Marcus Birro: Ett liv mellan debattpaneler och Jesus

Marcus Birro ville alltså bli ny partiledare för Kristdemokraterna – men hoppade av kandidaturen när han insåg att den skulle kosta honom programledarjobbet på TV 4:s debattprogram Kvällsöppet.

”Det gick för snabbt helt enkelt”, säger han till Expressen, efter en 16 timmar lång karriär som KD-politiker.

Det hela är, precis som Viktor Barth-Krohn skriver, ett av de där ögonblicken där verkligheten överträffar all tänkbar satir. Det finns liksom ingenting att tillägga.

Däremot vill jag passa på att påminna om följande klassiska klipp. Scenen är ett debattprogram från slutet av 90-talet. René Nyberg leder diskussionen, i panelen Estelle Milbourne, 25-årige poeten Marcus Birro – samt Eddie Meduza.

YouTube Preview Image

Marcus Birro har, meddelar han, nyss givit ut en diktsamling som heter Skjut dom som älskar. Nu är han här eftersom han är en djup motståndare till äktenskap och tvåsamhet:

”När man börjar närma sig 24-25 blir man betraktad som en samhällsparia om man inte hittat någon: ‘Jag måste hitta någon, jag måste gifta mig med någon’. Jag tror det är ett farligt sätt att se på människor. I mitt personliga fall, som poet som skrivit Skjut dom som älskar – den största faran är dem som tar min ensamhet ifrån mig. Det är bristen på ensamhet som förtär mig.”

Eddie Meduza fnyser: ”That’s bullshit, man.” Sedan harklar sig raggarlegendaren, lutar sig framåt och skrockar godmodigt:

”Han som älskade mest, han som hängde där på korset, honom har de pratat om i 2000 år.”

Det är en briljant oneliner, rolig, patosfylld – och sann. Publiken jublar, Marcus Birro ser tillintetgjord ut. Man undrar om det var här han insåg att man aldrig kan argumentera emot Jesus?

Notera för övrigt ”Henrik Berggren, 22 år, popsångare”, som kommer in som oväntad gotgäst på slutet.

Johan Wirfält

Avkriminalisera huvtröjan!

Idag debuterar jag som modekrönikör i DN Söndag. I krönikorna, som är en del av det nylanserade samarbetet mellan Rodeo och Dagens nyheter, kommer jag skriva om mode ur ett lite vidare kultur- och samhällsperspektiv. Den här gången handlar det om hur brittiska politiker efter upploppen i somras ringat in ungdomar i huvtröjor som ett hot mot lag och ordning.

Britterna förbjuder i princip hoodies på vissa grupper i samhället och det är, tror jag, talande för hur samtiden söker nya vägar att stigmatisera stilar som förknippas med människor på botten av den sociala skalan. Den som vill fundera vidare på sådant kan säkert se paralleller i diverse västeuropeiska politikers lust att bannlysa burkor. Men hur som helst, krönikan:

Avkriminalisera huvtröjan!

Det sägs att krigets första offer är sanningen. I västvärlden har vi det numera så fint ordnat att vi inte behöver kriga, åtminstone inte på hemmaplan. Ett mått på vår bekvämlighet: När konflikter väl uppstår på våra breddgrader är ett av de första offren istället gatumodet.

Efter sommarens upplopp i Storbritannien har landets politiker krävt hårdare tag. Premiärminister David Camerons förslag om att de som ”planerar våldsamheter” borde bannlysas från Facebook och Twitter är ökänt. Den nya polislag han tillkännagav samtidigt har fått mindre uppmärksamhet.

Märkligt, kan tyckas, eftersom den i princip förbjuder brittiska ungdomar att ha på sig vanliga huvtröjor.

Den nya lagen ger polisen rätt att beslagta kläder som täcker ansiktet, bara de anar något ”kopplat till kriminella aktiviteter”. Den springande punkten är förstås att ett faktiskt brott inte behöver ha begåtts. Misstanke räcker, lagen blir alltså en tolkningsfråga. Vem ser suspekt ut i myndigheternas ögon?

Joggarna kan nog lugnt fortsätta springa med hoodies uppdragna över huvudet, brott planläggs inte på löprundan i Hyde Park. För de ungdomar som hänger i östra London är läget annorlunda.
Jag bor i Hackney en stor del av året, en favoritstadsdel för den kreativa medelklassen. Men det är också en av Storbritanniens fattigaste kommuner, och ett av de områden som härjades värst under upploppen i augusti.

Butiksplundrarna då var till stor del lokala gäng – och i Hackney, precis som i resten av Storbritannien, känner man igen gängen på deras huvtröjor.

Under 00-talet har huvtröjan blivit den tydligaste symbolen för brittisk ungdomskriminalitet. Redan 2005 förbjöd landets största shoppingcenter dem i sina gallerior. Idag kroppsvisiteras huvtröjegängen rutinmässigt av polispatruller, en av förklaringarna till det polishat som utlöste upploppen i somras.

Självklart måste myndigheterna kunna ingripa när de misstänker brott. Men när David Cameron nu ger polisen rätt att beslagta kläder blir det snarare ett sätt att stigmatisera ett visst mode. Paralleller finns i amerikanska södern, där lokalpolitiker lagstiftat mot hip hop-häng på byxorna.
Det är stilar födda på samhällets botten, därför skrämmande. Och sådant kan man förstås försöka förbjuda. Men ett annat sätt är att omfamna det.

Något motsägelsefullt är det precis vad David Cameron ville göra i mitten av 00-talet. Då var han oppositionsledare i Storbritannien, och höll ett sympatiskt tal om att han och andra ”människor i kostym” borde sträcka ut en hand till ungdomarna i huvtröja.

Någon får gärna påminna honom om det idag.

