När svenska människor började dansa

I morgon är det nationaldagen och jag tänker på Robyn. Senast jag intervjuade henne, i Fokus i höstas, började jag artikeln så här:

”Vad kan sägas om Robin Miriam Carlsson, 31, från Södermalm i Stockholm som inte redan är sagt? Kanske det här: Hon gör andra svenskar stolta för att de är svenskar.”

I Robyn, skrev jag, har vi en megafon för idén om Sverige som världens modernaste land. Hon är den svenska självbilden reflekterad på ett globalt plan. Som artist representerar hon inte nödvändigtvis vad vi är – men det finns ingen som tydligare än Robyn sammanfattar vad svenskar faktiskt skulle vilja vara.

Om den teorin stämmer säger den något ganska intressant om en nationell identitet i förändring.

När Fokus ett par månader senare utsåg Robyn till Årets svensk var det för att hon ”på sitt egensinniga sätt och med ett medvetet konstnärskap visat att det går att nå populärmusikens högsta höjder utan att vara ytlig. Genom att ge ut sina skivor på sitt eget skivbolag visar hon prov på stort entreprenörskap och kan därigenom behålla makten över den egna kreativa processen. I alla sina egenskaper blir hon en förebild för såväl unga tjejer och killar som för vuxna kvinnor och män.”

Robyn, alltså, som individualistisk kraft i en nation som i århundraden tyngts av jante. Robyn, inte bara årets utan 2000-talets svensk.

Nu tittar jag på videon till hennes senaste singel Call your girlfriend, släppt i veckan i regi av Max Vitali och sannolikt den bästa musikvideo som gjorts i Sverige 2011, och jag inser det där tydligare än någonsin.

Dels finns det, för den som gillar sådant, små tecken att tolka hos Robyn. Den peroxidblekta kalufsen, till exempel, nästan parodiskt rågblond. Eller platåskorna, en svennepopklassiker om det någonsin funnes en sådan, som om delar av garderoben från Abbas klassiska Waterlooframträdande i Brighton 1974 teleporterats 37 år framåt i tiden och återfötts i modern streetwearvariant.

Det är roliga detaljer, om de är medvetna eller inte vet jag inte och det spelar egentligen ingen roll.

För vad Robyn framför allt gör, som ingen annan svensk i offentligheten, är nämligen att dansa.

I videon till Call your girlfriend, precis som varje gång hon står på scen, släpper hon allt till musiken. Sättet Robyn gör det på, till synes okoreograferat, lekfullt och spontant, är bara en något mer förfinad variant av de kollektiva utlevelser som pågår på svenska nattklubbar varje helg. Liksom ett par generationer svenskar som varje fredag och lördag (ibland till och med på onsdagar!) går på klubb, sugs hon in i rytmerna och harmonierna för att det är det bästa hon vet.

Därmed blir hon en symbol för ett Sverige i förändring. En nation som tidigare helst inte dansade alls, på sin höjd några stela hambohopp, är från 35-årsstrecket och nedåt nu alltmer förenad under ett och samma groove.

På det här viset har Robyn en ganska unik direktlinje in i medvetandet på Sveriges ungdom. När jag intervjuade henne i höstas pratade vi mycket om klubbkultur. Robyn konstaterade, och jag är övertygad om att hon har rätt, att ingen kultur påverkar dagens unga människor så mycket som klubbkulturen.

”Även de som inte går på klubb och dansar utan bara lyssnar på radion påverkas ju indirekt. Lady Gaga gör egentligen ren dansmusik”, sa Robyn, och fortsatte:

”Klubben är inte bara ett ställe där man släpper ut känslor och kommer i kontakt med sig själv och vem man är. Den ger också samhörighet. Man kan hitta fram till andra människor med samma behov. Jag har varit mycket på klubbar de sista åren, och bara att se miljön och förväntningar folk har när de går ut och vad de hoppas på att kvällen ska bli, är så intressant. Det är egentligen vad människor tänker på hela tiden. Men vi är så upptagna med att jobba och tjäna pengar och passa in i samhället.”

Politiker borde gå på klubb, sa hon, och varför inte? I ciatet ovan har Sveriges vänster, för att återknyta till förra veckans inlägg, en utmärkt metafor för framgångsrik politik: Unga människor på ett dansgolv, alla individer, alla del av något större.

Det finaste ögonblicket i Call your girlfriend inträffar när videon egentligen är slut. Robyn har rullat runt på golvet, hon har piruetterat, hon har boxat med händerna och rejvat med armarna. Hon har dansat klart, hon pustar ut. På väg ut ur bild tittar hon in i kameran.

Hon ler.

Det är inte ett artistleende, uppdragna mungipor så som det ska vara i glada musikvideor. Det är spontan, pur glädje, säkert en kombination av lättnad över att den här tagningen satt och att det står människor hon tycker väldigt mycket om bakom kameran.

Det är i sådana leenden man ser framtiden.

YouTube Preview Image
Johan Wirfält
Promotion

Den uppblåsta generationen – och alla unga kvinnor som Sveriges vänster inte ser

Viss svensk vänster tycks aldrig vakna upp ur sina proggdrömmar. Förra veckan kände sig Aftonbladets kulturskribent Ann Charlott Altstadt som bekant manad att idiotförklara en hel generation 80- och 90-talister – Elin Kling och Isabella Löwengrips succéartade mediekarriärer presenterades som främsta bevismaterial.

Lisa Ehlin har redan skrivit utmärkt här på Rodeo om bristerna i Ann Charlott Altstadts ursprungliga resonemang. Efter att ha läst Altstadts svarstext i dagens Aftonbladet kan jag bara konstatera att hon upprepar sitt misstag:

Hon förväxlar internetburen individualism med nyliberal ideologi. Det är ett felslut som präglar en alltför stor del av vårt lilla lands vänsterintelligentia.

Om vi backar bandet någon vecka förklarade alltså Ann Charlott Altstadt under rubriken Den blåsta generationen att hon vuxit upp med ”proggvärderingar” och ”blir skräckslagen av den unga mediegenerationens trevligt positiva och mjukryggade följsamhet”. Hon tolkade Elin Klings modebloggande och Blondinbellas entrepenörsanda som följden av SAF-orkestrerad hjärntvätt, och sammanfattade:

”80–90-talisterna är troligtvis den minst samhällskritiska generationen någonsin.”

I själva verket – vilket forskare på Göteborgs universitet kunnat upplysa Ann Charlott Altstadt om, bara hon orkat göra som dagens ungdom och googla – förhåller det sig precis tvärtom.

