe och njuta.”

Från Nordens snyggaste och mest pojkaktigt charmiga kulturman till lattepappa, alltså? Få saker skulle vara mera tilltalande. För hur mycket jag än gillar gränslösa konstnärer finns det ingenting jag tycker så mycket om som folk som bara tar ansvar. För sitt eget liv. Och för andras.

Det är nog det finaste man kan göra som människa.

(Bild från Babel/SVT.)

Johan Wirfält

Om kostymmarknadsföring och Sarah Lunds färöiska fiskarströjor

(Gårdagens DN Söndag-krönika)

Sarahs ylletröja nästa tv-kändis

Den danska tv-serien ”Brottet” och den amerikanska remaken ”The killing” har gjort internationell succé. För ett par veckor sedan uppmanade The Guardian sina läsare att ställa frågor till Sofie Gråbøl, känd som Sarah Lund bland världens kriminal-tv-älskare.

Det tog några minuter. Sedan kom frågan: ”Hur många tröjor har du och var i helsike förvarar du dem egentligen?”

Seriens danska producenter gratulerade antagligen varandra till ett väl utfört uppdrag.

”Brottet” har nämligen blivit synonym med den skarpa hjältinnans färöiska fiskartröjor. När den amerikanska nyinspelningen började sändas i våras var den stormönstrade yllejumpern självklart med. ”Sarah Lund”-tröjan är numera ett modefenomen på båda sidor Atlanten, och Gudrun & Gudrun, det lilla företag som handstickar ylletröjorna som Sarah Lund bär, rapporterar ökad försäljning.

Tröjsuccén är talande för ett fenomen som blir allt tydligare i tv-världen. Jag brukar kalla det för kostymmarknadsföring.

I en tid där livsstilskonsumtion blivit västvärldens sociala kitt, har de kläder som karaktärerna bär i en tv-serie blivit ett sätt att knyta närmare band till publiken.

Med en tydlig modenisch är en tv-serie garanterad uppmärksamhet i sociala medier och dagstidningarnas shoppingspalter.

Amerikanska ”Pan Am”, om 60-talets flygvärdinnor, är en av höstens mest uppmärksammade tv-serier. Mycket tack vare Christina Riccis garderob. Och ”Mad men”, de senaste årens mest inflytelserika tv-serie, vars framgångar har följt en modemässig marknadsföringsplan lika strömlinjeformad som Don Drapers grå kostymer.

Utvecklingen kan spåras tillbaka till ”Sex and the city”. När Carrie Bradshaw drog med sig väninnorna på ohämmade shoppingrundor på Manhattan gav de uttryck åt en längtan som delades av en stor del av västvärldens medelklass. Ju mer serien handlade om livsstil, desto mer engagerade blev seriens fans.

I dag har tv-branschen lärt sig det där.

Den tredje säsongen av ”Brottet” börjar sändas i Danmark hösten 2012. Från Färöarna rapporterar Gudrun & Gudrun att Sofie Gråbøl ringt och beställt en ny tröja.

Johan Wirfält

Hey girl, om du undrar varför jag ser så bekymrad ut beror det på att jag är en man

Det är november, nådens år 2011. Ryan Goslings år. Nu för tiden känns det som om en ny långfilm med den kanadensiske skådespelaren går upp på svenska biografer varannan vecka. Maktens män hade premiär i fredags, om tio dagar är det dags för Drive – tidigare i år kom Blue Valentine och Crazy, Stupid, Love.

Alla verkar älska Ryan Gosling. Frågar du folk – åtminstone män – om varför, så säger de att det beror på att världen – männen? – är ”trött på Hollywoods idealiserade mansbild” och att Gosling ”precis som vår generation”, försöker förstå ”en komplicerad och överväldigande värld.”

Jag börjar misstänka att det är enklare än så. Ryan Gosling har blivit ett popkulturellt fenomen för att han faktiskt hittat en lösning på den moderna mannens dilemma.