Johan Wirfält

Tillbaka till dåtiden: Om Marty McFly, hans skor, och behovet av en ny, cool nördidentitet

För lite mer än tre veckor sedan satte sig Michael J Fox i fåtöljen hos David Letterman och levererade, tydligt märkt av sin parkinson, ett besked som science fiction-älskare och sneakerfantaster väntat på i över 20 år.

Med skakiga händer höll skådespelaren upp samma gympaskor som han 1989 bar i Tillbaka till framtiden II. ”Här är de”, sa Michael J Fox, och förklarade att samtliga intäkter från skoförsäljningen skulle gå till parkinsonforskning. Bredvid försökte en begeistrad David Letterman trycka igång den futuristiska sneakerns blinkande Nikelogga.

”Den bästa sko som aldrig tillverkats” hade slutligen blivit verklighet.

Som pr-kampanj för ett sportvarumärke var det årets maffigaste, men också en av de mer sympatiska – ett ovanligt lyckat möte mellan fandriven nördkultur, kändisaktivism och socialt medveten kommersialism. När Back for the future-auktionen var över förra söndagen, 1500 Tillbaka till framtiden-sneakers senare, hade mer än fem miljoner dollar samlats in till Michael J Fox forskningsstiftelse. Man behöver ingen tidsmaskin för att räkna ut att marknadsföringsteoretiker kommer skriva avhandlingar om det här i framtiden.

Samtidigt, insåg jag medan jag småskrockande läste om hur sci fi-frälsta rappare som Kanye West och Tinie Tempah budat hem dojjor för tiotusentals dollar paret, satte auktionen fingret på något annat: Nördidentiteten.

För Marty McFly var inte bara en sneakerpionjär. Med Tillbaka till framtiden-trilogin föddes på sätt och vis också en ny popkulturell arketyp, en sorts crossoverkaraktär någonstans mellan två världar. I Marty McFly korsas pojkrumsnörden med den klassiska rebellens upphöjda utanförskap. Det finns säkert fiktiva figurer som rört sig mellan de här ytterligheterna tidigare. Men Michael J Fox i Tillbaka till framtiden är det första renodlade exemplet på vad jag brukar kalla den coola nörden.

Han gör sådant som nördar alltid gjort, som att jagas runt torget av den lokala sportsvennebrigaden eller att vara bästis med en gränslös gammal fysiker som av resten av småstaden betraktas som redo för hispan. Men Marty McFly är också en gitarrsvingande flickfavorit, och plötsligt häftigast på skolan när det blir 50-tal – scenen där han spelar Johnny B Goode i första filmen fick John Mayer att vilja bli rockstjärna, för guds skull.

På ett mer existentiellt plan är det just här, i dialogen mellan olika identiteter, som Tillbaka till framtiden-filmerna har sin kärna. Tidsresorna blir en metafor för hur flytande våra jag är i olika sammanhang. Ibland väljer vi dem frivilligt. Ibland bestäms de bara av tillfälligheter som en trasig fluxkapacitator.

Hur som helst, som cool nörd fick Marty McFly snart efterföljare. På pappret är Parker Lewis i tv-serien med samma namn kanske mer inspirerad av John Hughes skapelse Ferris Bueller. Men för oss som närmast besatt följde Parker Lewis äventyr på Santo Domingo High i början av 90-talet rådde det ingen tvekan om att det var Marty McFlys andlige arvtagare vi nu tittade på.

Att både Marty och Parker satte sina avtryck i populärkulturen åren strax före och efter 1990 är knappast en tillfällighet. Tvärtom, jag har svårt att föreställa mig dem vid någon annan tidpunkt. De här åren innebar ju en sorts övergångsfas i västvärlden – hemdatorerna hade slagit igenom och yuppienallen var den högsta statussymbolen, men högteknologi framstod fortfarande som något oåtkomligt. Tekniken hade inte blivit vardaglig än, att behärska den var på många sätt ett privilegium.

Det var en tid för nördar.

Och Marty och Parker uppvisar, enligt så gott som samtliga definitioner, en kompakt nördighet. De skyr idrott men älskar teknologi. De står utanför high school-gemenskapen och umgås istället med kufar – tossiga vetenskapsmän, som sagt, eller beundrande kids i klasserna under dem. De passar inte in.

Ändå är de så långt ifrån nördar man kan komma.

Det finns många förklaringar till varför, men den mest intressanta är för mig deras självklara gatusmarthet. Marty McFly och Parker Lewis är utåtriktade, snarare än inåtvända enligt traditionellt nördmanér. De rör sig hemtamt i de flesta sociala sammanhang, och de kan snacka omkull både mobbare, rektorer och föräldrar. Det är som om de vet att de ”inte kan förlora”.

De är helt enkelt för coola.

Därmed blir Marty McFly och Parker Lewis också ett koncentrat av en hel nördgenerations kollektiva drömmar. I efterhand tänker jag att det kanske var här, i Marty McFlys coola nördighet snarare än hans självsnörande skor, som Tillbaka till framtiden II gjorde sina främsta förutsägelser om 2010-talet.

I vår teknifierade och djupt specialiserade samtid blir ju nördens status som samhällsbärare allt mer självklar. Nördar av idag är, om inte nödvändigtvis coola, så i alla fall beundrade. För Facebookgenerationen är Mark Zuckerberg som bekant en hjälte, och att tillbringa puberteten framför datorn snarare än på fotbollsplanen känns numera mest som ett smart karriärsdrag.

I linje med det har vi, dagens popkulturella medieetablissemang, kommit på något smart. Ett av de enklaste sätten för oss att framstå som lite mer sympatiska är att beskriva oss själva som nördar. För det flesta är det säkert fött ur en helt genuin känsla – många av mina kolleger är ju de facto nördar, det är därför de hamnat där de är. Men ibland finns det i de här självpåtagna nördepiteten också en ton av falsk ödmjukhet. Precis som Martin Gelin skrev i en recension av boken The geeks shall inherit the earth nyligen, signalerar ordet nörd idag mest att man är ”oproportionerligt väl förberedd för 2000-talets arbetsmarknad: välutbildad, sakkunnig och med en förmåga att engagera sig passionerat för saker man bryr sig om.”

