Krönika, Mode

Ungaro och arvet

Huset Ungaro har så klart en webbsida och ett besök där visar ganska tydligt att det inte direkt är ett friskt äpple man just satt tänderna i. Så här kan man läsa till exempel: ”In September 2009, Estrella Archs, Spanish-born talent is appointed as Chief Designer for the women’s ready-to-wear collections. Her first runway show will take place on October 4th, 2009. Lindsay Lohan is appointed as her Artistic Advisor.”

Man tänker att huset Ungaro helst borde vilja tvätta bort LiLo-stämpeln illa kvickt, särskilt eftersom det är två månader sedan de meddelade att Lohan inte längre hade något med märket att göra. Istället får man känslan av ett hus i förfall.

I veckan meddelades också att Archs nu är ute ur bilden, medan ägarna gick och åt middag med Giles Deacon på ett så publikt ställe som möjligt, fullt av modemänniskor. Spekulationerna lät inte vänta sig. Spontant kände man att Giles ändå kunde vara ett bra val.

Men sedan börjar man fundera. För vad är det med Emanuel Ungaro och designers? Sedan grundaren lämnade huset 2004 har – förutom Archs/Lohan – Giambattista Valli, Peter Dundas (som nu är på Pucci), Vincent Darré och Esteban Cortazar misslyckats med att ge huset något slags relevans och samtidslook. Åtminstone Valli och Dundas har ju sedermera lyckats väl på egen hand och någon annanstans, trots att båda två kritiserades hårt för sina kollektioner hos Ungaro.

Ungaro är ett sånt där hus som folk inte direkt har någon relation till längre. Det enda man kunde läsa när LiLo ökade intresset för Ungaro med sisådär en miljon procent var att Ungaro gillade färgen rosa. Tillåt mig ta mig för pannan.

”Minimalist is just like intellectual fascism” sa Ungaro 2002 och fortsatte ”Minimalist is for people who don’t understand color or are afraid of it. Luckily, it’s over.” Det var 90-talets minimalism som var över, men vad ska man göra med ett hus som är antitesen till minimalism i den era av neominimalismen som emanerar från Phoebe Philos catwalk?

Kanske just utgöra ett alternativ för alla de där tjejerna som festat hårt i Balmain men som nu är öppna för alternativ?

Ungaro gick igenom flera faser. Han gjorde Courrèges-inspirerad streetfuturism under 60-talet, körde hippieinfluenser under 70-talet och under 80-talet kom den där rosa grejen, för att under 90-talet följas av mer svepande, skira kreationer i en väldigt väldigt parisisk couture look. Men det som har varit hans riktiga legacy är en briljant blandning av färg och mönster och material. Han var bland de första som vågade bryta mot de oskrivna regler som säger att prickigt inte kan kombineras med randigt eller blommigt med randigt. More is… well, more.

Men, är kanske inte problemet att nästa alla designer som gjort kollektioner för Ungaro tänkt alltför mycket i termer ”Ungaro är feminint och färgfyllt” i stället för att ta in någon med en egen vision.

Titta till exempel på Riccardo Tisci och Givenchy (som också var ett hus som sparkade designer efter designer). Det finns inget gotiskt hos Givenchy. Givenchy var ler och långhalm med Audrey Hepburn, den kanske minst gotiska människan i världshistorien.

Så det finns faktiskt inget som hindrar att de sätter, säg, Olivier Theyskens där och ger honom en coutureshow. Det är för mycket snack om att modernisera arvet. Balmains arv är inte det minsta rock chic och det går inte särskilt bra för Yves Saint Laurents kläder trots att Stefano Pilati hela tiden gräver i arkiven.

Rent generellt är det för få hus som har återupplivats för att man ska kunna dra några generella slutsatser. Ändå görs det hela tiden och just nu verkar alla tro att det handlar om att nutida kollektioner måste referera dåtida. Men det enda man kan säga är att resultatet måste bli kläder som folk vill ha. Har det vill-ha-faktorn löser sig allt det andra.

//Daniel Björk

Rodeo

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Rodeo: Just nu