På förekommen anledning

Åsiktsmaskinen i DN På Stan har tydligen luskat i mina och några vänners semesterplaner. Enligt gårdagens spalt lär det pågå en inofficiell Twitterkonferens i Marocko: ”Mediehipsters, klubbchefer, författaress och ‘På spåret’-stjärnor ockuperar Nordafrika för att fly snömoddens Stockholm.”

Jag tar flyget till Marrakech om ett par timmar, och nu sprider sig oron på Marieberg. Blir det ”plötsligt askstopp på alla flygplatser söder om Medelhavet”, skriver Åsiktsmaskinen, ”kommer det ingen Rodeo ut nästa vecka. Det har det å andra sidan inte gjort på några år…”

Ingen panik, kära Åsiktsmaskin! Kan dels meddela att Rodeo faktiskt har kommit ut senaste åren – på det här internet ni vet, platsen där jag skriver detta just nu. Och vad gäller papperstidningen färdigställdes det första numret av nya Rodeo i veckan. Det går till tryck på onsdag, oavsett isländska vulkaners humör. När vi får tidningen från tryckeriet lovar jag att skicka ett ex. Per brev.

Låt mig, när jag ändå har er på tråden, ta tillfället i akt och göra lite reklam för kommande Rodeo. Det blir inte så mycket notiser om ”mediehipsters”. Däremot exklusiva tanketexter från Augustprisbelönade författare, djuplodande samtal med gothtillvända svenska popstjärnor, Handelsprofessorer som skriver om Haiti, jättelånga reportage om svenskt modes dragningskraft på amerikanska hip hop-stjärnor, ateljébesök hos bra konstnärer, nyfunna stillebenfoton från legendariska porträttplåtisar, teoretiserande om varför svensk vänster behöver champagnepimplande klubbkids och, faktiskt, ett möte mellan en På spåret-stjärna och Berlintävlande långfilmsdebutanten Lisa Aschan. Och så massor av trevliga modebilder, förstås.

En schysst tidning, hoppas vi.

Johan Wirfält
Promotion

Dungen: Min enda vän, nu även i Norge

Hösten 2010: främlingsfientliga politiker i riksdagen, laserman i Malmö. Det var Dungensäsong för mig.

I Min enda vän, den kanske finaste sången på bandets senaste album Skit i allt, sjunger Gustav Ejstes några rader som påminde mig om att saker nog ändå blivit bättre:

’92 var jag tolv år, kom ihåg lika lite som barn.
Kall november på teve, och dom sa: Det är Sveriges mörkaste tid.
Många som finns där kvar gör som dom aldrig sa.
Du var min enda vän, drar mig för hur det var.

Jag har lyssnat på Min enda vän åtminstone ett par gånger i veckan sedan dess. Idag upptäckte jag att den dessutom finns i en ljuvligt intim akustisk version, inspelad av Gustav Ejstes och Johan Holmegard av norska Lydverket för två veckor sedan.

Och så, Foreignerbonus: I want to know what love is!

Dungen gästar för övrigt Nyhetsmorgon i TV4 imorgon, tune in.

UPPDATERING: Måste i sammanhanget påminna om den här moderna klassikern, samma Dunge inspelad av samma Lydverk för två år sedan. Magiska åtta minuter med diskhoar, trappräcken och studioväggar som slagverk.

YouTube Preview Image
Johan Wirfält

Peter Englund vs Björn Ranelid: Det fina med en författarfejd

Fyra meningar från Svenska akademiens ständige sekreterare har väckt känslor under söndagseftermiddagen. Under rubriken På förekommen anledning bloggar Peter Englund:

”Noterar att Björn Ranelid uppmanat mig att följa hans exempel och delta i dokusåpor. Det kommer inte att ske. Däremot har jag inga invändningar mot att han gör så själv. Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas.”