Hur lyckas man kombinera det här med att vara just ”modern” – med andra ord jämställd, kulturellt bevandrad, ödmjuk och öppen med sina känslor, sådana saker – med mer traditionellt manliga sysslor som att dricka bärs och klämma ur sig förbrödrande brakare i goda vänners lag?

Ryan Gosling har insett att det smartaste svaret på den frågan är att inte svara någonting alls. Istället låter han, ja, blicken tala. Ryan Gosling ser alltid lite sorgsen ut. Han har ett ständigt bekymrat uttryck i ansiktet. Det är som om han bär kanske inte hela, men i alla fall en betydande del av den västerländska manlighetens krisande identitet på sina axlar.

Han har de där hundögonen. Och de blir ett frikort, ger honom spelrum att komma undan med det mesta och bara fortsätta vara man.

Tumblrbloggen Fuck Yeah Ryan Gosling och den lysande uppföljaren Feminist Ryan Gosling sätter fingret på detta – och kommenterar det på ett väldigt roligt sätt. Jag vet inte om ni kollat in dem, men formatet är alltid detsamma: Bilder på en lätt lidande Ryan Gosling förses med pratbubblor med uppdiktade raggrepliker, inledda med ett stående ”Hey girl…”. På Fuck Yeah-tumblern slänger Gosling sedan ur sig något skönt traditionellt grabbigt. På Feminist-tumblern slänger han istället ur sig något lika skönt nygrabbigt – vilket alltså innebär att hans lockrop till kvinnorna dränks i referenser till poststrukturalistiska tänkare och tredje vågens feministteori.

Väldigt talande, väldigt roligt.

Jag nämnde Drive ovan, och den är värd att återkomma till. Ryan Gosling har nämligen aldrig varit så mycket Ryan Gosling som i Drive. Filmen, som är regisserad av Pushermannen Nicolas Winding Refn och har hyllats rätt förebehållslöst på de flesta ställen (79 av 100 på Metacritic), blir på sätt och vis en metakommentar till hela det övergripande popkulturfenomenet Ryan Gosling.

Gosling säger knappt ett ord i hela Drive. Han genomför varje scen med ett bekymrat småleende på läpparna.

Det är en prestation som antagligen – och skulle jag säga helt felaktigt – inom ett par månader kommer rendera honom en oscarnominering för bästa manliga huvudroll. Problemet med Ryan Goslings karaktär i Drive, och filmen som helhet, är att hans stumhet och allmänt molokna uppsyn egentligen bara tjänar till att illustrera något annat.

Jag såg Drive på en pressvisning för ett par månader sedan. Det var en märklig upplevelse. Öppningssekvensen är magisk, Michael Mannska panoreringar över ett kromkallt Los Angeles och Gosling som briljant getawayförare till neonsprakande nysynth.

Men därifrån utvecklas Drive till en klassisk ultravåldsfilm: människor skjuts ut över motellväggar, ögon spetsas vid dinerbord, skallar mosas ljudligt i trånga hissrum. Och snart insåg jag att jag inte lyssnade på vad någon sa, när de väl faktiskt sa något. Manuset är så platt att dialogen, utan att man riktigt märker det, reduceras till ett meningslöst surr av klichéer. Man sitter bara där och glor. Jaha?

Det är en film utan några repliker över huvud taget.

Världen i Drive, Nicolas Winding Refns värld, är en där män går genom livet och håller ilskan inom sig. Samtidigt går kvinnor genom livet och håller tillbaka de tårar som följer av all skit män ägnar sig åt. Det är med andra ord en värld som säger ganska lite om hur nyanserad verkligheten är. Den säger desto mer om det slutna rum som en regissör som uppenbarligen inte förstår sig på det här med mänskliga relationer lever i.

A O Scott tyckte i New York Times att Drive är ”fångad i sin egen tomhet”. Jag skulle vilja gå längre än så.

