Krönika, Mode

Ny demokrati

Varför är det en sådan diskrepans mellan vad modefolk säger och hur kvinnor känner sig? Gång på gång hör man saker som ”om inte ett plagg får dig att må bra, varför ha på sig det?” eller ”mode ska få dig att tycka om dig själv, annars vad är poängen med det?”. Detta alltså röster från modets värld.

Men gång på gång tänker världens kvinnor att de är för tjocka, för fula, för oproportionerliga, för gamla, för fel färg på huden eller för oglamourösa. Är detta en oärlighet från modevärldens sida – alltså att de säger något som är inkluderande, men i praktiken gör allt för att visa att man måste vara vit, snygg, framgångsrik, ung och smal för att vara mode? Eller är det världens kvinnor som tolkar en bild på en smal eller ung person som ett personligt misslyckande?

I början av det här året skrev jag en krönika som jag kallade Drömmen om en värld utan ideal. Jag ställde där frågan om det kanske är naivt ”att tro något annat än att modet snart kommer bestämma sig för ett nytt ideal, lika ouppnåeligt som det tidigare?”

Nu skulle jag ändå säga att det känns som om något helt annat ligger i luften. Nog för att vi kan skratta åt att Lara Stone framställs som en modell med ett ”udda utseende” eller fnissa när Love tycker att åtta perfekta supermodeller ser helt olika ut nakna. Faktum är att den grundläggande riktningen inom modet just nu är exakt det där som modevärlden sagt hela tiden – att mode inte har någon mening om det inte får dig att må bra – bara med den skillnaden att det inte låter lika ihåligt när man släppt idén om att alla modeller i kampanjerna ska ha 14-åriga balettkroppar, svanhalsar lånade från Audrey Hepburn, perfekt långt hår, porslinshy och noll rynkor.

Senast i raden av utstötta att välkomnas in i vip-rummet är de äldre kvinnorna. Senaste V Magazine trumpetar ut att man inte ska bry sig om ålder, en gråhårig puma syns i Lanvin för H&M-reklamen. Rodeo plåtar kläder på Ingmari Lamy och på catwalken dammade man både av Farida Kelfa och Inès de la Fressange.

Modevärlden har helt enkelt blivit en Benetton-reklam. Alla är välkomna! Vi sätter oss i ringen och tar varann i hand!

Och är det inte också mycket smartare? Kanske har vi felaktigt antagit att orsaken till att människor köper kläder är fruktan – en rädsla för att vara omodern, fel, ful, oattraktiv, att inte få ligga, gifta sig, etc. Tänk om människor köper mer kläder om de går in i affärer med känslan av att modet kommer få dem att må bättre. Skönhetsindustrin har ju sedan länge arbetat med lust och parce-que je le vaux bien! Varför har modet befolkats av sura isdrottningar när det kanske skapar mer köpglädje om folk känner sig mer välkomna?

Jag märker hur jag glider in på modets nya snällhetsorgie, men ni verkade inte gilla mitt förslag att det på något sätt handlade om förändrade attityder kring bögar och kvinnor. Kanske är det cyniska svaret det som ni föredrar, det vill säga att snällismen i grunden är en marknadsföringsstrategi. I en tid då alla är, som sociologen Eva Illouz uttrycker det, ”put in the position of people who work in the beauty industry as models or actors” eftersom vi alla presenterar oss själva på bild – i denna tid kanske inte modevärlden behöver sin elitistiska och isbelagda glamour. Kraven på att vara attraktiva hänger vi oss med glädje åt själva när vi hänger på Facebook eller dejtingsajter. Återstår för modevärlden att transformera sig till en värld där kläder och mode är en lösning. De får dig att må bra, de får dig att vara vacker, de lägrar en man eller kvinna, de skänker glamour oavsett hur du ser ut. Alla är vinnare.

Mode är nu sannerligen för populasen. Men please läs det finstilta om vem det är som tjänar mest på det.

Rodeo
  1. Fred skriver

    Jag är ledsen Daniel.. men jag förstod verkligen inte budskapet i den här krönikan. Den kändes lite rörig. Du får gärna förklara mer. Tack för bra jobb annars!

    Svara

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Rodeo: Just nu