Krönika, Mode

Detta tar jag med mig från 2010

Upstairs, Downstairs (Herrskap och tjänstefolk) är en klassisk brittisk serie som hade premiär 1971. Den handlar om ett edwardianskt hushåll i Londonområdet Belgravia under första världskriget och mellankrigsperioden och under julhelgen sändes så första avsnittet av nyinspelningen på BBC. The Guardians Stuart Jeffries anmärkte att Storbritannien då och nu är mycket olika:

It was arguably less class-stratified than now. As a result, we would settle back on Sunday evenings to watch this drama of Edwardian-era masters and servants as if it were ancient history.

I dag är det inte ”ancient history” med ett Storbritannien som har klyftor i paritet med edwardianska tider. Samma utveckling kan vi se i Sverige.

Jag kommer att tänka på detta när jag tänker tillbaka på året som gått. Det här har ju varit ett 2010 då modet i alla fall på pappret vinkat hejdå till 00-talets hedgefondkalas och Balmain-tischor för 10000 kronor.

Men har vi det egentligen? En Balmain-klänning var höstens omslagshit och även om det kanske var vulgärlyxens sista suck är det som återspeglas i celinifieringen av modet mest att rikedomen har bytt skepnad. Lite mer sober, lite mindre champagnesprut.

I mina mörkaste stunder tänker jag att mode bara är en maktens ideologi. Att mode i grunden handlar om hur de med mest makt och pengar ser ut och att så länge som vi tänker att en mäktig och rik människa är vit och smal så blir detta idealet som påverkar alla andra. Mode är det som sker upstairs.

Men 2010 har varit ett år då modevärlden försökt göra upp med business as usual-tänket inom modevärlden. Från V Magazines fetmanummer i januari till höstens fokus på äldre kvinnor. De svarta glömdes för det mesta bort eller behandlades som props (som i höstens Pradakampanj).

Men ideal ruckas inte bara för att man visar upp många olika kroppar. Man måste göra det där som faller utanför normen åtråvärt.

Det räcker inte med att visa plus size-modeller bredvid de smala modellerna, för ideal är inte frånkopplade allt det andra. Man kan inte bortse från att vi lever i en värld där smalt innebär sexigt och framgångsrikt och där fetma är en klassfråga. Den mulliga modellen måste laddas med en annan energi, stå för något annat.

Det är av den anledningen som överviktiga kvinnor för det mesta porträtteras som tjejer som lösgjort sig från kvinnlighetens krav. Som skiter i att banta och bara är sig själva. Något liknande kan sägas om modets nymornade intresse för pantertanter, som också idealiseras för att de skiter i modevärldens diktat.

I slutändan är den stora frågan om inte dessa nya ideal bara är medelklassiga spörsmål. Vogue Italias svarta nummer dök upp och försvann innan någon han säga Toccara Jones och man måste fråga sig varför? För att hudfärg inte är ett reellt problem för den stora grupp kvinnor som sitter på modeföretag och modetidningar och modevärldens tänkta kunder?

Det går nämligen inte att komma undan att etnicitet trots allt är den minst diskuterade frågan när det gäller mångfald inom modevärlden. Jag misstänker att det är för att åldrande och övervikt faktiskt är verkliga problem upstairs medan att känna sig för mörkhyad däremot inte är något som håller folk vakna på nätterna i herrskapets värld. Och nej, det räcker inte med att Beyoncé är glammig för att rucka på den fotboja som heter bilden av Afrika.

Jag tror att det intressantaste modet under 10-talet kommer röra sig kring frågor om etnicitet. Till skillnad från att kvinnor över 50 kan vara snygga eller att det är okej att klä sig sexigt även om man har valkar är det också en fråga som känns som att den säger något om vår tid. Jag tänker ofta tillbaka på Miguel Adrover, modeskaparen som visade en arabiskinfluerad kollektion några dagar innan 11 september 2001. Det han höll på med känns ännu intressant i dag för att Adrovers kollektioner var ett försök att göra den moderna storstadens multietniska mix relevant och stylish. Jag kan inte tänka mig någon viktigare utmaning för dagens modeskapare än att skapa en kontemporär klädsel som känns lyxig utan att kännas kritvit och om det är något jag tar med mig från 2010 är det att vi inte får låta den frågan försvinna så enkelt som vi gjorde.

Rodeo
  1. Jakob skriver

    Det här fetmanumret du pratar om. Med svarta som props. Det var ju en svart kvinna på omslaget.

    Svara

  2. Ylva skriver

    Jag upplevde 2010 som något slags vakum-år. Det var liksom ingenting som direkt förändrades..

    Svara

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Rodeo: Just nu