Det enda jag kände när jag efter att ha sett filmen cyklade över Solnabron mot Torsgatan, var en obestämbar ilska. Jag ville spöa någon, och jag visste inte varför. Någonstans runt Karlbergsvägen började det klarna. Drive är inte en film om människor. Drive är inte en film om de relationer vi har eller försöker ha med varandra. Drive är inte ens en film om att köra bil.

Drive är bara en film om våld, rent koncentrerat våld, utan förklaringsmodeller eller ens en antydan till försök att förstå våldets rötter. Man ser den, känner sig misshandlad och vill slå tillbaka.

Man ser den – och man börjar typ hata män.

Jag börjar fundera på om det inte också säger något större om fenomenet Ryan Gosling. Det grundläggande problemet med ”den moderna mannen” är ju samma moderna mans grundläggande problem med att göra upp med den mest grundläggande av alla mansmyter: Den om våldet som uttrycksmedel.

Att det skulle finnas en poäng i det. Att man blir stark av att slå.

Ryan Gosling kan gå omkring och se bekymrad ut hur mycket han vill. Så länge han lägger sin energi på att göra filmer om Drive, som i slutänden inte kokar ner till någonting annat än ilska, har han inte särskilt mycket att tillföra någon manlighetsdiskussion, på något plan.

Hey girl.

Johan Wirfält

Kläder istället för våld

Rodeo samarbetar numera med DN Söndag, där vi gör en sida om mode varje vecka. Jag bidrar med krönikor om kläder och stil ur ett lite bredare samhällsperspektiv – här är den senaste, publicerad på papper igår:

I Jenin, ett par kvarter från Västbankens mest omtalade flyktingläger, spöar 20-årige Mohammad skiten ur mig. Vi spelar biljard på nya bord i ett kromglänsande kafé i stadens centrum, och jag förlorar varje parti. Bredvid oss håller Mohammads två år äldre bror Kamal på att göra processen lika kort med en brittisk journalist.

Det finns ett trettiotal unga palestinska män i lokalen. Alla ser ungefär likadana ut: Kortklippt, minutiöst vaxat hår; tajta t-shirts och jeans i komplicerade tvättar, nedhasade på höfterna; fläckfria sneakers.

Killarnas kläder verkar inte vara en dag äldre än det gröna tyg som täcker biljardhallens bord. Det är en sorts playboylook som under 00-talet spridits över världen via fotbollsproffs som Cristiano Ronaldo. Den enda modemässiga skillnaden mellan en idrottsmiljonär i La Liga och de unga palestinierna är att plaggen på Västbanken kommer ifrån ”Boreberry” och ”Parad”, snarare än europeiska lyxmärken.

I Jenin blir kläderna ett ställningstagande på flera plan.

Dels gör de att Mohammad och Kamal kan navigera genom sopstanken i flyktinglägret som är deras hem med den värdighet som oklanderlig stil skänker sina bärare. Men modelånen från fotbollsidolerna i Europa kanske också skvallrar om något annat?

Kläders funktion som identitetsskapare blir sällan så tydlig som i den här delen av Mellanöstern. Keffiyeh-sjalar och kvinnornas huvuddukar på den palestinska sidan ställs mot kipporna och sheitel-perukerna hos Israels ortodoxa judar.

Gatumode av sydeuropeiskt snitt får lätt en djupare betydelse i sådana sammanhang.
Västbankens ungdomar, såväl killar som tjejer, hör till de mest sekulariserade i arabvärlden. Och de jag spelar biljard med försöker blicka framåt.

Kamal glömmer aldrig april 2002 – israeliska armén invaderade flyktinglägret i Jenin på jakt efter självmordsbombare och misshandlade hans far så svårt att han idag varken kan gå eller tala. Men Kamal har bestämt sig, den väpnade intifadan är historia. Protester mot Israels ockupation uttrycker han numera från teaterscenen, berättar han. Han pluggar till skådespelare. Han ska bli en stjärna och turnera jorden runt.