Jag läste och skrockade för mig själv. Sedan RT:ade jag en länk till inlägget samtidigt som jag funderade på hur lämpligt det är att litteratursveriges på många sätt mäktigaste man sitter och, om än med viss glimt i ögat, önskar karriären ur andra författare. Jag kom fram till att det antagligen är helt okej. Akademien ska ju fungera som en ”högsta smakdomstol”. Om juryordföranden inte gillar en författare borde han vara i sin fulla rätt att uttrycka det.

På sätt och vis gör han bara sitt jobb.

Andra tycker nu annorlunda. Jag bytte några tweets med Isobel Hadley-Kamptz på ämnet i eftermiddags, hon menade att Peter Englunds inlägg fick en fadd eftersmak eftersom ”den attackerande parten har ett sådant extremt maktöverläge”. Expressens Johannes Forssberg är inne på samma spår. Peter Englund har tagit på sig den klassiska mobbarkostymen och ger sig på Björn Ranelid eftersom han vet att han kommer få en reaktion, skriver Forssberg:

”Att en översittare som Jan Guillou tycker det är roligt att driva med Ranelid är naturligt. Men det är ynkligt att Peter Englund väljer detta enklast tänkbara offer när han försöker vara bloggrolig.”

Bara för att Björn Ranelid råkar ha den i författarkollegiet avundsvärda positionen att vara både folkkär och kritikeromhuldad ska han förstås inte behöva tåla vad som helst. Hundratusentals sålda böcker, Let’s dance-medverkan och en äppellund på Österlen skyddar inte en känslig själ. Men lika populärt som det är att hacka på Björn Ranelid, lika populärt har det numera blivit att tycka synd om Björn Ranelid.

Är han verkligen ”ett offer” i just det här fallet?

Jag håller med om att han är ett uppenbart mål för Englunds lustigheter, kanske lite för uppenbart till och med. Samtidigt längtar jag smått förtvivlat efter mer offentlig pajkastning mellan landets kulturpersonligheter. Få saker är ju så underhållande som författarfejder – heta känslor, glödgade formuleringar. Ur det perspektivet tycker jag att Peter Englunds angrepp håller sig inom både rimligheten och anständighetens gränser. Han driver med Björn Ranelids folklighet, men han är inte plump. Han är elak, ja, men också kvick.

Han har helt enkelt givit Björn Ranelid ett utmärkt tillfälle att i en mening eller fyra avfärda Svenska akademien. Görs gärna på översinnlig ranelidska.

Johan Wirfält

Årets svenska tv-serie

SVT har nominerat Rebecca & Fiona till Emmygalans digitalpris, rapporterar Dagens media. Om programmet faktiskt finns med när de slutgiltiga Emmynomineringarna blir offentlig i vår återstår förstås att se. Oavsett är det, vill jag påstå, årets bästa svenska tv-nyhet.

Dels för att det kanske kan bidra till att folk släpper det slentrianmässiga tjatet om statstelevisionen som trögrörlig tv-koloss. Först-till-webb-serier som sedan – om de funkar bra och är bra – får migrera in i de vanliga tablåerna känns som en självklar modell för 10-talets tv. SVT är såvitt jag vet först i Sverige med att prova den i ett större sammanhang. Rebecca & Fionas projektledare Clara Mannheimer räknade på förhand 40 000 tittare/program som en succé värd att ”skåla i champagne” för. Totalt har serien nu setts av 1,1 miljon tittare på SVT Play, med andra ord ett snitt på över 90 000/program. In med en magnumbutelj.

Det bästa med SVT:s beslut att Emmynominera Rebecca & Fiona är dock hur det väcker hopp om framtiden även rent innehållsmässigt. Någon som bestämmer där ute på Gärdet har uppenbarligen förstått att man här har ett fantastiskt program. Enligt ovannämnda Dagens media-artikel vänder sig serien till ”unga kvinnor”. Jag vet inte om det är en mediemurvels tolkning eller officiell SVT-strategi, men det är hur som helst ett märkligt påstående.

