För Petter Northug är det bara en lek

Om ungefär en kvart börjar Petter Northug och Marcus Hellner sprinta runt Slottet. Jag flög tillbaka till London igår och sitter just nu och surfar runt efter lämpliga livelänkar eftersom SVT Plays direktsändning inte går att se utanför Sverige. Tips emottages tacksamt.

För tio dagar sedan stod jag på en kulle i Holmenkollens skidstadion medan Petter Northug krossade Marcus Hellner på femmilen. Det var enligt plan, kan man väl säga. Min kompis Fredrik Wenzel och jag åkte till Norge och skid-VM med ett enda syfte: Att se Petter Northug bli världsmästare på den mest klassiska av alla distanser på sin egen hemmaplan.

Sedan blir man förstås patriot ändå när man väl är på plats. Ruschen när Marcus Hellner på ett av varven ledde klungan in i stadion, i täten som på en våg som forsade från toppen av hans egen backe, är svår att beskriva. Det är sådana upplevelser man tar morgonflyg med Ryanair för. Så det var trist att Hellner inte höll. Samtidigt: Vi älskar Petter Northug, Fredrik och jag.


Hellnerbacken. För ovanlighetens skull med rätt flagga.

På kullen i Kollen hade vi stämt möte med Sverker Sörlin. Som bekant är även han djupt fascinerad av Northug, han har till och med skrivit en utmärkt bok om det. Efter målgången, medan 100 000 norrmän hyllade sin skidkung och vi traskade mot karavanen av bussar nedanför skidstadion, pratade vi om varför.

Det finns förstås det uppenbara, sakerna som Skandinavien ägnade hela VM åt att analysera. Northugs snabbhet, kondition och acceleration saknar, precis som Sverker skrev på sin DN-blogg efter femmilen, motstycke i skidhistorien. Han kommer föda en ny generation skidåkare, byggda efter nya träningsmetoder, för den som vill vinna mot Petter Northug måste rycka sönder honom utan att gå sönder själv. Tillsammans med attityden och artisteriet, den perfekta tonträff med vilken han stärker norrmän och förargar svenskar, gör det Northug till navet i en skidsport som blivit modern underhållning och behöver en ny typ av individualistiskt självlysande stjärnor.

Men det finns något annat med den här 25-åringen från Tröndelag, något mer grundläggande. Folk brukar jämföra Northug med Zlatan. Det handlar om deras överlägsenhet som idrottsmän och rock’n’roll-inställning till presskonferenser. Det skulle också kunna handla om centrum och periferi, Stockholm och Oslo mot Rosengård och Northugs hemby Mosvik. Oavsett tycker jag om Zlatanliknelsen. Men jag ser också något annat i den: Den kärlek som de här två idrottarna får från barn.

Ingen älskar Zlatan Ibrahimovic som svenska ungar, och ingen dyrkar Petter Northug som Norges tioåringar. Det är, tror jag, där kärnan i deras storhet ligger. Idrott är att övervinna sig själv, att ständigt sträva framåt och att alltid vilja bli bättre. Det är en kamp. Men i allt det där finns också något i grund och botten väldigt lekfullt. Det är kul att hitta på nya saker. Det är spännande att testa sig själv och se hur långt man kan gå.

Det är som en lek.

Barn förstår det, och därför kommer de aldrig känna något annat än kärlek för Petter Northug. Det är när vi blir äldre varelser i ett större socialt sammanhang som vi kopplar på annat. Vi yrar om sportmanship och målgester som egentligen bara är ett uttryck för känslor av glädje. Vi resonerar kring nationell identitet och börjar beskriva sport i samma termer som vi talar om abstrakt expressionism. Inget fel med det, visst finns det något av Jackson Pollocks färgkaskader i kraften i Petter Northugs spurt, och ingen gillar sådana teorier mer än jag.

Men det är också att sätta komplicerade ord på saker som egentligen är väldigt enkla.

Medan vi gick mot busshållplatsen i Holmenkollen pratade Sverker, Fredrik och jag om OS i Vancouver. Sverige vann stafetten då, men vi blev alla tre besatta av Petter Northug. Han hann inte ikapp på sista sträckan. Han började över minuten efter, körde in nästan allt och förlorade till slut med 16 sekunder mot Marcus Hellner. Om han var ett djur då var han ingen varg eller gris, han var alla djur som någonsin sprungit fritt för att det är vad djur älskar att göra. Den stafettsträckan är något av det häftigaste jag sett i hela mitt liv. Petter Northug såg inte direkt ut att njuta. Men det var uppenbart att han gjorde det roligaste han visste.

Den glädjen syntes i varje rörelse.


Fredrik kunde glatt konstatera att ”norska tallar är den enda plats där jag känner mig fri, på riktigt.”

Johan Wirfält
Promotion

Klungan på Dansens hus krossar publiken. Och Ljust och fräscht.

