Krönika, Mode

Om kvinnor vore som män

En sak som jag alltid tyckt varit fascinerande med hur straighta män handlar kläder är deras behov av en historia. Det kan vara allt från exakt hur jeansen har tvättats till vilket material som använts till färgen på tråden – ju mer ingående förklaring, desto bättre. Och då har jag inte ens gått in på alla ”det här plagget hade en lokförare (det är alltid mansmansyrken som lokförare) på sig 1947”. Det signalerar att för straighta män är det viktigt att plagget inte är trendigt (även om det är det) och att det är garanterat icke-feminint.

Wall Street Journals Christina Brinkley skrev nyligen att kvinnor kan lära sig mycket av hur män shoppar. De borde till exempel känna på materialet och se till att plaggen är bekväma:

I first sensed [that women have a lot to learn from the way men shop] when menswear designer Thom Browne told me that he couldn’t use a fabric unless it felt good ”to the hand,” because men won’t buy uncomfortable clothing.

Come again? If comfort were the top criterion for selling womenswear, Jimmy Choo would be out of business. Unlike men, women frequently settle for garments that don’t fit well and don’t feel good.

Under den senaste tiden har det pratats mycket om huruvida vi ska prata om kroppen eller inte. För mig är det en rätt komplex fråga eftersom det så klart finns en poäng i att inte ständigt behöva förhålla sig till sin kropp och sin fysikalitet. Men jag skulle vilja få in lite nyanser i det hela.

Att män inte skulle vara kropp är ju en sanning med modifikation. När den moderna klädkoden för män uppstod i slutet av 1800-talet var det definitivt ett försök att osynliggöra kroppen och det kroppsliga. Färger skulle vara dova eller helt enkelt svart, medan silhuetten inte skulle röra sig alltför nära kroppen. Kläderna var menade att sätta fokus på mannens roll som en del av det nya, moderna rationella samhället. En värld där intellektet styrde.

Men samtidigt är ju kroppen oerhört närvarande ur ett annat perspektiv i den moderna manliga klädesdräkten. Att män inte köper obekväma kläder är inte ett tecken på att män inte är kropp utan tvärtom – att de tar sin kropp på allra högsta allvar. Det är en annan, mer privat, relation till kroppen än vad kvinnor har, som ofta verkar mer inriktade på hur de kommer upplevas av andra – alltså den offentliga relationen till kroppen – än hur det känns.

Men det handlar inte enbart om att kvinnor ständigt måste vara objekt. Vad kvinnors shopping avslöjar är en mycket mer rik och nyanserad relation till kläder och mode än mäns. Att säga att det bara är förtryck som får kvinnor att bära högklackat är att reducera mode till att enbart handla om bekvämlighet. Kvinnor bär högklackat av en mångfald av skäl, allt ifrån status, beundran, skönhet, känsla av kraft och självförtroende.

Snarare är det män som har en begränsad relation till kläder och mode, för medan kvinnor kan ha på sig vad som helst, från kostym till galaklänning, är mäns klädutbud begränsat och repetitivt.

I alla offentliga diskussioner kring mode finns det alltid en klangbotten som ser mode som något negativt, ett förtryck. Men mode har precis lika ofta handlat om frigörelse och optimism – ett slags modets positiva historia som ofta glöms bort.

Vi måste komma bort från denna felaktiga syn på kläder och mode som problem, en syn som dessutom är rotad i myter och simplistisk historieuppfattning. Det fanns vad vi vet till exempel inga viktorianska kvinnor som opererade bort revbenen för att passa i korsetten, enligt modehistorikern Valerie Steele. Ändå är det sådana felaktiga uppfattningar som får oss att fokusera på de dåliga sidorna av mode snarare än de goda.

Är det för mycket begärt att efterfråga lite balans?

Rodeo
  1. Johan skriver

    Intressant krönika!

    Trots mitt stora intresse för kläder sållar jag mig nog till skaran som tycker att mode kan vara något negativt. Inte nödvändigtvis förtryck. Däremot finns det ett väldigt lågt intresse för kläderna hos de människor som vissa betraktar som ”modeslavar”. En slags slit och släng-mentalitet.
    Jag tycker det är märkligt att människor byter smak efter vad som anses vara trendigt. Logiskt sett betyder det att folk som följer trender, inte följer sin egna smak utan istället väljer att klä sig så som designers, modemagasin, reklam etc föreslår.

    Du har säkert koll på Carpe Diem-kollektivet som grundades av Maurizio Altieri, där även Maurizio Amadei (M.A+) och Luca Laurini (Label Under Construction) ingick. Eller österrikaren Carol Christian Poell.
    För mig symboliserar dessa herrar modets motpol. Samtidigt som de står överst i hierarkin för oss avantgardister som nu bänkar oss framför visningarna i Paris (Julius, BBS, Damir Doma, Rick Owens, Demeulemeester m.fl)
    Nu är det väl en ganska liten del av befolkningen som upptäckt dessa typer av herrkläder (och stilen passar säkerligen inte alla) men hantverket som ligger bakom plaggen vittnar om en syn som allt annat än begränsar herrkläderna.

    Ett kort men intressant blogginlägg om Maurizio Altieri:
    http://fashion-critic.blogspot.com/2006/01/designer-profile-maurizio-altieri-of.html

    Svara

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Rodeo: Just nu