I sina kläder är Kamal redan där.

Johan Wirfält

Möt årets plagg: Parker Lewis-skjortan!

Herrmodet har försummats här på bloggen det senaste, hmm, kvartalet. Men så läser jag att vännerna på Our Legacy slumpar bort sin provkollektion för hösten 2011 med start idag. Med utgångspunkt i det skulle jag vilja ägna några rader åt vad som mer och mer framstår som kommande säsongs viktigaste herrplagg.

Jag talar om Parker Lewis-skjortan.

Trogna läsare vet redan att Parker Lewis, high school-komedi-hjälten från tidigt 90-tal, har en särskild plats i mitt hjärta. Parker, skrev jag härom månaden, uppvisar mängder av tecken på klassisk nördighet. Ändå rör han sig hemtamt i de flesta sociala sammanhang och snackar omkull både mobbare, rektorer och föräldrar. Precis som tv-seriens amerikanska originaltitel fastslog: Parker Lewis kan inte förlora.

Sådant värmde när man som nybakad sjundeklassare strök längs väggarna i högstadiekorridorerna och försökte undvika stryk från någon två år äldre boxare man råkat reta på en skolutflykt.

Parker Lewis, insåg jag på den tiden, lyckades trots sin nördighet röra sig genom Santo Domingo High som en vinnare, bland annat för att han klädde sig som en vinnare. Hans kläder sände ut ett enkelt meddelande: Jag bryr mig inte om vad någon annan tycker om mina kläder.

Jag bryr mig faktiskt inte särskilt mycket om vad ni tycker över huvud taget.

Parker Lewis hade sprillans sneakers och jeans som alla andra, det var väl inget speciellt med det. Hans genidrag var skjortorna, de djupt bisarra skjortorna.

Parkers skjortor var som popkonst och William Morris-tapeter. De var som om någon tryckt ett tyg av en lavalampa. De var de mest utspejsat transcendentala plagg som visades i ungdoms-tv 1990.

Parker Lewis-skjortorna var helt enkelt fantastiska.

För att ta det hela tillbaka till samtiden så har jag sedan årsskiftet – trött på att bara ha på mig vanliga gråa grejer – letat efter just Parker Lewis-skjortor. Svårt, har det visat sig.

90-talet må ha gjort modecomeback på de flesta områden, men herrskjortor i tossiga tygtryck är fortfarande mer eller mindre outforskad mark. Besök vilken herrmodebutik som helst, var som helst i västvärlden. Det spelar ingen roll om de säljer nytt eller second hand – det enda du kommer hitta är preppyinspirerade oxfordskjortor eller rutig flanell från den omtalade ”vildmarken”.

Zzznark.

Räddningen kom till mig strax efter sommaren, i och med Our Legacys höstkollektion. Där hittar vi nämligen en fenomenal vit skjorta med svårt, svart grafiskt tryck, en sympatisk indigovariant med vita prickar (som jag för övrigt har på mig när jag skriver detta), samt flera andra mer eller mindre flummigt mönstrade herrskjortor.

Den förhandstitt jag fått på Our Legacys vår antyder att mer i samma anda är att vänta. Blickar vi ut i herrmodevärlden syns tendenser, åtminstone i streetwearsammanhang, på att Parker Lewis-skjortan är på väg tillbaka på bredare front. Supreme har ett par märkliga mönster i sin höstkollektion. Och gatumodevärldens just nu mest inflytelserika artist – Tyler, the Creator – omfamnade Parker Lewis-skjortan redan i vintras – ungefär samtidigt som han omfamnade Jimmy Fallon.

Så, mitt tips för att liva upp mörka vinternätter: Klä dig som Parker Lewis. Du kan inte förlora.

Johan Wirfält

Tankar från andra sidan muren – om Banksy, Gilad Shalit och varför 1027 palestinier kan ha fel

Wifinätverket som den här texten skickas upp ifrån hette för någon timme sedan ”Gilad Shalit”.