Ni vet hur det är med clowner: De skrattar på utsidan, gråter på insidan. När Klungan nu intar Dansens hus tillsammans med koreografen Birgitta Egerbladh, ger de oss, kanske en kvart från slutet, ett nytt komikercredo: ”Jag är som en trasig termos. Fin utanpå. Krossad inuti.”

Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter, som föreställningen heter, börjar i en fantasivärld. Bokstavligen. ”Det här är min fantasivärld”, säger en man (ungefär, jag citerar ur minnet), ”jag köpte den för 20 år sedan. Nu har den tredubblats i värde. Jag går i säljtankar.”

Han är en på många sätt typisk Klungangubbe, lite kufig utan att vara en direkt outsider, med märklig gångstil och dålig rygg. Utspridda runt omkring honom på scenen finns en trång soffa, ett par stiliserade, jättelika fåglar och en lurvig trappa. I bakgrunden står två män med gethuvuden och ansar osynligt ogräs ur luften. Till vänster: En jättelik hund, vaggande och liksom fastgjuten i sin enda klumpiga fot. Hunden kommer snart berätta att den tycker att det är intressant, ”det här med förgängligheten”. Männen med gethuvuden har under tiden förklarat att en av dem måste dö.

Gubben rullar iväg klumpfotshunden till sitt trädgårdsförråd.

Förgängligheten. Döden. Det är där Klungan börjar, jag skulle också säga att det är dit de hela tiden återvänder. Vad gör vi egentligen med den tid vi har? Vi möter mer plågade karaktärer, som en farfar vars fru och son tvingar honom supa sig plakat för att han ska vara rolig inför barnbarnen. Vi möter dem som verkar må bättre, som han i bröderna Lejonhjärta-frisyr och Polarn & Pyret-ränder från topp till tå, en vuxen man som meddelar att han bestämt sig för att sluta vara gosse. Och vi möter det Svarta fåret. Mattias Fransson gestaltar honom, någonstans mellan en bindgalen Stig Larsson och Steve Coogan i rollen som Tommy Saxondale, en sjavigt självhatande intellektuell, en misslyckad aktör, en man som i varje överdriven gest och varje storslaget formulerad fras förbannar den familj som bara sett honom när han är på botten. Hans systerson, en välartad tvåbarnspappa som ser ut som Jimmie Åkesson tittar förundrat på. Han har velat bli familjens nya svarta får sedan 1977, berättar han.

Det är en av de mörkaste och samtidigt roligaste sketcher jag någonsin sett på scen.

Vid det här laget har Klungan lämnat fantasivärlden (gubben fick den kanske såld). Istället växer ett kök fram på scenen, skåpmodul för skåpmodul. Kakorna dukas upp på bordet, spriten kommer fram ur skåpen. Från storslagna drömmar till vardagen runt köksbordet – vi skall alla den vägen vandra. Man skulle också kunna säga såhär: All svensk humor landar för eller senare i köksmiljö. Inget folk tycks så besatt av köket som fast punkt i tillvaron som svenskarna. Om detta handlar som bekant en annan humorshow som just nu drar fulla hus på Berns.

Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter och Henrik Schyffert och Fredrik Lindströms Ljust och fräscht är förstås två helt olika föreställningar. Men de möts i en sorts sökande efter det normala, en diskussion om hur människor får livet att fungera. Ljust och fräscht är, som jag skrev i Expressen härom månaden, fast förankrad i huvudstadens medelklassmylla – ”enda gången någon annan del av världen skymtar är det i ett skämt om en spärrvakt i Rotebro.”

Jag hade lite problem med där, och jag har det fortfarande. Nej, jag kräver inte klassperspektiv av humor. Snarare handlar det om vad jag uppfattar som en mer allmän inskränkthet hos Henrik Schyffert och Fredrik Lindström. De verkar inte bry sig särskilt mycket om hur livet ter sig på andra platser än dem där det kulturella kapitalet härskar oinskränkt. De kräver, för att formulera det annorlunda, miljöer där deras egen goda smak lyser igenom.

Sven Björklund, Olof Wretling, Carl Englén och Mattias Fransson, däremot, är helt ointresserade av sådant. Det sociala spel som fångar Klungans uppmärksamhet kräver inte närläsning av Sköna hem för att kunna avkodas. De hämtar sina karaktärer från alla bildningsnivåer och ur alla samhällsklasser. Oftare där nere än där uppe. Och framför allt därute.

För det är ju så med Klungans figurer – de är om inte regelrätta stollar så i alla fall ofta på gränsen. Ibland lever de i utanförskap, ibland söker de det själva. Det viktiga är att Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter lyckas skildra allt med samma närhet. ”Empatin i föreställningen är på riktigt”, skrev Jan Gradvall i torsdags, och bortom stor fysisk komik och briljant text är det där Klungans slutgiltiga storhet ligger. När det gått en och en halv timme på Dansens hus har de kanske inte flugit över scenen i fruktansvärda hastigheter, bokstavligen. Däremot: Varje tillstymmelse till distans mellan publik och de mer eller mindre knasiga figurer som befolkar scenen har flugit sin kos. Vi är en del av dem och, förstår vi, vi har alla något av det där i oss själva.