Nörden och de sportsvennar som i slutet av 80-talet jagade Michael J Fox runt torget tycks alltså ha bytt plats – vilket kommande filmen Revenge of the Jocks också skvallrar om.

Om den filmen kommer leda till ett problematiserande av nördidentiteten vet jag inte, men det vore hur som helst välkommet – precis som Bangredaktionens kritik av den klassiska nörden ur ett genusperspektiv för något år sedan var det. ”Nörden är inte och har ­aldrig ­varit bara vit, heterosexuell och man”, skrev tidningen, och frågade retoriskt: ”För vem är det där pojk­rummet öppet?”

Om jag nu ändå ska svara blir det, kanske något motsägelsefullt, genom att återvända till mina egna pojkrumshjältar. När jag tittar på Marty McFly och Parker Lewis idag, de coola nördarna, ser jag två popkulturella ikoner som går utanför ramarna på den traditionella nördidentiteten. Till skillnad från all världens Mark Zuckerberg-figurer klarar de nämligen av att interagera socialt. Ska nördidentiteten kunna vidgas ytterligare, och inte bara innefatta vita medelklassmän samt på senare år -kvinnor, känns det som en utmärkt startpunkt.

När Parker Lewis sent om sider – jag minns inte om det är i seriens andra eller tredje säsong – tar sig tid att forska lite mer om sin ärkefiende rektor Ms Musso, visar det sig att hennes agg mot honom är en följd av att Musso som high school-student blev retad av Parkers pappa. På samma sätt inser Marty McFly, efter tre-fyra tidsresor och lika många upprivande möten med olika inkarnationer av sig själv, sin familj och sina eventuellt framtida barn, att världen är ofantligt mycket större än just det egna pojkrummet.

Marty McFly och Parker Lewis är bra på att snacka sig ur problem, de kan som sagt inte förlora. Men vad de framför allt lär sig är något annat: Att lyssna på andra. Låter som en ganska cool grej för nördar att prova.

Johan Wirfält

Stockholms nya medborgarbusslinje: Tillsammans mot världens öppnaste stad


Slussen, Stockholm, kl 09.55 den 18 september 2011.

”Tågen går varenda år i samma spår”, sjöng Gustav Ejstes i en av de finare svenska poplåtar som spelades in under 00-talet. Nu är det 10-tal, och idag rullar Stockholms nya medborgarlinje i spår som ingen gjort förut.

Jag skrev om Ai Weiwei och idén om staden som en plats som erbjuder maximal frihet för ett par veckor sedan. Stockholm, konstaterade jag då, fungerar inte på det viset. Vår huvudstad är stängd för många som den egentligen borde vara öppen för, och det av en enkel anledning:

När priserna i kollektivtrafiken höjs är det framför allt socialt utsatta som reser mindre. Och i Stockholm kostar kollektivtrafiken, den inrättning som vi gemensamt finansierar för att kunna resa tillsammans med allt vad det innebär av möjligheter och möten, numera så mycket att använda att många av oss inte längre har råd.

Det är förödande för miljön, eftersom det numera är så dyrt att resa kollektivt i Stockholm att de som kan tar bilen istället. Det är förödande för den sociala gemenskapen, eftersom det minskar de där möjligheterna för människor från olika grupper i samhället att mötas.

Det borde förstås vara tvärtom.

Vi svenskar känner oss ofta stolta när vi är utomlands. Sverige är ju, faktiskt, bäst i världen på sånt här, en föregångsnation som såklart har sprickor i samhällskroppen som alla andra men i en internationell jämförelse ändå framstår som ett under av social integration.

På samma sätt borde Stockholm vara en föregångare bland huvudstäder. Istället för en plats där det blir allt dyrare att resa tillsammans, en stad där kollektivtrafiken är billig. Istället för en mer sluten stad, där klyftan mellan dem som har råd och dem som inte har det blir allt större – en mer öppen stad.

Kanske till och med den öppnaste staden i världen? På samma sätt som Sverige lyckats bli så bra borde Stockholm bli det.

Därför startade några bekanta och jag Stockholms nya medborgarbusslinje för tre veckor sedan. Vi vill att kollektivtrafiken ska vara billigare, för alla ska ha råd att resa med den. Sedan dess har vi blivit över 8000 personer som vill samma sak. Idag rullar våra medborgarbusslinjer Lilla och Stora Nollåttan gratis över hela Stockholm. Klockan 13.00 möts vi på Södermalmstorg för en manifestation med lite pop och mycket politik – se hela programmet här, Penga’ Per och Sakine Madon står på samma scen!

Åk med du också. Tillsammans, mot världens öppnaste stad.

Johan Wirfält

Vilket ansvar har jag som chefredaktör för två fängslade svenska frilansar?


En av våra medarbetare sitter i fängelse för att han gör sitt jobb. I kommande Rodeonumret (ute den 29 september) har fotojournalisten Johan Persson tillsammans med journalisten Anna Roxvall grävt ner sig i popevangelismen – USA:s popkulturella kristna väckelserörelse, som nu håller på att etablera sig i Sverige i och med en liten radiostation i Sundbyberg.

I dag bjuder vi på en förhandstitt på reportaget. Samtidigt är våra tankar med Johan Persson.

Som bekant sitter han tillsammans med kollegan Martin Schibbye inspärrad i Etiopien sedan början av juli, anklagade för terrorbrott av den etiopiska regimen. De två svenska journalisterna greps av landets armé i Ogaden i sydöstra Etiopien, dit de rest för att rapportera om konflikten i området. I måndags avslöjade ETC att ett av reportagen Persson och Schibbye arbetade med var en granskning av Lundin Petroleums ljusskygga verksamhet i Ogaden.

