Krönika, Mode

Get real

lehman

Under de senaste dagarna har jag tittat på två verklighetsbaserade dramer. Dels Fallet: Hagamannen på SVT, dels The last days of Lehman Brothers, gjord av BBC. Jag måste erkänna att jag är en stor förespråkare för den här sortens dramatisering av samtiden.

Tyvärr var kanske inte just dessa program de hetaste. Två sällsynt dramatiska händelser gjordes märkligt odramatiska, närmast melankoliska, fyllda av ”djupa” tystnader. I Fallet var det  tydligt att de inte ville i det sensationalistiska med tång, men var de tvungna att göra verkligheten så banal att publiken somnade? The last days of Lehman Brothers var inte mycket bättre, fylld av tomma nattliga vyer över New York och män som satt ensamma på kontor. Mer desperation än drama. Också ett sömnpiller.

Ändå måste jag säga att den svenska teatern kunde få vara lite mer så här. Stadsteatern sätter just nu upp Måsen av Tjechov, samt Puntila av Brecht och man känner bara ”kan inte Tjechov, Brecht och Ibsen sättas i karantän i några år?” I London gav National Theatre David Hare så fort kollapsen var ett faktum i september förra året i uppdrag att skriva en pjäs om den finansiella krisen. Resultatet blev The power of yes. Jag vet inte vad ni känner, men Tjechov kanske kan vänta?

Rodeo
  1. Cay Bond skriver

    Snälla Daniel, det händer mycket på teatern, gå dit vet jag,
    gå exempelvis o se Törst av Sarah Kane regidebut av Nadja Weiss, den passar nog ditt intellekt, det som de flesta i din generation verkar ha lagt på hyllan.
    Kram Cay

    Svara

  2. Daniel skriver

    Hej Cay, du har säkert rätt i att det finns andra saker också. Men det finns också en skillnad mellan London och Stockholm. Och senast häromdagen skrev någon på (jag tror det var Expressens kultursida) om överdosen av Tjechov på svenska teaterscener.

    Svara

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Promotion
Rodeo: Just nu