Det är så fint att man går sönder.

(Foto: Dansens hus/Andreas Nilsson)

Johan Wirfält

Gallianogate skördar oväntat offer: Tommy Hilfiger utpekas felaktigt som rasist av museichef i Göteborg

Gallianogate får återverkningar även i den svenska kulturvärldens innersta. Ted Hesselbom, chef på Göteborgs designmuseum Röhsska, meddelade under förmiddagen att man nu stuvar om i sin pågående modeutställning Cocktail, där bland annat en galaklänning designad av John Galliano ställs ut.

”Vi gör nu om vår utställning och skapar en ‘Hall of Shame’ där gallianoklänningen visas och kopplar den till historiska händelser av liknande art inom modevärlden som till exempel Chanels och Hugo Boss kopplingar till Nazityskland eller Tommy Hilfigers uttalande på sent 90-tal”, skriver Ted Hesselbom i ett pressmeddelande mindre än ett dygn efter att John Galliano fått sparken från Dior på grund av förra veckans antisemitiska haranger.

Vaket av Röhsska, får man säga. Till och med en smula yrvaket. ”Tommy Hilfigers uttalande på sent 90-tal” som Ted Hesselbom refererar till, och som utifrån pressmeddelandet att döma alltså är en del av museets nya Hall of Shame, existerar nämligen inte.

Tvärtom: Det är en av den moderna amerikanska modehistoriens mest kända faktoider.

Jag minns runt millenieskiftet, Tommy Hilfiger började dala i popularitet i de hip hop-kretsar som under 90-talet gjort varumärket synonymt med bling och hårda storstadsghetton. ”Man kan inte köpa Tommy längre”, sa mina kompisar, ”har du inte hört?”

Den amerikanske designern, påstod de, hade nyligen kommit ut som rasist. I en intervju hos Oprah Winfrey som slutade med att talkshowstjärnan skällde ut honom, hade Tommy Hilfiger tydligen önskat att svarta människor skulle sluta köpa hans kläder eftersom det gav varumärket dålig image.

Jag försökte kolla upp det där, men hittade aldrig någon Oprahintervju med Tommy Hilfiger. Rasistryktet, däremot, levde kvar. Under 00-talet växte det i styrka, snart var det en vedertagen gatusanning. Till slut blev Tommy Hilfiger tvungen att offentligt gå ut och dementera. Platsen han valde var passande – Oprah Winfreys program. Det var, visade det sig, första gången designern gästade Oprah. Större delen av intervjun handlade om ryktet och hur det skadat honom och hans varumärke. Som sig bör hos Oprah blev Tommy Hilfiger nästan gråtmild. Oprah WInfrey avslutade:

”Nästa gång någon skickar dig ett email eller nämner det här ryktet, vet du vad du ska säga då? Du ska säga att det är ‘en stor fet lögn’”.

Ted Hesselbom anses härmed underrättad.

(Hela Tommyintervjun nedan. Hittade bara version med spansk voiceover på Youtube men hans och Oprahs samtal går bra att urskilja ändå)

YouTube Preview Image

UPPDATERING, 3/3: Jag har nu på morgonen pratat med Ted Hesselbom (som jag inte nådde igår). Han säger:

”I Hall of Shame beskriver vi ryktet om Tommy Hilfiger som ett annat ryktesfenomen. Vi skriver inte att det är sant, vi skriver att han har förnekat det precis som John Galliano förnekat det rykte som omgärdar honom.”

UPPDATERING, 3/3, del 2: SVT:s Kulturnyheterna intervjuar Ted Hesselbom om utpekandet av Tommy Hilfiger.

Johan Wirfält

Till Rupert Murdochs försvar

Jag känner ingen som jobbar på Timbro. Därför känner jag, såvitt jag vet, heller ingen som inte hatar Rupert Murdoch. För människor i Sveriges murvelbransch är den australiensiske mediemogulen så nära ondskan personifierad man kan komma. I de synligaste delarna av Rupert Murdochs livsverk Newscorp – Fox News, brittiska tabloider som The Sun och News of the World – har samtliga av det sena 1900-talets och tidiga 2000-talets medieavarter givits sin renaste form: konsekvent underblåsande av konflikter för dramatisk effekt; snuttifiering och förytligande; politiska partsinlagor kamouflerade som neutral nyhetsrapportering.

Marina Hyde, kolumnist på Guardian och en av mina favoritskribenter, sammanfattade antagligen den allmänna meningen ganska väl när jag intervjuade henne i höstens nummer av SID.:

Jag började på The Sun, sedan hamnade jag på Guardian lite av en slump. Idag skulle jag aldrig kunna jobba för The Sun, The Times eller någon annan tidning som Rupert Murdoch äger. Jag hatar verkligen honom. Och jag tycker att jag har råd att inte jobba för honom av princip, även om jag skulle tjäna mycket mer pengar om jag skrev för The Times. Nu har jag friheten att skriva vad jag vill istället, utan att behöva följa någon politisk linje.