Fokus hamnar därmed på Carl Bildt.

Journalisten Kerstin Lundell, som själv dokumenterat Lundins afrikanska äventyr i boken Affärer i blod och olja, skrev i Expressen i somras om hur Lundin Petroleum beslutade att satsa i Ogaden medan Carl Bildt satt i företagets styrelse. Enligt egen uppgift hade vår nuvarande utrikesminister dessutom ett särskilt ansvar för Lundins etiska riktlinjer.

”Hur går sådant ansvar att kombinera med ett affärssamarbete med en statsapparat som är beredd att begå mord?”, frågade Kerstin Lundell retoriskt.

De senaste dagarna har flera kommentatorer – läs Leo Lagercrantz, Eric Rosén och Gabriel Byström – påpekat att Carl Bildts ekonomiska intressen och historia som styrelsemedlem i Lundin gör det omöjligt för honom att trovärdigt verka som Sveriges utrikesminister.

Klyftan mellan de dubbla stolar han sitter på börjar helt enkelt bli för djup.

Bildt själv, den teflonhudade, har en intressant tolkning. ”Gunilla Carlsson fungerar ju de facto som utrikesminister för denna del av världen”, skrev han på sin blogg i början av september.

Och man kan ju förstå honom. Det är minst sagt vanskligt för Carl Bildt att diskutera den etiopiska militärens verksamhet i Ogaden utan att också nämna Lundin Petroleums regimstödda business i området – och därmed sitt eget, personliga ansvar, för den konflikt som nu råder i Ogaden.

Men samtidigt som vi i medierna pekar finger mot vår utrikesminister, finns ett annat spår i den här historien som vi borde fundera lite mer på. Det tydliggjordes i den intervju som Journalisten gjorde med Filters chefredaktör Mattias Göransson förra veckan. Filter var en av de tidningar som Johan Persson och Martin Schibbye haft kontakt med inför sin Etiopienresa.

”De hade stora omkostnader, 80 000 kronor tror jag det var”, sa Mattias Göransson till Journalisten, och fortsatte:

”Jag önskar att vi hade kunnat dela kostnaderna med dem, men det var för mycket pengar för Filter. I stället kom vi överens om att om de kom tillbaka med ett bra reportage skulle de få betalt.”

Johan Persson och Martin Schibbye jobbade med andra ord på spek åt Filter. Det är knappast unikt för grävande svenska journalister på utlandsuppdrag – tvärtom är det så större delen av utrikesbevakningen sköts idag. Reportaget som Anna Roxvall och Johan Persson gjort för oss i Rodeo tillkom på liknande sätt. Frilansjournalister reser på egen hand och hoppas komma tillbaka med tillräckligt mycket material för att i efterhand kunna finansiera sin resa genom att sälja in reportage till så många medier som möjligt.

Självklart skapar sådana förutsättningar en mer utsatt situation för journalister på fältet. Den trygghet som en redaktion att luta sig emot på hemmaplan ger ska inte underskattas. Om en journalist anställd av en större tidning fängslades i främmande land, skulle chefredaktören sannolikt kampanja på daglig basis för att hålla frågan i topp på dagordningen – och på så sätt tvinga politiker och UD-tjänstemän att agera.

Frilansar har inte den förmånen.

Det här är förstås ett resultat av det nya medielandskapets förändrade och ofta försämrade ekonomi. Men inte desto mindre en fråga värd att diskutera. Vilket ansvar har svenska redaktioner – vi på Rodeo, Filterredaktionen, Svenska dagbladet som publicerat flera reportage Johan Persson gjort med Anna Roxvall – för de journalister vi kontinuerligt anlitar men inte har råd att anställa?

Jag har själv inget bra svar på den frågan – annat än att vi när det, som nu, gått ganska mycket åt pipan har en självklar skyldighet att driva opinion till deras fördel.

Frilansarna kommer förstås fortsätta fara runt ändå, ofta utan annat än förhoppningar och vaga löften om framtida publiceringar som finansiell säkerhet. Nyligen pratade jag med Anna Roxvall, i somras mammaledig men annars den som Johan Persson normalt arbetar i team med. Hon sammanfattade så här:

”Som journalist drivs man ju av så mycket mer än pengar – nyfikenhet, äventyrslusta och en vilja att berätta något viktigt. Samtidigt har utrikesjournalistiken åderlåtits väldigt mycket på senare år. Därför tror jag dessvärre att det alltid kommer finnas en uppsjö unga journalister som är beredda att arbeta för självkostnadspris bara för att få göra bra journalistik. Vi har bland annat varit i Kongo, södra Sudan, Kenya, Kamerun, Ungern och USA ihop. Vi har ett rätt brett spektrum av tidningar som brukar köpa våra grejer. Vi försöker sälja även utomlands, eftersom den svenska marknaden är begränsad och betalar dåligt.”

Det är något jag och alla andra svenska redaktörer borde sova på någon natt. Kanske ger det oss lite dåligt samvete. Kanske kan det dessutom få oss att inte bara kampanja för frisläppandet av medarbetare som gjort sitt jobb – utan också betala dem bättre medan de faktiskt gör det?

Johan Wirfält

Därför borde SFI valt Apflickorna och inte Svinalängorna som svenskt Oscarbidrag

I förrgår utsåg Svenska Filminstitutet Svinalängorna till Sveriges Oscarsbidrag 2011. Om tanken med detta är att en svensk film ska vinna en Oscar för bästa utländska film för första gången sedan Fanny och Alexander 1983, tror jag att det är en ganska dålig idé.

Jag ska förklara varför, men låt mig inleda med en kort anekdot.

Det var september 2008, och i en bokhylla i en lägenhet ovanför Istedgade i Köpenhamn låg en bok. På omslaget stod det The Sexual life of Savages. Jag frågade Lisa Aschan, ägare till både bok och hylla: ”Vad är det där?”