SOM-institutets rapport om unga väljare som publicerades i höstas, visar att dagens unga till och med är mer politiskt intresserade än Ann Charlott Altstadts hjältar i 68-generationen. Bland väljare under 26 år uppger 62 procent att de är ”ganska eller mycket politiskt intresserade”, sa statsvetaren Mikael Persson i DN. Den generation 60-talister som Altstadt själv tillhör ska vi inte ens tala om – kidsen slår dem med 10 procentenheter, allt enligt studien från Göteborgs universitet.

Åtminstone i teorin går det förstås att tänka sig att 80- och 90-talisternas överlägsna politiska intresse även det är en del av någon nyliberal komplott, och bara handlar om att bevara en sorts samhälleligt status quo där överheten kan fortsätta att räkna hem sina bonusmiljoner. Men det förefaller inte särskilt sannolikt. Som kollektiv på arbetsmarknaden är ju dagens unga, vilket Lisa Ehlin med flera skrivit, den mest utsatta ungdomskullen i modern tid.

De har en hel del att vara förbannade på. Kanske uttrycker de sig bara på ett nytt sätt?

I Ann Charlott Altstadts värld – liksom i generationskamraten Ann Heberleins – är det bara ungdomar som tar till gator och torg med röda banderoller i hand som förstått hur man faktiskt förändrar samhället. De som plåtar bilder på sig själva och lägger upp på internet? Tjena, egoboostare, ni har just bloggat bort er från det politiska samtalet.

Det är en märklig inställning. Precis som Hanna Johansson påpekade i förrgår finns ingen motsättning mellan modebloggeri och politiskt engagemang. Det är tydligt på flera plan.

Till att börja med: Att gilla shopping utesluter inte att man också stödjer fackföreningsrörelser i tredje världen. Samtidigt som Ann Charlott Altstadt sitter och drömmer om studentrevolter och strider på barrikaderna pågår en grundläggande förändring av hela modeindustrin. Allt fler av västvärldens lyxvarumärken har idag en utarbetad uppförandekod som reglerar arbetstider och löner i samtliga tillverkningsled. Konsumenterna kräver samhällsansvar, fina kläder ska kunna bäras med gott samvete. Det är en utveckling som snabbas på av krävande modebloggare.

Sådant har förstås inte särskilt mycket med samhällsomstörtande vänsterideologi att göra, och kommer därför knappast övertyga skribenter på Aftonbladets kultursida. Låt oss istället titta på hur dagens unga svenska väljare resonerar – låt oss återgå till ovannämnda SOM-studie.

Jämfört med tidigare generationer identifierar sig färre unga väljare med ett parti. Få kallar sig också starka partianhängare. ”Det är en trend för hela västvärlden”, förklarade Mikael Persson, statsvetaren, ”de starkt övertygade anhängarna födda efter 1977 ligger under 10 procent”.

Men att man inte är med i SSU eller Ung vänster betyder inte att man inte tycker om att göra saker tillsammans. Ett exempel är det rödgröna karriärskvinnonätverket Sq2540Sthlm, de numera riksbekanta ”Sex and the City-sossarna” som ”gör politik av tjejmiddagar”.

Förra vintern skrev de på DN Debatt: ”Vår generation är inte livslångt trogen det parti som vi eller våra föräldrar en gång började rösta på. I stället är vi lojala mot enskilda frågor och vill återta begrepp som individualism och entreprenörskap. Vi behöver en ny politik som möter unga kvinnors behov. Dagens rörliga och flexibla arbetsmarknad kräver anpassade trygghetssystem. Bostäder, barnomsorg och miljö är också områden som är avgörande för oss i valet.”

Om vänsterfalangen inom socialdemokraterna lyssnat på de orden istället för att bråka om Mona Sahlins Louis Vuitton-väska hade de rödgröna antagligen vunnit valet.

”Det som kännetecknar vår blåsta tidsanda är att de alternativa berättelser om hur vi som kollektiv kan eller bör förändra världen, som syntes i mainstreammedierna när jag var ung, är borta”, skriver Ann Charlott Altstadt i i dagens Aftonbladet. Jag blir lite mörkrädd när jag läser den meningen. Det krävs ett väldigt skyddat liv för att missa att de alternativa berättelserna skrivs hela tiden – och de skrivs av Sveriges unga, individualistiska kvinnor.

Ingen kan anklaga Elin Kling eller Blondinbella för att vara socialister. Men som grundläggande symboler för ungt och frigörande kvinnligt oberoende är de några av de starkaste vi har i det här landet. Deras genombloggade liv bygger, på samma sätt som mer vänstersympatiserande Rebecca & Fiona eller varför inte Johanna Koljonen, en kollektiv berättelse om kvinnligt mod, kvinnlig karriärism och, i slutänden, kvinnlig makt. Jag skrev om detta för något år sedan, hur Sveriges unga bloggtjejer skapat informella nätverk helt utanför de traditionella mediekotterierna – och därmed blivit en hot mot branschens mansdominans.

Ja, jag vet att den ”alternativa berättelse” Ann Charlott Altstadt efterlyser i mainstreammedierna är just en sådan som inte innehåller ordet ”karriärism”. Och ja, den artikel som Isabella Löwengrip skrev på SVT Debatt nyligen var pinsamt renons på både klassmedvetenhet och socioekonomiska perspektiv. Men i slutänden går det inte att invända mot följande, blondinbellska sentens: ”Om det är något som vi unga tjejer är bra på så är det att samarbeta. Om man behöver bygga en hemsida ringer man en kompis och byter tjänster med varandra.”

Inser man inte styrkan i de två meningarna har man ingen rätt att uttala sig om vad kollektiv kan eller inte kan göra.

Min slutsats blir därför följande: Problemet för vänstern i dagens Sverige är inte blåsta 80- och 90-talister – problemet är en äldre generation som inte kan acceptera dagens unga kvinnliga individualism, oavsett vilken ideologisk färg den råkar klä sig i.

Problemet är de uppblåsta 60-talisterna.

Johan Wirfält

Om svart, vitt och Tyler, the Creator

Jag har sett hiphopens framtid, och han hotar att ringa polisen. För ett par veckor sedan stormade publiken en festivalscen i norra London. Tyler, the Creator och hans kohorter i Odd Future hade just avslutat sin spelning på Camden Crawl med att hetsa fansen att ta över scenen.

Kidsen lydde, och om jag varit femton-tjugo år yngre hade jag säkert varit en av dem. Den föregående halvtimmen hade varit rätt makalös.

En konsert med Tyler och Odd Future är punkenergi snarare än hip hop-nickande. Ständigt stagedivande, publiksurfande rappare och jo, faktiskt, Hodgy Beats som gör femmetersskutt ner från ett av högtalartornen. Bilden nedan säger allt, jag trodde han slagit ihjäl sig men han studsade upp igen – till synes oberörd i shorts, knästrumpor och färgglada Vans – någon halvminut senare.