Jag sitter i lobbyn på ett hotell i den palestinska delen av Betlehem, ett par kvarter från födelsekyrkan. När jag fick lösenordet till nätet tidigare idag berättade receptionisten att de nyss blivit hackade. Någon – en bosättare på andra sidan Västbanksmuren (som också går ett par kvarter härifrån), förmodade han – hade spelat hotellet ett spratt och givit dess interna nätverk namn efter världens just nu mest kände israeliske soldat.

Jag ska återkomma till Gilad Shalit snart. Men först kort om muren.

Att promenera längs Västbanksbarriären – olagligt byggd på palestinskt territorium enligt Internationella domstolen i Haag – är på den palestinska sidan som att gå in i ett galleri med gatukonst. Banksy har flera målningar här, till exempel den ovan. Franske fotokonstnären JR har tapetserat en hel mursektion med väldiga affischer i projektet Face 2 Face, där porträtt på israeler pryder den palestinska sidan av muren medan palestinier klistrats upp på motsvarande plats på den israeliska.

Förutom dem har mängder av mer eller mindre kända och talangfulla individer täckt cementväggen med graffiti som protesterar mot den israeliska ockupationen. Jag var för ung för att besöka Berlin innan muren där föll, men jag antar att det var ungefär så här det såg ut.

Långa avsnitt av Västbanksbarriären pryds dessutom av ett horisontellt ljusblått färgstreck. Ibland är det draget över målningarna, på andra ställen är det täckt av nyare sprejfärg. Strecket, lärde jag mig idag, är en protest mot protestkonsten.

För palestinier i Betlehem är det ett halvdagsprojekt bara att ta sig in och ut ur staden de föddes i, köerna vid vägspärrarna mot Jerusalem börjar vid fyra på morgonen. Än värre är det att få visum för att resa ut ur själva Israel. Att lokalbefolkningen anar viss cynism hos de internationella gatukonststjärnor som flyger in till Västbanken, målar lite på muren och sedan tar första bästa plan hem till tryggheten i Europa igen – nu med sitt politiska patos uppskyltat inför hela världen – är inte så konstigt.

Samtidigt: Målningarna, särskilt Banksys, har blivit globala symboler för ockupationen av Västbanken. Som sådana fäster de också omvärldens ögon på staten Israels inte sällan kriminella beteende. Känns som en bra uppgift för gatukonsten.

Dessutom sätter muralmålningarna fingret på något annat – nämligen hur just symbolmättad varenda liten millimeter av det här landet är. Muren i sig är förstås ett exempel. Oavsett om den skyddar Israel mot självmordsbombare eller är ett brutalt sätt att konfiskera palestinsk mark – du får olika svar beroende på vilken sida av muren du frågar – är den i slutänden en manifestation av en sak: Israels maktövertag gentemot palestinierna.

En annan symbol för samma maktövertag är, för att återvända till honom, Gilad Shalit.

Den då 19-årige korpralen i den israeliska armén kidnappades av Hamas 2006. Sedan dess har Gilad Shalit, olagligt som muren, hållits fången i Gaza medan Israel och det internationella samfundet krävt att han friges. För Israels armé, och i förlängningen hela nationen, är det en principfråga: ingen soldat, död eller levande, lämnas på slagfältet.

Gilad Shalit har blivit en symbol även för detta.

Jag landade i Tel Aviv i fredags, ett par dagar efter nyheten att Netanyahuregeringen kommit överens med Hamas om en utväxling av Gilad Shalit. Sedan dess har hans namn toppat alla nyhetssändningar och ploppat upp i de flesta samtal jag haft här. Igår skedde utväxlingen – Israel fick sin soldat, palestinierna som bekant 1027 fångar av totalt över 7000.

På kvällen, i minibuss på väg in i Hebron, åkte jag rakt in i det palestinska firandet. En av de 1027 hade kommit hem igen.

