Krönika, Mode

Klädd i optimism

Var det ett par bananörhängen vi hade längtat efter? Det verkade nästan så när en enig domarkör tog ton efter Pradas visning i förra veckan.

Milanovisningarna var enligt bedömare de bästa på kanske ett årtionde och jag kan inte annat än att hålla med om att det var en av de starkaste säsongerna jag kan minnas. Milanos svaghet brukar alltid vara att alla har fått samma memo och skickar ut liknande kollektioner. Den här gången var det en styrka.

Det är lätt att ironisera över att Milanovisningarnas stora budskap var något i stil med ”COLOUR! FUN! PIZZAZZ!” men kanske är vi trötta på modekollektioner som ska konstla till det alltför mycket. Vill vi verkligen ha en teori om kroppen när vi köper kläder? Eller är det något som har drivits fram av uttråkade modejournalister?

Att minimalismen övergavs så snabbt tyder också på att minimalism inte riktigt var det vi var ute efter. Eller i alla fall inte det beigea i den. För det som är gemensamt mellan Raf Simons kollektion för Jil Sander och Phoebe Philo för Céline är känslan av chic som deras kläder utstrålar. I all sin medvetna kitsch var även Prada med i det spelet den här säsongen.

Men för att återgå till teorier om kroppen. Det här känns som en tid då modevärlden håller på att förälska sig i mode igen och då pratar jag inte bara om modeskaparna utan även alla andra röster som skapar trender och bilder av modet. Känns det inte just nu passé med anti-mode? Är det inte just därför som kollektioner som står för att de är mode – alltså kläder som hellre ska köpas och bäras än diskuteras – är de som upplevs som de starkaste?

Den nyligen avslutade retrospektiven av Yves Saint Laurents produktion i Paris ligger som en fond bakom den här säsongen och många designer har sagt att de inspirerats av Yves 70-tal vilket säkerligen är en orsak till denna säsongs fascination för det årtiondet. Men även vårens färger känns Saint Laurent. Raf Simons, vars kollektion för Jil Sander kommer vara en av den här säsongens allra mest tongivande, pratade om att han studerat YSL:s färger. Han pratade också om Yves tidiga couture. (Men Jil Sander förde också tankarna till amerikanska designers som Bill Blass.)

Jag ser det här som en säsong då modevärlden har återfått något slags tilltro till sig själv. Det finns en väg framåt i mötet mellan couture och gatan och för första gången känns kläderna som ett verkligt brott med nollnolltalet och dess designerjeans. Philo var helt klart något på spåret med kläder doftande av Yves Saint Laurents 70-tal, men hennes minimalism kändes samtidigt alltför derivativ och tillbakablickande. Men hon hade rätt i att det var något mer sofistikerat och vuxet i luften.

”Budskapet är färg”, kommer säkerligen världens modetidningar sammanfatta den här säsongen, men det finns andra sätt att se på det. Robin Givhan skrev i Washington Post att Milanos designer utmanade kvinnor att konfrontera sin största skräck: rädslan att stå ut från mängden. Om inte det är ett revolutionärt budskap i Sverige så vet jag inte. Och det intressanta är inte egentligen om en enskild visning sa något om samtiden. De som man borde fundera över är vad det betyder att modeskaparna känner ett behov av optimism. Är det verkligen en slump att brittiska Labourpartiets nye ledare Ed Miliband i sitt första tal markerade att en modern vänster ska vara optimister? Me thinks not. Det finns ett sug efter optimism och jag tror att det är det all färg handlar om.

Rodeo
  1. Gareth Pugh SS11 - Lisa C | Rodeo Magazine skriver

    [...] we go. Bara en film. Liten besvikelse. Och lite samma estetik, känns inte SS11 (läs HÄR). Men Kirsten McMenamy! Och snygga chapsbrallor. Men lite utflippad sprattelgubbe vid 2.45? Älskar [...]

    Svara

  2. Milano - Hotspot | Rodeo Magazine skriver

    [...] jag är bortrest på semester. Tack och lov så har jag ju Agnes rapporter och igår publicerades Daniels krönika som ger en bra summering av vad Milano hade att erbjuda denna säsong. Spara / dela med [...]

    Svara

  3. Sara skriver

    Jag önskar att någon erkänd kritiker kunde ta bladet från munnen vad gäller Prada och säga som det är: Det är hiskeligt. Från de kräkgröna keruberna till de fult utformade solglasögonen. Det enda som ska bli intressant är om Anna Wintour faktiskt kommer att kunna bära något utom de svarta klänningarna. Och det är nog det som är påängen när Ms Prada sa ”Be bold” – våga vara rent ful.

    Svara

  4. Gozzip.se - Allt om Kändisar, Blogg och Mode Milano | skriver

    [...] jag är bortrest på semester. Tack och lov så har jag ju Agnes rapporter och igår publicerades Daniels krönika som väldigt väl summerade vad Milano hade att erbjuda denna säsong. Och, förstås, [...]

    Svara

  5. Marcella Mravec skriver

    [...] har Milano sopat banan med alla. Milano kändes så FRAMTIDEN (Daniel förklarar det bättre HÄR), Paris känns bara i går. Hittills alltså. I dag är det upp till bevis: jag väntar spänt på [...]

    Svara

  6. Gozzip.se - Allt om Kändisar, Blogg och Mode we will always have paris, eller? | skriver

    [...] har Milano sopat banan med alla. Milano kändes så FRAMTIDEN (Daniel förklarar det bättre HÄR), Paris känns bara i går. Hittills alltså. I dag är det upp till bevis: jag väntar spänt på [...]

    Svara

  7. ylva skriver

    Sara alltså. Pack up yo sh-t and go back to 1999. Good bye.

    Svara

  8. Sara skriver

    1999? Jag avskyr 90-talet…nä 70-talet tack.

    Svara

  9. Sara skriver

    Ylva, när jag kollade övriga inlägg ser jag ju att du kan skriva vettigt, så varför tar du inte och förklarar varför jag ska transporteras tillbaka till den tidsepok jag hatar mest av alla?

    Jag har själv gillat MPs senaste 10 säsonger så det är knappast något slags översvallande 1999 porrmode som jag åstundar.

    Svara

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Rodeo: Just nu