Ni vet hur det är, Odd Future gillar makabra saker, och live får deras texter en om möjligt ännu råare inramning. Redan rätt dystopisk musik förvandlas till ett skrämmande muller, det låter som Mobb Deep körda genom en köttkvarn, inte en Up North Trip utan en tripp ner i någon namnlös perverterad region där seriemördare och våldtäktsmän vandrar fria att skryta om sina synder på gator och torg.

Tyler rör sig på scenen som en agitator, han viglar upp sin publik i ett ständigt växelspel av förolämpningar – ”fuck you, you fake ass niggas” – och omfamnande utspel mot överheten – ”fuck the security, fuck the police”.

Och, som sagt: ungdomarna älskar honom för det.

Till slut gjorde de alltså som han sa och stormade scenen. Det var då som Tyler visade en typ av opportunism som skvallrar om att hans talanger är mer än konstnärliga. Han har ett utpräglat affärssinne också, och vet bättre än att stöta sig med en festival som just betalat för hans största europeiska show hittills.

”Ner från scenen för helvete, annars ringer vi polisen!”, ropade han genom sin mikrofon från backstageområdet i Camden. ”Stick, det kommer fler band efter oss! Dra, annars ringer vi polisen!”

Jag tyckte det var fint när han gjorde det, jag gillar artister som tar ansvar. Och, om vi ska prata om Tyler ur ett större perspektiv, så gillar jag honom väldigt mycket för något annat också.

De flesta artiklar som publicerats om honom och Odd Future handlar om ovannämnda smak för det makabra, om deras perverterade våldtäktsskildringar och eventuella homofobi – om tröttsamma provokationer och arga, unga män.

Alex Macpherson skrev bra om detta i Guardian för någon vecka sedan, under rubriken ”Is hip-hop homophobia at a tipping point?”:

Tylers kombination av dubiösa fantasier, antigaysladder och emognäll om sin uppväxt påminner om Eminem, vilket inte lämnar mycket utrymme för chock. 2011 känns det meningslöst och tråkigt. Odd Futures försvarare i medierna framhäver Tylers tekniska förmåga – och det stämmer att han har imponerande färdigheter när det gäller allitterationer och introverta rim. Men hans talang är bara halva historien: De gimmicks som den används för känns daterade. Och det underminerar resten av hans estetik: han kräver hela tiden vår empati för sitt eget svåra liv, men är för begränsad som artist för att visa empati för människor som, med all respekt, lider mycket mer på daglig basis än vad det innebär att växa upp med en ensam förälder. Tyler version av manlig ilska känns i slutänden mer som ett manligt privilegium – och det är precis så konservativt och bakåtsträvande som det låter.

Macpherson har rätt. Men han missar samtidigt en av de viktigaste poängerna med Tyler och Odd Future – etnicitetsdiskussionen.

Odd Future är inte först och främst en del av hiphopen. De är skejtare. De är ett kollektiv svarta rappare som, om man vill hårddra det, har sina rötter i en vit subkultur.

Hip hop och skejtare i Amerika har haft ett pågående utbyte i över två decennier. Länge gick lånen – stölderna, skulle mer postkolonialt orienterade kulturantropologer säkert säga – förstås bara i ena riktningen, från svart hip hop till vita skejtare: mode, musik, slang. Svarta skejtare sågs som en sorts anomali, särskilt i de amerikanska storstadsområden som domineras av svart befolkning – se till exempel det här klippet där en svart kille från Bedford-Stuyvesant i Brooklyn berättar om hur det är att få flaskor kastade efter sig när han rullar hemifrån på sin bräda.

Men sedan mitten av 00-talet har utbytet också skett åt andra hållet. Pharrell Williams är förstås det mest uppenbara popkulturella exemplet, det löjliga begreppet ”blipster” ett mer kultursideteoretiskt resultat av samma sak. Samtidigt är det där i någon mening parenteser. Pharrell må skejta, men i fråga om att leva en kultur har han varit hip hop sedan Teddy Riley fiskade upp honom på en talangjakt i början av 90-talet.

Med Tyler och Odd Future är det annorlunda. Deras uttryck har som vi sett väldigt lite att göra med vad det mesta av dagens hip hop reducerats till. De skyr, åtminstone på pappret, sexskrävel och gangsterismer. Deras utanförskap manifesteras inte i blingromantik och berättelser från ghettot.

De punkdrömmer, och när Tyler provocerar är det på punkares vis genom att göra sig själv till medium för all världens äckel. Det är en sorts ryggradsmässig störighet där förebilderna heter Sid Vicious och Steve-O snarare än Jay-Z eller Lil Wayne.

Sådant kan man älta i evigheter, och det spelar egentligen ganska lite roll. Jag är nämligen helt ointresserad av Odd Futures provokationer. Jag skiter i om Tyler, the Creator fetischerar seriemördare eller tycker det är häftigt att spotta på Terry Richardsons kamera.

Jag gillar honom för att han är vad han heter: en kreatör.

Jag skrev om hur det gått inflation i det där ordet för ett tag sedan. Jag skrev också att verklig kreativitet i slutänden bara handlar om en sak: att våga utmana sina egna trygghetszoner, att ta risker – och därmed skapa något som får människor att se världen på ett nytt sätt.

Det är precis vad Tyler gör. Men inte genom skriva texter om att våldta gravida kvinnor eller producera i och för sig briljanta beats. Han gör det genom att ha skejtrörelsens individualism och DIY-anda så djupt rotad i sig att det för honom känns självklart att han inte bara ska rappa och producera, utan också visualisera varenda steg i Odd Futures värld – från flyers och skivomslag, till att regissera deras videor. Han gör det genom att vända ryggen mot Amerikas förutfattade meningar om vem som ska rappa och vem som ska åka rullbräda.

Han gör det, avsiktligt eller ej, genom att överbrygga klyftan mellan svart och vit kultur.

Det är ett dubbelt utanförskap, nu omsatt till ett totalt uttryck så starkt att han håller på att erövra världen.

När det här skrivs närmar sig Yonkers tio miljoner visningar på Youtube. Det är inte bara den bästa musikvideo som gjorts i år. Det är en av de bästa musikvideor jag sett, någonsin. Tyler befinner sig i en vit studio, det är krispigt Paul Hunter-ljus som i Drop it like it’s hot och jag förstår att det måste vara så. Nicken åt en av 00-talets mest inflytelserika hip hop-videor är nödvändig, för ju längre Yonkers går, desto tydligare hamrar den i sammanhanget klassiska inramningen in Tylers budskap: Det finns ingen annan som jag.