– Det är min långfilm, sa hon.

Sedan berättade Lisa att hon hade en manusidé, och till och med formulerat en så kallad hisspitch: Hon skulle göra en film om ”makt, sex och djur”, och om flera generationer kvinnor. Hennes första långfilm. Hon ville inte berätta så mycket mer just då, och hur som helst hade hon en dramaserie för barn att regissera för dansk tv först. Under tiden blev vi kompisar, det var mailväxlingar Stockholm-Köpenhamn och ibland berättade Lisa något om filmen som hon och författaren Josefine Adolfsson nu satt och skrev på.

Hon tänkte att den skulle Apflickorna, vad tyckte jag om det? (Bra.)
Det skulle kretsa kring voltige, hade jag tittat på det någon gång? (Ja, faktiskt trodde jag, en gång i Halmstads ridhus som ung.)

Sedan flyttade Lisa Aschan hem till Sverige och spelade in långfilm – och för ett par veckor sedan hade en av de senaste årens mest unisont hyllade svenska debutfilmer premiär. Apflickorna har som bekant ridit på en rejäl hypevåg under årets första nio månader. Dubbelpris på Göteborgs filmfestival. Hedersomnämnande i Berlin. Förstapris i Tribeca och väldigt varma ord från Robert de Niro. Fyror och femmor, samt SvD:s (i och för sig utslitna) sexa i betyg.

En jävla succé helt enkelt. Och ett givet Oscarsbidrag?

Nej, det var ju det här med Svinalängorna. Även Pernilla Augusts debutfilm var en jävla succé. Nationens kritikergarde var i princip lika översvallande här – sexa från Svenskan, förstås – och nästan en halv miljon svenskar masade sig till slut in i biosalongerna för att se Noomi och Ola Rapace återuppleva 70-talets finsksvenska arbetarklassmisär.

Ingen kan alltså ifrågasätta att Svinalängorna är en utmärkt film. Ändå – om meningen med att lämna ett Oscarsbidrag är att vinna priser därborta i Kalifornien, borde Apflickorna varit SFI:s självklara val.

Jag inser givetvis ”Hollywoodlogiken” i att välja Svinalängorna. Filmen är regisserad av Pernilla August – Anakin Skywalkers mamma! Huvudrollen spelas av Noomi Rapace – det är ju Lisbeth Salander, för guds skull! Rent genremässigt placerar den sig utmärkt i någon sorts nordiskt och så mycket ångest att man spontankarvar sig i armen-dramafack – som förra årets Oscarvinnare Hämnden av Susanne Bier!

Men säger inte en annan Hollywoodlogik att Oscarsjuryn aldrig kommer att utse Svinalängorna till slutlig vinnare? De senaste fem åren har priset för bästa utländska film gått till ett tyskt Stasidrama, ett österrikiskt nazidrama, ett japanskt begravningsentrepenörsdrama, en argentisk juntathriller och så Susanne Bier då, och hennes nordiska och så mycket ångest att man spontankarvar sig i armen-drama.

Förutom de två historiska, tyskspråkiga dramerna vid 00-talets mitt har Oscarsjuryn hoppat vilt mellan genrerna från år till år. Vad mer är: Ingen av filmerna som vunnit har haft en huvudrollsinnehavare som någon i övriga världen känt igen (sorry, Persbrandt).

Så vad ger det oss?

Svinalängorna är en film som i mångt och mycket påminner om föregående års vinnare Hämnden, dessutom med numera så gott som etablerade Hollywoodstjärnan Noomi Rapace i huvudrollen.

Apflickorna, däremot, kommer från ingenstans – och är ett rätt unikt drama både miljö- och ensemblemässigt. Voltigearenan är förstås en briljant metafor för filmens övergripande tema: Att navigera uppväxtens sociala sammanhang är en ständig balansgång mellan att kontrollerat hålla masken och spontant släppa loss och testa gränser. Samtidigt finns det som bekant inget svårare än att regissera barn och djur – Lisa Aschan får det att framstå som det enklaste i världen.

Sådant, inbillar jag mig, imponerar just nu mer på en Oscarsjury än ännu ett kompetent drama sprängfyllt med skandinaviskt mörker. Och är det mot förmodan någon sorts nedärvd stjärnkvalitet som ska premieras, är det bara för jurymedlemmarna att leta sig tillbaka ett antal generationer på den ryska sidan av Lisa Aschans familjeträd. Det fanns visst nån känd författare där som hon helst inte pratar om offentligt.

Ja, jag är givetvis part i målet, Lisa och jag är ju vänner. Men oavsett, är inte slutsatsen enligt ovanstående ganska glasklar?

SFI borde valt Apflickorna framför Svinalängorna om de velat kamma hem den där åtråvärda statyetten.

Johan Wirfält

”En stad är en plats som erbjuder maximal frihet”: Om Ai Weiwei, SL-kort och att kunna resa tillsammans.

Igår skrev Ai Weiwei, världens just nu bästa och viktigaste konstnär, i Newsweek. Det är första gången sedan Ai Weiwei släpptes av kinesiska myndigheter som han uttryckt något längre än en tweet. Jag hoppas att ni läser honom.

Ais artikel handlar om Peking, hemstaden, och han skriver om dess två ansikten. Om fasaden av ”pengar och makt”. Om alla de andra människorna, de ansiktslösa, de desperata, de som Ai möter på bussen och vars ögon inte uttrycker annat än hopplöshet.

Själv tycks han, tärd av tiden i fångenskap, om inte ha gett upp så i alla fall blivit mer pessimistisk:

”Min konst representerar inte Peking. Fågelboet [OS-arenan han ritade tillsammans med arkitektbyrån Herzog & de Meuron] – jag tänker aldrig på det. Efter de olympiska spelen talar vanliga människor inte om det längre, för OS förde inte med sig något gott till folket.”