Problemet för Marina Hyde är alltså inte att Rupert Murdoch äger nyhetsmedier. Problemet är att han politiserar dem. Igår var Martin Aagård, också en av mina favoritskribenter, inne på något liknande i Aftonbladet. I en artikel med rubriken Kriget mot SVT skriver Aagård:

I måndags köpte mediegiganten Rupert Murdoch tv-bolaget Shine Group av sin dotter Elisabeth Murdoch för 4,3 miljarder kronor. (…) Kanske var affären bara en ekonomisk fint inom familjen, men resultatet blev i alla fall att Rupert Murdoch – den ärkekonservative medieoligarken som aldrig tvekat att utnyttja sina kanaler för politiska syften – för första gången klev in på den svenska mediemarknaden.

Därmed har Rupert Murdoch skaffat sig kontroll över Nordens största tv-producent Metronome, som i sin tur äger Meter television, Stockholm–Köpenhamn, Filmlance, Friday TV och 1000 apor – produktionsbolag med tv-succéer som Idol, Bonde söker fru, Hollywoodfruar, Så ska det låta, Stjärnorna på slottet, Ensam mamma söker, Schulman Show, Filip och Fredriks samtliga program och annat på sin cv.

”Samtidigt”, skriver Martin Aagård, ”rycker Lena Adelsohn Liljeroth ut på ett korståg för att motverka osund konkurrens i den svenska tv-underhållningsbranschen.”

Vad har då Rupert Murdoch med detta att göra? Just ingenting, ska det visa sig. Det enda som kopplar honom till kulturministerns planer för SVT tycks vara att båda bekänner sig till en politisk ideologi till höger om mitten. För ur en konkurrens- och ägarkoncentrationssynpunkt är det knappast konstigare att Murdochsfären, tidigare oetablerad i Sverige, nu äger Metronome än att före detta ägaren Schibsted gör det. Snarare tvärtom – Schibsted sitter som bekant redan på en rätt rejäl bit av den svenska mediekakan (exempelvis Aftonbladet).

”Det återstår att se hur intresserad Rupert Murdoch är av att detaljstyra svensk tv-underhållning, men man kan konstatera att han sedan i måndags äger stora delar av den”, skriver Martin Aagård.

Ja, det kan man konstatera. Eller så kan man – givet hur Rupert Murdoch agerat under sina hittills 60 år i mediebranschen – anta att han har viktigare saker för sig än att diktera innehållet i de underhållningsprogram som ett ur ett större New Corp-perspektiv extremt marginellt nordiskt tv-bolag producerar. Så länge Metronome levererar sin förväntade vinst lär Rupert vara nöjd.

Det är det här som är problemet med Rupert Murdoch-hatet. Som ingen annan 80-åring på planeten fungerar han som ett rött skynke för tänkande människor som tycker om kultur. Hatet mot honom får normalt nyktra journalister att göra precis vad de själva anklagar Rupert Murdoch för. Det politiserar dem, täcker deras ögon med skygglappar.

Det får dem att kasta allt kritiskt tänkande över bord.

Om vi börjar med vad som brukar lyftas fram som det främsta exemplet på Murdochimperiets ondska kan vi säga följande: Fox News är en knasig kanal som förändrat det amerikanska tv-landskapet till det sämre, ja. Men den startades inte först och främst av politiska skäl, utan av ekonomiska. Rupert Murdoch såg en lucka i marknaden för känsloladdade och visuellt sprakande tv-nyheter, med andra ord en möjlighet att tjäna pengar. Fox uppenbart konservativa agenda kommer först i nästa steg.

När det gäller brittiska tabloider finns det också anledning att ifrågasätta den gängse bilden av Rupert Murdoch som den stora boven. Sant är att The Sun och News of the World alltid tagit tydlig ställning politiskt. Sant är också att detta är en del av den brittiska tidningstraditionen, så var det långt innan Rupert Murdochs inträde på Storbritanniens mediemarknad under 60-talet och så kommer det fortsätta när han gått ur tiden.

Sammanfattningvis: Hav förbarmande med den gamle mannen. Lika lite som Martin Aagård eller Marina Hyde är jag en vän av låtsat neutral journalistik. Just därför är det viktigt att inte tappa riktningen bara för att det röda skynket News International hålls upp framför ögonen.

För någon gång i halvseklet gör Rupert Murdoch bra saker, också. Vad vet jag, det kanske bara är avledningsmanövrar. Men gillar man kvalitativt tv-drama, och det gör man ju, är det till exempel trevligt att han startat tv-kanalen Sky Atlantic i Storbritannien nu i vår. Där sänds fina, dyra, högkvalitativa produktioner som Mad Men och massor av HBO-serier. Sky Atlantic har dessutom finansierat produktionen av Hit and Miss, en kommande brittisk dramaserie som åtminstone lovar att vara nyskapande rent könsrollsmässigt: Den handlar om en transsexuell yrkesmördare som snart ska genomgå könsbyte.