När han äter en kackerlacka, när han kräks och när han till slut hänger sig själv är det inte Tyler, the Creator som dör en symbolisk död i spasmodiska skakningar.

Det är själva idén om vad hip hop måste vara.

YouTube Preview Image
Johan Wirfält

Downton Abbeys dolda budskap – och vad de säger om AV-omröstningen och Storbritannien 2011

Idag folkomröstar britterna om att reformera sitt valsystem. Ersätta den urgamla ”first past the post”-principen med en ny metod, känd som AV – Alternative Vote? Svaret verkar, utifrån veckans opinionsmätningar, bli ett rungande nej.

Det får mig att tänka på Downton Abbey.

Serien, som utspelar sig i och omkring ett brittiskt herresäte under 1910-talet, är som bekant ett av de senaste årens mest hyllade brittiska tv-dramer. Herrskap- och tjänstefolksformeln är mer eller mindre tidlös, klassystemet i sin renaste form kommer antagligen alltid fascinera. Men en annan och viktigare nyckel till Downton Abbeys framgångar, tror jag, är hur serien så skickligt lyckas dra paralleller mellan en omvälvande era och en annan. Människorna i det edwardianska Storbritannien – där samhällsstrukturer rämnar runt lantegendomarna medan en ny, mycket större värld växer fram med kvinnorörelser, klasskamp, Atlantångare och världskrig – framstår aldrig som särskilt avlägsna oss själva.

Att hitta dagens konflikter i en annan tid – precis som hos Mad Men är det där Downton Abbeys verkliga storhet ligger.

Ett bra exempel finns i första säsongens sjätte avsnitt. Lady Mary och advokaten/arvingen som är betuttad i henne, den modernt medelklassige Matthew Crawley, pratar politik. ”Med ett hängande parlament”, säger Mary, ”är det svårt att bli upphetsad av ett utfyllnadsval. Ingenting kommer ju förändras, oavsett vem som väljs in.”

Det är en replik som säger mycket – och på flera plan. Dels är den utmärkt ett exempel på just den typ av subtila bryggor mellan nu och då som seriens skapare Julian Fellowes älskar att skriva in i Downton Abbeys manus. Men, och just idag är det förstås mycket intressantare, den är också ett eko av den debatt som förts inför AV-omröstningen.

Förutom att vara manusförfattare och skapare av Downton Abbey är Julian Fellowes nämligen politiker. Han sitter i överhuset för de konservativa, och har där varit en framträdande röst i debatten om det brittiska valsystemet.

I en debattartikel i The Times (bakom betalvägg) för två veckor sedan utvecklade Julian Fellowes Lady Marys resonemang. Det alternativa röstsystemet är förutbestämt att leda till ”obeslutsamma regeringar”, menade han, eftersom AV antagligen kommer ge fler liberaldemokrater i underhuset och därmed också större sannolikhet för ett hängande parlamanent utan regeringsparti med egen majoritet.

Under våren har regeringen tvingats till flera pinsamma politiska lappkast på grund av protester från liberaldemokrater på vänsterflygeln. Ett sätt att se på AV-omröstningen är därför som en popularitetstävling mellan David Cameron och Nick Clegg.

”Jag tror på starka regeringar och visioner, oavsett om det är mina visioner eller inte”, skrev Julian Fellowes.

Det är en klassisk konservativ ståndpunkt, och det var en klassiskt konservativ debattartikel. Större delen av texten ägnade Fellowes åt att beklaga samtidens bristande respekt för lärare, advokater, poliser, sjuksköterskor, politiker, ”till och med soldater”.

Nu är det förstås ingen som röstar emot AV-reformen på grund av ett replikskifte i Downtown Abbey. Däremot är det intressant att fundera på vad seriens popularitet och Julian Fellowes förkärlek för ”starka regeringar” säger om den allmänna stämningen i Storbritannien, maj 2011. Downton Abbey är ett tv-drama om djupt konservativa människor som oroar sig inför framtiden, skapat av en djupt konservativ människa som oroar sig inför framtiden. Givet seriens framgångar känns det inte särskilt vågat att anta att en hel del britter känner som Julian Fellowes.

”Landet håller på att falla sönder”, som en ung reklamare från Liverpool sa när vi käkade middag för ett par kvällar sedan. Jag tror inte att han röstade på tories i senaste valet. Men liksom de flesta andra britter längtar han nu efter lite ordning och reda.

Då är det David Cameron, inte Nick Clegg, man lutar sig emot.

Johan Wirfält

Inför bröllopet: David Camerons fracktrauma avslöjar hans politik

När det här skrivs har David Cameron nyss bänkat sig i bland kungligheter, dignitärer och paret Beckham i Westminster Abbey. William och Kate Middleton gifter sig om ungefär en halvtimme. David Cameron är klädd i frack.

Att Storbritanniens premiärminister bär högtidsdräkt med skört på bröllopsceremonin för rikets framtida kung och drottning kan tyckas självklart. Men för en vecka sedan var det allt annat än det.

Via källor på Downing Street meddelades förra måndagen att David Cameron bestämt sig för att avstå från formell morning suit på bröllopet – och istället bevista det monarkiska spektaklet i vanlig affärskostym.

David Cameron skulle därmed bli den första brittiska premiärministern i historien som inte bar frack på ett kungabröllop.

Förklaringen? Bullingdongate.

2007 dök en bild på David Cameron från studietiden i 80-talets Oxford upp i brittisk press – se ovan, Cameron är tvåa från vänster i den bakre raden. Tillsammans med bland andra Londons nuvarande borgmästare Boris Johnson (första raden i rågblond kalufs) poserar en då 20-årig David Cameron i frack som en av medlemmarna i den ökända Oxfordklubben Bullingdon. Syftet med Bullingdon, förklarade The Independent som först publicerade bilden, har ”i över 150 år varit att ge frackklädda aristokrater en trygg möjlighet att bete sig riktigt riktigt illa.”

Det var, kort sagt, ett superisällskap.

Bullingdon har förföljt David Cameron sedan dess. Som ledare för ett toryparti som skulle genomgå sin största ansiktslyftning i modern tid var han livrädd för att framstå som en ”toff”, en bortskämd, mjäkig privatskolesnobb. Så han slutade med jaktpartier på helgerna. Han sa upp sitt medlemskap på White’s, en av världens äldsta och mest exklusiva herrklubbar. Han bestämde sig för att, annat än i absoluta nödfall, inte längre bära frack.