Peking, fortsätter Ai Weiwei, är som ett fängelse, en Kafkalik mardröm som aldrig vill upphöra. Han sammanfattar:

”En stad är en plats som erbjuder maximal frihet. Annars är den ofullständig.”

Som superdissident är Ai Weiwei numera belagd med munkavle och reseförbud av kinesiska myndigheter. Det säger sig självt att han är en väldigt modig människa som nu går till frontalangrepp mot Kina i en av USA:s mest respekterade tidskrifter. I sin sentens om staden som en plats ”som erbjuder maximal frihet” sätter Ai Weiwei dessutom fingret på något annat – något som jag tror att vi, trygga i vårt demokratiska hörn av världen, borde fundera lite mer på.

Det går förstås inte att jämföra Stockholm med åsiktsförtryckets Peking. Men känslan av att bo i en ofullständig stad – en plats som inte erbjuder den där maximala friheten – kan vara nog så sann här också.

På torsdag höjer SL priserna på ett månadskort med 100 kronor. Det innebär att många av de stockholmare som har minst pengar, och därmed svårast att ta sig in i samhället både bildligt och bokstavligt, tvingas sluta resa kollektivt. De har helt enkelt inte råd.

Svenska dagbladet har skildrat effekterna av prishöjningarna i en artikelserie de senaste dagarna. Reportrarna Anna Gustafsson och Erik Paulsson Rönnbäck visar att kollektivresandet kortsiktigt kommer minska med nästan fem procent, och på längre sikt med åtminstone tre procent. SL:s prishöjningar beskrivs som ”rekordartade” – att resa kollektivt i Stockholmsområdet har, jämfört med att exempelvis åka bil, blivit mycket dyrare.

SL höjer priserna – som en direkt följd ökar det sociala utanförskapet och Stockholm blir en mer segregerad stad. Om detta är både forskare och hållbarhetskonsulter överens. En som inte håller med är däremot finanslandstingsrådet Torbjörn Rosdahl (M).

Rosdahl – ja, samma Torbjörn som brukar bortförklara brutna vallöften med chipspåsar – tror inte att kollektivresandet kommer minska vid prishöjningar. Varför? Jo, förklarar han i SvD, han själv kommer ju inte resa mindre kollektivt trots prishöjningen:

”Jag går till mig själv. Jag åker bil emellanåt, men jag åker gärna kollektivt för jag vet att det är snabbare när det är snö och storm.”

Torbjörn Rosdahl tjänar 110 900 kronor i månaden och har dessutom gratis SL-kort som löneförmån. Att med de förutsättningarna ”gå till sig själv” för att avgöra vilka ekonomiska möjligheter övriga stockholmare har att resa kollektivt ställer onekligen det här med politiska perspektiv i ny dager.

(När jag blir kulturminister och driver igenom ett årligt fyrahundramiljonersstöd till förmån för den svenska folkrockens framtida utveckling ska jag komma ihåg att parafrasera Torbjörn: ”Jag går till mig själv. Jag lyssnar på vanlig popmusik emellanåt, men jag diggar hellre Reine Fiskes psykedeliska gitarrorgier för jag vet att de är mer sinnesutvidgande en varm sommarnatt.”)

För stockholmare och andra som vill ha lite vidare vyer än vårt kära landstingsråd är det bara att vända sig mot Malmö. I en utredning gjord av Malmö stad 2009 kan man läsa:

”Resursfattiga personer anger i högre utsträckning än andra att kostnad för kollektivtrafiken påverkar deras val av färdmedel. Det gör det väsentligt att kostnaderna vid en utbyggnad av spår- och järnvägstrafik inte ökar.”

Jag håller med. För mig är det en fråga om vilken huvudstad vi vill ha. En öppen stad, en plats som erbjuder maximal frihet för alla stockholmare? Eller något helt annat, ofullständigt, där full frihet bara ges till dem som har råd?

Fundera på vad ni tycker. Och om ni känner att det här med en kollektivtrafik tillgänglig för alla faktiskt är något viktigt, gör mig gärna sällskap på Stockholms nya medborgarbusslinje. Det är en manifestation som jag planerar tillsammans med några vänner och en massa nya Facebookbekanta.

Vi tycker inte att det ska vara dyrt att göra saker tillsammans.

(Bild och grafik från SvD.)

Johan Wirfält

Nathan Clark, 1916-2011: Hej då, pappa ökenkänga


Nathan Clark: Bra skor, bra brillor, bra allt. Bild från Daily Telepgraph.

För några dagar sedan nåddes jag av beskedet att Nathan Clark, 94, gått ur världen.

Ökenkängans fader – han är värd ett minnesord.

Om man som jag fick sin stilmässiga grundskolning under 90-talets första halva var de minimalistika mockaskorna, två hål för snöret och crepesgummisula på det, själva fundamentet i skohyllan. Retrosneakers från Adidas eller Puma, svarta och vinröda Dr Marten’s – visst, även sådant bars med stolthet när en kompis och jag kutade runt och sprayade Blurinspirerade slagord på väggarna under Halmstads viadukter.

Men ökenkängorna från Clark’s var på sätt och vis våra första ”riktiga” skor. För 15-åringar insnöade på brittisk gitarrpop blev de en sorts direktlänk till en fördjupad popkulturtradition. Det var ju inte bara Damon Albarn som gillade ökenkängor. Vi letade oss vidare i både musik och mode, snart hittade vi gemensamma skonämnare i gamla bilder på svenska psykedeliaband och Curtis Mayfield.

En ny värld av urban elegans öppnade sig.

Det finns, tänker jag idag, en kravlöshet i de där skorna. Under 40-talet köpte brittiska soldater i utlandstjänst på sig lokaltillverkade ”chukkas” i Kairos bazaarer. När Nathan Clark några år senare återvände från avslutat andra världskrig introducerade han modellen, nu döpta till ökenkängor, i familjens skoföretag. Modsrörelsen annekterade dem i början av 60-talet, några år senare var de en lika självklar hippieaccessoar. Under 70-talet togs de över av europeisk studentvänster och jamaicanska rastafariprofeter.