Och när vi talar finansiering: För att få sända HBO:s serier på brittisk mark exklusivt under de kommande fem åren betalade Sky Atlantic enligt uppgift över en och en halv miljard kronor.

Det blir åtminstone något avsnitt Boardwalk Empire av de pengarna.

Johan Wirfält

Den svenska modejournalistikens indentitetskris

I modesverige har det debatterats journalistik och flytande gränser i veckorna två. Bra, tycker jag, och jag ska strax komma till varför. Först bara, snabb rekapitulation.

DN:s Tove Leffler drog alltså igång debatten apropå den kombinerade lanseringen av Elin Klings H&M-kollektion och magasinet Style By där hon är modechef. I samma DN-artikel avhandlades också den Acnesko som Karolina Skande förra året kampanjade tillbaka i produktion, och sedermera designade en egen version av. Några dagar senare tog Karolina Skande själv debatten vidare under rubriken ”Dolt eller öppet?”. Varför, undrade hon, detta slentrianmässiga hackande på modeskribenter med bloggbakgrund samtidigt som ingen hittills reagerat på att många av landets förmodat mer trovärdiga modejournalister skriver på uppdrag av H&M i modejättens kundtidning H&M Magazine?

”Många [av journalisterna som skriver för H&M Magazine] är högst medvetna om det prekära i situationen och har därför valt att skriva sina artiklar för modeföretaget under pseudonym”.

Tydligare än så kan den svenska modejournalistikens identitetskris knappast formuleras. Det grundläggande problemet är inte att journalister får betalt av H&M för att skriva i deras tidning. Problemet är att journalisterna inte vågar stå för det.

Mode handlar, som jag påpekade i DN, om konsumtion. Shopping är en del av modets DNA, därmed också inbyggt i modejournalistiken. Den amerikanska modevetaren Yuniya Kawamura har formulerat det bra – mode handlar inte om kläder, mode handlar om att tro. Vad hon menar är att modet som system inte bara kräver designer och butikskedjor som producerar kläder för en marknad, utan också modemedier som ramar in dem i trender. Det senare sker i form av bildreportage i magasin, catwalkrapporter på siter och dagens outfit-bilder på bloggar – men också i material från modehusen: annonser, förstås, men allt oftare dessutom filmer eller magasin och siter med eget redaktionellt innehåll.

Sammantaget innebär det här att gränsen mellan kommersiellt och redaktionellt arbete för många i modebranschen redan på ett grundläggande plan är extremt flytande. För en fotograf eller stylist syns den praktiska skillnaden mellan att jobba för H&M eller Style By – eller, för den delen, Rodeo – oftast tydligast på timarvodet. På vilken sida hamnar modejournalisten i allt det här?

Jag tror att frågan är felställd. Naturligare vore att fundera på vad modejournalisten har för uppgift.

För de som söker sig till Elin Kling gör det knappast för att de vill veta hur statliga subventioner av ett fåtal storskaliga amerikanska och europeiska bomullsodlare dömer mängder av västafrikanska bomullsbönder till ett liv i fattigdom och misär – för sådant har vi ju The Observer. Människor som läser Elin Kling gör det för att de vill veta vad som är trendigt.

När Elin Kling arbetar på uppdrag av H&M parallellt som hon tipsar om plagg från modeföretaget påverkas självklart trovärdigheten i hennes trendtips. Men något uppror från hennes läsares håll har inte märkts, och det beror sannolikt på att hon samtidigt redovisat sin allians helt öppet. Elin Kling hävdar inget oberoende, tvärtom sitter ju hennes namn i H&M-plaggens nackar som bevis. I andra journalistiska sammanhang skulle det här förstås vara en omöjlig ekvation. Men i modevärlden verkar det fungera, och jag kan inte dra några andra slutsatser än att det beror på att modet till sin natur så tydligt handlar om konsumtion.

Elin Klings uppgift är helt enkelt inte den som kritisk sanningssägare och nagel i ögat. Om något är hon kompisen som följer med på shoppingrundan, den som ger peppande tips om vilka kläder som gör just dig coolast i stan. Hennes läsare vet att hon jobbat för H&M. Därifrån anser de uppenbarligen att det är upp till dem själva som konsumenter att avgöra om de vill stödja Elin Kling genom att köa för hennes kläder eller köpa hennes kommande tidning.

Om detta kan man förstås tycka vad man vill, till exempel att människor borde lägga mindre energi på att försöka shoppa sig coola. Men en sak är säker. Har man problem att modejournalistik i grund och botten handlar om konsumtion är det egentligen inte modejournalistik man ogillar – utan att vi lever i en marknadsliberal ekonomi.

Betraktad på det sättet hänger de senaste veckornas modejournalistdebatt också ihop med den större diskussion om journalistrollen som rasat i stugorna under vintern.