Toryledaren gjorde sig själv mer folklig än han faktiskt var, och anledningen var uppenbar: Han ville vinna val. När de konservativa med David Cameron i spetsen väl gjorde det förra året, var en av de främsta anledningarna just att de – likt våra egna nymoderater – lyckats tvätta bort stämpeln som ett parti främst för samhällets besuttna.

I frack på William och Kates bröllop skulle David Cameron återigen framstå som den Bullingdon-pojke han en gång var, tycks resonemanget ha gått.

Därför – vanlig kostym.

Det gick inte riktigt som han tänkt sig. När premiärministerns beslut nådde pressen i mitten av förra veckan var kritiken lika omedelbar som skoningslös. ”Vi hade hoppats att den här typen av klädmässig ångest försvunnit från Downing Street med Gordon Brown”, klagade Daily Telegraphs konservativa ledarsida. ”Hans ansträngningar att proletarisera sig själv har fått honom att se ut som något av en bluff”, skrev Guardiankolumninsten Alexander Chancellor.

Två dagar senare kom beskedet: David Cameron kommer ha frack på bröllopet trots allt.

Om detta kan man säga ett par saker. Till att börja med det självklara, vilket följer vad vi skulle kunna kalla Ribbing-principen. Hur man klär sig ”handlar om hänsyn till andra människor. Vi ingår i ett sammanhang, vi är inte ensamma”, sa DN:s etikettsexpert Magdalena Ribbing när jag intervjuade henne (om shorts) i Fokus förra sommaren. Premiärministern på Wills och Kates stora dag i vanlig kostym? Fokus hade hamnat på honom i stället för brudparet. Han hade framstått som en respektlös egocentriker.

Men det mest intressanta med David Camerons bröllopsbryderier är förstås vad de säger om honom som politiker – och i slutänden om Torypartiets identitet.

En god gammal modesociologisk regel dikterar ju att vi klär oss som dem vi vill vara, inte dem vi är. Det är därför David Camerons försök att klä bort sin elitbakgrund framstår som så förljuget. Oavsett om han bär frack eller affärskostym är det, utifrån den politik han för, ganska tydligt att toryledaren inte är proletariatets främste vän. Att då försöka framstå som mindre överklassig genom att skippa frack i ett sammanhang där alla andra, särskilt ”vanligt folk”, skulle älska att bära frack, gör bara avståndet mellan honom och väljarna större.

En uppenbar jämförelse är de nya moderaternas ”klädkod” från förra året. Precis som Barbro Hedvall då skrev i Aftonbladet vinner man inga röster på att se utklädd ut:

”Kommunalråd blir inte mer trovärdiga därför att de slänger slipsen.”

Samma sak gäller för David Cameron. En konservativ premiärminister är en konservativ premiärminister, oavsett om han bär frack på ett kungabröllop eller inte. Det bästa han kan göra för att vinna folkets välvilja är att respektera brudparet.

Johan Wirfält

Nigellas burkini är en symbol för kvinnlig frigörelse

Ni vet vad de brukar säga: Vill du förändra världen, ring en tv-kock.

För lite mer än ett dygn sedan klev Nigella Lawson, tillsammans med Jamie Oliver och Gordon Ramsay sannolikt Storbritanniens mest kända matlagare, ut i dyningarna på Bondi Beach i sydöstra Australien. Hon var klädd för bad, men inte i bikini eller baddräkt.

Hon bar en burkini.

Bilderna på Nigella i den heltäckande, genomblöta tygdräkten kablades ut över hela världen under gårdagen. De låg på förstasidan till samtliga stora brittiska nyhetssiter, jag antar att samma sak skedde på andra håll också.

Reaktionerna lät inte direkt vänta på sig.

”Är det en säl? En fotokänslig semesterfirare? Nej, det är Nigella Lawson”, hånlog Daily Telegraphs modeskribent Olivia Bergin. ”Hushållets gudinna” såg ut som ”en korsning mellan en gigantisk pingvin och vinnaren i någon smaklös ‘våt burka’-tävling”, fnös Daily Mails Claudia Connell.

Joan Smith, deckarförfattare, debattör och Independentkolumninst, hade en intressantare tanke. Nigella Lawsons presstalesman förklarade för undrande journalister att tv-kocken tagit på sig burkinin för att skydda sig mot den australiensiska solen. Men så här års bränner det tydligen inte hårdare på Bondi Beach än i Londons östra delar. Joan Smith tillät sig alltså tvivla:

”Det finns länder där det är en defensiv handling att täcka sitt ansikte, något ofrivilligt för att undvika att bli misshandlad eller till och med dödad. Lustigt nog slog mig Lawsons Bondi Beach-täckning som defensiv på ett annat sätt, även om den förklaring som gavs å hennes vägnar var att hon ville undvika att bränna sig i solen (…) Jag kan inte låta bli att misstänka att Lawsons beslut att täcka sin kropp har något att göra med den oönskade uppmärksamheten från paparazzifotograferna.”

Skvallertidningarna är som bekant breddfyllda med bilder på celebra ”strandkroppar”. Det är symptomatiskt för vår kulturs kluvna förhållande till kändisar. Vi upphöjer dem till halvgudar i photoshoppade låtsasvärldar, men för att kunna identifiera oss med dem måste vi också med jämna mellanrum riva ner dem till vår egen nivå och påminna oss om att de är vanliga människor, precis som vi med fettvalkar och celluliter.

Men det är också symptomatiskt för något annat. En syn på kroppen, och då framför allt kvinnokroppen – en överväldigande majoritet strandpaparazzi plåtar som bekant kvinnliga kändisar – som allmän egendom. I det västerländska samhället är detta, kvinnans kropp som offentlig spelplan, fortfarande mer eller mindre en självklarhet.

Det spelar ingen roll att vi just levt igenom ett halvsekel av långsamt feministiskt uppvaknande. En kvinna som väljer att dölja sin kropp för andras blickar anses fortfarande suspekt. Att aktivt dra sig in i ett skal strider mot något fundamentalt i den västerländska självbilden.

Det är som om åratal av individualistiskt identitetsbygge hotas varenda gång en kvinna väljer att gömma sig under lager av tyg.

Det här är viktigt av två skäl. Dels förklarar det varför mediekommentatorerna är så kvicka att förlöjliga Nigellas val av baddräkt. Och dels förklarar det varför den större politiska diskussionen som är kopplad till detta – ja, jag talar om burkadebatten – aldrig kan föras på ett konstruktivt sätt.

Sedan nio dagar är det i Frankrike olagligt att bära burka och niqab på allmän plats. Lagen har röstats igenom med stöd av liberala parlamentsledamöter, argumentationslinjen är den bekanta: Heltäckande slöjor är en symbol för patriarkalt förtryck, muslimska kvinnor som bär dem gör det eftersom deras män tvingar dem.