Rebecca & Fiona skildrar i och för sig något specifikt, nämligen två unga kvinnors kringflackande och för det mesta oglamorösa tillvaro i stockholmska tredjehandstvåor, västsvenska dj-bås och Robyns turnébuss. Men seriens storhet ligger ju i att den utifrån detta lyckas skapa något djupt allmänmänskligt.

Jag minns det tidiga 90-talet, jag hade några år kvar till studenten i Halmstad och längtade därifrån. Någon gång under den perioden visade SVT en dokumentärfilm som hette Lyckliga kamrater, den handlade om ett gäng dansmusikfrälsta stockholmsungdomar som arrangerade klubbar, delade ut flyers i skivaffärer och sedan dansade natten lång i färgglada kläder från obskyra brittiska designer. Det var en dokumentär som gjorde djupt intryck på mig. Den sammanfattade allt som lockade med storstaden: ny musik och subkulturer, samhörighet, frihet.

På många sätt tror jag att den sammanfattade vad det betyder att vara ung.

Samma sak känner jag när jag tittar på Rebecca Scheja och Fiona Fitzpatrick. Serien skildrar ungdom som ett tillstånd, det har inte särskilt mycket med kvinnor eller män att göra. Programmets genusperspektiv följer också den tesen. Vad det innebär att vara kvinna på en annars snubbstyrd klubbscen är en subtil men pågående diskussion genom hela serien. Men även om Rebecca & Fiona i något avsnitt hyllas som förebilder av ett par småtjejer som utgör deras enda publik på en folktom festival i Tanto, är det inte en pekpinnemättad berättelse om två karriärskvinnor och dj-entrepenörer som SVT framför allt visar. Istället handlar det om något mer grundläggande: två människor som skiter i traditioner och normer, som dissar rockstjärnor, som super, svär och gör bort sig – och samtidigt seriöst arbetar för att leva på sin musik för att det är det roligaste de vet.

Det är befriande frihetligt, tredjevågsfeminism nedkokad till doku-tv från klubbland och den bästa svenskproducerade tv jag sett i år. Dessutom har Rebecca & Fiona fått mig att börja säga ”fett” igen.

Love you, ungdomar.

Johan Wirfält

2010: En Vladimir Putinsk stilodyssé

Amerikanska magasinet Foreign Policy har sammanfattat Vladimir Putins år i bilder. Det är fantastiska grejer.

Förutom den sorts mäktiga utsnitt ur den ryske premiärministerns liv som vi vant oss vid – typ valjakt – avslöjar bildserien också något annat. Putin har full koll på det där svårdefinierade. Det där vi brukar kalla stil.


”Närmast fulländat möte mellan senaste säsongernas maskulina Free and Easy-måste, fårskinnsjackan, och den överdimensionerade pälshjälm som populariserades av Alexander McQueen runt hösten 2008. Notera: kikaren som subtilt signalerar ‘ornitologtrenden’. Mycket stark look.”


”Skarpt skuren kavaj och enkel skjorta fungerar här som en fond, vars enda syfte är att balansera de vågade – faktiskt briljant vågade – glasögonbågarna. Helhetsintryck: 1980-talets anonyma KGB-mundering uppdaterad för ett extrovert 2010. Här är Putin på hemmaplan.”

Avslutningsvis, en bild som visar att Vladimir Putin har full koll även på annat som brukar vara vanskligt att ringa in: WTF:igheten.

Johan Wirfält

Årets amerikanska låt

Det har gått 356 dagar av 2010. Under denna tid har jag trott mig vara om inte upplyst inom alla fält, så i alla fall popkulturellt både hyfsat medveten och tillfredsställd.

Fram till för ett par minuter sedan, alltså. Nu inser jag istället att jag har famlat i mörker.

Det var nämligen först alldeles nyss som jag för första gången hörde den amerikanske sångaren och patrioten Trade Martin. Det var först alldeles nyss jag hörde honom sjunga sin alltigenom episka uppmaning till befolkningen i New York och andra ställen, buren på en våg av genuint islamofobisk inspiration.