Poängen där, framförd med emfas av bland annat Anders Mildner, är att tolkningsföreträdet i det nya medielandskapet inte längre ligger hos journalisterna. När klassiska dikotomier som sändare/mottagare luckrats upp till oigenkännlighet och vem som helst i princip kan publicera vad som helst, spelar en avsändares lojaliteter mindre roll för en läsare. Det viktiga ur ett läsarperspektiv är istället att lojaliteterna redovisas öppet. Därefter kan läsarna ta ställning själva – och till exempel sluta upp bakom en bloggande kommunchef som ligger i fejd med en tidning, eftersom kommunchefen varit transparent och tydlig i sin kommunikation och framstår som mer trovärdig i sina argument. Journalisten Mikael Zackrisson sammanfattade på mediebloggen Same Same But Different i helgen:

”Makten har redan lämnat redaktionerna”

(Bild på Margareta van den Bosch och Elin Kling från Style by Kling.)

Johan Wirfält

#LOVE med Jessie Ware och Sampha

I SVT:s morgonsoffa i fredags satt jag, tillsammans med tankeläsaren Henrik Fexeus och kulturjournalisten Karin Svensson, en uppsluppen kvart och diskuterade Alla hjärtans dag. Klippet verkar inte finnas på nätet (det gör däremot samma dags Nöjespanel). Men tankeläsaren levererade i alla fall ett par sanningar om dejting medan kulturjournalisten påpekade att den kommersiella hysterin kring Alla hjärtans dag lätt gör hela sammanhanget krystat.

Själv tyckte jag att det bästa man kan göra idag är att dela på en ask choklad – kärlekens sötsak.

Man kan också lyssna på nya duon Jessie Ware & Sampha. De har gjort en låt som heter Valentine, antagligen det finaste lilla stycke pop om knepig kärlek jag hört den senaste månaden. ”Love, I love you, but I can’t cut cutting fear” sjunger Sampha, och sammanfattar sådant som kan avgöra ett helt förhållande i en ynka textrad. Dagen till ära har min kompis Marcus Söderlund färdigställt videon.

Love!

YouTube Preview Image
Johan Wirfält

Vi är alla Jussi

En äldre bekant har tydligen sett ett hyllningsprogram till sig själv på tv. Han är också tidigare operasångare, tio år yngre än Jussi Björling skulle blivit i lördags. Numera tror han alltså att det är han som är Jussi.

Och jag förstår honom. Det är något med tenorer som får vuxna män att tappa fattningen och mördare att gråta. Vem skulle inte vilja kunna sjunga sådär? Vem vill inte vara Jussi?

Jan Gradvall drog precis igång en twitterkampanj för att, så här strax efter Jussi Björlings 100-årsdag, göra honom till listetta. Jussis aria från Turandot, Nessun Dorma, ligger just nu på 22 plats på iTunes-listan. Köp här!

Johan Wirfält

IKEA-syndromet: Heminredning som säsongsbundet mode

Aftonbladet och E24 slår på stora trumman idag: Ikea kan bli blågult igen!

”Skattesituationen ser helt annorlunda ut i dag jämfört med när Ikea flyttade ut”, säger bolagets styrelseordförande Göran Grosskopf, med dold hänvisning till den Lichtensteinstiftelse som fram till Uppdrag gransknings avslöjande häromveckan i hemlighet härbärgerade IKEA:s miljardvinster.

Folket jublar, förmodar jag.

Som bekant var det ju ingen utom ett antal journalister som tyckte att Ingvar Kamprads skatteplanering egentligen var värd att diskutera. Svensken vände sig som en man mot Janne Josefsson och Uppdrag granskning-redaktionen i kommentarsfälten: Rör inte vår Ingvar!

Fredrik Virtanen och Johan Croneman har skrivit bra om reaktionerna senaste veckan. Och själva mötts av liknande kommentarsstormar.

Man förstår ju varför.

Begreppet Stockholmssyndromet syftar som bekant på hur kidnappade människor med tiden tenderar att sympatisera med personerna som håller dem fångna. Låt oss även tala om IKEA-syndromet: Tendensen hos ett helt folk att sympatisera med det företag som sedan modersmjölken inrett deras hem.

Jag var kortfattat inne på detta i min Expressenrecension av Ljust & fräsch förra helgen. I en tid där svensken förväntas gestalta sitt liv genom heminredning täcker IKEA nämligen in vårt folks kollektiva coming of age-erfarenhet. Som barn sover vi i IKEA-sängar och följer med våra föräldrar genom varuhusets labyrinter. När vi flyttar hemifrån är den första solosejouren till ett IKEA-varuhus själva symbolhandlingen som bekräftar att vi blivit vuxna. Som minne stuvar vi in ett Lackbord och (om vi tänker studera) en Billy storlek mindre i hyrbilens baklucka.

IKEA är med andra ord en del av varje svensk. Krackelerar den älmhultska fasaden finns en risk att vi snart också tvingas vända ut och in på oss själva.

Hugaligen.