Inte ens franska nationalförsamlingen, en hyfsat välutbildad och intelligent samling människor, kan alltså föreställa sig att det finns kvinnor som av egen vilja skulle skyla sina kroppar. I själva verket finns det förstås ungefär lika många skäl att bära burka och niqab – eller varför inte ett flödande tygsjok från Nakkna – som det finns människor som gör det. För vissa är plaggen ett fängelse, för andra en symbol för frigörelse.

Att förbjuda kläder i frihetens namn är ungefär lika logiskt som att med hänvisning till livets okränkbarhet mordhota en läkare som utför aborter. Det är sådant fundamentalister ägnar sig åt.

Låt den burkiniklädda hushållsgudinnan på Bondi Beach tjäna som en påminnelse.

(Bild från Daily Telegraph.)

Johan Wirfält

Ikväll på Tranan: Mind on the Run!

Kort meddelande: Mina vänner Anders och Per – och jag – står för musiken på Tranan ikväll. Det blir en hel del sådant som ni annars hittar på vår blogg Mind on the Run. Någon gång fram på småtimmarna lovar jag att spela en av de finaste sånger om kärlek som skrivits under 00-talet – Built to Spills The Weather:

Do you want in to the outside, in the cool night, where the stars gravitate toward you.
Do you want in to the outside, in the cool night, where the fog wraps itself around you.
Do you want in to the outside, in the sunshine, where the clouds take their places for you.

And the wind and snow, and the rain that blows; none of those would matter much without you.
As long as it’s talking with you, talk of the weather will do.

Det är musik att gifta sig till.

Nedan ett inte särskilt bra mobilkameraklipp där Built to Spills Doug Martsch sjunger The Weather på en gata i Boulder, Colorado. Varje gång jag hör den här sången blir jag som killen till höger i blå t-shirt och keps.

YouTube Preview Image
Johan Wirfält

Arkitektur som popkultur: Magnus Larsson om att stoppa Sahara med bakteriebyggnader

Jag vet inte om brittiska kändisprofessorn Brian Cox, mannen som fått en hel nation att gå i spinn kring universums under och ännu en utväxt Beatleskalufs, någonsin funderat på att göra ett tv-program om arkitektur. Men om han gjorde det borde Magnus Larsson vara en av hans första gäster.

När jag redaktörade Rodeo i mitten av 00-talet var Magnus Larsson den jag ringde om jag behövde en tvärkulturell essä som spårade sambanden mellan göteborgska popduor och den hinduiska Guptadynastin. Sedan dess har Magnus sadlat om, han flyttade till England, utbildade sig till arkitekt och la journalistiken lite längre in på hyllan.

Men han har fortsatt att tänka stort.

Hans projekt Dune, som de senaste åren uppmärksammats av så skilda publikationer som Wired och Boston Globe, kombinerar just de monumentala dimensioner och minimala byggstenar som Brian Cox älskar att förundras över i sina BBC-program.

Magnus Larsson vill konstruera en 6 000 kilometer lång byggnad tvärs över Afrika. Med hjälp av bakterier.

Sanden från Sahara sprider sig, odlingsmark ödeläggs, fler svältkatastrofer väntar runt ett inte alltför avlägset hörn. Tanken med Dune är att med hjälp av en bakterie som på naturlig väg förvandlar lös sand till en sorts cement, limma ihop sandkorn till sandsten och göra byggnader av sanddyner. I skuggan av dem kan träd planteras som fångar upp sand, och därmed stoppas ökenspridningen samtidigt som befolkningen i området får bättre bostäder.

Överväldigande, minst sagt.

I helgen gästar Magnus Larsson endagsfestivalen Dazed Live i London, där popkulturprofeterna på Dazed & Confused schemalagt honom för att presentera Dune bredvid häftiga amerikanska artrockband, disco-dj:s och filmlegender som Alejandro Jodorowsky. Jag rekommenderar alla som befinner sig i London att titta förbi – och, om du av någon anledning får förhinder, finns Magnus Larssons lysande TED-presentation under intervjun nedan.

Magnus, i helgen ska du berätta om bakteriebyggnader på Dazed Live. Du får ursäkta uttrycket nu, men har avancerad arkitekturteori blivit hipp?
– Jag tror egentligen aldrig att arkitekturen försvunnit ur populärkulturen. Men det finns ett större sug nu än någonsin att lyssna på människor som har den avundsvärda positionen att sammanföra exceptionellt intelligenta vetenskapliga och konstnärliga och kulturella insikter till nya kreativa projekt – vilket är vad jag försöker göra. Jag har svårt att tänka mig en mer fantastisk daglig verksamhet…bortsett då från att vara med i ett häftigt amerikanskt artockband, dj:a på coola discon eller vara en filmlegend som Alejandro Jodorowsky.

Dune har fått mycket uppmärksamhet och vunnit priser även utanför arkitekturkretsar. Varför tror du att intresset är så stort?
– Jag tror att det är en tacksam historia ur ett medialt perspektiv. LA Times kallade mig ”an award-winning mad scientist architect”, och eftersom arkitekter traditionellt gjort sitt bästa för att hålla bakterier ute ur sina byggnader är det kanske spännande att någon försöker bygga arkitektur av bakterier.
– Men jag tror också att det finns åtminstone två andra anledningar. Dels är det ett projekt som bjuder in ”vanliga” människor att fantisera kring vad arkitektur kan innebära, vem som helst kan fundera på hur det vore att kliva upp på morgonen i sin funkiga, neotroglodytiska sanddynslägenhet, till skillnad från vissa av samtidens andra, mer formalistiskt underbyggda arkitekturförslag som kanske är mer upphetsande för arkitekter än lekmän. Dels uppfattas det som en relevant förlängning av ämnen som är högakutella i världen i dag: frågor om hur vi ställer oss till vår nyvunna möjlighet att använda naturens verkligt små beståndsdelar på nya sätt. Kanske ligger projektet rätt i tiden?

Vad kommer du tala om på Dazed Live?
– Dune förstås, men även om det radikala skifte som arkitekturen står inför. De senaste årens, faktiskt de senaste månadernas, framsteg inom områden som syntetisk biologi är på väg att leda till nya möjligheter som kommer att skaka vår inställning till arkitektoniska material i grunden.
– Vetenskapsmän över hela världen arbetar med programmerbara mikroorganismer, en forskning som snart kommer att tillåta en produktion av material som aldrig förut existerat. Ett exempel är syntetisk spindelväv, vilket är tio gånger starkare än kevlar. Jag skrev nyligen om hur vi skulle kunna bygga en bro av det materialet. Det mest spännande som händer inom arkitekturen just nu är biologi. Ämnet har aldrig varit så intressant.