Det var först alldeles nyss jag hörde We’ve got to stop the mosque at ground zero.

YouTube Preview Image

Jag förstår inte hur jag kunnat spatsera runt i en bubbla i nästan ett halvår utan att känna till det här musikstycket. Men stort tack till Village Voice alltigenom episka lista över årets ”sämsta” låtar, den ledde mig slutligen rätt.

Och Amerika, förlåt min tillfälliga glömska. Bara du gör sån här musik. Det finns ingenting på jorden jag älskar som dig.

Johan Wirfält

Några snubbar-teorin: Om terrorister, gärningsmannaprofiler och globaliserad korpfotboll med livet som insats

Tidningar och tv fylls just nu av bilder på en ung, förvånansvärt vacker man. Han kom från Tranås och sprängde sig själv till döds i ett hörn av Drottninggatan för knappt två dygn sedan. Vad är det som händer?

Det kan i sammanhanget vara värt att påminna om ”några snubbar”-teorin.

Det är en tes som formulerades efter 11 september av Marc Sageman, amerikansk rättspsykiater, författare och före detta CIA-agent som under 80-talet var sambandsofficer för mujahedinkrigare med baser i Pakistan. Efter attackerna mot World Trade Center började Sageman göra med islamistiska terrorister vad han tidigare gjort med andra kriminella – nämligen studera dem för att upptäcka vad som skiljde dem från mer välartade medborgare och på så sätt kunna upprätta en gärningsmannaprofil.

Marc Sageman upptäckte snart att ideologi och politiska åsikter var närmast försumbara i den första rekryteringsfasen. Dagens islamistiska terrorister föds inte ur idén att den västerländska civilisationen måste förintas. Vad blivande jihadister, som precis som vår Tranåsman ofta kommer från vanliga medelklassfamiljer, däremot har gemensamt förutom sin tro är en stark känsla av ”isolering, ensamhet och känslomässigt utanförskap” i den moderna västvärlden. Detta leder männen – det är, som Mats Olsson brukar säga, alltid män – till moskéer och andra platser där de hittar likasinnade. ”Jag insåg att det handlade om ett gäng snubbar som träffades och ville göra någonting”, sammanfattade Marc Sageman sin teori i Newsweek för ett par år sedan.

Män som gör saker tillsammans, helt enkelt. Det är terrorism som tillspetsad gruppdynamik, en globaliserad korpfotboll med livet som insats.

För den som vill förkovra sig i ämnet finns i vanlig ordning måsteläsning i New Yorker, närmare bestämt artikeln ”Azzam the American” som beskriver hur Adam Pearlman (med judiskt ursprung på sin fars sida) gick från att vara son till en amerikansk folkrockshippie till att bli mediechef för Al-Qaida och den förste amerikan på över 50 år som efterlysts för högförräderi. Rekommenderar även recensionen av Marc Sagemans bok Understanding Terror Networks ur CIA:s egen tidskrift Studies in intelligence. Nyckelmening :

”Although conditioned to be cautious about Sageman’s research, I found further reading did bring its rewards.”

Johan Wirfält

Landet inom sig: Lars Tunbjörk, The Radio Dept. och det fina med att vara pretto

Just nu pågår en utställning med Lars Tunbjörk på Gun Gallery, Eriksbergsgatan, i Stockholm. Bildsviten som visas är fotograferad i Los Angeles, en uppföljare till Kontor där Tunbjörk istället besökt arbetsplatser i Kalifornien. De är alla folktomma, liksom desinficerade för att röja varje spår av mänsklig aktivitet: blanka skrivbord, plastklädda kontorsstolar, arkivskåp som inte verkar ha öppnats de senaste 30 åren.