En mindre respektfull hållning till Ingvar Kamprads livsverk frodas på nätet. Under 00-talet har gör-det-själv-modifiering av möbelföretagets produkter – ”IKEA-hacking” – blivit en folkrörelse. På hemsidor som Ikeahackers.net samlas nytolkade svenska klassiker: en barnsäng ommålad till jeep; hyllan Expedit som taklampa, eller varför inte hamsterskåp; byrån Alex, nu kombinerad med garderoben Avsikt till en sideboard.

Det är en charmig uppvisning i konsumentkreativitet – dessutom med politiska undertoner. En poäng som missats i de senaste veckornas IKEA-debatt är nämligen denna: det småländskliechtensteinska företagets framgångar handlar om mer än god design, lågavlönad massproduktion och effektiva distributionskedjor.

En av Ingvar Kamprads minst uppmärksammade men mest briljanta idéer är att inredning, precis som mode, kan röra sig i korta trendcykler. Köp billiga bord, slit och släng.

Där blir hacktivisterna på Ikeahackers en motkraft. De säger ju tvärtom att Lack inte är förbrukat efter tre år. Fyrtioniokronorsbordet kan byggas om, mutera, bli något annat.

Gör det själv i snickeboa bara.

Johan Wirfält

Nya perspektiv

Sedan ett par dagar är jag i östra London, jag kommer jobba en hel del härifrån i vår. En bra sak med att befinna sig på brittisk mark, har jag märkt, är att man alltid blir glad av att läsa morgontidningen. Det här landet älskar fortfarande sitt papper. Som tidningsnörd räcker det med att öppna Guardian, Independent och (även om jag inte köper dem varje dag) The Times eller någon av tabloiderna för att påminnas om att döda träd fortfarande kan vara ett oöverträffat medium att förmedla nyheter genom.

Viljan att vara först sitter i murvelns ryggrad, snabbhet är en journalistisk dygd. Men det är någonting med att bläddra i en brittisk dagstidning – känslan av att nästa sida kan bjuda på en vinjettering man aldrig sett för, en finurligt formulerad faktaruta eller bara en på alla nivåer briljant kommentar om fotbollssexism av David Mitchell – som så tydligt visar att nyhetsförmedling handlar om mer än hashtags och länkar.

Till exempel: Hur det fysiska mötet med paketering och stil som det faktiskt innebär att vända blad i en tidning, också kan bidra med nya perspektiv och oväntade insikter.

Det är förstås kul att rulla runt i en iPad. Men barn lär sig att skriva bättre om de övar för hand snarare än på tangentbord, bokstäverna inpräntas i hjärnan när handen faktiskt följer deras form. På samma sätt, tänker jag, finns det i just det fysiska momentet att vända blad något som gör hjärnan mottaglig för nya perspektiv.

Görs förhoppningsvis bra under en vår i Storbritannien.

För övrigt: Stort hopp om framtiden i en liten passage av Robert Fisk ur dagens Independent:

Women in chadors and niqabs and scarves walked happily beside girls with long hair flowing over their shoulders, students next to imams and men with beards that would have made Bin Laden jealous.

Johan Wirfält

Världsexklusivt: Mikael Schiller slutar som vd på Acne, första intervjun med nya vd:n Mattias Magnusson

En del av hösten tillbringade jag i hasorna på Jonny Johansson och Mikael Schiller. Acnes ledarduo pendlade mellan modevisningar i London och kontoret på Lilla nygatan, jag följde efter. I bagaget anteckningsblock och en massa frågor.

De övergripande: Hur har de senaste årens internationella segertåg påverkat Acne? Vad skiljer Acne från andra svenska modevarumärken? Vad sker bakom kulisserna i det före detta bankpalatset på Lilla Nygatan? Har företagets frontmän – vilket Ann-Sofie Back hävdade med en Martin Margiela-referens här – till och med drabbats av hybris?

Under intervjuer med Jonny Johansson och Mikael Schiller fick jag flera svar. Dessutom tog Jonny Johansson bladet från munnen och berättade öppenhjärtigt om konstiga Kanye West-möten och vad han egentligen tycker om att modehuset som blivit hans livsverk är döpt efter en hudsjukdom. Läs allt om det i nya numret av Rodeo – rullar just nu genom tryckpressar i norra Polen och landar på svenska tidningshyllor den 7 februari.

Men redan nu bjuder jag på ett scoop ur artikeln: Mikael Schiller slutar som vd för Acne Jeans.

Han har suttit på posten sedan september 2001, under tiden har Acne Jeans gått från konkursmässighet till en position som det moderna modesveriges främsta flaggskepp i världen. I februari flyttar Mikael Schiller till New York, och kommer därifrån vara arbetande styrelseordförande med ansvar för Acnes amerikanska expansion.

MIKAEL, VARFÖR LÄMNAR DU VD-POSTEN?
– Jag älskar mitt jobb och vår firma. Jag har arbetat som vd i nio år och bolaget har utvecklats mycket under denna period. Samtidigt känner jag att vi har otroligt mycket kvar att göra. Här tror jag kombon Mattias som vd och jag själv som arbetande styrelseordförande är bra. Mattias började för sex år sedan som min assistent och har sedan dess arbetat med samtliga delar på företaget. Han har en djup förståelse för Acne som väsen, samtidigt som han är en operationellt enastående duktig ledare.