12 miljoner sålda par senare är ökenkängorna allmängiltiga, och det på ett nästan unikt sätt. Få skor har samma förmåga att glida sömlöst mellan sammanhangen, de fungerar var som helst där folk inte gifter sig eller blir begravda.

Du är aldrig för uppklädd, väldigt sällan heller för nedklädd.

Tillbaka i Stockholm berättar en polare att han beställt nya sulor, lika dyra som skorna, till sina chukkas. Mockan i Clark’s skor är perfekt ingången efter ungefär ett år, tycker han, men då är det tunna crepegummit redan nedslitet. Hellre än att köpa nytt sular han om.

Och i London i förra veckan – jag hade ingen aning om det då, men det måste ha varit samma dag som Nathan Clark dog, den 23 juni – satt jag och väntade på take away-påsen hos min lokala lunchkines. Jag hade shorts och beiga ökenkängor, inga strumpor. En kille bredvid mig, solbränd och i 40-årsåldern, frågade var jag fått tag på skorna.

”Det är Clark’s, du kan köpa dem över allt”, svarade jag.

”Vad lustigt. Precis sådana skor hade vi till shortsen i vår skoluniform när jag växte upp i Zimbabwe”, sa han.

En vithårig man vid bordet mittemot, han såg ut att vara runt 70, skrattade till: ”På 60-talet visste man att någon var arkitekt om de hade ökenkängor på lunchen. De kom från kontoret och gick vidare direkt till bygget. De behövde aldrig byta skor. Ingen rynkade på näsan om man hade ökenkängor i mötesrummen, ingen sa något när man klättrade upp i dem på byggnadsställningarna.”

I Clark’s skor kan man bli vem som helst. Ett finare modearv kan jag inte tänka mig. Tack, Nathan.

Johan Wirfält

Jeansbomb: Örjan Andersson startar nya märket Örjan Andersson – ”röven kommer att sitta högre upp på 10-talet”

Någon dag för midsommar såg jag en mystisk animation på internet. En skisserad version av Cheap Monday-grundaren, skägglegenden och ”jeansprofessorn” Örjan Andersson sitter och väntar på något. Men vad?

Hemsidan har en logotyp som stavar ut hans namn: Örjan Andersson. I bakgrunden surrar en symaskin, Örjan trummar otåligt med fingrarna mot fåtöljkanten.

Han har inga byxor på sig.

Snart, förstår jag, kommer det att ändras. En av Sveriges mest framgångsrika denimentrepenörer genom tiderna har bestämt sig för att starta eget – igen. Jag får tag på Örjan Andersson mitt i midsommarförberedelserna. Jeanskungen bekräftar: Våren 2012 lanserar Örjan Andersson nytt jeansmärke under eget namn.

– Jag har jobbat med jeans i 20 år, så det känns naturligt och väldigt roligt och inspirerande att släppa en jeanskollektion i eget namn. Jag kommer att börja om från grunden med det jag kan bäst, jeans och t-shirts, och sedan bygga vidare med fler typer av plagg och andra roliga saker. Från Ö till A skulle man kunna säga. Jag har varumärket själv, men har tagit mycket hjälp av illustratören/designern Emeli Mårtensson som har klädmärket 5preview och stylisten Naomi Itkes, säger Örjan Andersson.

Efter ett internationellt segertåg med smala jeans som gjorde ”Cheap Monday-röven” till ett modebegrepp, sålde han och övriga delägare som bekant aktiemajoriteten i sitt jeansimperium till H&M för en massa pengar häromåret. I höstas köpte H&M ut resten av Cheap Monday. Örjan Andersson arbetar idag kvar som designchef med ansvar för jeansdelen, medan Ann-Sofie Back är chefsdesigner för övriga kollektioner. Så vad innebär lanseringen av Örjan Andersson för Örjan Anderssons arbete på Cheap Monday?

– Det kommer inte påverka mitt arbete på Cheap Monday på något sätt. Och jag kommer troligtvis aldrig att jämföra det här med Cheap Monday.

VAD KAN KIDSEN FÖRVÄNTA SIG AV ÖRJAN ANDERSSON?
– Premiärkollektionen består av fem bra jeanspassformar till både kille och tjej i snygga tyger och tvättar, med en stilig hård street-rock-look. T-shirts med och utan prints, i svartvitt, antracit melange och även ljusgrå melange. Kollektionen släpps våren 2012, priserna på jeansen kommer att ligga runt 800 kr i butik.

VAR KOMMER DU SÄLJA KOLLEKTIONEN?
– Inga butiker är kontaktade än.

UNDER 00-TALET SKAPDE DU I PRINCIP DAGENS UNGDOMSUNIFORM MED SMALA JEANS OCH HÄNG I BAKEN. DEN PASSFORMEN ÄR NUMERA KÄND SOM ”CHEAP MONDAY-RÖVEN”. VILKET ÄR 10-TALETS RÖV?
– Röven kommer att sitta högre upp på 10-talet.

Johan Wirfält

Den nya svenska flickan – från sexobjekt till sexsubjekt

En vän och jag gick till PA & Co härom veckan, hon åt råbiff och jag choucroute. Ett par bord bort, under griffeltavlan med kvällens meny, satt en märklig trio.

Två män, strax över 50 och med viss rondör, hade ryggarna emot oss. Inte ovanligt med välgödda karlar i den här matsalen. Det var flickan mellan dem som stod ut. Hon var som en gäst från en annan värld, långt ifrån Riddargatan – svart färgat hår i avancerad postpunkkonstruktion, spinkig på gränsen till det utmärglade, hud så blek att den tycktes genomskinlig.

En got. Sådana ser man inte så ofta på PA:s.