Medan bilen kryssade mellan småpojkar som viftade med vad som såg ut som Al Aqsa-martyrernas gula flaggor, grunnade jag på det där med proportionalitet. En vanlig kritik mot medierna i rapporteringen av Israel-Palestina-konflikten är att israeliska liv ofta verkar så mycket viktigare än palestinska. Är inte det precis vad också den palestinska sidan nu säger, i och med utväxlingen av Gilad Shalit?

Vi har ju fått det svart på vitt: En israelisk soldat är värd mer än tusen palestinska fångar.

De flesta jag pratat med tolkar utväxlingen som pragmatisk. Palestinierna ville ha tillbaka sina fångar, ju fler desto bättre. Men om man som jag ogillar Israels ockupation av Västbanken och Gaza – och det gör ju de flesta här i världen – kan man fundera på om 1027 frigivna palestinier verkligen är bästa vägen framåt.

Till att börja med finns det bland dem förstås flera som Wafa al-Biss – under sitt första dygn i frihet hann hon, misslyckad självmordsbombare, uppmana skolbarn i Gaza att försöka bli martyrer precis som henne.

Sådant övertygar knappast Israel om att det vore en bra idé att öppna gränsen mot Gaza igen.

Jag tänker också något annat. I det här landet, i det politiska och mediala spelet kring ockupationen, är allt som sagt symbolik. Så var finns palestiniernas Gilad Shalit? Varför byta till sig tusen fångar, där de få som kommer göra väsen om sig utanför palestinska kretsar sannolikt är stollar som Wafa al-Biss?

Varför inte nöja sig med en enda, symbolisk utväxling – till exempel Marwan Barghouti, anklagad och dömd för mord av Israel men folkhjälte på andra sidan muren, och enligt Haaretz en ”palestinsk Nelson Mandela”. Nu vägrade Israel släppa just honom som en av de 1027. Kanske hade tongångarna varit annorlunda om det bara varit Barghouti mot Shalit?

Symboliken hade hur som helst inte ha kunnat misstolkas. I framtiden är en palestinier värd lika mycket som en israel.

Johan Wirfält

Lögnerna hos Skavlan – ingenting är omöjligt för en Bildt

”För Gud och Bildtarne är ingenting omöjligt i det här landet.”

Med de orden inleds ättekrönikan om familjen Bildt i boken Svenska grevar & baroner, band III. Volymen i min hylla är utgiven 1933, jag brukar plocka ner den ibland för att påminna mig själv om att den faktiskt inte är skriven som en kommentar till dagens Sverige.

Senast gjorde jag det i helgen, efter Carl Bildts gästspel hos Skavlan i fredags.

Ni vet hur det ligger till. Det har varit kö till den där tv-studion sedan pratprogrammet började produceras i Sverige hösten 2009. Alla vill dit, särskilt politikerna. Att sitta bredvid Fredrik Skavlan fungerar som ett intyg – får du vara med vet du att du tillhör eliten.

Carl Bildt har aldrig behövt sådana bekräftelser. Han föddes in i den högsta kasten, ger inte direkt intryck av att ha funderat på om det någonsin kunde varit annorlunda. När han gästar Skavlan är det alltså inte i första hand för att han vill försäkra sig om sin egen förträfflighet.

Bildts besök handlar om något annat. Han vet, vilket Johan Croneman påpekade redan för två år sedan, att det aldrig kommer bli otrevligt.

Inga riktigt obehagliga frågor ställs.

En allt mer högljudd opinion kräver som bekant att utrikesministern tar tydlig ställning för Martin Schibbye och Johan Persson, de två svenska journalister som fängslats av den djupt odemokratiska regimen i Etiopien för att de gjort sitt jobb som just journalister. Jag är en del av den opinionen, jag har skrivit om Martin och Johans utsatta situation både här och i Expressen och intervjuades i förrgår i TV4 om Gå i fängelse!, en manifestation som just nu pågår utanför Kronobergshäktet i Stockholm.