London, där du bor numera, har en lång tradition av framstående arkitekter. Några särskilda du inspireras av?
– Jag tycker Thomas Heatherwick är väldigt imponerande. Det är svårt att värja sig mot en framgångsrik, ödmjuk, lekfull, lågmäld, seriös, försynt, stilfull, oerhört ambitiös och brutalt intelligent ung arkitekt som inte bara ritar en katedral för 60 000 frön till en kostnad av 25 miljoner pund – utan dessutom lyckas sälja den till den brittiska staten. Och få den byggd. I Kina.
– Bland de större namnen och historiskt: Archigram, Zaha Hadid, Foreign Office, Ernö Goldfinger, Future Systems. Och Christopher Wren och Sir John Soane förstås. Jag hyser en hatkärlek till Norman Foster, Richard Rogers, et al. Jag hatar Will Alsops arkitektur.

När jag såg dig presentera Dune på TED tänkte jag på Brian Cox. Inga jämförelser i övrigt, men det finns en sorts existentiell pojkrumslockelse i ditt projekt, eller hur? Det oändligt mystiska Sahara, där den gigantiska tomheten plötsligt får liv…
– Det var väldigt snällt sagt, Brian Cox har ju verkligen blivit en vetenskapens affischpojke världen över. Jag känner inte Cox, men tror att vi skulle kunna ha en del att diskutera om vi träffades på ett cocktailparty. Mitt projekt håller ungefär samma skala som den Kinesiska muren. Sahara är ett fantastiskt landskap, och självfallet finns en lockelse i att försöka få öknen att blomma, att övervinna krafterna som gör delar av de här områdena obeboeliga i dag. Sand är ett fantastiskt material, öknen är en fantastisk plats. Jag skulle gärna tillbringa mer tid där.

Magnus på TED:
YouTube Preview Image

Johan Wirfält

Djurgårdens reklamfilm är lika obehaglig som en brölande huligan

Jag vet inte särskilt mycket om fotbollsvåld. Däremot vet jag en del om subkulturer. När jag nyss såg Djurgårdens nya reklamfilm satte jag därför lunchcappucinon i halsen.

Filmen är släppt inför premiärderbyt mot AIK på måndag. I en av portarna till Stadion börjar ett gulligt barn med Djurgårdströja sjunga ”Nu grönskar det”. Bakom ungen fylls bilden snabbt upp av testosteronpumpade män, en efter en vrålar de med i Evelyn Lindströms sång. De är klädda i Burberryhalsdukar, mössor med Fred Perry-logotyper och jackor från Stone Island och Henri Lloyd. Det är som att pricka av en varumärkesguide för casualmode – om än en lätt föråldrad sådant, jag trodde moderna casuals sportade Nanamica och Visvim?

Hur som helst är det förstås uppenbart för alla som ser filmen vad det är vi tittar på: Ett huligangäng.

(Passande nog: ”Nu grönskar det” är en gammal Ultima Thule-favorit.)

Jag går själv inte på Djurgårdens matcher. Bekanta som gör det känner däremot igen ansikten från lagets firma DFG i filmmobben. Men om det nu verkligen förekommer dömda våldsbrottslingar i Djurgårdens reklamfilm eller inte spelar egentligen mindre roll. Poängen är förstås vilka signaler Djurgården som förening skickar ut med filmen.

Syftet, säger regissören Henrik Björn på produktionsbolaget Palladium till Dagens media, är att ”lyfta fram supportrarna”.

”Djurgården jobbar mycket med något som man kallar Djurgårdshjärta som går ut på att man ska älska sin förening”, förklarar han, filmen riktar sig ”till alla åldrar och målgrupper”.

Och jo, mycket riktigt, i filmern har ett par äldre kvinnor och en småbarnspappa med bäbis strategiskt tagit upp positioner i mansmobben. De ser inte särskilt bekväma ut. Ungefär som jag antar att de skulle känna sig om de stod omgivna av ett liknande huligangäng på Stadions läktare.

Puma gjorde som bekant en liknande film förra året, den vann reklampriser över hela världen och lyckades i alla fall på någon sorts basal humornivå driva med idén om fotbollsfans som våldsbenägna dårar.

Djurgårdsfilmen gör ingenting sådant. De gamla tanterna känns inte roligt malplacerade, bara som om de är på väldigt fel plats. Bäbisen i pappans famn får samma effekt som ”den svarta kompisen” i amerikanska tonårskomedier – alibifunktionen är så övertydlig att den bara förstärker intrycket av det den är tänkt att motverka.

Djurgårdsfilmen misslyckas helt enkelt på varenda plan. Snarare än att ta avstånd från de hårda, hatande män som i grupp slåss med sina motståndare, tycks den omfamna dem. Snarare än att vara kul är den djupt obehaglig. Budskapet blir tvärtemot det avsedda.

Efter att ha sett den här filmen kan ingen tvivla på att Djurgården är ett huliganlag.

På Dagens media beskrev regissören Henrik Björn filmen ursprungligen som ”en hommage till Puma” (han sa sig senare ha blivit felciterad och pratminuset togs bort). Dels kan man ju fundera på vad Djurgårdens huvudsponsor Adidas tycker om att en förening som man pumpar in miljoner i årligen samtidigt gör filmer som hyllar det varumärke som Adidas legat i bitter familjefejd med sedan 1948. Men om vi höjer oss över sportskostridigheterna finns det förstås mycket viktigare frågor här.

För Puma är ett skomärke, inte ett fotbollslag. Skomärken har inte en fraktion våldsbenägna män i hasorna som gör sitt bästa för att spöa skiten ur andra våldsbenägna män bara för att de råkar gilla andra skomärken. Skomärken har inte en faktisk huliganproblematik att hantera, därför kan de i någon mening också ställa sig över den och driva med den i reklamkampanjer.

Det kan inte Djurgården. Tvärtom. Precis som alla som varit på ett stockholmsderby eller läst en dagstidning de senaste 20 åren vet, har Djurgården – precis som AIK, Hammarby och flera av de väst- och sydsvenska fotbollsklubbarna – ett högst påtagligt huliganproblem. De marknadsföringsresurser föreningen har borde de förstås lägga på kampanjer som visar att klubben tar avstånd från huliganism, snarare än att ställa sig bakom den.