Många ser humor i Lars Tunbjörks bilder, andra ångest. Ett bokprojekt som numera klassiska Landet utom sig tolkas gärna som en gestaltning av fantomsmärtorna efter något förlorat folkhem. Själv slås jag ofta av hur vackra bilderna är. Tunbjörk fäster liksom blicken vid sidan av, det är en sorts torr skönhet i det mest vardagliga. Där hittar han något som sätter igång saker inom oss, antagligen eftersom vi aldrig tittar där annars.

Hur som helst är det svårt att se Lars Tunbjörks bilder utan att ta ställning. De säger något, de vill ha ett svar. Johan Croneman sammanfattar det fint i den text som ackompanjerar LA-sviten på Gun: ”Bilderna är fan i mig pretentiösa, de kräver nämligen att man både tittar riktigt länge, intensivt, och använder all sin fantasi.”

Jag tänkte på det där när jag stod på Strand och tittade och lyssnade på The Radio Dept. i lördags. Johan Duncanson och kompani kan ju också vara rätt krävande. Det är, brukar det heta, ett popband som är viktigt i ordets mest grundläggande bemärkelse”. Blyga poppojkar, ”men ändå politiskt engagerade”.

Niklas Elmér och Andres Lokko som pennat citaten ovan är kloka kritiker. Precis som dem tycker jag det är fint att The Radio Dept. blir mer engagerade av främlingsfientliga politiker än av, säg, läsplattor. Det är inte så vanligt med sådana band nu för tiden, har väl aldrig varit det. Självklart blir popmusiker med sådana anspråk också en enkel måltavla för lustigkurrar som gillar att slå in öppna dörrar. Under konsertinledningen i lördags kunde jag alltså inte låta bli att notera att Sveriges viktigaste band också har Sveriges vitaste publik. Jag räknade till fyra personer med så kallat utomeuropeiskt utseende på Strand under de 20 minuter jag orkade hålla på.

Det var lite som att gå på ett Elegant Machinery-gig. Eller, för den delen, som att befinna sig på en genomsnittlig stockholmsk medieredaktion.

Att The Radio Dept. dessutom samplar graffitifilmen Style Wars för att understryka hur utanförskap kan vändas till kreativ kraft uppfattas av många säkert som extremt provocerande. Den existentiella ångest som 30-nåntings från sydvästsvenska akademikerhem upplever hösten 2010 är inte riktigt samma sak som att växa upp i ett heroinhärjat East New York under 70-talet.

Och strikt sociologiskt är det förstås en korrekt analys. Konstnärligt? Inte lika säker.

The Radio Dept. är som bekant inget integrationspolitiskt projekt. Vad de däremot gör är att tvinga sin publik att ta ställning. Inte mot RUT-avdrag eller Richard Jomshof, där var Hornstulls Strand i lördags lika rörande överens som ett vänsterpartistiskt riksmöte. Men bandet på scenen, deras utstrålning och allmänna uttryck, sa något annat. Precis som Lars Tunbjörks bilder handlade det om något så enkelt/svårt som att se vardagen och sig själv med nya ögon.

Som slagord må ”Never follow suit” vara en uttjatad kliché. Och visst verkar The Radio Dept. i en på ytan introvert musiktradition där mumlad sång och inga extranummer utgör själva fundamentet. Men i såfall är det än mer imponerande att bandet ändå lyckas bygga något så starkt och egensinnigt. Känslan av predikan för de redan frälsta som ofta dominerar den här typen av konserter infann sig egentligen aldrig. Istället: bra musiker med fantastiska låtar.

De är fan i mig pretentiösa. Ganska snabbt kände jag alltså ett krav att sluta twittra och istället lyssna länge och intensivt. Att använda all min fantasi.

Det finns något vackert i det som fastnar vid sidan av, tänkte jag när jag traskade hemåt genom snön. Jag tror att det var indien som talade.

Johan Wirfält

Val i Haiti – utan Wyclef

Vallokalerna på Haiti öppnade för någon timme sedan, idag väljer landet slutligen ny president. Valet kan följas mer eller mindre live här, bästa nyhetsrapporteringen finns hos Miami Herald.