Men Bildt har vägrat, vilket fått samma opinion att ifrågasätta om hans inställning är helt opåverkad av hans tidigare styrelseuppdrag i Lundin Petroleum – ett oljebolag vars affärsverksamhet med ovannämnda djupt odemokratiska regim i Etiopen råkar vara precis vad Martin Schibbye och Johan Persson rest till området Ogaden för att granska.

Ingen – möjligtvis med undantag för de mest frifräsande konspirationsteoretikerna – tror nog att Carl Bildt aktivt motarbetat eventuell frigivning av Schibbye och Persson. Däremot har många noterat att det här med att sitta på dubbla stolar sällan illustrerats tydligare än av utrikesministerns belägenhet just nu.

Så vad gör en politiker när medierna kräver svar på obehagliga frågor? Han låter dem ställas, förstås – i tv-programmet där inga riktigt obehagliga frågor ställs.

Det gjorde att Skavlan i fredags utvecklades till just en riktigt obehaglig upplevelse. Inte för Carl Bildt, utan för oss som tittade.

Efter inledande kutter om Twitter och föräldramöten i barnens skola, tog Skavlan upp Martin Schibbye och Johan Persson. ”Varför säger du ingenting?”, frågade han Carl Bildt.

Och Carl Bildt svarade. Men inte med att försvara pressfriheten. Inte genom att hänvisa till artikel 19 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, som ger Schibbye, Persson och alla andra journalister rätt att ”ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser”.

Nej, inget sådant. I stället börja utrikesministern prata om de ”motsvarande fall” av hundratalet svenska medborgare som sitter ”i fängsligt förvar runt om i världen”:

”Det finns de som är dömda till döden. Det finns de som är dömda till livstids fängelse. Det finns de”, sa Carl Bildt med tydlig emfas, ”som har begått brott, men fortfarande har fått straff som är oacceptabla eller som sitter under vidriga omständigheter.”

Jag lyssnade på honom, jag mådde nästan illa. Istället för att lyfta fram Martin Schibbye och Johan Persson tillsammans med de andra journalister som, exempelvis i Etiopien, fängslats av myndigheterna för att de gjort sitt jobb och sökt sanningen, jämförde Carl Bildt dem alltså med kriminella svenskar som gett sig ut på internationell brottsturné. Han försvarade inte journalisterna, tvärtom misstänkliggjorde han dem i ett klassiskt guilt by association-resonemang.

Vi behöver inte gräva djupare i vilken typ av brott Carl Bildt menar med ”motsvarande fall”. Det räcker med att konstatera att han jämställer två journalister med kriminella. Jag vill inte ens föreställa mig hur det kändes för de anhöriga till Martin Schibbye och Johan Persson som fanns på plats i Skavlans studio.

Däremot, kan man tycka, är det precis vad Fredrik Skavlan borde ha gjort. Det är ju hans program, han som ställer frågorna. Tycker inte Skavlan det är lite konstigt när Carl Bildt antyder att ”brottet” att vara journalist på granskningsuppdrag i en skendemokrati motsvarar de verkliga brott som svenska narkotikalangare, våldtäktsmän och mördare begår på den internationella arenan?

Tydligen inte. Istället för att ifrågasätta det bisarra i Carl Bildts resonemang hoppade den nu lätt nervöse programledaren som inte ställer några riktigt obehagliga frågor vidare – till utrikesministerns kopplingar till Lundin Petroleum och hur det påverkar hans trovärdighet som förhandlare med Etiopien i fallet Schibbye/Persson.

Statsrådet spände ögonen i Fredrik Skavlan och förklarade – med den där berömt bildtska rynkan i pannan som signalerar att den han pratar med just har sagt någonting så skrattretande dumt att det bara är hans egen upphöjda takt och värdighet som förhindrar honom att lämna samtalet – att Lundin var en ickefråga:

”Bolaget finns ju inte där.”