VAD KOMMER DU KONCENTRERA DIG PÅ NU?
– Som arbetande styrelseordförande kommer jag primärt fokusera på strategiska frågeställningar. Samtidigt kommer jag aktivt driva vissa frågor – till exempel vår New York-lansering, samt att vi ska bli riktigt duktiga på strategisk rekrytering, medarbetarutveckling och ledarskap. Vi vill att Acne ska vara en arbetsplats där man ska kunna utvecklas kreativt, professionellt och personligen, och testa sina vingar både hemma och internationellt. Just detta tror jag har varit en viktig framgångsfaktor hittills. Det lär bara bli ännu viktigare framgent.

Ny vd blir Mattias Magnusson, en långhårig Älmhultson som gjort kometkarriär i företaget. Han började som oavlönad assistent till Mikael Schiller för sex år sedan, och tog sedan i tur och ordning över logistikavdelningen, kundtjänst, produktions- och designavdelningen. Senast har Mattias Magnusson varit chef för Acnes försäljningsavdelning och operativt ansvarig för bolaget. Nedan följer den första intervjun med Acne Jeans nya vd.

FÖRST, DEN SJÄLVKLARA PETER JIHDE-FRÅGAN: HUR KÄNNS DET?
– Jag och Micke har jobbat tillsammans länge, så det är inget jätterevolutionerande. Sedan är det klart att det är en stor utmaning, Micke har ju gjort ett fantastiskt jobb på den positionen som jag nu tar över.

VILKEN ÄR DIN FÖRSTA STORA UTMANING SOM NY VD?
– Vi ska göra det vi redan gör, men ännu bättre. För min del handlar det om fortsätta hjälpa organisationen att prioritera. Affärsmodellen är ganska komplex, och när det då börjar komma saker från sidorna växer komplexiteten alldeles för mycket. Det är den största utmaningen nu, att vi som organisation fokuserar och prioriterar rätt saker. Och att alltid fokusera på produkten.

VAD INNEBÄR DET RENT KONKRET?
– Två saker. Dels att alltid leverera kvalitet, värde för pengarna helt enkelt. Det andra är att vara ambitiösa designmässigt, att våga vara kreativa och testa nya saker. Acne är inte bara kläder, det kan vara möbler eller något annat vi känner för. Min stora uppgift är att se till att vi prioriterar rätt saker.

NI OMSÄTTER STRAX ÖVER EN HALV MILJARD OM ÅRET IDAG. NÄR NÅR NI EN MILJARD?
– Jag vågar inte ge något datum. Skulle vi växa till en miljard inom tre år så fine, men min målsättning är inte att vi ska växa snabbt utan att vi ska växa hälsosamt. Tillväxt utifrån en viss omsättning är inget självändamål. Det viktiga är att vi gör bra produkter och att konsumenterna gillar det vi gör.

DU NÄMNDE KVALITET TIDIGARE. NI HAR FÅTT KRITIK FÖR JUST BRIST PÅ DET, CALLE SCHULMAN BEDREV TILL EXEMPEL EN BLOGGKAMPANJ MOT ACNEJEANS SOM SPRACK I SÖMMARNA FÖR ETT PAR ÅR SEDAN?
– Vi har absolut haft kvalitetsproblem i omgångar. För sex-sju år sedan hade vi stora problem med våra jeansknappar, till exempel. Vi hade även problem i samband med den här Calle Schulman-grejen. Det kom ut ett antal chinos och jeans på marknaden som inte var bra.
– Som mindre företag kan vi inte själva vara ute och kontrollera varenda plagg, så vi måste kunna lita på våra leverantörer och bygga strukturer för att säkerställa kvaliteten. Sedan ser vi till att jobba igenom varje plagg ordentligt här uppifrån, vi har satt upp ett testlabb på kontoret precis. Vi har redan externa testlabb, men det är skönt att ha ett eget också.

DU ÄR EKONOM OCH KOMMER FRÅN ÄLMHULT. DÅ ÄR DET NÄSTAN OBLIGATORISKT ATT GÖRA EN VÄNDA PÅ IKEA?
– Båda mina föräldrar jobbade där och jag var inne en liten sväng också, jag var trainee ett halvår i USA medan jag pluggade på Handelshögskolan. Jag lyckades bryta mig ut till slut. Men IKEA är ju ett fantastiskt företag, och vi tittar gärna på dem även om det är olika verksamheter.

AVSLUTNINGSVIS: ÄR DU SVERIGES LÅNGHÅRIGASTE VD?
– Ha ha, jag vet inte. Jag kanske måste klippa av det nu? Men man kan ju vara Handelsprofessor med sånt här hår nu för tiden. Då borde det funka att vara vd också.

(Foto: Fredrik Skogkvist)

Johan Wirfält