En med haitiska mått lugn valrörelse verkar ha urartat senaste dagarna – skottlossningar har förekommit kring flera valmöten, igår dödades minst en person vid en kampanjträff för ”Sweet” Micky Martelly. Enligt de senaste opinionsundersökningarna leder tidigare presidentfrun Mirlande Manigat tryggt före sittande presidenten Prévals protegé Jude Celestin – och så då Sweet Micky, vid sidan av Wyclef Haitis mest populära artist och precis som honom också utan tidigare erfarenhet från politiken.

Wyclef själv är som bekant tillbaka i USA och inte längre en presidentkandidat (igår talade han till haitierna via Youtube). I nya numret av Novell har jag skrivit en lång artikel om hur det kom sig att han ville bli president på Haiti – och varför det dessutom var en bra idé.

Läs här!

Johan Wirfält

Ehrenreichs paradoxer

Jag kom nyss tillbaka från en överfylld föreläsningssal på Socialistiskt forum i ABF-huset. Barbara Ehrenreich talade om sin bok Gilla läget: hur allt gick åt helvete med positivt tänkande – tjugo minuter efter utsatt tid, eftersom det lika överfyllda Jan Myrdal-seminariet tidigare på eftermiddagen dragit ut på tiden. ”Knappast första gången någonting blir försenat på ABF på grund av Jan Myrdal”, konstaterade samtalsledaren Johanna Palmström och drog ner skratt från de modebloggare och vänstermänniskor i största allmänhet som bänkat sig i raderna.

Som det anstår amerikanska bestseller-författare lockade Barbara Ehrenreich med andra ord en lika stor som blandad publik. Hon berättade att idén till Gilla läget började växa fram redan när hon skrev Körd och träffade människor som blivit av med jobbet i det tidiga 00-talets amerikanska downsizing-våg. Alla hade samma historia: När de fick sparken fick de höra vilken möjlighet det egentligen innebar att vara arbetslös, bara de tänkte positivt skulle de nu kunna förverkliga alla sina livs drömmar.

Jag har inte läst Gilla läget, men den verkar vara en välkommen kritik av den glättiga tidsanda som dikterar att saker ordnar sig bara man intalar sig själv att man är extremt glad varje vaken minut man tillbringar på den här planeten. När Barbara Ehrenreich beskrev en scen från en cancerklinik, inredd som ett dagis med gulliga lamm i väntrumssofforna, lät det som ett vykort från någon nedre krets i de påklistrade leendenas helvete.

Som det också anstår amerikanska bestseller-författare var hon alltså rolig. Bland annat skämtade hon om att hon, innan sonen påpekat att liknande strategier användes av Stalin, varit övertygad om att motivationscoachernas mantran om att tänka positivt bara var något som ett antal cyniska chefer för multinationella företag uppfunnit för att hålla den arbetande delen av jordens befolkning i schack.

I grund och botten är Gilla läget ännu en vidräkning av nyliberal kapitalism av amerikansk modell. Men på sätt och vis, tänkte jag på vägen hem, är den också ett utmärkt argument för positivt tänkande.

För ingen vill ju köpa en bok som handlar om, säg, det förljugna i idén att samhällsstrukturer inte existerar och att framgång eller misslyckanden här i livet i slutänden bara beror på enskilda individer. En snärtigt formulerad sågning av motivationscoachindustrin, däremot? Mycket bättre. Som alla andra framgångsrika författare är Barbara Ehrenreich medveten om vikten av en bra pitch.

Därmed ger hon också motivationscoacherna rätt i deras grundläggande trossats. Negg är tråkigt. Att vara positiv säljer.

(Jag glömde tyvärr att ta bilder på Ehrenreichseminariet. Bjuder, apropå bra paketering, istället på omslaget till senaste numret av den briljant betitlade tidskriften Byggkommunisten.)

Johan Wirfält