Det hedrar Skavlan att han här försökte argumentera emot. Samtidigt var han inte tillräckligt påläst, programledaren blev bortkollrad i en utläggning om underbolag och ägarförhållanden – ett enkelt offer för en slipad utrikesminister som befann sig i just den här tv-studion eftersom han visste att det där inte skulle ställas några riktigt obehagliga frågor. Carl Bildt ljög Skavlan och den dryga miljon svenskar som såg programmet rakt upp i ansiktet. Självklarheten han gjorde det med fick honom ändå att framstå som om han satt inne med sanningen.

Som tur är har vi journalister som vet hur det egentligen ligger till. Om ni inte redan läst Leo Lagercrantz i gårdagens Expressen kommer nyckelparagrafen här:

Är Lundins närvaro i Etiopien en tidningsanka? Nej. Lorito holdings och Zebra holdings, båda Lundinstiftelser, äger vardera sju miljoner aktier, av totalt 213 miljoner aktier i Africa oil. Dessutom äger Lorito sju miljoner warrants. Och Africa oil är i allra högsta grad närvarande i Ogaden, i alla fall enligt företaget självt (africaoilcorp.com). Bildts babbel hos Skavlan är inget skarvande. Det kan inte tas för en dålig Norge-historia. Det är ren och skär lögn.

Ren och skär lögn. Det är vad vår utrikesminister ägnade sig åt i programmet där inga riktigt obehagliga frågor ställs.

Det ska fan vara norsk pratprogramledare med hela svenska folket. För Gud och Carl Bildt, däremot, är ingenting omöjligt i det här landet.

UPPDATERING, 13/7: Torbjörn Järlerup påminner om att även Carin Jämtin tidigare jämfört fängslade svenska journalister med kriminella svenskar som dömts för brott i utlandet. Håkan Juholt har inte heller velat ställa sig bakom Schibbye och Persson och kräva deras frigivning. Att Sveriges två största partier förenas i sitt oengagemang för fri journalistik är tragiskt.

Johan Wirfält

Rykte: Rodeos höstnummer läckt på Södermalm

I morgon är det officiella släppdatumet för Rodeos höstnummer. Men senaste dagarna har rapporter nått mig, bland annat via Joel Persson på eminenta Icon. Rodeo ”finns på Papercut redan nu” skriver han på Facebook, och även våra vänner på Aplace sägs ha sålt tidningen i helgen.

Kan skivor läcka på internet kan tidningar göra det på Södermalm, inget konstigt med det. Vill ni läsa Rodeos höstnummer först av alla är det alltså bara att sticka till Krukmakargatan eller Götgatspuckeln och köpa ett ex.

Anna Roxvall och Johan Perssons reportage om popevangelisterna i Nashville och Sundbyberg har vi redan bjudit på här. Men fler godbitar utlovas. Bo Madestrand porträtterar Mats Gustafson, inte bara Sveriges utan hela världens grand old man inom modeillustration. Jag själv analyserar jeansimperiet Cheap Mondays i nuläget högst osäkra framtid och skriver om fenomenala fotografen Lina Scheynius, som vi också presenterar en exklusiv portfolio semesterbilder ifrån – tagna i Storlien 1991, när Scheynius var 11. Anja Cronberg har gjort hembesök hos modemusan Michele Lamy i Paris, medan Martin Gelin funderar på hur bilden av muslimer förändrats i amerikansk kultur under de tio år som gått sedan 11 september.

Och så numrets dubbelcomeback: Neneh Cherry, den kanske största popikon vi har i Sverige, släpper sitt första soloalbum på 15 år och intervjuas av lika legendariska Kristina Adolfsson. Det är ett långt samtal om nomadliv, moderskap, bomberjackor – och att bo på en council estate i London samtidigt som upplopp rasar på gatorna utanför. Dessutom avslöjar Neneh att hon drömmer om att göra musik med Robyn.

Missa ej.

Johan Wirfält