Ur det perspektivet blir Djurgårdens nya reklamfilm kort och gott obegriplig. Djurgården Fotbolls evenemangsansvarige Mats Johansson skrev förra året en debattartikel där han ”entydigt” tog avstånd från ”allt våld i samband med fotboll”, och förklarade att Djurgården ”lägger ner mycket stora resurser på såväl förebyggande som beivrande arbete i syfte att förhindra bråk kring våra arrangemang”. Nu använder föreningen män i huligankläder för att locka publik till samma arrangemang.

Djurgården fyller 120 år i år, och har lagom till bemärkelsedagen tagit fram en ny slogan: ”120 år av kärlek”. Idag klingar den lika falskt som en fotbollsfirmas brölande stämmor.

UPPDATERING: Djurgården stoppar reklamfilmen enligt Expressen. I en intervju med tidningen kallar DIF:s ordförande Tommy Jacobsson filmen ”ogenomtänkt”. Kort om kommentarerna nedan också – skriv gärna av er eventuell ilska över att jag är född i Halmstad, men håll det något sånär salongsfähigt.

UPPDATERING 2: För att spara tid och förhastade slutsatser åt en del som kommenterar här: Att jag inte går på Djurgårdens matcher betyder inte att jag aldrig gjort det. Det betyder inte heller att jag inte är fotbollsintresserad. Tvärtom. Jag har med ojämna mellanrum sett allsvensk fotboll på Stadion och Råsunda sedan slutet av 90-talet. Jag har inte gått på matcherna för att jag älskar DIF eller AIK (jag kommer som sagt från Halmstad, HBK är mitt lag), jag har gått på dem för att jag älskar fotboll. Ett av skälen till att det blivit allt längre mellan varven för mig, precis som för många av mina vänner med säsongskort, är att stämningen på läktarna och runt matcherna under tiden blivit allt mer hatisk. Att jag inte skulle ”veta” vad jag talar om stämmer alltså inte. För mig är fotboll helt enkelt motsatsen till vad jag ser i Djurgårdens reklamfilm. Därför reagerar jag – dels genom att skriva det här, men också genom att sluta gå på matcherna. Av publiksiffrorna i Allsvenskan att döma verkar många numera känna som jag.

Johan Wirfält

Kreatören är död – länge leve kreativiteten. Om Laurie Anderson, Trisha Brown och Gordon Matta-Clark på Barbican.

Ibland tänker jag att ”kreatör” är vår tids mest urholkade begrepp. Sedan den amerikanske sociologen och ekonomen Richard Florida i mitten av 00-talet lanserade sin teori om den kreativa klassen och placerade vårt kära hemland i toppen på sitt globala kreativitetsindex, har kreativitet – och kanske framför allt ”att främja kreativitet” – blivit modeord.

Exakt hur man bäst främjar kreativitet är knappast solklart. Men det är hur som helst en fras som moderna företag, kommuner, modetidningar – fotbollslag – slänger sig med för att förklara varför just deras arbetsmiljö, stadslandskap, bildreportage eller linimentdoftande omklädningsrum är bäst på att hysa de förmodat fritt skapande individualister som ska bygga framtidens samhälle.

Det är ju jättetrevligt om folk får gå omkring och känna sig gränslösa på jobbet dagarna i ända. Problemet är förstås att sådant snabbt blir en truism. För vem är egentligen emot skapande? Vilket företag vill, åtminstone på pappret, anställa människor som inte är kreativa?

Missförstå mig rätt nu: Det finns antagligen ingenting jag tycker om mer än kreativa människor. Många av mina bästa vänner är i någon mening kreatörer, och fantastiska sådana. Men i samtidens allmänna kreativitetsvurm känns det också som om något ibland glöms bort.

Vi tänker väldigt mycket på att skapa saker, fritt och fint. Vi tänker inte lika mycket på hur vi gör dem, vad de representerar i olika sammanhang eller omgivningar, vad de faktiskt till slut innebär för oss själva och andra. Det har aldrig skrivits så mycket text, arrangerats så många konsthappenings, ritats så många teckningar, designats så mycket mode, producerats så mycket film eller rullats ut så mycket reklam som idag. Folk har med andra ord aldrig varit så kreativa som nu.

Världen har heller aldrig varit så full av meningslös skit.

Det är förstås en insikt som drabbat mänskligheten med jämna mellanrum de senaste, säg, 32 000 åren (ända sedan någon av dåtidens stora kreatörer en dag fick feeling och började rita vattenbufflar på en grottvägg i södra Frankrike).

Men det är samtidigt en insikt som är giltig även idag.

Jag var på en fenomenal utställning för någon vecka sedan, Pioneers of the Downtown Scene på Barbican i London. Där sammanfattas konstnärerna Laurie Anderson, Trisha Brown och Gordon Matta-Clarks 70-tal – ett årtionde när nedre Manhattan levde två parallella liv. Som storstadsslum, och som skådeplats för några av de häftigaste och mest nyskapande verk som 1900-talets konstvärld upplevt.

Staden var scenen: Koreografen Trisha Brown dirigerade dansare på skyskrapornas tak, Laurie Anderson sov på offentliga toaletter och skrev ner sina drömmar, Gordon Matta-Clark riggade upp sig själv i ett klocktorn och tog en dusch.

I ett rum på Barbican visas Laurie Andersons fotoprojekt Fully Automated Nikon där hon, som ”hämnd” mot kåta män som ropade efter henne på gatan, vände sig om och tog en bild på dem med sin pocketkamera. I ett annat framförs Trisha Browns performance Walking on the wall, en sorts upphävning av tyngdlagen i vardagen, tre gånger dagligen. Och på utställningshallens botten finns Gordon Matta-Clarks Open House, en graffititäckt container inredd som en labyrint av öppna och stängda dörrar. Som konstnärer var de mer intresserade av plats och process, av att samverka med omgivningen, än att producera faktiska föremål.

Jag gick omkring på utställningen och drabbades – ja, igen, det är rätt ord – i allt detta av kreativiteten. Eller, kanske snarare, hur Laurie Anderson, Trisha Brown eller Gordon Matta-Clark när de skapade sina verk satte fingret på vad kreativitet verkligen är. Det handlar inte om att rätt och slätt skapa något. Kreativitetens kärna är att våga utmana sina egna trygghetszoner, ta risker, tänka nytt och tänka vidare. Då kan man, som trion på Barbican så vackert visar, skapa något som får människor att se världen på ett nytt sätt.

Det borde vara målet för alla kreatörer.

UPPDATERING: Glömde nämna det igår, men i Dansens hus foajé visas just nu sex filmer med Trisha Browns verk från samma period. Missa inte!

(Bild: Trisha Brown, Roof Piece, 1973. Med benäget tillstånd från Broadway 1602, New York. © Babette Mangolte.)

Johan Wirfält