Det kunde varit en scen ur någon av Stieg Larssons böcker, tänkte jag. Män i övre medelåldern bjuder anemisk emotjej på mat och dyrt vin, säkert med hemska baktankar. Mellan dem Lisbeth Salander, med helt andra planer och i full kontroll över situationen

Ungefär där insåg jag att flickan faktiskt var just Lisbeth Salander, alias Rooney Mara som uppenbarligen befann sig i Stockholm för att spela in kompletterande scener till The girl with the dragon tattoo. Hon och, antar jag, ett par av filmens producenter (ingen av männen var David Fincher) var ute och käkade middag på svenska filmarbetares favoritkrog.

Det är alltid kul med Hollywoodkändisar. Men anledningen till att jag nu återkommer till detta är en annan. Det slog mig nämligen att vad jag såg där på PA:s på sätt och vis var det nya Sverige. Inte landet vi själva drömmer om, inte Robynsverige som jag skrev om senast. Utan det Sverige som resten av världen allt oftare ser.

Rooney Mara som Lisbeth Salander liknar inte särskilt många svenskar. Tvärtom, hon ser så jävla konstig ut att hon skulle vara malplacé inte bara på Östermalm, utan var som helst i Stockholm – möjligtvis med undantag för någon av Mums Mums klubbkvällar eller gottrappan ner mot Sergels torg.

Ändå har den här hämnande hackerhjältinnan blivit synonym med Sverige.

Kungen tycker kanske att det är trist, som bekant gillar han ju inte den bild av nationen som frammanas i Stieg Larssons Milleniumtrilogi. Andra har nog mindre att invända emot att den stereotypa svenska flickan – blond och bystig, personifierad av Anita Ekberg i La Dolce Vita – på ett globalt plan nu utmanas av en queerikon med mörka hemligheter.

Det finns mängder av teorier om varför människor gillar Lisbeth Salander så mycket. En av de bättre las fram av den brittiske författaren Tim Parks i förra veckans New York Review of Books. I en lång analys av Milleniumtrilogin slår Parks fast att böckernas centrala tema är sexualiteten, och dynamiken (inte sällan avgrunden) mellan manlig och kvinnlig sådan.

Han skriver:

On the one hand there are Bjurman’s anal sadism and the gruesome, sexually motivated murders, child abuse, and incest that lie at the heart of the investigation into Harriet’s disappearance (to which, in the later parts of the trilogy, will be added prostitution rackets and S&M pedophile porn). On the other hand, there are “transgressive” but harmless encounters between consenting individuals: Blomkvist with his married lover, Erika Berger (who, we hear, prefers sex with two men at a time), Blomkvist with Cecilia, Blomkvist with Salander, Salander with her lesbian lover, Mimmi (they play domination games), and so on.

Precis som många andra före honom konstaterar Tim Parks att Stieg Larssons böcker är klumpigt skrivna. Karaktärerna är kantiga, det psykologiska spelet mellan dem onyanserat – allt för att passa en den larssonska världsbilden av konspirerande kapitalister och rättrådiga vänstermän. Men det hindrar inte att läsaren i Lisbeth Salander möter en kvinna som genom sin överlägsna förmåga att navigera samtiden brutit sig loss från traditionellt begränsande normer: professionella, modemässiga – och sexuella.

Lisbeth Salander ligger lite när och hur hon vill, men alltid med sig själv i förarsätet. Det är sex som metafor för makt. Tim Parks fortsätter:

Notably, all sexual encounters in which men take the initiative are violent and pathological; all encounters in which women run the relationship (avoiding commitment) are okay. There is nothing in between and no space for the conventional, assertive male libido. One might say that the emphasized and elaborately fantasized ugliness of one kind of sex makes the softer variety the only one possible and permissible. (…) It is the ingenuousness and sincerity of Larsson’s engagement with good and evil that give the trilogy its power to attract so many millions of people. There really is no suspicion in these books that his heroes’ obsessions might be morbid. Certainly the reader will not be invited to question his or her enjoyment in seeing sexual humiliation inflicted on evil rapists.

På 60-talet blev den blonda svenska flickan synonym med den sexuella revolutionen. Idag är den svarthåriga, punkpiercade svenska flickan synonym med något annat – att trots en kaosig omvärld och gott om egna neuroser kontrollera sitt öde.

Här finns en intressant parallell i Lykke Li. Jag har tillbringat större delen av året i London, och när jag säger att jag är svensk och skriver en del om pop är det inte rågblonda Robyns spralliga klubbrytmer som britterna vill diskutera. Svensk musik våren 2011 är Lykke Li och hennes dystopiska gotpop.

Det är hon som är på omslaget till Time Outs festivalbilaga, det är hon som hyllas av Guardian och Dazed & Confused. Det är också Lykke Li som sjunger ”I’m a prostitute, you’re gon’ get some” – och med hänvisning till Haruki Murakami förklarar att det handlar om att ta makten över sitt eget liv.

Det går förstås att invända mot horsymboliken i Get Some. Och precis som Lisbeth Salander verkar Lykke Li inte må något vidare. Men i slutänden kan ingen heller tvivla på att hon, precis som Salander, befinner sig i förarsätet.

Den blonda bimbon – helst plaskande i en fontän – har kanske inte raderats ur världens kollektiva minne. Men som Sverigesymbol har Anita Ekberg och, säg, Victoria Silvstedt fått bokstavligt mördande konkurrens. Lisbeth Salander och Lykke Li är motsatsen till sexobjekt – de är sexsubjekt. Samtidigt knyter de an till en annan god gammal nordisk tradition, den som handlar om isolerade människor och stort vemod. Men de visar också att det finns en väg ut – och att det går utmärkt att gasa fram där själv, på motorcykel eller i turnébuss.

Sådant vinner man mer än unga emohjärtan med.

(Bild från W Magazine.)

Johan Wirfält